Byordning för Hofterups socken (lydande under Barsebäcks gods) år 1744

Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning, 1872

Martin Weibull

Barsebeck under fältmarskalken Hamilton.

1743 blef fältmarskalken grefve Gustaf David Hamilton egare af Barsebeck, -- grefve af Barsebeck, som han sedermera sjelf kallade sig när det skulle låta rätt ståtligt.

Hans namn för gerna tanken tillbaka till det pommerska kriget, på hvars krigsteater han för en kort tid — året 1758 -- spelade en af de otacksamma hjelterolerna; för öfrigt uppkallar det bilden af en högst originel personlighet från vår på originaler — särskildt i Skåne — rika frihetstid [Vi erinra om den lifliga skildringen hos I. C. Barfod, Märkvärdigheter rörande skånska adeln, 418--26, 433-38. I Fredrik Axel v. Fersens Historiska skrifter VIII, 38--39 förekommer en teckning af fältmarskalken Hamilton såsom öfverbefälhafvare i pommerska kriget, affattad i den ton af persiflage, som utmärkte det förra århundradets franska sällskapsbildning, hvilken denne memoireförfattare i lika hög grad representerar inom vår historiska literatur som St. Simon inom den franska.

Det synes emellertid som om här såsom ofta i dessa skrifter en ursprunglig fransk text blifvit meddelad i en plump svensk öfversättning. "Hamilton", heter det, "var en man hvars hjerta var uppfyldt med goda egenskaper: god vän, uppriktig, full af nit och ifver för allmänt och enskildt bästa. Hans hjertas goda egenskaper hade bildats på bekostnad af hans förstånd. Han var oduglig att fullfölja ett arbete eller intränga i dess detaljer, allt var hos honom hopblandadt, det stora med det lilla, det sannolika med det omöjliga.

Omdöme var ett hasardspel uti hans hufvud, som var öppet för alla intryck. Han kände hvarken början eller slut på någonting och bedömde de affärer, vare sig enskilda eller allmänna, som honom uppdrogos, aldrig annat än till hälften. Föreningen af liflighet, obetänksamhet och distraction, som gaf hans sinne sin prägel, liknade icke så litet fylleri och frambringade ofta samma verkan. Han hade ljusa ögonblick, glänsande svar, då och då goda och riktiga idéer, men det var såsom en blixt, hvars lysande väg förlorade sig uti molnen. Obeslutsamheten gjorde honom alltid villrådig, och när han någongång skulle besluta sig, blef frukten deraf en obetänksam åtgärd.

Han rådgjorde med hela verlden utan urskiljning. Hvarje råd syntes honom godt, det sist gifna rådde emellertid på alla andra; han hade ingen egen åsigt. Han talade gerna i sitt yrke; han var förtrogen med de militära termerna; men han yppade ofta under dessa samtal det som för honom var vigtigast att förtiga. Han dolde ganska skickligt en på botten hvilande egenkärlek och hade antagit en ton af nedlåtenhet, som öfverensstämde med hans fallenhet. Hans uppförande var opassande och bortblandade i sitt sätt att vara en plump ton med den af behag och värdighet, som tillhörde den post han beklädde. Han gjorde sig ofta lustig öfver sitt höga befäl. Oct yngre befälet tyckte rätt mycket om honom, emedan han alltid hade lustiga uttryck och ej lade stor vigt på att bli åtlydd."

Här skola vi emellertid ej sysselsätta oss med den förslagsrike och ändock alltid rådville generalen en chef, icke heller med den alltid tankspridde och ändock, när det skulle vara, fyndige och träffande, infallsrike sällskapsmannen: vi ha här endast några ord att säga, några handlingar att framlägga rörande den driftige och nyskapande landthushållaren, den varmhjertade och omtänksamme godsherren, den nitiske kommunalmannen, ty alla dessa hederstitlar förtjente i rikt mått den gamle fältmarskalken. Man kan också tryggt påstå, att den fredliga verksamhet han utvecklade på Barsebeck, burit vida bättre och gagneligare frukter än hela hans kampanj i Mark Brandenburg 1758 för upprätthållandet af Sveriges garanti för vestfaliska freden mot Preussen.

På Barsebeck var det ej så många konseljer att hålla som i Pommern, ej så många olika råd att följa som vid Neu Ruppin; der gjordes inga invändningar mot planerna för landtbrukskampanjerna, der förvirrade inga råd de ursprungliga ideerna och dispositionerna, som mestadels voro både goda och välsignelsebringande; ingen fruktan för efterräkning af råd eller ständer band här händerna, utan här kunde det goda hufvudets och det goda hjertats egna ingifvelser ovilkorligt följas.

Medan sålunda den gamle fältmarskalken på Barsebeck smidde om sitt svärd till en plogbill och sörjde för sina bönder i stället för en armé, blefvo frukterna af denna hans verksamhet icke inskränkta till den trånga kretsen af det egna godset. Han gaf tvärtom genom sitt föredöme en första impuls till hela det skånska landtbrukets lossande ur de slentrianens bojor, i hvilka det under så många århundraden varit fjettradt, och den föresyn han gaf åt andra godsegare i vården om underhafvandes lekamliga och andliga välfärd, medan han grundade åt sin slägt dess hlifvande stamsäte, har ej heller blifvit utan sin frukt.

Då han emottog Barsebeck, låg godset i fullkomligt lägervall. Sätesgården var lika förfallen som jorden vanhäfdad, gårdens såväl väl som böndernas. Befolkningen stod i vanrykte när och fjerran.

Men Linné, som kom dit 6 år senare på sin skånska resa 1749, fann redan herregårdsbyggnaderna omgifna af en trädgård med nya planteringar och anläggningar: gårdens eget såväl som böndernas åkerbruk var då redan stadt i så att säga daglig förbättring. Här genomfördes aldra först en ny uppmätning och fördelning af åkrarne, så att breda sammanhängande fält bildades i stället för de smala tegarne sida vid sida, — den första ansatsen till den revolution inom Skånes landtbruk, af hvilken Rutger Maclean har hufvudförtjensten: enskiftet.

Redan nu begynte här brytas den gamla fördomen mot andra åkerredskap, än dem man sett far och farfar använda: det var det fält, på hvilket Carl Georg Stjernsvärd skulle inlägga sin förtjenst om vårt landtbruk. Så såg Linné här de första mullfösor (sloffor), som han sett i Skåne. Med dem jemnades de utvidgade fälten och gjordes fria såväl från de gamla djupa dälderna der och hvar som från de höga ryggarne, på hvilka säden vuxit frodig, medan den stått eländig dem emellan. Men framför allt var det konsten att dika, som fältmarskalken Hamilton lärde den skånske jordbrukaren. Dikning var mångenstädes intill hans tid en okänd konst; hans egna bönder tredskades vid det ovanliga och, som de ansågo, onyttiga och onödiga arbetet. Men det hjelpte ej.

Här visade sig, att han kände både "början och slut", att han bedömde affärer "annat än till hälften" och att de "goda och riktiga ideerna" ej alltid voro "en blixt hvars lysande väg förlorade sig i molnen". Det var ej nog, att dikningsarbetet under ladufogdens uppsigt blef utfördt vid sjelfva gården; han tillsåg äfven, att detsamma under fogdens uppsigt verkställdes på böndernas egna åkrar. Sten bröts och diken uppkastades der med godo och med tvång; det var en storsint användning af det senare, när han tog det på bondens egen jord använda arbetet i afräkning på de dagsverken, som den hofveripligtige underhafvanden bort utgöra vid herregården. Dylika åtgärder och de lärdomar bonden inhemtade af arbetet vid sjelfva gården gjorde snart barsebeckaren så god och bättre än andra, äfven sjelfegande, bönder.

Ett talande vittnesbörd om fältmarskalkens nitiska omsorger om landtbrukets höjande, ej endast i eget intresse på herregården, utan äfven på de underhafvandes egor, till deras förkofran, gifva de begge under hans inflytande uppsatta byskrå för Barsebeck och Hofterup, som här meddelas efter urskrifterna hvilka återfunnits i Barsebecks pastorsarkiv. De torde ega ett allmännare intresse är det rent lokalhistoriska, då de kasta ett ljus öfver det skånska landtbruket i allmänhet och gifva en åskådlig bild af ett gammalt bysamhälle vid denna tid, och detta så mycket mera som något skånskt byskrå hittills ej blifvit tryckt [ I Dansk Historisk Tidskrift (I, IV och V Bind) hafva blifvit meddelade byskrå från olika delar af Danmark, från Fyen, Lolland och Jylland, alla från det 16:de och 17:de århundradet. Med undantag af ett fragment af ett byskrå för brukarne af Landskrona stadsjordar har det ej lyckats förf. att anträffa något skånskt från en så aflägsen tid.

Det är emellertid tydligt, att en äldre redaktion ligger till grund för de här meddelade: bland de äldre, till en del förändrade, stadgandena har man insatt de nya, och till detta senare slag höra otvifvclaktigt de §, i hvilka bymännen särskildt låtit anteckna antagandet, så t. ex. just § 5—7 rörande dikningen. Till sjelfva sin lagform äro de båda byskråna, af hvilka Hofterups meddelas i texten och Barsebecks i noterna, för öfrigt så lika, dock väsentligen åtskilda. Barsebecks — inom hvilken socken fältmarskalken är allena herskande — är utfärdadt af honom och i öfverensstämmelse dermed uppträda inspektor och ladufogde såsom lagens tillämpare. Hofterups, inom hvilken socken sjeffegande bönder funnos, har dercmot helt och hållet de gamla byskrånas form: det hvilar på fri öfverenskommelse mellan bymännen och befinnes vara vid häradstinget stadfästadt.

En åskådlig bild af en godsegares makt inom sin socken vid denna tid kan väl också hemtas af en sådan paragraf som den 27:de i Barsebecksskrået, i hvilken fältmarskalken uppträder som sjelfherskare öfver alla Barsebecks hundar och kattor, derföre att han tror sig vara det öfver deras egare.

By-Ordning

vedertagen och faststäld af byemännen i Hofterups sockn.

Thet gamla bruk hålles, som hos oss städse varit, at åldermans sysslan går omkring från granne til granne och at hvar och en förrättar thenna sysslan allenast ett år.

Samlingen skier här genom blåsning utur ett horn.

The disputer, som förefalla, samt böternes utexeqverande afgiöres af åldermannen tillika med fyra män, som åldermannen sielf äger macht at utnämna [Barsebecks Byordning 1755 25/3 Åldermannen jemte 4 bisittare; i afgörandet af tvister deltager inspektoren. Vill någon lösa sig från sysslan bör det ske med penningar, hvilket belopp utsättes af bymännen vid allmän samling, "och ej med öhl och brännevin". Lösepenningarne förvaras i byens kassa. "Samlingen giöres med trumman". ]

I.

På thet et syndigt och förargeligt väsende ibland oss må förekommas och theremot gudsfruchtan, enighet och nabolig kärlek hos oss så mycket bättre må bibehållas, så hafva vi oss på detta sättet förenat, at hvilken, eho han är, som öfverfaller sin granne, thes hustru, barn eller folck, antingen vid vår sammankomst på gatan, eller uti andra bylag och giästabod, med oanständiga ord samt eder och svordomar, han skal böta en dhl:r s:rmt. Och den förolämpade, så framt han med hårdragande och kindpustande varder angripen af förorättaren, så böte han femb dhl:r s:rmt, hvaruppå han har lagligt at påyrka, om honom så behagar och the icke annars kunna åsämjas.

Thesse böter, sedan the äro af the förordnade bymän uttagne, disponeras af pastor och the äldste i församlingen til the fattigas hielp, erkannerligen til fattige skolebarns nödige undervisning och böckers upkiöpande.

[Barseb. Byordn. 1 §. I öfrigt lika, men hänvisningen til laga domstol borttagen, äfven som sista punktens stadgande.]

2.

På thet hvar och en må niuta fred och hägn, böra alla giärdesgårdar, the vare sig af sten, giärdsle eller jordvallar, omkring ängar och hagar hållas i fullkomligit godt stånd, til hvilken ända nödigt är, thet giärdesgårds synen varder höst och vår pröfvad af samtel:e grannarna, hvarvid noga bör effterses alla felachtigheter, och för thet som finnes ogildt, bötes ett öre s:mt och sedan sättes i fullkomligit stånd inom en viss förelagd tid, eller plichte then som sådant försummar 4 öre s:mt för hvarje famn eller hohl och giälde thesutom skadan dubbelt åter, som theraf timat. Alderman-nen bör ock noga tilse, at ingen skier för när, utan at hvar och en håller giärdesgård effter hemmanthal och stångfall.

Thenna 2 puncten är ock blifven faststält på föreskrefne sätt, med tilläggande at åldermannen altid skal vara skyldig at tilsäga och jämväl med the öfrige bymänncns öfverenskommande, när dikessynen eller så kallat vitet skal hållas, på thet hvar och en må kunna i tid och förut fullgiöra sin skyldighet och then försummeliga med så mycket bättre skiäl näpsas.

3.

Enär någon giärdesgård eller dike omkring åcker eller äng, hagar eller betesmark blåser neder, rägnar neder eller eljest finnes odugelig, bör then strax utan dröjsmål försvarsgod upsättias; försummar någon thet, sedan han antingen sielf fått derom kundskap eller blifvit af åldermannen eller någon annan af grannarne härom tilsagd, böte 4 öre s:mt för hvarje täppe, löse sielf ut creaturen, som therigenom ingångit, och fylle sielf therjämte skadan, efter byelagets bepröfvande, som theraf timat.

4.

Likaledes böra alla grinder, hvarest the behöfvas, hållas i godt stånd, så at therigenom inga creatur inkomma; varder thet försummat, plickte 8 öre s:mt och ersättie skadan. Thenna punct stadfästes med tilläggande at för hvarje gang sådan försummelse skier, böra böterna fördubblas och skadan ärsättas [Barseb. Byordn. 2. 3. och 4 §. Lika.].

5.

På thet vatndiken eller gropar må med thes större nytta anläggas och vid macht hållas, är nödigt at dikessyn hålles, åtminstone 2:ne gånger om åhret, neml. om våhrtiden, när kiölden är eller går af jorden, på thet man bäst och säkrast må se, hvarest vatnet på åckrarna stadnar och hvarest thet beqvämligast kan utledas. Dernäst om hösten, när rågen är sådd, tå noga bör efterses, huru hvar och en, så til sin egen som sina grannars fördel, fullgjort thet honom bordt [Barseb. Byordn. 5 §. Så framt menniskian vil förvänta sig Guds välsignelse af åkerbruket, bör thet samma rätt hanteras, och såsom ingenting mera förhindrar sädesvexten än vatn, som står på åkrarne, höstutsädet fördränkes och kornvången blifver theraf sent redig at kunna sås til landtmannens största skada, altså böra alla befintlige nödige gropar på engång under ladufogdens upsyn giöras och anläggas och på thet the samma sedan väl vidmachthållas, är nödigt at uti inspectorens eller ladufogdens närvaro gropesyn hålles 2:ne gånger om året.].

6.

The afloppgroparna och floddiken, hvilka dikessynen finner nödiga, böra ständigt hållas vid macht, på thet vatnet må therutur få sitt frija och obehindrade aflopp; men ther så hända skulle, at rågrannars ägor möta och dämma samma vatn, äro the förplichlade, at thet igenom sina ägor utan dröjsmål genomgräfva och utsläppa; försummar någon thet, sedan han therom blifvit tilsagd, plichte 16 öre s:mt för hvarje famn och betale thesutan dikarelön särskilt.

7.

På thet åckerbruket må så mycket förr och säkrare komma uti fullkomligit godt stånd, är nödigt, at en viss tract af åcker åhrligen til omansning och dikning företages, hvarförutan skiärdiken, som finnas nödiga emellan åckrarne, böra af grannarne så goda och fullkomliga updikas, som nödvändigheten fordrar, samt diken på the ställen, som dikessynen förordnat, tilbörligen uprensas och vidmachthållas. Jämväl at alla höga dikesrenar upgrafvas, åliggandes åldermanen, at noga tilse thet torfven af rename, så väl som ock dikesmullen, blifver på åckrarne utförd på the ställen, ther thet best behöfves. Skulle någon härutinnan visa sin tredsko och motvilja, hafva grannarne frihet at taga dikare och sedan låta af then motvilliga uttaga dikarelön jemte 8 öre s:mt för hvarje famn the således för honom uppdika låtit [Barseb. Byordn. 6 §. Om någon förnuftig och idog bonde vil, utom the anordnade floddiken ännu bättre genom skiärdiken gropa om sit åkerstycke och thes granne, som ligger teg om teg med honom, ville ej hjelpa honom häruti, behåller then som gropar all dikesmullen, fastän halfparten tages af grannens åker; elliest tager hvardera hälften af thenna mull. Sedan rågen är sådd, böra bönderna kamma sina vatnfohror samt föra them ut til floddiken; then som thet försummar, böte 4 öre s:mt, hälften til angifvaren. Likaledes böra alla höga dikesrenar upgrafvas, åligger thet ladufogden at tilhålla vederbörande at föra torfvorna samt dikesmullen på the ställen på åckren, hvarest that bäst behöfves, hvaröfver åldermannen bör hafva upsyn. Skulle någor härutinnan visa sin tredsko eller at giöra skiärdiken, hvarest the nödvändigt behöfvas, hafve grannen, som åstudar skiärdiken at taga dikare som hjelper honom at fullgiöra thette til åckerbruket nödiga verck och sedan af then motvilliga låta uttaga dikarelön samt böte therjemte 16 öre s:mt.].

Ofvanstående 5, 6 och 7:de puncter varda af oss på följande sätt vedertagne oeh stadfästade, at åldermannen 2:ne gånger om åhret, nembl. våhr och höst, sammankallar byemännen til dikessynen, om efterhösten, när rågen är sådd, tå samtl. byemännen icke allenast väl och försvarligt kiöra djupa fohror til vätskans aflöpande, utan ock grafva, therest fohrorna icke förslå, och jemväl noga syna, hvarest detta bäst kan låta sig giöra til vatnets utlöpande. Försummar någon at bevista denna syn utan laga förfall, plichte 8 öre s:mt. Försummar eller vägrar sig någon at tilsläppa plog och dragare, som omgången tilkommer, böte 16 öre s:mt. Grafvar eller dikar någon (icke) öfver sitt eller sin rågrannes, efter tilsägelses försummelse at grafva öfver sin åcker, plichte han för försummelsen för hvarje åcker, som han således bordt öfvergrafva, 4 öre s:mt och (är) äntå skyldig at genast gräfva; giör han thet intet, tå äge grannarne macht at taga dikare och grafva och sedan åtnjuta af then tredska dikarelön. Om vårtiden, här kiälen är utur jorden, hålles åter thenna syn, tå noga tilses, hvarest fohrorna och groparnu äro med dy och orenlighet upfylte, tå the å nyo kunna uprensas, kvarest nödigt fordras; then som efter tilsägelse thetta försummar böte, som för är stadgadt, 4 öre s:mt för hvarje åcker han bordt öfvergrafva. Vid samm tilfälle, ther sådant behöfves och åhrstiden thet fordrar, bör ock kronovången synas, och ther mycket vatn är, som med beqvämlighet kan utlåtas, thet samma värkställas vid böter, hälften minder.

8.

Enär bymännen således om hösten kommit öfverens, hvarest the vilja så sin vintersäd, böra alla giärdesgårdar i rättan tid upfredas, så at när sädestiden om hösten infaller och grannarna varda af åldermannen therom tilsagde, bör hvar och en till föresattan dag hafva sina täppen färdiga och böte tå kvar och en effter första synen eller vitet 1 öre s:mt för hvarje hål och bristfällighet och sedan förhåller efter andra puncten nembl. andra gången 4 öre s:mt förutan skadan, som therå skie kan. Skulle någon sedan sådt är, insläppa sina creatur, böte för hvartthera jämte skadans ärsättande 2 öre s:mt.

9.

Ej må någon om höst eller vinter och först om våhren in-släppa lösa creatur på rågen at beta, innan åldermannen samman-kallat grannarna och the tå pröfvat, at thet utan skada skie må. Giör thet n ågor eljest, plichte hvarje gång 2 öre s:mt för hvart creatur han således har insläpt.

Thenne föreskrefne puncten tilägges likaledes, at om någon giör thet andra gången, böte dubbelt och så vidare,

10.

Såsom thet icke ringa skada förorsakar, at hästar och andra creatur varda om vårtiden, sedan kiälen är utur jorden, insläpte i ängiarna til bete, altså varder thet utan högsta nöden och öfverenskommelse aldeles förbudet. Bryter någon häremot, plichte för hvart creatur 2 öre s:mt.

Thenne är ock af oss vedertagen efter bokstafvens lydelse och thet utsatta vitet 2 öre s:mt.

11.

Vid then utsatta plicht 8 öre s:mt höra byemännen om vår och höst, så snart tilsådt är, uppå åldermannens kallelse sig inställa, att emellan åckrarne uppkiöra och rätta fohrorna samt flera vatnfohror anlägga, ther som nödigt pröfvas, vid hvilket tilfaller åldermannen med samtel. grannarna hafva noga at tilse, thet alla skiften blifva rätt håldne efter stångfall och upsatta råmärken, hvilka nödvändigt böra vara af sten.

Thenna punct stadfästas med utsatt plicht 8 öre s:mt för hvar och en, som utan laga förfall är borta vid fohrandct.

12.

Några dagar, innan slättetiden infaller, skal åldermannen kalla grannarna tilsamman at med them öfverlägga när the vilja be-gynna at slå sina samfälta ängiar, bärandes nödvändigt skiften en eller flere dagar före utstakas. Försummar någon thetta, plichte 8 öre s:mt och andra gången dubbelt. Och skal thet åligga åldermannen med the öfrige byemännen at noga tilse, at ingen härvid skier för när, utan at en richtig och rätt utwadning blifver skiften emellan förrättad och sten i stället för påhlar til råmärke uti ängiarna nedsatt, hvarefter alla böra på engång begynna at slå, så at then ene icke trampar och nedkiörer then andres gräns; slår någon, sedan sålunda skift är, öfver rätta linien på sin grannes äng, betale höet och gräset dubbelt tilbaka och plichte thesutan 1 dhlr s:mt [Barseb. Byordn. 7—10 lika med 9—12 §.]. Thenne punct stadfästes til alla dehlar.

13.

Alla nödiga vägar inom ägorna samt til och ifrån by böra grannarna emellan fördehlas; sedan hålle kvar sitt vägestycke försvarligen vid macht. Försummar någon at bättra then bro eller vägestycke, som honom tildehlt är, sedan honom vitterligit är, at then är ogild eller han af åldermannen therom tilsagd blifver, böte 8 öre s:mt; skulle han äntå vidare tredskas, hafver åldermannen med bisittarna macht at för lega låta laga det som ogildt är och sedan af then tredska efter godtfinnande legan jemte böterna uttaga. Och på thet byemännen må så mycket begvämligare kunna kiöra öfver diken, hvarest de helst åstunda, samt slippa at hålla renar och bivägar på åtskilliga ställen, altså skal til dikens conservation, som the eljest nedkiöra och igentrampa, lösa flyttebroar i hvarje by hållas, och kunna 2 eller flera åboar sättia sig tilsammans och sig om broars byggande och vidmachthållande förena. Hvilken som en sådan bro af vårdslöshet sönderkiörer eller eljest förderfvar, vare plichtig then samma strax laga och i sit förra stånd sättia. Den som af samma bro om hösten sist vid inbergningen sig betiente, skal ock vara skyldig then at hemföra och öfver vintren i förvar hålla. Hvilken, som häremot bryter, plichte efter omständigheterna, som byemännen skiäligt pröfva[Barseb. Byordn. 11 §; men häri tillägges befallning om anläggandet af stentrummor till bymännens och resandes beqvämlighet I 12 § förbjudes att köra eller gå öfver sädesfält vid 8 öres böter.].

14.

Grannarna tillåtes at få tiudra sina hästar på sina egna stycken; om någon skulle slippa lös, plichte för hvarje häst 2 öre s:mt [Barseb. Byordn. 13 §.].

15.

Sedan ängarna äro afbergade, böra om hösten inga creatur insläppas theruti, innan åldermannen sammankallat grannarna och the sig therom förenat såväl om tiden, när sådant skie må samt ock om antalet och hvad slag creatur the vilja theri insläppa. Likaledes bör thet förhållas, när sädesgiärdet om hösten blifver ledigt och säden blir inbergad. Hvilken som härimot bryter, plichte 4 öre s:mt för hvarje creatur han således egenvilligt insläpper, men then som bryter emot thet sednare eller sädesvången, när han bärgad är, böte 2 öre s:mt för hvart creatur, som han således insläpt; gifver han up eller insläpper creatur, förr än inbergat är, böte 16 öre s:mt för hvart creatur at fylla skadan åter.

16.

Skulle någon af byemännen upfinna något, som är tienligt och nödvändigt til byens och hemmanens förbättring, bör åldermannen sammankalla samtel. grannarna och therom öfverlägga. Men ther så hända skulle, at the andra tå stadna i thet slut, at the icke vilja thenna förbättring sig åtaga, hvarigenom then rättsintas och välmenandes goda upsåt blifver hindrat, hafver han frihet at af ut-byamän och grannar, som äro förståndiga och goda hushållare, jämte någon landsbetient, om så nödigt pröfvas, kalla syn och besichtning, och therest tå befinnes, at grannarna i byen oskiäligen satt sig emot thet som värkeligen varit til byens nytta och förbättring, plichte tå hvarthera som thet giort 1 dr s:mt och vare thesutan skyldig at betala them, som synen och besichtningen fö-rättat, samt fortsättia äntå strax och så snart giörligit är thet arbete, som then välmenande föreslagit [Barseb. Byordn. 15 §. Här är det inspectoren som afgöir, och 16 § innehåller:"Inga nyheter fastställas eller anläggas af byemännen, utan sådant mig och i min frånvaro inspectoren föredrages." ].

17.

Skulle, sedan åldermannen sammankallat grannarne och the sig förenat om thet arbete the tå vilja begynna, thet vare sig antingen slåtter, sädesbergning eller hvad hälst thet vara må, någon i byalaget theruti finnas efterlåten, tredsk och försummelig, hvarigenom the öfrige uti sit giöromål blefve hindrade, varda tå icke skyldige at på then tröge vänta, utan hafva frihet sit arbete at fullända och han skylle sig sielf för then skada han therigenom lider. Men ther någor för åkommen nöd eller fattigdom eller annan oförmögenhet ej hinner med at fullborda sit arbete, såsom byens nytta och angelägenhet fordrar, niute han tå i sädes- och bergningstiden med mehra hielp af grannarna, hvaremot han med arbete eller skiiilig betalning (efter åldermannens och bisittarnes beprövande) bor them theras besvär ärsättia; vägrar han thet, böte tå efter byelagets godtfinnande.

18.

Skulle någon af byemännen vara borta, när the af åldermannen varda sammankallade, bör någon af hans hemmavarande folk til samblingen komma och höra hvad tå beslutet blifvit eller eljest

67

kan blifva befalt, och varde han sådant skyldig samma i alla dehlar at efterlefva lika som han sielf varit vid sammankomsten.

19.

Ingen må inhyseshion eller annat folk af minder friägd på sina ägor intaga, innan grannarna gifvit thertill sit bifall; giör thet någon, plickte 4 dr s:mt och vare äntå förbunden slika personer strax bortskaffa, ther byemännen sådant begiära och påstå.

20.

Bar eld må ej bäras hemman emellan, ej heller i stall, fähus, lada eller annat uthus och skal jämväl i thessa rum tobaksrökande varda förbudet. Ej må eld lämbnas osläckt, eller ovårdat i köllneporten, badstuga eller smedia; pliclite then som häremot bryter 1 dr s:mt. Åldermannen och bisittarne skola 2:ne gånger om åhret nembl. höst och vår, granska alla eldstäder uti hela byelaget, och the som tå finnas så bofälliga, at eldsvåda therigenom tima kan, böra granskningsmännen låta nederslå och ägaren böte 1 dr s:mt.

21.

Alla byar böra vara med vatn väl försedda och skola til then andan alla brunnar, kiällor eller andra samfälta vatnställen för creaturen ständigt hållas vid macht, och när nödigt är at the böra rensas eller uppgrafvas, får ingen therifrån sig undandraga vid 8 öre s:mt vite. Giör thet någon, hafva byemännen macht at låta för then motvilliga lega arbetare samt sedan arbetslönen jämte böterna af honom uttaga.

22.

Alla böter, som efter thenna byordning blifva utsatta, äga bisittarne tillika med åldermannens och byemännens godtfinnande hos den brotslige at uttaga, och ther then som till böter förfallen är, skulle vägra, at them strax betala, hafva the tå macht at af then gensträfviga taga pant och lägga honom sedan en viss tid före, inom hvilken han thet inlösa må; försummar han thet, varde panten till then mästbiudande försåld och öfverskottet, sedan böterna äro afdragna, honom återstälda. Skulle någon vara så obetänkt, at under sådan förrättning med hugg eller slag med oanständiga ord öfverfalla them, som thenna utmätning förrätta, plichte tå han efter åldermannens och byemännens godtfinnande.

23.

Huru the uti byordningen utsatte böter måga fördelas, lembnas väl til hvar och en bys egit godtfinnande; dock på thet ålder-mannen må kunna hålla så mycket bättre hand och upseende theröfver, at byordningen til alla dehlar noga efterlefves, ty är billigt, at han för sit omak och besvär niuter en dehl theraf och en dehl lembnas til socknens fattige eller ock användes til något nyttigt samfäldt arbete för hela byen, men til at använda them til dricka och brännevin eller vid utsatta samgväm them gemensamt förtära, vare alldeles förbudet. På hvad sätt thesse penningar må bäst och säkrast förvaras samt huru för them redo och räkning giöras bör, må byemännen sig sielfva förena[Barseb. Byordn. 17 § till 24 § lika.].

24.

Alla inhyseshion och husfolk, som hafva creatur, gifva åhrligen i gräsgiäld för hvar häst eller sto 8 öre s:mt, för en ko 6 öre s:mt, för ett fåhr 1 ½ öre s:mt, för ett svin 2 öre s:mt; för en flock giäss af 10 st. betales 2 öre s:mt [Barseb. Byordn. 24 § stadgar, att inspectoren med bymännen bestämmer, huru många creatur enhvar bonde eller dräng får hafva på bete, till dess ängarne och vångarne äro uppgifna. Böter: 4 öre för hvart creatur.

25.

Fyra män i byen af them, som ordningen tilkommer, skola d. 1 december alla åhr skaffa en försvarsgod bystiur, som af samtelige byemännen skal afproberas och godtgiöras, och ifall han intet finnes svaresgod, skola the strax skaffa bättre tiur vid 1 dr s:mts plicht, om sådant ej efterkommes, och icke thes mindre skaffa giltig tiur, skolandes äfven samma 4 män öfver vintren så försvarligen föda tiuren, at han til allas nytta finnes duchtig, eller i annor händelse plichte 1 dr 16 öre s:mt. Inhyseshion och husfolk, som icke föda eller kiöpa tiuren, skola i tiurepenningar gifva 10 öre s:mt.

26.

Den som hafver skadeliga svin, som bita lamb, giäss eller andra små creatur och ej, när han therom varnad och tilsagd blifvit, sådant förhindrar, han plichte 16 öre s:mt och thesutan ersättie skadan efter mätismanna ordom.

27.

Ingen tillåtes hafva någon lös hund, som är van at löpa ut på marken at bita lamb och andra små creatur; fins någon bryta häremot, skal han plichta 8 öre och äntå vara skyldig at binda sin hund [Barseb. Byordn. 27 § tillägger: "Hvem som vil har macht at ihiälslå then hund, som är löser, och alla kattar, på thet the må blifva i husen och giöra ther sina syssla och ej gå på marken at giöra skada på foglar samt rapphöns, hvilket hämmas, när öronen skiäras af katten; then katt, som intet har them afskurna, kan hvar och en ihiälslå, och böte egaren för hvarje katt, som ej har them afskurna, 8 öre."].

28.

När rågen skal mäjas, skola samtel. byemännen öfverlägga om en viss dag, när the skola begynna, och skal ej någon vid en dr s:mts böter begynna för än then föresatta dagen, med mindre någon för nöd skul vil afhugga et stycke til bröd.

29.

Thet tillåtes ej heller någon at så sit korn, förr än alla byemännen blifva sams om en viss dag thertil, när begynnas skal. Giör någon häremot, plichte 1 dr s:mt.

30.

Then så kallade gåsegången skal åhrligen vid Michaelistiden af byens qvinnor företagas och om en viss dag sig förena, vid hvilken tid en hvar skal hafva sina giäss; hemma i hus at thesto säkrare kan efterses om någon främmande gås i bland en annan gåsehop skulle finnas, och om någon tå finner sin gås ibland främmande giäss, skal han gifva för then samma 1 öre s:mt. Är någon utombys gås ibland en gåseflock, som ingen vidkännes, skal then, som henne hafver med sina giäss i följe, betala 2 öre s:mt, hvilka 2 dr han hafver at undfå af then, som sedermehra gåsen vidkännes.

70

Förutan alt thetta skal huar och en efterkomma alt thet som på gatestämma kan öfverlagdt blifva och til byens bästa lända kan; fins någon motvillig, skal han plichta 8 öre s:mt och uprätta skadan, som genom efterlåtenhet förorsakas. Af the utsatte böter, som efter thenna byordning utfalla, hafva socknens fattige at åtniuta 1/3-dehl, och de andra 2/3-dehlar användes til byens samfälta nytta. [Barseb. Byordn. 29 och 30 § finnas ej. (Den förra lyder här så, att ingen får skära mera torf än till eget behof; behofvet utsättes för hvarje bonde till 25 à 30 lass ärligen; den senare bjuder, att plikterne skola förvaras i byns kista och till dess behof användas.) Barsebeck den 25 september 1755.

Gust. D. Hamilton.].

Thenna byordning är för oss samtel. Hofterups byemän upläsen, och som vi finna, at then samma länder oss til nytta, ty är vår ödmiuka begiäran och anhållan at, Välborne Hr Häradshöfdingen samma byordning lagligen täcktes confirmera.

Kieflinge d. 5 september 1744.

På samtel. byemännens vägnar:
Anders Rasmusson. Håkan Månsson. Rasmus Larsson.
(inalles 16 underskrifter).

Åhr 1744 d. 6 september på Hariagers Härads allmänna hösteting i Kiefinge blef förestående byskrå igenomsedt och af häradsrdtten likmätigt Kgl. May:ts nådigste resolution på allmogens besvär af d. 1 september 1741 § 13 stadfästadt, betygar

Ut supra

På häradsrättens vägnar

Carl Appelberg.

---

Det kommunala lifvet inom de till Barsebeck hörande socknarne fick under fältmarskalken Hamiltons tid, genom hans ledning och omsorger, en utveckling, som det långtifrån nådde vid samma tid inom de fleste andra skånska landtkommuner. Så ordnades fattigvården och skolväsendet genom fasta öfverenskommelser och stadgar, hvilka förseddes med häradsrätts och landshöfdingembetes sanktion, för att ega en så mycket mera bindande kraft. I socknarnes kyrkoherde, den nitiske och allvarlige prosten Nils Hofverberg — den andre i ordningen af den slägt, som i fyra leder under halftannat århundrade innehaft kallet, hade fältmarskalken ett godt biträde. Han är väl också den, som författat de ännu i pastorsarkivet förvarade aktstycken, hvilka upplysa dessa förhållanden. Vi meddela här några utdrag af de samma.

Stadga rörande fattigvården i Hofterups socken.

Til underdånigst följe af åtskillige kongl. förordningar, at hvar och en sockn skal årligen underhålla de fattige, som befinnas i så uselt tilstånd, at the icke kunna med arbete förvährfva sig födan, hvarom ock konungens befallningshafvandes publication är utfärdad och offentliggjord, hafva socknemännen här i Hofterups sockn med kyrkioherden träffat följande förening om theras understöd.

Som här i socknen inge så fattige äro, at the ju på något sätt kunna förtjena sig någon hjelp til sitt uppehälle, har likväl kyrkioherden med socknemännen af christelig ömhet och skyldig kiärlek för the nödlidande funnit nödigt, at några vissa af dem, som fattigast äro, när nöden och omständigheterna fordra, få något understöd, hvartil på detta sättet årliga contribueras.

1:o. Skal huar åbo, antingen han bebor större eller mindre hemman, gifva en god furubräda. Häraf giöres en lår eller örk, hvilken insätties i kyrkians vapenhus, försedd med så många rum, som behöfvas, samt hängslor och 2:ne låsar före, hvaraf kyrkioherden behåller then ena och åldermannen andra nyckelen.

2:o. För huar ottondel af hemmanet, som åboen bebor, skal han gifva två kappar rågmiöl, en och en half kappa malt, en pott korngryn och en pott siktadt kornmiöl til matredning. Detta alt bör, så snart örken blifver färdig, inläggas för thetta åhret, men för the följande åhren emellan jul- och nyårsdagen.

3:o. Såfvel gifva alla lika mycket, nembligen en lammefjerding hvarthera. Thenna kan lefvereras til then fattige, när åboen af vederbörande therom tilsagd blifver.

4:o. blifver någon af the fattige, som är anslagen til understöds åtniutande, så siuk och sängliggande, at han icke kan hielpa sig sielf, så skal eti åbo huar dag, när touren kommer, förse honom med mat och dricka samt bädda sängen och hålla stugan varm.

5:o. Tå nu then fattige behöfver understöd, anmäler han sig om söndagen för kyrkiohcrden och församlingen, då honom efter gudstjensten meddelas af ofvannämbde persedlar mer eller mindre, som nödtorften kan fordra til längre eller kortare tid; dock observeras, at ingen blir antagen til understöds åtniutande, som icke enligt förordningen vil uppgifva thes egendom til fattigkassan.

6:o. När åhret är ute och ånyo inläggas bör, är tå något öfrigt af thet förra, kan och skal det antingen försäljas til den mäst biudande och penningarne derföre nästa söndagen inläggas i låren på sitt dertil giorda rum och sedermera användas til svepning och likkista, när någon fattig dör eller ock om församlingen finner nödigt at antaga flera til understöds åtniutande.

8:o. Then åbo, som af tredska antingen icke vil fullgiöra detta, som föreskrifvet står, eller icke lefvererar sådana persedlar, som äro goda, plichte för motvilja til fattigcassan en daler silfvermynt för första gången; skier det oftare, fördubblas böterne hvar gång och fullgiöre icke thes mindre sin skyldighet. Thessa böter bör åldermannen med fierdingsmännerna uttaga och i låren inlägga; försumma- the thet, erlägge tå sielfva plichten, sedan the engång äro therom tilsagde.

Derpå följer en specifikation af det öfverenskomna sammanskottet, som för Hofterups 19 nummer och 2 1/2 hemman Lundåkra, tillhörande fältmarskalken Hamilton, uppgår till: rågmjöl 4 tr 22 kp., malt 3 tr 16 5/8 kp., korngryn 82 '/s pott, kornmjöl 82 1/6 pott, lamfjerdingar 23.

Handlingen är försedd med fältmarskalkens, kyrkoherdens och åboarnes underskrifter samt landshöfding Adlerfelts bekräftelse å den träffade öfverenskommelsen med tillägget "varandes för öfrigt berömmeligt, at socknemännen tagit ett så ömt medlidande öfver deras fattigas trångmål". Ordnad fattigvård var då ännu något nytt!

Vid samma tid som fattigvården ordnades, ordnades äfven folkundervisningen genom skolors upprättande. Här är formen en öfverenskommelse mellan fältmarskalken [Afståndet emellan fältmarskalken och bönderna gifver sig ett betecknande tidsuttryck i denna öfverenskommelses formulering, ty då fältmarskalken säger: "Ofvanstående stadfäster jag till mina bönders i Hofterup efterlefnad, och skola mina betjenter lemna sin handräckning, så framt någon af them icke på ofvannämda sätt kan förmås att iakttaga sin skyldighet utan visar sig härutinnan motsträfvig. Gust. D. Hamilton"; så heter det helt ödmjukt å böndernas sida "Med ofvanstående äro vi undertecknade nögde".]och bönderna hvilken på lagtima ting förses med vederbörande häradsrätts stadfästelse och försedd med dess sigill samt 4 öres karta förklaras gällande Scholæordning för Hofterups by, intill dess allmänna skolförfattningar träda i kraft.

Skolordning

Dess bestämmelser äro hufvudsakligen följande:

Undervisningen tager sin början d. 2 nov. och slutas i veckan före påsk, så framt ej vårarbetet redan dessförinnan nödgat till dess afbrytande [ Undervisningen begynte, såsom ses af andra handlingar, kl. ½ 8 på morgonen och skulle fortgå till solens nedgång, ej ens lördagens eftermiddag undantagen. Blott timman 12—1 var undantagen för middagsmåltidens hållande.]. Examen hålles både vid dess början och slut.

Skolmästarens löningsförhållanden äro af den enklaste art. Hvarje åbo gifver 2 dagars kost, och sedan denna omgång är slutad, gifva hvarje skolbarns föräldrar 1 dags kost. I penningar ger hvarje åbo 1 dr s:mt samt hvarje barns föräldrar 8 öre; hela penninglönen blir inalles 15 dr 32 öre. Till skolhuset, som uppföres på socknens bekostnad, skall hvarje åbo gifva ett lass torf.

Vill någon af tredska ej låta sina barn gå i skola, skall han efter lag plikta 16 öre s:mt, "och vare icke thes mindre skyldig at låta barnen gå i skolan". Den som visar sig motvillig vid uppfyllandet af öfverenskommelsen, skall tvingas genom pantning till fullgörande af sin skyldighet och pliktar derutöfver 1 dr s:mt till byens bästa.

Denna kommunala skolordning är daterad Hofterup den 15 november 1762 och bekräftad af IIarjagers häradsrätt d. 10 februari 1763. Till den inom församlingen först upprättade skolan kom emellertid snart ännu en, d å Lundåkra by d. 27 januari 1769 upprättade en särskild, emedan dess åboar funnit det både kostsamt och besvärligt att låta sina barn gå till Hofterup och der underhålla em. Lundåkra skola upprättades på ungefär samma grunder som den förra, men då åboarnes antal i denna by ej var högre än 10, drogs, hvad den materiella grundvalen beträffar, vexel på Barsebecks-herrskapets välvilja och intresse för folkundervisningen. Det heter rent ut i den tiden och förhållandena målande stiftelseurkunden för skolan i Lundåkra.

"Såsom våra svaga vilkor icke kunna medgifva at utfästa oss til högre lön för en scholæmästare — 2 öre s:mt i veckan för hvarje skolebarn och 6 öre årligen för hvarje matlag —, och således torde falla svårt at för så ringa lön få någon, som med tilbörlig drift l ärer och underviser barnen, så anhålla vi allerödmiukast, at vårt Höga och Nådiga Herrskap täcktes af christelig kiärlek för the fattigare barnens undervisnings skull årligen bidraga til scholæmästarens belöning och skolans vidmachthållande. Och ifall någon af oss hädanefter skulle tredskas uti fullgiörandet af sin skyldighet i detta måhlet, så täcktes Nådiga Herrskapet för Guds skull, hvars ähra och sanna kiännedom här under beror, genom sin betjening tilhålla hvar och en at fullgiöra hvad hanom efter denna scholæordning tilkomma bör."

Det vore ensidigt att i denna tids handlingar blott bemärka den beroende ställningen och den nästan slafviska underdånigheten hos de underhafvande; för att vara rättvis bör man betrakta det patriarkaliska förhållandet i hela dess omfattning och sålunda äfven ge akt på den ömsinta faderliga omsorgen hos godsegaren, en omsorg, som tyvärr ofta under mera fria samhällsförhållanden kommit att saknas. Dessa församlingar hade icke, såsom det snart skulle visa sig, förgäfves vädjat till sitt "höga herrskaps" ädelmod, när det gällde omsorgen om folkupplysning. Fältmarskalken åtog sig några år att löna en prestman till att förrätta skolmästaresysslan i Barsebeck, och då dennes ansökan om beräkning af presterliga meriter för denna tjenstgöring afslogs och han derföre tog afsked. utfäste han sig att för sin lifstid gifva 100 dr s:mt årligen till lön åt en annan skicklig skolmästare inom socknen. Ett annat prof derpå gaf fältmarskalkens syster, den fromma fröken Hedvig Ulrica Hamilton, som i sitt testamente 1766 13/6 anslog en summa af 1000 dr s:mt, "öfvertygad att Guds äras befordran i hans nåderike aldrig bättre vinnes än genom en christelig barnauppfostran". Ännu ett annat prof derpå gaf fröken Charlotta Fredrica Hamilton, hans brordotter, som 1775 11/7 anslog 1000 dr s:mt, af hvilkas ränta 2/3 skulle användas till skolan oclt 1/3 till uppbyggliga böckers inköp eller andra "kärleksverk". Fältmarskalken sjelf, som den 29 december 1788 vid en ålder af 90 år slutade sina dagar på Barsebeck, och hans grefvinna Jacobina Henrietta Hildebrand, som 1769 redan bortgått, bestämde också i sitt testamente, att en summa af 500 riksdaler banco skulle till Barsebecks fideikommissarie af boets tillgångar öfverlemnas till förbättrande af skolväsendet inom Barsebecks socken. Och när samtlige deras arfvingar reste åt stamföräldrarne det minnesmärke, som ännu beskuggas af de träd de plantat, sökte en af dem att äfven resa ett minne genom en stiftelse i deras anda. Äldste sonen, generalen grefve Hugo Wilhelm Hamilton, ökade den af de gamle grundlagda skolfonden med 1/4 del af hvad monumentet och dess transport från Svensk hamn kostade, och följande närmare bestämmelser träffades då rörande denna stiftelse:

Legatet skall förvaltas af Barsebecks egare, kyrkoherden och 3 socknemän, och penningmedlen utlånas till godsets folk mot ringare ränta än den lagliga. 2 procent böra årligen läggas till kapitalet och förräntas i 10 år, då alla manliga efterkommande af fältmarskalken, som i Skåne bo, skola samlas på Barsebeck och efter de flestas mening besluta, om stiftelsen än ytterligare skall ökas eller icke. -- Hvarje år skola dessutom undantagas 10 rdr, som hvart 4:de år d. 1 maj, användas till "en högtid", då af de manliga lärjungar, som nåitt 16 år, "den som bäst läser skrift och tryck, räknar quatuor species, skrifver ett väl sammansatt bref om landtbruksskötseln och förer ett skickeligt lefverne", får en silfverbägare om 10 lods vigt. Lika pris får då den flicka om 14 år, som kan uppvisa den vackraste spånaden. De fyra, som närmast dessa gjort sig förtjenta af belöning, få hvardera 1 svensk riksdaler. På bägarne, som utdelas, skola stå namn, datum och inskriften: "För skickelighet i ungdomen". Efter examen skall ungdomen undfägnas med en anständig måltid och få dansa till klockan 11 på qvällen. Den som fått bägaren innehar högsätet under denna fest.