Then bleka månans sken...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

7) Then bleka månans sken...

Then bleka Månans skeen haar redan en gång tagit
Min kära Palmfelt af, och åter en gång till,
Seen som wår Schmidt från oss till Muskos portar dragit,
At see om penngar wår Feltmarskalck gifwa will;
Om wij ännu: uti dess gunst oeh minne äre
Och om wij något få utaf dess försorg läre.

Han reste från oss bort, men oss han lämbnad qware
I sorg och ängzlan, then wij stundlig än utstå,
Men effter honom, wij med wåra tanckar fare,
Han kan, huur långt han är, ey ur wår' sinnen gå;
Han hafwer alt för wäl sin hogkomst hoos oss lämbnat,
Än at wij någonsin haa honom glömma ämbnat.

Jag täncker än uppå then lust wij Fyra hade,
Thet korta tidzfördrif, then angenähma roon,
När wid ett godt glas öhl i tijo timmar glade
Wij rättade först opp dess kopparbataillon
Men wiste ey at Schmidt sig skulle från oss skillia.
Och skedde thet också emot wår trennes willia.

Wår fångskapz Republicq war then som honom walde
Med en enhällig röst at söka pengar ut,
Han tiänte fuller bäst därtill, men wij blef qwalde
Min Palmfelt, utaf ett så hårt och ledsamt slut.
Men så går alltid till, En måst för folcket lida;
För allas fägnad måst tre eller fyra qwida.

En gammal saga är, at then söm plägar finna
Fyrwäpling, när then först med gräset wäxer opp,
Skall samma åhr i alt en, lycklig framgång winnia
Så länge som han bär thensamma på sin kropp,
Men om han mistar then, så haar dess frögd en ända,
Dess lycka plär sig straxt i sorg och motgång wända.

Men detta lämbnar iäg, nog wet iag at wij tänckte
Uti wårt klöfwerbläd haa mången rolig dag,
Och wår fyrwäpling oss i början fägnad skiänckte, Wij funno glädie nog uti wårt lilla lag:
Wij märckte redan at et godt och ärligt sinne
Kan i olyckan sielf bland wännier nöije finna.
Men acht wårt nöije är för hastigt ändat blefwet,
Wij fingo niuta thet knapt uti Åtta daar,
Förrän thet första blad blef från wår wäplihg refwet,
Och med sin resa Schmidt wår glädie brutet har:
Seen har swår siukdom haffb wår Tilas utifängzlan,
Så at, Min Palmftlt, wij måst gått i långsam ängzlan.
Sij så hanterar oss en obeständig lycka,
Then hon i dag har tyckts till himlen lyffta opp,
Will hon i morgon neer till diupsta afgrunn trycka,
Och ända mycket snält dess medgångz liufwa hopp:
Then som har dagen fått i största glädie böria,
Får innan affton blir som offtast tröstlös söria,
Then morgonråda, som wij alldrarödast skåda,
Plär offta gee en wååt och kulen, slaskog dag;
Så will ock lyckan oss med gladlynt anlet båda
At motgång föllia skall; ty thet är-hennes lag
At then med rägnskur hon brått öfwerjla täncker,
I börian hon ett klart, warmt och hett Soolsken skäncker.

Men på en kulen Nord en liufwer wästan föllier
Som för en skarper kiöld geer oss en blomstrand wåhr;
På stormen lägga sig the grymma hafwetz böllier,
At skeppet för tu skiöt i önskad hambnen går.
När lyckan länge wred har warit, will hon blifwa
Oss åter gunstig, och för sorg oss glädie gifwa.
Så går thet ock med oss; Tilas som härtill warit
Siuk, taar nu åter på at blifwa frisk och sund,
Och Schmidt, som nästan för en månad från oss farit,
Frisk och med penningar wij wänta heim hwar stund:
Då lär fullbordad bli wår här tills giorde önskan,
Och klöfwerbladet stå uti en frögdfull grönskan.

Men ett mig faller inn, iag säijer mina tanckar,
Jag rädz wij lära ey för många penngar få,
Om gamla wanan står, ey någon pollusch wanckar,
Ty thet gemenlig till så plägar med oss gå,
Then rijke till sig alt med girig händer rifwer,
Men then som torfftig är, man mycket litet gifwer,
Jag weet wårt Staatz Cantor, iag kiänner en Gref Wrede
Och herren Wallraw med; the hafwa en natur,
Sku the gee penngar ut, the äro mycket lede,
Och gifwa bägge sig en opsyn som är, sur.
The willia Cassan skall alt meer och meer formeras,
Och meena alt hwad the om händer haa är theras.

Med åhren hafwer till ock theras kiärlek tagit
At kunna hwad som finns i Swerje sammanfå,
När the uti en hog haa alla penngar dragit,
Så täncka the at alt måst wäl i Rijket gå:

Jag tror man watten kan ur hårda berget trycka,
Förr än ur theras pung ett enda tolförstycke.
Dock in parenthesi är detta bland oss båda
Allena sagt, iag weet hwad sådant med sig bär,
Jag skulle en process snart på min hals få skåda,
Fast iag oskyldig och mitt taal i sanning är;
Men man i denna tijd ey will af sanning höra,
Hon liuder intet wäl meer i en Mennskias öra.

Dåck önskar giärna nu, at iag osanning sade,
Gref Wrede wore god, och Walraw wore blid,
At Schmidt från Muskou med sig penngar till oss hade,
Ty the behöfwas wäl i denna swåra tid,
Och om wår pung är tomm, ey stor då drässlen blifwer,
Ty Ryssen öhl och maat ey utan dengi gifwer.
Men låt oss trösta oss, och hoppas städz thet bästa,
Thet lindrar sorgen ey haa ett bedröfwat mod,
Om Schmidt man penngar har, sku wij Cnees, Woywod gästa,
Och the oss, at thet blir ett dagligt gästabod:

I båtar sku wij ut till Wolgas holmar fara,
Och Pålskan, Madam Taub, sku med i laget wara
Men theras samqwäm wij så stort ey skulle ackta,
Om Schmidten komme heem, och så wår ranzion
Samt penningar till oss ifrån sin resa brackte;
Wij skulle hälsa på dess kopparbattaillon.
Och lämbna Pålskan samt Woywoden med the andra;
Med frögd wij skulle från Sembierskis holmar wandra.

Imellertid rees wäl, wår Schmidt, wij mycket längta
Uppå Er återkomst, at i snart kommer hit,
Wij alla effter Er enhälleligen trängta,
Jag wet I ey för oss spar möda eller flit:
Tobiæ reseswän Er på Er resa ackte,
Och från all fara Er på hela wägen wackte.
Then högsta Guden låt oss Er med hälsan skåda,
Med wäl uträttad sak at i heemkomma må,
Gud gif at i fing oss the glade tijnder båda
Wij skola frije ur thet Ryska rijket gå,
Hwad frögd skull thet ey för oss arma fångar wara?

Huur glade skulle wij till kiära Swerjet fara?

Imedlertid wij wår Ambassadeurs skål dricka,
Wij glömma honom ey i ett af wåra lag,
Men önske nöije, lust, god hälsa, allskiöns lycka,
Thet sku, min Palmfelt, wij och giöra uti dag,
Och önska, Gud will snart oss honom återgifwa,
På thet wår wäpling må igen fyrfalldig blifwa.