Herresätet Knudstrup - Knutstorp
Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskfrifning, 1872
Martin Weibull
Arkiv-anteckningar rörande skånska herresäten: Knutstorp.
Tyge Brahes namn har åt det gamla ensliga herresätet uppe i Söderåsens skogsbygd, Knutstorp, eller som det på hans tid benämndes, Knudstrup, skänkt ett minnets adelsbref, som aldrig går förloradt. Det var och förblef länge ett af hans slägts stamgods, der stod hans vagga, han egde det sjelf en tid och var der äfven emellanåt bosatt. Men det har gått med Knutstorp som med så mången annan ort i Skåne, vid hvilken hans namn är fästadt: intet yttre minne finnes mera qvar, som talar om honom; spåren från hans egen tid äro bortsopade, och ännu har hans fädernebygd ej heller någorstädes rest åt honom, sin ryktbaraste son, en minnesvård, sådan som det kunde anstå henne att resa åt honom, som vid sidan af en Linné, en Berzelius och en Örsted i verldsodlingens häfder spridt en aldrig slocknande glans öfver hela det nordiska namnet.
Huru fullständigt förändradt är ej Tosterup, hans ungdoms lekplats: det finnes ej stock eller sten qvar af det gamla klostret vid Herrevad, der han en höstafton för 300 år sedan - det var just 1572 den 11 november — gjorde sin första upptäckt, upptäckten af en ny stjerna: Stelleborg och Uranienborg på Hven äro endast tomma namn: — och på Knutstorp letar vandraren också förgäfves efter något yttre minne af honom. I den närbelägna kyrkan i Kågeröd, Knutstorps sockenkyrka, ser man minnesvården öfver hans föräldrar, som der haft sitt hvilorum, intill dess, i förra århundradet, inflyttade svenska slägter på Knutstorp lade sina döda under de äldres grafvård, skoningslöst utvräkande de ursprungliga egarne: här är han jemte föräldrar och syskon afbildad, men af allas är det endast hans bild, som skadats och blifvit oigenkänlig.
På Knutstorp fans det emellertid ännu i början af förra århundradet, i trots af alla de förödelser gården undergått genom det 17:de århundradets krig, ett och annat qvar, som påminte om den forne verldsberömde egaren. Så omtalas i en anteckning rörande Knutstorp i v. Engeströmska handskriftsamlingen, att ännu 1729 reste sig i trädgården en stenstod, å hvilken lästes följande inskrift:
Hoc valium et molam papyraceam
cum omnibus adjunctis artificiis et superius dispositis piscinis,
ubi nihil tale antea exstitit in patria,
suum posterorumque commodum,
ordinatione, labore et sumptibus propriis
Tycho Brahe - de Knudstrup
coepit anno 1590: complevit 1592.
Det framgår häraf, att Tyge Brahe ännu 1592 innehade Knutstorp, — han egde det tillsamman med sin äldste broder Sten Brahe, åt hvilken han senare sålde sin halfdel med förbehåll att alltid få skrifva sig "till Knudstrup" — samt att han ungefär vid samma tid som han anlade pappersbruket på Hven för tillverkning af det papper, som behöfdes vig utgifvandet af hans skrifter, äfven anlagt ett dylikt invid fädernegården. Dermed ha varit förenade äfven andra anläggningar, förmodligen af samma art som de på Hven. Der hade han i förbindelse med pappersbruket, hvilket äfven drefs med vatten från fiskdammar, som han låtit gräfva i närheten, uppfört ett verk för pergamentberedning och en sädesqvarn. Hans anläggningar på Knutstorp försvunno lika hastigt som de på Hven, men 1729 funnos dock ännu de fiskdammar han i sammanhang med dessa anläggningar låtit gräfva.
Någon skildring af Knutstorp, sådant det var i Tyge Brahes dagar, har icke blifvit åt oss bevarad. Deremot ega vi materialier till en sådan från något mer än 50 år senare, från tidpunkten af Skånes öfvergång till Sverige, då vid utbrottet af Carl X:s andra krig gården togs i beslag af svenska kronan såsom tillhörig en slägt, hvilken vägrade Sverige sin trohetsed.
Denna slägt var ännu alltjemt Braheslägten. Sten Brahe, en son af riksrådet Henrik Brahe, "kungen på Fyen" var då innehafvaren deraf och blef den siste medlem af denna gamla berömda nordiska adelslägt, som innehaft gods på denna sidan Öresund. Han hade under Carl X:s första krig 1657-58 tjenat Fredrik III som major vid ett kavalleriregemente. När freden i Roeskilde slutits, visade han öppet sin förbittring öfver densamma och beslöt att flytta öfver till Danmark, medförande allt husgeråd och alla dyrbarheter, som Braherna hopat på sitt stamgods. Från Knutstorp fördes då ned till kusten allt hvad man kunde hinna att flytta och blef der lastadt på fartyg, för att öfverföras till Sjælland. Det var en hel slägts qvarlåtenskap, som då affördes: "många sköna saker," heter det, "enkannerligen klenodier, guld och sölf, så att den skeppslasten skattas till ett temligen stort värde." Fartyget, på hvilket äfven andra skånska adelsmän inlastat flytt-. ningsgods, hann fram till Kjöbenhavn just då den svenska flottan vid det andra krigets utbrott visade sig der. Dock hade man ej hunnit få allt bort, ty för svenska kronan segvestrerades på Knuttorp i september 1658 ännu en del saker af värde såsom stora förgylda kistor och skåp, stolar med gyllenläder, en stor klocka för sammanringning af folket, till gårdens försvar hörande 3 små jernkanoner, armborst etc. Den svenske kommissarien, assistensrådet vid skånska guvernementet G. Taubenfelt var det som på Knutstorp verkställde Carl X:s order om beslags läggande på gods i de skånska landskapen, hvilka tillhörde den del af adeln, som vägrat Sverige trohet. Den skildring af gården, som han gifver i sin berättelse till Carl X är af ungefärligen följande lydelse:
Knutstorp, beläget i Luggude härad och Helsingborgs län, men med hälften af sitt gods tätt invid sig i Onsjö härad och Landskrona län, emedan häradsgränsen går fram mellan hufvudgård och ladugård, är en väl bebyggd gård, som ligger uppe i tjockaste skogstrakten. Det omgifves rundtomkring af den skönaste skog, dels och mest af bok, dels också af ek och i ekskogen äfven hassel, björk, al och asp och annan löfskog, så att ingen gård i Skåne eger rikare skog än Knutstorp. Sjelfva gården ligger på en rund holme, som omgifves af breda vattengrafvar och utanför dessa på tre sidor af en moras-äng. Den är bebyggd med tvenne midt emot hvarandra liggande, medelmåttigt höga och stora stenhus, hvilka förenas af tvenne smärre hus, så att en liten borggård bildas. På ena sidan är grafven mycket bredare än på de andra och omsluter en annan liten fyrkantig holme, hvarpå en kryddgård är anlagd. Ladugården, som är byggd af sten med korsvirke, ligger för sig sjelf, och derinvid är en trädgård, men af föga värde; en humlegård finnes der också, som årligen gifver ungefär 20 skeppor humle. Emellan ladugården och hufvudgården löper en lång brygga, som är försedd med tvenne vindbroar; och gården kan vid krigstillfälle väl försvaras, så att i Gustaf Horns krig en svensk besättning höll sig deruppe ett par månaders tid.
I skogen är en herrlig högdjursjagt på hjortar och rådjur. Tätt invid gården ligga 8 fiskdammar förutom grafven, som har åtskilliga slags fisk såsom gäddor, aborr, mört och sutare. Två af dammarne äro uttappade och de öfriga ha ej annat slags fisk än gäddor. Invid gården rinner en liten å, der kräftor och elritzor fångas. Två vattenqvarnar ligga vid denna å tätt vid gården.
Ängen är god och der bergas årligen mellan 550 och 600 lass hö. Akern ligger på ena sidan om gården och på temligt afstånd ifrån den. Den duger ej till mycket, då den är stenig och består af skogsjord. Hvarje år måste 1/3 del deraf lägga i träde, om den skall kunna något gifva, men ofta ger den dock ej mer än andra kornet, högst tredje i mycket goda år. Den bär ej gerna råg, och rågen gifver knappt en struken skeppa af trafven. Till gården höra Kågeröds och Konga kyrkotionden. Ugedagsgodset omfattar 60 hela, 31 halfva gårdar, 2 qvarnar och 19 gatehus, skattegodset 8 hela, 4 halfva gårdar och 1 gatehus: således in summa 68 hela, 35 halfva och 20 gatehus eller i hela gårdar 85 1/3.
Taubenfelt, som lade beslag på Knutstorp liksom på andra förbrutna gårdar i Helsingborgs och Landskrona län till fördel för garnisonen i Landskrona, hade sin blick synnerligen riktad på hvad matnyttigt, som kunde beslagläggas. Han lemnar oss också ett inventarium öfver Knutstorps ladugård 1658, som fulländar teckningen af landtbrukets ståndpunkt på denna gård för 200 år sedan. Den bestod af 15 kor, 21 ungstutar och qvigor, 4 kalfvar, 3 tjurar, 2 oxar, 44 får och lam, 13 gamla och 7 unga svin och 8 grisar. Fjäderfäet utgjordes af 16 höns, 8 gäss, 10 dufvor och 6 kalkoner. Hästarne voro 6 jemte ett stuteri af 9 ston och 3 föl [G. H. Taubenfelt till K. M:t 1658 9/9 Belteberg.
Hvad har dock ej sedan dess 200 års odlingsarbete här uträttat!
Liksom de andra egarne af seqvestrerade gods återfick Sten Brahe sin egendom genom freden i Kjöbenhavn 1660. Men han svor aldrig svenska kronan trohet och lemnade snart gården — 1668 egde han den ännu — till sin dotter, den yngre Sophia Brahe Thott, då hon gifte sig med den dåvarande hufvudmannen för Thotteslägten, Knud Thott till Näs—Trollenäs. Hon dog snart och Knud Thott behöll gården. Han var den siste af de gamla skånska adelslägterna, som innehaft Knutstorp. Han synes ej hafva egt den mildhet och godhet emot underhafvande, som under århundraden gjort denna Skånes äldsta slägt mera folkkär inom kretsen af de sina, än de flesta andra. Åtminstone kallas han af tjenare på Knutstorp i slutet af 1670 talet "en husbonde som var stränger af sig." Men han var, såsom flera af den äldre Sophia Brahe Thotts afkomlingar, utmärkt genom hög andlig begåfning, genom en fin bildning och kärlek för en ädlare njutning af lifvet. Jemte Jörgen Krabbe, sin svåger, var han efter Nils Krabbes död utan tvifvel den skånska adelns mest framstående personlighet under första skiftet af öfvergångstiden. Hans fädernegods var Näs—Trollenäs, jemte Eriksholm—Trolleholm Thotte-slägtens egentliga stamgods, sedan Lillö öfvergått till Trollar och Hvitfeldar och Hjuleberg nu äfven till den gren af den svenska slägten Lilliehöök, som i nära två århundraden innehade detta gods. Men på Knutstorp vistades han gerna, och liksom hans fader, den tidigt bortgångne Otte Tagesen Thott, med så mycken smak och prakt fulländat Langernas Söfdeborg, skred han till att försköna och utstyra Brahernas Knutstorp.
Det var vid tiden af det skånska krigets utbrott som dessa arbeten begynte. Detta krig afbröt dem emellertid hastigt, och innan det slöts, skulle af det gamla Knutstorp, sedan det en tid måst inrymma plats för en svensk besättning, endast qvarstå de nakna murarne: en flock kroater i dansk tjenst — "krabater," som de kallades — antände det i juni månad 1678. Det dyrbaraste af ställets egendom hade hösten 1676 i hast blifvit undangömdt; hvad som fans qvar plundrades af besättningen, medan den höll traktens plundrande snapphanar i tygel: så t. ex. biblioteket, som omfattade verk både af klassiska och nyare främmande författare. Äfven cypresskistor och andra dyrbara möbler omtalas såsom då bortförda från Knutstorp. Egaren sjelf var af den svenska kommissorialrätten dömd till döden och domen utfördes på honom in effigie i Malmö, medan han emellertid som kunglig dansk befallningsman öfver Landskrona län höll sig inom denna fästnings murar och utsände administrativa order riktade mot svenskarne.
Han återfick sina gods genom freden i Lund, men båda i grund förstörda, och bebodde dem aldrig sedan, utan lemnade Skåne och bofäste sig i Danmark. Han gifte sig der om med en skånsk adelsdam, som ej heller torde hafva hört till de med Sveriges spira förnöjda, grefvinnan Birgitte Skeel Barnekow Parsberg modren till arfvingen till Widtsköfle. Hon hade redan för längesedan, vid sitt andra gifte, lemnat Skåne. Under krigsåren 1676—79 var det ensliga herresätet deruppe i den tjocka skogsbygden skådeplatsen för många vexlande, mest rysliga scener. Afven deruppe gingo då folkhatets och frändefejdens blodiga vågor höga. Ransakningsprotokoller i Malmö länsarkiv öfver händelser från krigstiden (dat. 1682 27/5) hafva gifvit ämne till nedanstående skildringar, hvilka i sin mån kunna bidraga till teckningen af den allmänna stämningen och de allmänna förhållandena i Skåne vid utbrottet af 1676-79 års krig.
Scener från Knutstorp 1676.
När Christian V landstigit vid Rå i slutet af juni 1676, hade Knud Thott lemnat Knutstorp och infunnit sig i det danska lägret. Jemte sina bröder och sin svåger Jörgen Krabbe emottogs han der mera som den danske konungens vän än som en fiendtlig makts undersåte: hans tält upprestes i närheten af konungens eget och vid eröfringen af Landskrona syntes han och de alla vid det högtidliga intåget i staden. Sjelf har han liksom bröderna och Jörgen Krabbe framställt detta uppförande såsom af både klokhet och nödvändighet föreskrifvet. Sverige hade helt och hållet öfverlemnat dem i sin fiendes våld, när Carl XI och hans armé retirerat öfver den gamla gränsen: hvad skulle de då väl göra, om. de ej ville se sina gods plundrade, sina personer våldförda? De fogade sig efter förhållandena och underhandlade i godo om sina kontributioner att de med förekommande godhet och uppmärksamhet emottogos af sin forne konung, sina forna landsmän, hvad rådde de väl derför ? Kanske tänkte de äfven dervid, fast det aldrig blifvit utsagdt: detsamma hade i sin tid stått Sverige fritt att göra med dem, men de hade der mera rönt ett envist misstroende än tillmötesgående. När emellertid Carl XI i oktober 1676 åter inträngde med den svenska arméen i Skåne, började de frukta för hämd af den stränge svenske konungen för det vacklande, som i detta uppförande kunde synas ligga, och på Knutstorp skyndade man sig att i hast undandölja — det uppgifves ej hvarest — allt husgeråd af silfver och tenn samt öfrige liknande värdesaker.
Det är ej bekant, om Knut Thott derefter uppehöll sig vidare i danska arméen eller på Näs—Trollenäs; jernte sina bröder gaf han efter slaget vid Lund Carl XI ånyo en försäkran om sin fullkomliga trohet och undergifvenhet. — Men Knutstorp stod öde. Der lefde under höstmånaderna 1676 endast en del af hans enskilda betjening, såsom källarsvennen, fateburs- och kockepigor, samt af gårdens folk bland andra ridefogden öfver Knutstorp och Näs, ladufogden med två drängar och fyra tröskemän. Allt detta gårdsfolk hörde till de infödda och delade den allmänna stämning mot svenskarne, som i synnerhet inom de lägre klasserna ohejdadt gaf sig luft efter arméens återtåg till Sverige. Men jemte de infödda fans det också vid denna tid på gården en främling, Knud Thotts "hofsnickare ," en svensk, till börden prestson från Göteborgs trakten. Han var anställd för att uppföra de panelverk, med hvilka den praktälskande egaren då som bäst lät pryda salar och kamrar i slottsbyggnaden. Denne Johan snickare, som han kallades, var en vänsäll man, älskad af den del af befolkningen, med hvilken han kom i närmare beröring, "en god karl, som kunde väl arbeta," heter det. Också ömkade sig många öfver det omilda öde, som drabbade honom, och mången fällde bittra tårar deröfver: så gick det de fromsinta och mindre svenskfiendtliga till hjertat. I dessa folkhatets bistra tider — det var just vid den tidpunkt då dess vågor gingo som högast, omedelbart före slaget vid Lund — blef nämligen denne man utan all förskoning mördad derföre att han var svensk. Och mordet skedde i sjelfva borgstugan på Knutstorp.
Det var en qväll i november månad, ut emot natten. Snickaren hade lemnat de präktiga öde salarne, i hvilka hans verktyg så flitigt hörts slamra dagen i ända. Han hade gått öfver vindbryggan ned till qvarnarne vid den förbirinnande ån. Der var han, fastän främling, upptagen som barn i huset hos möllaren, och han satt just och språkade med honom, då tvenne af gårdsfolket äfvenledes kommo dit ned med hetsning från ridefogden, att han straxt skulle återvända upp till slottet: Christian ridefogde hade något att säga och väntade honom i borgstugan. Snickaren lydde befallningen och gick skyndsamt upp. När han inträdde i borgstugan, möttes han af ridefogden med den barska frågan, hvarför han så der gick öfver vindbryggan och hvar han höll till: för framtiden finge han ej vidare gå ett steg utom huset. Med dessa ord lemnade ridefogden borgstugan och försvann i sin egen derintill gränsande kammare.
Men med sorgset sinne satte sig främlingen ned vid bordet: kanske fick han en ond aning, när han såg sig omkring och fann sig ensam med ladufogden och det öfriga gårdsfolket. Äfven de suto på bänkarne rundtomkring bordet. Ladufogden bröt tystnaden. Han ropade från sin plats midtöfver: "du svenske skälm, har du kommit hit för att plundra oss och röfva!" Snickaren hade nämligen sett, hvarest Knutstorps alla dyrbarheter blifvit undangömda för svenskarne, och man fruktade kanske, att han kunde röja stället, ifall hans landsmän, som nu voro komna ned till Skåne igen, skulle tränga upp till Knutstorp. Han svarade i undfallande ton och bad redan för sitt lif, ty han började inse. hvartut det syftade; men ladufogden reste sig upp i detsamma och gaf honom tre slag i ansigtet med knuten näfve. En af gårdsfolket fattade honom bakifrån i skuldran och kastade honom ned på golfvet. En annan slungade ett rep om hans hals. Han hann endast utstöta ett doft ångestskri och ett rop om hjelp, ärnadt att tränga in till ridefogden i hans kammare. Men ladufogden trampade honom i detsamma på munnen och snaran drogs åt: — allt var förbi. Vid bullret och skriket hade emellertid fateburs- och kockepigorna i köket störtat fram till borgstugudörren för att lyssna. Bäfvande och andlösa stodo de der — den ena säger att hon af fasa "fast domnade" —; men det arma offret gaf ej mera ljud ifrån sig: de hörde endast det hjertiösa ropet: "bort med den svenske skälmen! Vi ha nog af dem qvar ändå!" Det var ridefogden, som gaf detta svar på den olyckliges rop om hjelp, i det han åter trädde ut i borgstugan från sin kammare.
Den liflösa kroppen stoppades nu i en säck. som bars ut på gården, der en häst väntade. Risle-Jeppa som kastat snaran om halsen, den vildaste af gårdsfolket, hvilken derefter gaf sig till snapp-hanarne och med dem lemnade landet 1679, kastade säcken upp på hästryggen och klöfjade den ned åt Brödde kärr. Det var ett egendomligt liktåg: främst red Risle-Jeppa med liket, derpå följde de andra till fots. Liket undangömdes vid Stora Tälleröd i Kågeröds socken. Länge lågo snickarens verktyg och kastades omkring i stora salen på Knutstorp, den s. k. "guldstugan," der de förr så flitigt hördes hamra. Frågades det efter honom, kvart han tagit vägen, svarades det alltid, att han gått sin väg, men kom väl snart igen. Qvinnorna visste väl hvad de härvid tänkte, men ingen af dem vågade yttra ett ord derom, ty engång hade det händt, att en af dem, som låtit misstänka att hon visste om saken, blifvit förd ut på sjön, som omgaf slottet; (höstetid tyckes vattengrafven och den omgifvande moras-ängen ha tillsamman bildat en sjö). Hon hade då blifvit hotad med dränkning, om hon yppade något. På samma sätt hade en annan af dem varit nära att blifva kastad i vattnet, då hon engång sent om natten gick öfver den dubbla vindbryggan.
Slaget vid Lund utföll emellertid till Sveriges förmån och dess trupper begynte sprida sig rundtom landet och fatta fast fot öfverallt. Till Knutstorp kom ej länge derefter först en svensk salvagarde och derpå våren 1677 en hel besättning under befäl af kapten Kylander. Gården besattes dels för att hålla Söderåsens snapphaneskaror i tygel, dels också för att afskära danskarne tillförsel till Landskrona och förbindelse med Christianstad: för detta ändamål upprättades 1677 en hel kedja fästningsposter, dels flera adliga befästade gårdar emellan Malmö och Helsingborg, såsom Borreby, Knutstorp, Eriksholm—Trolleholm, och Rosendal och dels skansarme utmed Lyddeåns lopp, af hvilka den vid Getinge bro var den starkaste. En del af dessa tjente väl äfven till kronomagasiner för uppbörd af den omgifvande traktens utskylder, men till dem hörde helt säkert ej Knutstorp uppe i den magra Söderåstrakten: dess befälhafvare klagar engång för gen. guvernören Sperling, att han mera fruktar för hungren än för fiendens angrepp, så ofta han också besöktes af ströfvande kårer än om hundrade än om flera hundrade hästar. Under denna tid, när gårdsfolket satt inspärradt jemte besättningen, kom denna mordsak i dagen, och förhör höllos derom; men i detsamma kungjordes det svenska plakatet om pardon för alla vid krigets början begångna fiendtligheter: detta åberopade de skyldiga till sin förmån och saken föll så i glömska. Det skedde dagligen så många grufliga saker. att man ej kunde ha minne för de gamla. Men när freden ändtligen blifvit sluten och det upprörda samhället återgick till ro, uppdöko åter rykten derom, och 1682 kom det till ny ransakning inför kommissorialrätten i Malmö. De af mördarne, som ännu kunde anträffas, erkände brottet och anförde till sitt försvar, att de haft ridefogdens befallning dertill, den de hade måst lyda: de voro tjenare. Ridefogden hade då lemnat Skåne och var bosatt i Danmark.
Hvilken dof skräck, som minnet af snapphanefejdens onda tider ännu utöfvade på sinnena, visar sig bäst deraf att vid ransakningen vittnena under ängslan och bäfvan aflägga de vittnesmål, som lemnat ämnena till denna framställning: de bedja, "att för allt i verlden intet må komma ut, att de hafva omtalat hvad de veta." Det förflutna låg ännu och rufvade öfver sinnena som en ond mara..
De tre lifdrabanterna.
Detta brott hade ej varit det enda, som Knutstorps gårdsfolk utöfvat under guerillan mot svenskarne hösten 1676. Straxt efter ofvan omtalta händelse, när den svenska arméen stod för Helsingborg, visade sig i trakten af Knutstorp tre lifdrabanter, de två tyskar och den ene svensk, hvilka aflägsnat sig från arméen för att proviantera. Dem gick det ej bättre än den förre.
Lifdrabanterna hade nått fram till Konga och slogo sig ned på Hunseröds gård. Der plägade de sig väl och utan all försyn för värden: det första som reqvirerades var en half tunna öl och den togs på kredit. Och vid denna suto de och drucko hela qvällen.
Men derom gick det bud upp till Knutstorp, och när ridefogde och ladufogde der fingo nyss om, att sådane gäster kommit in på godset 1/4 mil från gården, togo de skytten, stalldrängen och tröskemännen med sig och omhvärfde gården. Det var om natten. Ryttarne lågo i stugan och sofvo. De hade lagt sina vapen, pistoler och karbiner, vid hufvudgärden hos sig på bänken der de lågo. Ladufogden och Risle-Jeppa gingo först in genom hvar sin dörr och möttes i stugan, der de togo vapnen; derefter rusade de öfriga in. Drabanterna vaknade upp med förfäran, då de sågo så många komma öfver sig och grepo förgäfves efter- sina vapen. De öfvermannades och fördes ut på marken, der de blefvo ihjelskjutna såsom vid en målskjutning, Den ene af ladufogden, den andre af skytten, den tredje af Risle-Jeppa. Bytet delades. De 2 hästarne dugde icke, men ridefogden fick den 3:dje. Af munderingen fingo tröskemännen på sin lott hvars en half rock. Så redligen delades krigsbytet.
