Karl XII tömmer landets fattigkassor 1716
Ur. Claes Adelsköld: Karl den tolfte och svenskarna, del 1, 1902.
Redan år 1710, eller ej långt efter nederlaget vid Poltava, hade, på konungens befallning, ur kyrkornas och skolornas kassor »lånats» ej så obetydliga belopp, för att tillsändas honom i Bender, men ännu fanns något kvar att taga vara på. Huruledes och hurusom på ett »allmännyttigt» sätt, dessa kassor skulle tömmas, och det i botten, uttänktes i Ystad 1716.
Goertz afrådde, så godt han förmådde, från denna åtgärd, emedan beloppet som skulle erhållas, ansågs allt för obetydligt. Men konungen menade tro på, att »missnöjet med 'lånet' skulle blifva i proportion så mycket mindre», och befallde, alt till början, mot förutnämnde obligationer, men sedermera mot mynttecken, värda så godt som intet, lägga beslag på - eller som det skulle låta - »'låna' alla i riket befintliga förmyndaremedel, samt alla kyrko-, skole- och fattig-kasse-behållningar».
I konungens nådiga bref härom, dateradt den 1 febr. år 1716, säges det:
» Wi Carolus m. m. göre veterligt att Wi ogärna förnummit, huru kyrkor, skolor, fattighus, äfvensom fader- och moderlösa barn och myndlingar, kommit att lida mycket, dels därför, att man icke brukat nog försiktighet vid deras penningars bevakande och förräntning, dels ock, att delta icke kunnat ske i brist på behörig säkerhet, hvarigenom till ägarnes stora skada, medlen måst ligga ofruktbara. Det Oss åliggande högsta förmynderskapet — förklarar konungen — förbinder Oss ock att låna noga omsorg om ovannämnde medlidansvärda personer och menigheter. Nu hafva ock Wåra trogna 'ständers fullmäktige', med vart nådiga samtycke uppfunnit och anvisat en tillräcklig fond, i hvilken alla kapitaler kunna med fullkomlig säkerhet och 6 procents ränta göras fruktbara.
Alla förmyndare alla skole-, kyrko- och fattigföreståndare varda därfore varligen anbefallda, alt till rikets ständers befullmäktige (kontributionsränteriet) genast aflämna alla sådana medel...»
»Denna Wår nådiga förordning» — slutar konungen sin omtänksamma och välvilliga nådiga skrifvelse - »länder icke blott till berörda myndlingars och menigheters, utan ock till själfva förmyndarnes ooh föreståndarnes bästa, ity att dessa sedermera befrias från förvaltning sansvaret. Wi förmöda således, att de ställa sig denna Wår Nådiga Wilja till underdånig och sorgfällig eftertefnad.» Och till sist kommer klämmen: »annat fall skola de tredskande, enligt lag och författning behandlade blifva.»
Tviflande på kronans (konungens) förmåga och vilja att återbetala kassornas medel, sökte många förvaltningar, oaktadt den »ansvarsfrihet», som konungen frestat dem med, att undandraga sig detta, mot »de medlidansvärda personerna och menigheterna» välmenande påbud, men flera kassor borttogos på konungens befallning af hans ombud och ersattes först med obligationer, hvilka efterhand utbyttes mot mynttecken. Genom denna »låneoperation» åstadkoms stora förluster för myndlingar, skolor, kyrkor och de fattiga...
