Så vill, min Herre...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

13) Så vill, min Herre...

XIII. Så will, Min Herre, som iag af dess werser märcker,
Sin hog nu wända bort från hufwor och från särcker;
Ert marmorhiärta I för älskogzeld förståckar,
För Sabbelsmössor och the sijda dammast råckar;
I will ey drucken blj af Astrilds liufwa drycker,
Ey skiöta mera om the unga Bojars flicker,
All kiärlekz söta lust I ur Ert sinne rymmer
Och acktar intet meer thet skiönsta Fruentimmer,
I sielfwa Venus will med stilla ögon skåda,
Och på kyskhetens baan med fromma fötter tråda:
Men, kiäre Mannerberg, i början rid man sackta,
Och wägen I will gå med någon flit betrackta.
Jag haar ock börjat på thensamma till at wandra,
Men thet mig hafwer gått som Er och flere andra,
Jag haar måst wända om, ty lilla älskogzbarnet
Är städz en tusend skalck, thet narrar oss i garnet
På många hundra sätt; wij weta utaf intet,
Förr än wij snafwat haa, förr än wij hafwa slintet,
Och at thess arga list så hastigt oss bedraget,
At wij thess förra band och boijor på oss taget;

Thet giör wårt hiärta snart utaf thess låga brinna
Och låter älskogz lust i wåra hiärtan rinna.
På sielfwa wägen när wij wåra ögon wända
Så tee sig hinder och beswär förutan ända.

I början är han bred, men som en js så haler,
Men längre fram han blir alt meer och mera småler:
Är stenig öfwer alt, moot ändan jämn och släter:

På ena sidan är en lustig skog och täter
Af allahanda trä, af blomster, roser, blommer,
Men när man en gång inn uti thensamma kommer,
Så kan man intet meer den rätta wägen finna,
Och på kyskhetens stig till ändamåhlet hinna:

På andra sidan seer man skiöna blomstrand ängar,
I hwilcka wällusts ström i många krokar, slänger
Sig kring, och låter oss sitt silfwerwatten skåda,
Och giör at wij wår bahn med swaga fötter tråda:
Man seer där skiöna slått; alt är i leek och löije,
Alt tyckes lofwa oss ett liufligt kiärlekz nöije:
Där leka unga män med wackra unga piger,
Och tråda nögde på'the söta älskogz stiger,
The lee åt oss at wij then friska ungdoms wåhren
Förspilla och oss ey betiäna utaf åhren:
The mysa, wincka oss, och willia till sig låcka,
Då kostar thet först på sitt hiärta så förståcka
Mot kiärlekz retand lust at man förförd ey blifwer,
Men sätter wägen fram med lijka kyskhetz ifwer,
Wij see omkring oss alt hwad wåra sinnen retar,
Ey någon lust är på wår wäg, men alt förtretar;

I början, där iag sagt, at han är tämlig breder,
Så är han fuller ey så mycket stygg och leder,
Man får där hustrur, möör och skiöna fröknar skåda,
Som willia jemte oss på kyskhetzbahnen tråda,
Men intet hinna långt; the falla, halcka, slinta,
Och theras opsåt blir till snömoos och till inte,
The unga stanna mäst, the wackra gå till rygga,
Och rätt få hinna fram än the sem äro stygga.

Then som har nyss fått mann och then en ännu wäntar
Kan kanske hålla sig, ooh längre fram medsläntar,
Men sedan mästedels mfcd stora hopen wänder
Sig om, och såledz sig thess ädla opsåt änder.

Där wägen småler är, och full med stenar, stubbar,
Man gamla kiärngar sees och stela frusna gubbar,
Som i sin ungdom fölgt the söta älskogzspåren,
Men nu ey orcka för the silfwerstänckte håren.

Där war, Min Mannerberg, där iag sist om måst wända,
Där tog min kyskhetz nijt en brå och snöplig ända.
The gamla kiärngetroll, iag kunde intet lida,
Ett sådant sällskap mig gaf idel sorg och qwida.
Mig tycktes iag war ung, hwad skall iag bland the gamla?

Jag sade hoos mig sielf, the städz om kyskhet ramla,
Men litet hafwa brukt, då the thet hafwa kunnat,
Nu seen Naturen them ey någon eld meer unnat
Måst wandra kyskhetz wäg emot sin egen willia;
Ty will iag wända om, och mig ifrån them skillia,
När kalla åldrens höst ey meer will wärma gifwa
Då skall ock iag som the på kyska wägen blifwa.

See såledz hafwer iag ey härtills kunnat hinna
Dijt wägen jämner är, iag haar måst altid finna
Thet mig förhindrat haar: nu haar iag andra tanckar,
Nu tro iag at iag ey så lätt lig mera wanckar,
Jag tror at intet skall mitt hiärta kunna låcka,
/ Jag skall mitt sinne moot all kiärlekz eld förståcka.
Thet swårast altid är, när man skall först begynna,
Wy effter handen meer och mehra lätthet finna.
Ty willia också wij ey låta modet falla;
Then pläga wij för rädd och för en feger kalla,
Som låter skrämma sig, när han i början märcker
Ett motstånd som är starckt; ett ädelt mod sig stärcker
Och muntrar opp moot alt thet sjg will hinder giöra,
Och från dess rätta wäg och goda opsåt föra.

Wij willia föllias åt, hwarandra taa i handen,
Förskiuta alt hwad kan optända älskogzbranden,
Fly för thet skiöna kiön, fly Kyska Bojarinner,
Fly alt hwad som är likt och skapt som wackra qwinner,
På sådant sätt kanske wårt ändamål wij winna,
Och på wår kyska baan till stilla dygden hinna.