Anders Mortensson, klockare i Väsby 1640-1686 (artikel)
"Anders Mortenssen tillträdde befattningen som klockare i Väsby år 1640. Han dog år 1686.
Under hans tid, nämligen år 1658 blef Skåne och Blekinge genom freden i Roskilde förenat med Sverige.
Det blev en svår tid för kyrkans män. Fiskaler utnämdes på flera ställen för att speja om pastorn och kantorn vore svenskt eller danskt sinnade och om de förrättade gudstjänsten efter svensk ritual. Brott häremot förskaffade dem genast avsättning från tjänsten. Man var så misstänksam gentemot de erövrade provinserna att genom Kunglig resolution den 3 augusti 1681 stadgades att helst infödda svenskar skulle antagas till kantorer i Lunds stift och att dessa skulle lära barnen en svensk bön, och att vid sina kalls förtappelse hålla läsemöten med barnen och lära dem läsa innantill och skrifva samt svenska katekesen utantill, att i kyrkan hvarje helgdag sjunga versen "Gud gifve Konung Carl" och några psalmer, såsom "Nu bedja vi dem Helge And", hvilket borde repeteras så länge tills det var inlärt av församlingen.
År 1681 i november sammanträdde i Malmö en s.k. Undersökningskommisition till vilket instämdes 10 pastorer, 5 kantorer och 6 studenter med beskyllning att hafva hindrat unifomitetens antagande. Resultatet härav är icke känt. Ordet inifomitet betyder likformighet och hvarande förstås svenska språkets och kyrkobrukets införande i Skåne, Hallande och Blekinge. Den 14 april 1683 anbefalldes pastorerna att var en inom sitt kontakt sammankalla kantorerna och undersöka om de kunde svenska katekesen, de häruti försumliga skulle suspenderas och remiteras till konsistorium och som införanden noga och pertinent uppsatts öfver Kantorernas profekt och deras flit med barnens informerande.
I början af 1600- talet fanns i Väsby socken 28 jordägna bönder (som ägde skattehemman), 37 jordägna gårdsmän, 56 lejebönder (arrendatorer), samt 11 arrendatorer som vore utfattiga.
År 1669 hade det utlåtande meddelats från Malmö Landskansli att gårdarna i Väsby Socken hade ifrån den tid Skåne tillhörde Danmark kallats för halfva och fjärdinga och skola de tills jordransakning skett blifVa vid samma utlagor.
Antaglingen med stöd av detta utlåtande ville församlingsborna endast betala halfva betalningsskylden.
Häröver klagade Anders Mortenssen i följande skrivelse "Hög Välborne Herrar Sveriges Rikes Råd Konglegie Commesarier." Eders Högkonglige Commesarier och Råd, med denna nödvändiga suplication uti allsom största underdåninghet att besvärge känner Gud, jag högeligen är tillföresaget, förmedelst den orättelse, som en del av mina sockenmän, nu på några års tid af egna upptänkte företagande, mig hafver tillfogat, och yttermera aktar härefter att tillfoga, anbelangande min Helneskyld, af vilken de den halfva part mig fattige man som ungefär på 30-års tid hafver betjänt Väsby dienekald, nu på min tillstundande ålderdom aktar ganske att fråntaga, hvartill ingen annan orsak är utan allenast denna, att den Förrige Hr. Generalguvenör hans Hög Greflige Excellens af nåde efter böndernas angifvande och i anseende till deras gårdars bruksringhet, efterlät dem uti all Kongl. och kronans ovissa utgift af rätten den halfVa part, vilket var en särdeles högbenådings, som underdåningt förmodas icke vidkommer bönderna som motvilliga befindes, att den deras förehafvande till min stora skada och ruin därmed att nå eller kan bestyrkas eftersom här hos underdåningt framställes att sockenvittne under sockneprestens och en del af sockenmännens hand och sigill, huruledes jag såväl som min salig förman på mänga års tid Helneskylden bekommit hafver, nämligen af var gård liten eller stor årligen 2 skeppor bygg, vilket också i all som största underdåninghet förmodas, de Hög. Kongl. Commensarier nådigt beordrar att jag måtte njuta min Helneskyld härefter således som jag och min förman öfver 50 år den af bönderna oförnekt bekommit hafver härpå allerunderdåningst förväntas en nådig resolution förblifver Eder Hög. Kongl. Commesarier Underdåningste den stund jag lefver.
Väsby dienegård den 6 april 1670, Anders Mortenssen , Diene i Väsby Socken"
Huruvida Anders Mortenssen den gången fick rätt, vet man icke. Men sedan heter det:
Prästerskapet andrager huru som klockare uti deras eljest ringa inkomster komma mycket att lida därigenom, att de i senare tider klufhe hemman ej vilja till dem betala mer än rök eller hushåll tillsammans, under föregifvande att samma deras lägenheter af gammalt varit af en åbo häfdade anhållande prästerskapet för den skull, att bönderna som äro uti särskilda ägor, många var för sig betala den ringa klockarerärrigheten. Nu som 12 par af Kongl. M:ts förordning 1694 fömår, det kockare skola undfå af var bonde årligen till lön och underhåll, var däruti specificeras, alltså och i avseende därtill finner Kongl. M:jts godt att de som äro bönder huru ringa hemmantal de hafva och äga böra den orörda Klockarerättigheten erlägga.
Utom helgenskylden hade kantorn följande inkomster.
Det heter: "Kongl. M: j t vill hafva stadgat att kantorerna likmäktigt 6 § af Kongl. Mjts genererase förord den 8 februari 1681 skola undfå af var bonde årligen till lön och underhåll: Råg en kappa, korn en kappa, hafre en kappa. Sedan när vigning sker, tu öre allt i silvermynt och efter ett lik, tu öre också i silvermynt." Senare stadgas: "Kantorerna njuta och behålla sitt vanliga offer i kyrkorna. Jul, påsk och pingst jämväl Allhelgondag, äfven vid brudvigsel, barndop och kyrkogång som vederbörande vid slika tillfällen frivilligt utgöra. Men vid begrafhingar far kantorn för bonde eller hustru 8 öre silvermynt och för dräng eller piga 6 öre silvermynt."
Anders Mortenssen efterträdare voro hans son och sonson. Hvadan befattningen stannade i släkten i 131 år."
Källa
Kapitel om Anders Mortensson ur Holms bok, "Kantorer i Väsby" från år 1907.
