Farhults präster på 1600-talet: Ett sorgligt prästhus
Några drag ur lifvet i en skånsk prästgård under slutet af 1600-talet.
(Ur Ernst Hilmers klippsamling, Kullabygdens Släktforskare, okänd tidning, okänt datum. Han har antecknat Betelbröderna högst upp på bladet.)
För skåningarne var sjuttonde seklet ett brytningens århundrade, under hvilken tid mångahanda misshälligheter, i såväl Stort, som Smått förekommo. Den långvariga föreningen med Danmark hade gjort, att den skånska och danska befolkningen i hög grad voro sammanbundna med hvarandra, både i ett hänseende och ett annat. När så öfvergången till Sverige skedde, fanns det visserligen en och annan lyckosökare, som trodde sig skola bli bättre gynnad under den nya regimen än han kanske förut varit, hvilken därför gick denna tillhanda på många af sina landsmäns bekostnad.
För prästerna var det ingalunda bäst stäldt i detta hänseende. Det var svårt för dem att veta på hvilken sida de skulle stå, när öfvertaget den ena dagen lutade åt den danska och den andra åt den svenska sidan. Kom så härtill frågan om uniformiteten, hvilken för många var en nagel i ögat. En hel del präster voro också synnerligen likgiltiga af sig under denna tid, icke allenast i världsligt, utan äfven i andligt hänseende. Många exempel härpå förekomma just från detta århundrade, exempel hvllka tala om råhet och ett ohyfsadt lefnadssätt utan like.
Bland de skånska prästgårdar från denna tid, där råheten och ohöfviskheten tog de mest simpla uttryck, märka vi särskildt Farhult.
Kyrkoherden därstädes, de Fine, hade en informator för sina barn, som hette Mårten Holtzbro. Mellan honom och ena dottern uppstod under denna tid en kärlek, som tog sig uttryck i en förlofning. Och efter det herr Mårten afslutat sina studier kom han till svärfadern såsom pastorsadjunkt, hvarvid han som sådan under flera åra tid vistades i Farhults prästgård. Förlofningea fortfor under denna tid, men något giftermål kom dock icke att äga rum.
Mårten Holzbro - den försupne prästen
Dog så kyrkoherde de Fine, hvarvid Holtzbro blef lofvad pastoratet, detta dock med ett vilkor. Och detta var att han skulle afsäga sig förlofningen med företrädarens dotter, samt i hennes ställe äkta änkan. Under der denna tid var det nämligen allmänt, att pastoraten på detta sätt - gingo i arf, så att, om en änka exempelvis fanns, det gärna uppställdes Bom en fordran för sökanden,att han med henne skulle ingå äktenskap, detta oaktadt åldersskillnaden ibland kunde vara synnerligen stor. Så var det nämligen här, men det oaktadt, fasthöll man som en fordran att han, för erhållande af pastoratet, skulle ingå äktenskap med änkan de Fine.
Hade nu Mårten Holtzbro varit en karl hade han naturligtvis förkastat detta anbud, men som han nu icke detta var, utan,en svag, lättlockad personlighet, samt redan då en försupen stackare, förkastade han därför sin ungdomskärlek, uppsägande den förlofning, som under nio år ägt bestånd, samt gifte sig med Karin de Fine, efter ett hälft års änkestånd. Detta skedde 1685. Mårten Holtzbro. var nu välbeställd kyrkoherde i Farhufts pastorat. Lyckan hade ingalunda förut varit bofast i nämnda herdetjäll under företrädarens tid, men skulle den dock bli det ännu mindre under efterträdarens.
Vi nämnde förut att han var begifven på dryckenskap och denna svaghet för glaset förvärrades med åren allt mer och mer, på samma gång som den kroppsliga svagheten äfvenledes tilltog. Kanhända den oenighet inom familjen, som man, lätt nog, kan tänka sig förefanns, i sin mån bidrog till ökande af dryckenskapsbegäret som, i alla fall förföljde honom allt mer och mer.
Komminister Petrus Hägerman och pigorna
Följden blef också den, att han slutligen, för att få förblifva vid pastoratet, fick förskaffa sig en komminister, för hvilken han anslog ett af sina annexhemman, samt lOO rdr i lön. Till komminister fick han också en man, som förmodligen länge varit en konsistorie skjutshäst. Hans namn var Petrus Hägerman och hans bostad i annexhemmanet tycktes icke ha blifvit så synnerligen långvarig. Snart återfinna vi honom nämligen i prästgården, där han till boningsrum fick sig anvisad en kammare innanför pastorsexpeditionen, hvilken kammare endast medelst en tunn brädväggar var afskild från tjänsteflickornas sofrum, något han inför konsistorium anförde besvär, därvid anförande huru som han nästan hvarje natt stördes i sin sömn af det buller, pigorna åstadkommo medelst prat, sång, högljudda snarkningar, hostningar samt annat, hvilket ej nämnas kan.
Klagomålet tyckes emellertid icke ha åstadkommit nöjaktigt resultat, såsom vi af efterföljande händelse skola söka visa. En dag, efter det herr Petrus haft sig en utvakad natt, till följd af pigornas orolighet, klagade han för prästgårdsmamsällerna, därvid med bestämdhet förklarande, att ifall de icke åstadkommo ändring i eländet, skulle han sönderslå pigornas säng. Och som han icke fick löfte om någon förbättring, gjorde han sin hotelse till verklighet, sönderslog sängen och kastade bitarne af densamma genom fönstret ut på gården.
Nu blef det emellertid lif i lägret. En af mamsellerna förklarade med bestämdhet att pigorna fortfarande skulle ha rummet i fråga till sängkammare och att en ny säng ögonblickligen skulle forslas dit i den sönderslagnas ställe. Och som hon ögonblickligen vidtog åtgärder för detta, fattade herr Petrus henne i armen, sökande att hindra henne i sitt företag.
»Hjälp, hjälp, herr Petrus öfverfaller mig!» skrek hon nu med alla krafter.
Kyrkoherden, som vid tillfället sof ett af sina vanliga formiddagsrus af sig, väcktes och skyndade med stormsteg in i rummet. Och efter honom kommo frun och de öfriga döttrararne. Nu var det också herr Petrus som fick taga till reträtten och säkert torde vara att han blef tämligen mörbultad i den kalabaliken, något som man kan förstå af det klagomål, som han strax därpå sände i väg till konsistorium, relaterande förloppet och vädjande till denna myndighet, att åtgärder måtte vidtagas för hans fredande för vidare våldsamheter från prästgårdsfolkets och den försupne kyrkoherdens sida.
Konsistorium infordrade förklaring och undersökning af prosten Ovenius i Väsby, som också föranstaltade om en sådan, men förklarade han dock i sin berättelse, att magister Mårten Holtzbro, till följd af sin dryckenskap, var en svår man att draga med, men att å andra sidan ingalunda herr Petrus saknade sina fel och lyten. Och därmed tyckes saken ha afstannat.
Biskopens besök i Farhult
Följden tyckes dock ha urladdat sig i en biskopsvisitation i Farhult, vid hvilken kyrkoherde Hultzbros begär efter brännvin skulle gifva sig tillkänna på ett,högst komiskt sätt. Biskopen-visitatorn, som hade noggrann kännedom om kyrkoherdens stora spritbegär, bad honom, till förekommande att han icke skulle berusa sig under visitationshögtidligheterna, att få ha herr Mårtens spritförråd i sitt rum inlåst, hvilket också af denne beviljades.
Innan biskopen om morgonen därpå var uppstigen hörde han emellertid huru herr Mårten bad hans betjänt smyga en flaska brännvin till honom i hans rum, hvilken begäran också denne villfor. Biskopen låg nu inne i sin säng och hörde Mårtens »kluckkluck» en á två gånger, men tredje gången utropade han: »Nu är det nog, herr Mårten!» Men denne fortfor emellertid med sitt drickande.
»Jag ger er tusan, herre!» var hans svar till hans högvördighet biskopen. Och så drack han tills han blef berusad, obekymrad om den höge visitatorns närvaro.
Man kan förundra sig öfver att en sådan kyrkoherde fick förblifva vid sitt pastorat. Så var emellertid förhållandet. Han lefdo och dog som kyrkoherde i Farhult. Det anförda utgör emellertid ett belysande bidrag till den tidens kyrkliga förhållanden, och huru långt det kunde gå i råhet vid förvaltandet af det »heliga predikoämbetet».
(Av sign: Sten Steensson)
