1734, missgärningsbalken

1734 år lag, Missgiernings Balk

1. Cap. Om försmädelse mot GUD, och affall ifrån then rena ewangeliska läran.

1.1. Hwilken som af upsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar GUD, hans heliga ord och Sacramenten; miste lifwet. Sker thet obetänckt, och af hastighet, och ångrar han sig; böte hundrade daler, och afbedje sitt brott offenteliga i Församlingen. Giör han thet annan gång; böte dubbelt. Then, som ej orkar böta, plichte med kroppen, som i Straff Balken sägs. 1.2. Giör någor gäckeri med Gudstiensten, GUDs ord och Sacramenten, af lättsinnighet; böte femtijo daler. 1.3. Faller någor af ifrån wår rätta ewangeliska läro, och träder til en wilfarande, och låter han sig icke rätta; tå skal han förwisas Riket, och niute ej arf, eller borgerlig rättighet inom Sweriges Rike, utan han får Konungens nåd, och kommer åter, som i 7. Cap.4. §.Ärfda Balken sagdt är. 1.4. Utsprider inländsk eller fremmande man wilfarande lärosats, och, efter warning, thermed ej afstår; warde och then förwist Riket. Är thes mening sådan, at Lärare af then rätta tros bekännelse therom icke äro enige; gånge thermed, som i Kyrkio Ordningen stadgas.

II Cap. Om truldom och widskepelse.

2.1. Hwar som brukar truldom och skadar annan til kropp eller egendom, och warder med fulla skiäl thertil wunnen; miste lifwet. Får någor död ther af; tå skal man steglas, och kona halshuggas, och i båle brännas. Hafwer man låtit trulkarl thet giöra, eller hulpit til, at then gierning fullkomna; ware lag samma. 2.2. Far någor med spådom, signeri eller annor widskepelse; böte första gången tijo daler, eller mera, til fyratijo daler, alt som brottet är til, eller sitte i hächte wid watn och bröd. Giör han thet annan gång; böte dubbelt. Söker någor råd eller bot hos signare eller spåmän; böte fem daler, eller mera, til tiugu daler, som brottet är til, eller plichte med fängelse wid watn och bröd.

III Cap. Om swordom och sabbatsbrott.

3.1. Brister någor ut i eder och swordom wid Gudstiensten; plichte med fyratijo daler, eller fängelse wid watn och bröd. Giör thet någor in för sittande Rätt; ware bot hälften mindre. Sker thet af öfwerdåd, eller elak wana, i samqwem, krog eller källare, eller offenteliga på almänna gator och platsar; böte fem daler hwarje gång han therföre lagföres. Swär någor eljest af hastighet och lättsinnighet; böte en daler. Warder han tridie gången, eller oftare, thermed funnen; böte fem daler, som förr är sagdt : och gånge af thessa böter hälften til angifwaren, och hälften til the fattiga. Giör någor mened; therom skils i Rättegångs Balken. 3.2. Swär öfwermage; then skal af föräldrarna eller husbondan med ris agas, efter som åldren och wanarten är til. Sker thet oftare; sättes i stocken wid Kyrkiodören. Försumma föräldrar at aga sina barn för swordom; böte fem daler. 3.3. Giör någor föracht af then almänna Gudstiensten, så at han sellan kommer til Kyrkio på Söndagar och Högtidsdagar; Är han therföre warnad, som i Kyrkio Ordningen sägs; böte tijo daler. Håller någor sitt husfolk ifrån Kyrkio, således som sagdt är; ware lag samma. 3.4. Kommer någor drucken i Kyrkio, eller ther Gudstienst hålles, eller eljest giör ther oliud och förargelse; böte tiugu fem daler. 3.5. Går man drucken, eller oskriftad, til HErrans heliga Nattward; eller, sedan han af Presten, efter Kyrkio Ordningen, är warnad at hålla sig therifrån; böte femtijo daler. 3.6. Then som begår något brott på Söndagar eller Högtidsdgar, emellan klockan fyra om morgonen, och nijo om aftonen; böte tijo daler för sabbatsbrott, och för gierningen särskilt. 3.7. Idkar någor arbete eller handtwärk på thessa dagar; böte tijo daler för sabbatsbrott, utan thet sker til egen, eller annars nödtorft, som upskof ej tola kan. 3.8. Kramlådor, eller andre bodar, skola på Söndagar och Högtidsdagar ej öppnas til salu : mat och dricka må säljas til nödtorft, sedan Gudstiensten är förbi. Ingen hafwe macht på thessa dagar at kiöpslaga i skiep, eller andra farkostar. Bryter någor i thessa fall; böte för sabbatsbrott, som sagdt är. Samma bot ware, ther man företager sig någon resa til lands eller siös i staden eller å landet, förr än Gudstiensten är ändad. Hwar som häst eller båt thertil utleger; böte fem daler. Är någor på resa stadd, ställe sig in til Gudstienst i then Kyrkio, som wid wägen ligger.

IV Cap. Om förräderi.

4.1. Förer någor afwog skiöld emot Riket; eller giör någon wåldsgierning å Rikets Konung och Herra, Drotningen, eller theras Barn; eller warder tilwunnen at stempla något, antingen med inländsk eller utländsk man, emot Konungen och Riket, til theras skada och förderf; eller söker at förråda Rikets undersåtare, land eller folk, Krigsmacht, Fästningar, Förrådshus, Skiep, och annat slikt : tå bör han, och alle the med honom i samma gierning och upsåt woro, mista högra hand, halshuggas och steglas; och gånge theras gods i löst och fast under Kronan. Gitta the ej skada giöra; miste äntå lif, ära och gods. 4.2. Styrcker eller främjer någor sådant förräderi med bref, råd eller hielp; ware lag samma. 4.3. Wet man förrädeliga stemplingar å färde wara, och them ej afwärjer, så mycket han kan och förmår, eller i tid ej uptäcker; ware ock under samma straff. 4.4. Nu hafwer man ej the skiäl, thermed han tiltror sig kunna binda then brotsliga til gierningen eller upsåtet; tå skal han med all warsamhet, och utan att nämna personen, gifwa Konungen, eller någon thes Embetsman, genast redeliga tilkänna alla the omständigheter, som honom kunniga äro, at fahran må förekommas, och stemplingen utletas. Försummar han thet; plichte, efter som hans brott pröfwes wara. Nämner han någon wiss man, och kan then ej öfwertygas; straffes som saken och omständigheterne äro. 4.5. Then, som betrodd är at weta Konungens och Rikets hemliga rådslag eller slut, i the ärender, ther å Rikets wård och säkerhet ligger, och them uppenbarar; eller gifwer någor utan lof och minne the skrifter ut, som han i thy mål lönliga hålla bör; stånde samma straff, som om förräderi sagdt är.§ / 4.6. Tager någor gåfwo eller förläning af fremmande Herrskap, at främja thes fördel emot Konungens och Rikets bästa; hafwe förwärkadt lifwet och thet han nutit. Tager eljest Konungens Embetsman gåfwo eller förläning af fremmande Herrskap, och hafwer ej förut, eller strax therefter, gifwit thet tilkänna, och fått Konungens lof thertil; miste ära och embete, och hafwe förbrutit thet han fått hafwer. 4.7. Ej må någor undersåte i Riket låta sig bruka såsom sändebud från fremmande Herrskap, eller gå fremmande Sändebud tilhanda, i the ärender, som gå thes förrättning an. Bryter någor här emot; warde förwist Riket, och miste then rätt och förmon, som svensk undersåte tilhörer. 4.8. Söker någor, eller låter sig bruka, at uppenbarliga, eller genom hemlig stempling, införa, uphielpa, eller befordra en oinskränkt enwålds regering i Riket, eller annat regerings sätt, än thet Ständerne i Riket faststäldt hafwa; straffes såsom Rikets förrädare, och miste lif, ära, och gods.

V Cap. Om then, som lasteliga talar å Konungen,

eller thes och Rikets Råd.

5.1. Hwar som lasteliga talar, eller skrifwer, något emot Konungen, eller Drotningen, eller then som til Efterträdare i Regementet förklarad är; warde halshuggen. 5.2.Tilwiter någor Konungens och Rikets Råd, en eller flera, för embetet skul, thet å ära theras går, och gitter thet ej fulltyga; miste ock lifwet. Talar, eller skrifwer, någor om them, thet eljest smädeligit är i och för embetet skul; giöre offentelig afbön, och böte femhundrade daler.

VI Cap. Om myteri och upror.

6.1. Hwilken som uphissar och styrcker meniga man til olydno mot Konungen, eller then, som å Öfwerhetens wägnar biuder och befaller; miste lif sitt. Kommer theraf upror; hafwe förwärkadt både lif och gods. 6.2. Samla sig män tilhopa, och sätta sig up emot Konungens, eller thes Befalningshafwandes bud; tå straffes uphofsmannen, som förr är sagdt, och af the andra miste, efter lott, hwar tijonde man lif sitt, och plichten the öfrige hwarthera med fyratijo par spö, eller en månads hächte wid watn och bröd. Är någor mindre delachtig i then gierning; straffes efter omständigheterna. 6.3. Nu warder then dräpen, som Konungens befalning hade, eller then, som wille uproret stilla; miste dråparen högra hand, och warde halshuggen och steglad, så ock alle the som burit hugg och slag å then döda. Warder uprorsman dräpen; ligge ogild. 6.4. Bodar någor krigsfolk til upbrott, utan Konungens befalning med Råds råde; eller håller thet manskap samman, som hemlof fått, at thermed utföra skadelig stempling, emot Rikets säkerhet, eller thes inbyggares frihet : tå skal ingen honom i thy mål lyda; och miste han lif, ära och gods. Nu faller fiende oförtänckt in i landet, och kan ej Konungens befalning afbidas; tå må wäl manskap til motwärn upbodas; doch warde thet strax Konungen kungiordt. 6.5. Hwar som i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad; miste lifwet, eller straffes med landsflycht, spö, eller fängelse, efter som brottet är til.

VII Cap. Om falska myntare.

7.1. Falskar then mynt, som myntning förtrodd är; miste ära och lif, och fylle skadan af gods sitt. Slår eller giuter annar man falskt mynt; ware ärelös, och straffes med fyratijo par spö, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och arbete sedan try åhr wid Kronones fästning eller smidia; gälde ock åter skadan, ther han någon thermed bedragit. Samma lag ware om then, som thertil rådt eller hulpit, så at gierningen theraf skedd är. 7.2. Prånglar någor ut thet mynt, han wet falskt wara, äntå at han til myntningen ej rådt, eller hulpit; fylle skadan, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller med spö eller ris, efter som bedrägeriet är til. 7.3. Warder någor med falskt mynt bedragen, och äntå han sådant märkt, gifwer thet sedan til en annan ut; plichte med fängelse efter omständigheterna, och rätte skadan up. 7.4. Klipper någormr mynt, ehwad slag thet helst är, eller thet eljest på hwarjehanda sätt swikeliga minskar; miste äran, och plichte med fjorton par spö, ellofwa par ris, eller flera, eller med hächte wid watn och bröd, alt efter som brottet är til, och gälde skadan åter.

VIII. Cap. Om then, som förfalskar och missbrukar annars namn

och skrifter.

8.1. Brukar någor falskeliga Konungens namn eller insegel, sig til nytto, eller annan til skada; miste äran, och straffes thertil man med tretijo tu par spö, och qwinna med tiugu fyra par ris, eller tiugufyra dagars fängelse wid watn och bröd, äntå at ingen skada theraf följer Sker thet med Konungens Befalningshafwandes, eller någon Rätts namn, eller insegel; ware ock ärelös, och plichte man med aderton par spö, och qwinna med fjorton par ris, eller sexton dagars fängelse wid watn och bröd. Bedraga the sig thermed gods eller penningar til; stånde ock tiufsrätt. 8.2. Hwar som förfalskar Rättens domböcker, tänkeböcker eller skrifter, eller Kronones räkenskaper och handlingar, som til almän nytto och rättelse äro; warde stäld i halsjärn wid en påla, och plichte med arbete wid Konungens Slott eller Fästning på wissa åhr, eller hela sin lifstid, som gierningen är til. 8.3. Utplånar, tilsätter, eller förandrar någor annars namn, eller insegel, eller på annat sätt förfalskar böcker, räkningar, förskrifningar, bref och andra skrifter, eller sönderrifwer och förbränner them, och skrifwer andra i stället, at thermed skada giöra; miste äran, och böte fyratijo daler, gälde ock skadan åter. Giör han thet i embetes ärender; ligge i tweböte. 8.4. Bryter någor up annars mans bref, läser, eller gifwer annan at läsa, uppenbarar och utsprider thet, som skrifwit är, och söker ther med hans skada och nesa, som thet rörer; böte tiugu daler, eller mera, och ware ther til ärelös, om brottet thet förtienar.

IX Cap. Om twegifte.

9.1. Går man eller hustru från sin laggifta maka, och låter sig wiga med annan, then ogift är; hafwe then twegifte förwärkadt lif sitt, och then, som förr icke gift war, straffes med fyratijo par spö, tretijo par ris, eller en månads fängelse wid watn och bröd, om then förras ächtenskap honom, eller henne, förr kunnigt war. Hafwa the ej beblandadt sig med hwar annan; böte then twegifte åttatijo daler, och then andre fyratijo daler. 9.2. Trolofwar sig laggift man, eller hustru, med annan; böte then gifte sextijo daler. Beblanda the sig efter fästning med hwar annan; tå straffes then gifte med fyratijo par spö, tretijo par ris, eller en månads fängelse wid watn och bröd. Samma straff ware, ther then, som af Domaren är förklarad för någons maka, låter wiga sig med annan. Hafwer then andre ther af wetat; straffes med, tiugu try par spö, aderton par ris, eller tiugu dagars fängelse wid watn och bröd.

X Cap. Om tidelag.

10.1. Hwar som hafwer tidelag med fä, eller andra oskiäliga diur; then skal halshuggas, och i båle brännas, warde ock samma diur tillika dödadt och brändt. 10.2. Nu kan någor ej bindas til sielfwa gierningen; men finnes hafwa haft fullt upsåt, och warit beredd en sådan styggelse at fullborda : tå skal han arbeta i halsjärn halft åhr eller mera, efter sakens omständigheter.

IX Cap. Om mordbrand.

11.1. Sätter man eld med wilja å Konungens hus, Slott och Fäste, skiep, Kruthus, Förrådshus, Tyghus, eller annat sådant; miste högra hand, och warde halshuggen, och i båle bränd; fylle ock skadan, ther han gitter. Hwar som thet biuder, ther til råder eller hielper, så at gierningen theraf sker; stånde samma straff. 11.2. Sätter någor upsåteliga eld i annars mans gård, och bränner ther up hus, ett eller flera; warde halshuggen, och skadan gäldes af gods hans. Brinner folk inne, eller warder dödadt, miste mordbrännaren ther til högra hand sin. 11.3. Tänder någor af arghet eld å uthus, skog, sädesstack, hö eller halmstack, som långt ifrån gården äro; straffes med fyratijo par spö, tretijo par ris, eller en månads fängelse wid watn och bröd, fylle ock skadan. 11.4. Warder mordbrännare i then gierning gripen; straffes med tiugu try par spö, aderton par ris, eller tiugu dagars fängelse wid watn och bröd, äntå att ingen skada sker.

XII Cap. Om mord och nidingswärk.

12.1. Dräper man, eller qwinna, annan försåteliga och i löndom; warde mördaren halshuggen, mannen steglad, och qwinnan i båle bränd. 12.2. Samma lag ware om then, som dräper öfwermaga mindre än tolf åhr, eller någon sofwande, simmande, badande, eller then i sådant tilstånd och ärende stadd är, at han sig ej wärja kan. Slår eller sårar man honom; ligge i tweböte. 12.3. Tager man annan fast med wåld, rifwer ut ögon, eller slår ut tänder, skär af tungan, näsan, eller annan lem; hafwe förwärkadt lif sitt.

XIII Cap. Om then, som förgiör sig sielf.

13.1. Dräper eller förgiör någor sig sielf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwit uptagas, och afsides läggas : pröfwar Domaren sedan, at han med wilja sig förgiordt; tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas. Finnes thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folk handteras, och begrafwas. 13.2. Kan någor frälsa hans lif, som sig sielf uphängdt hafwer, eller å annat sätt sig förgiöra wil, och frälsar honom ej; plichte efter omständigheterna. 13.3.Finnes någor ligga död, och wet ingen, huru han omkommen är; then må ärliga begrafwas, Hafwer han fördt ett ogudachtigt lefwerne; warde tå i Kyrkiogård afsides lagd. 13.4 Nu kan så hända, at then sig sielf förgiöra wil, ej får död theraf; plichte med fängelse wid watn och bröd, spö eller ris, efter omständighterna. 13.5. Bekänner någor falskeliga, thet han sådan gierning giordt, som dödsstraff förtienar; ware lag samma.

XIV Cap. Om dråp å föräldrar, barn, och syskon;

så ock ther någor slår, eller oqwädar, sina föräldrar.

14.1. Dräper fader, eller moder, med wilja och stadgadt råd, barn sitt; eller dräper barn fader sin, eller moder; man hustrun, eller hustru man sin; miste högra hand, och halshugges, mannen warde steglad, och qwinnan bränd i båle. Dräper någor sin stiuffader, eller stiufmoder; swärfader, eller swärmoder; stiufswärfader, eller stiufswärmoder; eller dräpa the stiufbarn, eller måg sin; broder, eller syster, hwar annan : the skola halshuggas, mannen steglas, och qwinnan i båle brännas. 14.2. Slår barn sin egen fader, eller moder; miste lifwet, eller straffes med fyratijo par spö, tretijo par ris, eller en månads fängelse wid watn och bröd, efter omständigheterna. Slår någor sin stiuffader, eller stiufmoder; swärfader, eller swärmoder; stiufswärfader, eller stiufswärmoder; böte hundrade daler. 14.3. Fäller barn smädeord emot fader, eller moder; straffes med tiugu try par spö, aderton par ris, eller tiugu dagars fängelse wid watn och bröd. Sker thet emot stiufföräldrar, eller swärföräldrar; böte femtijo daler. Giöre ock i alla thessa mål offentelig afbön.

XV Cap. Om dråp, hugg och slag, å husbonda eller förman;

så ock oqwädins ord emot them.

15.1. Dräper tienstehion med wilja sin rätta husbonda, eller matmoder; miste hand och hufwud, och warde thertil man steglad, och qwinna i båle bränd. 15.2. Bär någor upsåteliga hugg och slag å sin husbonda, eller matmoder, äntå at han eller hon ej theraf död liuter; straffes med tretijo tu par spö, tiugu fyra par ris, eller tiugu fyra dagars fängelse wid watn och bröd. Sker thet af hastigo mode; straffes tå med aderton par spö, fiorton par ris, eller sexton dagars fängelse wid watn och bröd. 15.3. Fäller tienstehion oqwädins ord emot them; böte fyradubbelt emot thet, som i lagen om oqwädins ord stadgadt är. 15.4.Sätter sig tienstehion up emot them, med hot, eller wanwördiga ord, eller åthäfwor; plichte med fängelse på wiss tid, efter som saken är til. 15.5. Hwilken som dräper sin förman, then som satt är i husbondans ställe; gifwe lif för lif, mannen skal steglas, och qwinnan i båle brännas. 15.6. Slår någor sin förman, eller then i husbondans ställe är; böte fyradubbla böter. 15.7. Fäller man oqwädins ord emot them; böte tredubbla böter. För hot och wanwördnad, böte fem daler, eller mera, som saken är til. 15.8. Ryttare, kneckt, eller båtsman, som slår, eller missfirmar, sin rusthållare, eller rotebonda, eller hans hustru; eller barn eller legohion för theras föräldars eller husbondas skul : ligge i tweböte, och gälde skadan åter. 15.9. I alla thessa mål skal then brotslige giöra offentelig afbön, tå han ej lif mister.

XVI Cap. Om barnamord.

16.1. Kona, som af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar förr födslen, söker enslighet wid sielfwa födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skal halshuggas och i båle brännas, ehwad hon föregifwer fostret wara dödt födt, eller ej fullgångit. Warder thet genast framskaffadt, och pröfwes thet ej fullgångit wara, eller finnes ej något wåldsamt tekn ther å; tå straffes modren med ris, fängelse, eller arbete : plichte ock thertil för lägersmålet. 16.2. Nu hafwer sådan kona haft missfödsel, som af wådeligt fall, eller annor händelse timad är, och hafwer hon ej lagdt fostret å lön, utan thet genast uppenbaradt, och gitter wisa orsak til missfödslen; plichte tå för lägersmålet allena. 16.3. Förgiör, eller fördrifwer, kona sitt foster; miste lifwet. Samma lag ware om then, som thertil råder och hielper. 16.4. Hafwer någor sökt at fördrifwa fostret, äntå at ingen wärkan ther å fölgde; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen. 16.5. Wräker kona sitt foster ut å mark, eller gato, så at thet af hunger, kiöld, eller annor händelse dör; hafwe förwärkadt lifwet. Warder fostret med lif uptagit, men lider theraf til sin helso; straffes kona med ris. Får thet ej skada theraf; plichte hon äntå med fängelse på wiss tid, efter omständigheterna.

XVII Cap Om förgiörning genom förgift, eller annorledes.

17.1. Hwar som annan med förgift, eller thylikt, upsåteliga förgiör; then skal halshuggas, mannen steglas, och qwinnan i båle brännas. Följer ej död af sådan förgierning; miste äntå lifwet. 17.2. Samma lag ware om then, som å hwarjehanda sätt förgiftar något, hwad thet helst wara kan, i upsåt, at thermed skada någon til lif eller helso. 17.3. Hafwer man tilredt förgift, at någon ther med förgiöra; eller hafwer man warit i samma råd och gierning delachtig : miste ock lifwet. Warder han gripen, innan han gittat fullgiöra sin onda wilja; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen. 17.4. Ingen, eho han wara må, fördriste sig at sälja något förgift, utan til trowärdig man eller qwinno : sker annorledes; böte femtijo daler. Är theraf skada timad; ware twegildt.

XVIII Cap. Om Kyrkiofrid, och Rättegångsfrid.

18.1. Hwar Man äger frid hafwa å wäg til och ifrån Kyrkio och Rättegång, ehwad han kommer ur sitt, eller annars mans hus. Then tå dräper, eller slår honom blånad eller blodwite, at hämnas å honom; then och alle the, som med honom i samma wilja och gierning woro, hafwa brutit edsöre, och then frid, som Konungen swurit hafwer, at hålla undersåtare sina. 18.2. Nu giör then ej sådan skada, som sagdt är; utan förderfwar, eller eljest skadar hans ök eller redskap, rifwer hans kläder, eller bryter hans wapn, rycker eller skuffar, eller giör annan sådan gierning, theraf thes onda upsåt pröfwas kan; gälde skadan åter, och ligge i tweböte för slagsmålet, ware ock fyratijo dalers bot för fridsbrottet. 18.3 Drager man knif, eller blottar swärd af wrede, i Kyrkio under Gudstiensten, eller ther Rättegång hålles, och giör thermed skada; miste lif sitt. Sker dråp; miste ther til högra hand. Gitter han ej skada giöra; böte tuhundrade daler .Öfwerfaller han ther någon på annat sätt med hugg och slag; ware bot samma. 18.4. Skuffar eller stöter man annan med wredes mode i Kyrkio under Gudstiensten; böte hundrade daler. Sker thet utom Gudstiensten, eller kifwar och träter man i Kyrkio under Gudstiensten; ware bot hälften mindre. Giör man thet annorstädes, ther Gudstienst hålles, och Församling är; ware lag samma. 18.5. Drager någor i wredesmode knif, eller swärd emot annan, eller slår honom, å Kyrkiogård, tå han går til, eller ifrån Gudstienst, eller å Tingstad, ehwad han å Tinget sak hafwer, eller ej; böte femtijo daler. Kommer ther blånad, eller blodwite i; tå hafwer han brutit edsöre. 18.6. Nu tager man annan wäg, för egna wärf och ärender, tå han til eller ifrån Kyrkio och Rättegång far : Warder han ther öfwerfallen, eller kommer slagsmål them emellan af bråd skilnad, eller wiste ej then, som tilkom, at annar sig til Kyrkio, Ting eller Rådstufwu ärnadt; ther straffes hwar efter gierning sin, och är ej edsöre brutit. 18.7. Nu hämnas man å sätt mål och bött, eller å then, som witnade mot honom för Rätta, eller för thy, at han ther sin sak för honom warde, dräper, sårar, slår blånad eller blodwite; tå hafwer han, och alle the med honom i samma upsåt och gierning woro, brutit edsöre. 18.8. Hwar som bär hugg och slag å någon Domare, eller annan Konungens Embetsman, i embetes ärender, eller hämnas therföre å honom; hafwe förwärkadt lif sitt. Dräper han honom; miste ock förut högra hand. Höter, eller undsäger någor honom, eller gifwer honom smädeliga ord; böte femtijo daler, eller mera, til hundrade daler, som brottet är til, och giöre afbön. Gå the ord å heder och ära; böte dubbelt, och miste äran. Then ej orkar böta, straffes med fängelse wid watn och bröd, eller med spö, eller ris. Sker thet ej för embetet skul; plichte som lag eljest förmår. 18.9. Dierfwes någor med hugg och slag öfwerfalla them, i och för theras embetes skul, som Konungens, eller hans Embetsmäns, eller Rättens ärender gå; tå hafwer han brutit edsöre. Warda the med hot, eller smädeord öfwerfallne; böte then thet giör tijo daler. Sker thet å almänt embetes rum; böte tiugu daler. Giöra the sielfwe i embetes ärender wåld, eller orätt, med ord eller gierning; ligge i tweböte mot thet, som eljest i thy mål stadgadt är.

XIX Cap. Om fängelsebrott,

och them, som fångar wärja, eller släppa.

19.1. Hwar som bryter Kronones fängelse, at hielpa fånga ut, eller ther til lånar tyg och redskap; eller wärjer någon missgierningsman emot them, som honom komma at gripa, så at han therigenom undkommer; eller släpper man fånga med wilja lös; eller med hwarjehanda list hielper honom ut : han skal böta hundrade daler. 19.2. Tager man fånga med wåld af them, som honom gripit, och i giömo hafwa, eller til fängelse, eller för Rätta, eller til ådömdt straff föra skulle; hafwe brutit edsöre. Sargar han them, eller slår blånad eller blodwite; tå hafwer han, och alle the, med honom i fullt råd och samma gierning woro, förwärkadt lifwet. 19.3. Släpper wachtkarl fånga lös af försummelse eller wangiömo; miste tienst sin, och plichte ther til med böter, fängelse, arbete eller spö, alt som försummelsen, eller ock then undkomnas brott är.

XX Cap. Om hemfrid och rån.

20.1. Går någor med berådde mode, at skada giöra, hem til annan, i thes gård, eller hus, ehwad the stå inom, eller utom gård, och han them sielf äger, eller hafwer lof eller lego för sig; eller går han i annars farkost eller skiep, ware sig hyrdt, lånt eller egit,, och dräper ther bondan sielf, hans folk, eller gäst : tå skal han, som thet giorde, och alle the, med honom i samma wilja och gierning woro, mista högra hand och lifwet. Giör han annan skada, med sår, blånad, eller blodwite; plichte för edsöresbrott, som framdeles sägs. Samma lag ware om then, som i lika upsåt öfwerfaller någon på wäg eller gato, och honom förföljer i annars mans hus, gård eller farkost, tit han sin undanflycht tager, och ther skada å honom giör, eller kastar, eller skiuter efter honom, så at thet träffar, sedan han i gård, hus eller farkost kommen är. 20.2. Giöres ingen skada i gård, hus eller farkost, utan warder man dragen, eller drifwen therut med wåld, och sker sedan å honom sådan gierning; ware lag samma. 20.3. Löper then, som hemma är, ur hus, gård eller farkost, tå han ther beskydd hafwa kan, och får skada; eller får then skada, som sitt beskydd ther söka wil, förr än han thit kommer : tå är ej edsöre brutit. 20.4. Nu går en eller flere, hem til annan, och wilja honom, eller them, som i hans gård äro, skada giöra, äntå at the ej gitta; böte tå hwar för sig fyratijo daler för hemgång. Slå the ock något sönder, eller förderfwa; gälden skadan åter. 20.5. Nu kommer man til annan i hans hus, gård eller farkost, och sker slagsmål them emellan af bråd skilnad; ther är ej edsöre eller hemfrid bruten; utan så är, at han går bort wred, och kommer sedan åter med fullt upsåt at skada giöra, och thet fullbordar; pröfwe doch Domaren af tid och omständigheter, om thet under then bråda skilnad räknas må. 20.6 Kastar någor in i annars mans hus, gård eller farkost, sten, stång, eller annat, at thermed skada giöra; böte fem daler. Kommer sår theraf; böte dubbelt, och thertil för såramålet, som lag säger. 20.7. Hwar som griper, bastar eller binder någon oförwunnen, utan uppenbar missgierning, ther han må gripas och hächtas före; then hafwer brutit edsöre. Tager man annan med wåld utur egit, eller annars hus, eller af gato, wäg eller annorstädes, och förer bort emot hans wilja, i fängelse, eller til annan ort; ware lag samma, äntå at han ingen annan skada giorde. 20.8. Pinar man någon, at thermed twinga honom til bekännelse i någon sak; tå är ock edsöre brutit, och plichte han thesutan dubbelt för såramålet, ther sådant theri kommer. 20.9. Rånar man, och med fullt wåld tager af annan, i hans hus, gård, skiep, å gato, eller å wäg, något, hwad thet helst wara kan, mer eller mindre; miste lif sitt. 20.10. Går man i annars trägård, som stängd är, och tager frucht med wåld, och wilja ägaren eller hion hans thet wärja; kommer tå slag them emellan, och sker å ägaren, eller hans hion, sår, blånad eller blodwite : ther är edsöre brutit. Få the annan skada; ligge i tweböte, och för hemfridsbrottet bötes fyratijo daler, som förr är sagdt. Sker dråp; miste högra hand och lif sitt. 20.11. Nu kan någor af ondsko, eller af sielfswåld och öfwermod, hugga neder, förderfwa, eller å hwarjehanda sätt onyttiga giöra, annars mans fruchtbärande trä, eller sådana, som wid thes gård til prydnad planterade äro; rätte up skadan efter mätismanna ordom, och böte för wåldswärkan å hwart trä tijo daler. 20.12. Rifwer man, utan rätta nöd, med wåld neder, eller förderfwar annars mans bygnad eller plank; böte tiugu daler, och för gärdesgård tijo daler, gälde ock skadan åter. Bryter eller rifwer man annorledes; böte, som i Bygninga Balken urskildt är. 20.13. Går man af berådde mode och giör skada å bonda, eller hans hion, tå the arbeta å åker, äng, eller andra thes ägor, eller drifwer man någon ifrån sin teg och ägodel, å annars mans, och giör honom ther skada; böte fyratijo daler för wåldet, och ligge såramålet i tweböte. Hugger man med wåld sönder, eller förderfwar annars åkerredskap, fiskeredskap, eller annan redskap, som til hans arbete hörer; böte tiugu daler, och åter skadan. 20.14. Nu hafwer man annars mans fä ur åker eller äng intagit, och kommer then, som fä äger, och tager thet åter med wåld; böte tiugu daler Tager han thet lönliga bort; böte, som i Bygninga Balken sagdt är.

XXI. Cap. Om almän landsfrid, och wägafrid.

21.1. Lägger sig någor at röfwa til lands, eller watn, å landet, eller i staden, ehwad han röfwar mer eller mindre; tå skal han, och alle the, med honom i samma wilja och gierning woro, mista högra hand, halshuggas och steglas. Öfwerfalla the någon, och gitta ej sin onda wilja fullborda; misten äntå lifwet. 21.2. Giör man falska eldar, eller sätter up andra tekn, eller wisare, at thermed förleda siöfarande, och gifwa tilfälle til skiepsbrott; plichte med tretijo tu par spö, äntå at ingen skada sker. Samma lag ware om then, som af lika upsåt bortrifwer, eller uptager, wettar eller wisare af siögrund, eller strand, eller fyller och stoppar rätta segelled, och båtaled, i siöar eller strömar; sätte ock alt i förra stånd igen. Sker skada och skiepsbrott; warde halshuggen, och steglad, och skadan gäldes af gods hans. Försummar någor at uppehålla Fyringar, och tända them i rättan tid up; böte hundrade daler, och skadan åter. Sker thet upsåteliga; straffes, som förr i thenna §. sagdt är. 21.3. Giör man wåld å them, som skiepsbrott lidit, och dödar någon; warde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul, hafwe ock förwärkadt alt sitt lösa gods. Sårar man them, och illa handterar; miste lifwet, och af lösören hans tage halft Konungen, och halft målsäganden. 21.4. Sätter man eld å strandad, eller til lands drifwen farkost, theri folk eller gods är; hafwe förwärkadt både lif och lösören, och niute målsäganden först sin fyllnad för allan skada, af hans lösa och fasta gods. Röfwar man något af strandad, eller til lands drifwen farkost, mer eller mindre, så länge skiepsfolket när är, eller godset bärga wil; warde steglad, och skadan gäldes åter, som sagdt är. Samma lag wareom them, som med råd eller gierning hulpit hafwa. Om stöld ur strandad farkost, skils i 42. Cap. 21.5.Röfwar man wid wådeld, watunöd, eller ther fiende tränger, eller ther något undan annor fahra bärgadt och hulpit är, eller i pest och farsot, litet eller mycket; tå hafwer han förwärkadt högra hand, lif och lösören. Om stöld i thessa fall stadgas i 42. Cap. 21.6. Sitter man i försåt för annan, ehwar thet helst är, at honom skada giöra til lif, eller lem, och sargar han honom, eller slår blånad eller blodwite; tå hafwer han brutit edsöre. Giör han annan wåldsam gierning, å honom, eller thes gods; böte för fridsbrottet och gierningen dubbelt, och gälde skadan åter. 21.7. Öfwerfaller man annan å almän wäg, eller gato, med hugg och slag, eller hugger och bryter sönder wägfarande mans resetyg; böte fyratijo daler för fridsbrottet, och för slagsmålet efter lag, gälde ock skadan åter. 21.8. Ropar och skriar någor, af öfwerdåd, på almänna wägar, gator och gränder, eller någon med ord eller å annat sätt förolämpar; böte fem daler, hälften til angifwaren, och hälften til the fattiga, äntå at ingen wåldsamhet eller skada skedt. 21.9. Uphäfwer, eller förderfwar man almänna broar, kastar kull mihlstolpar, eller mihlstenar, eller andra märken, eller wärk, som til almän nytto, eller prydnad, upsatte äro; böte fyratijo daler, och skadan åter.

XXII Cap. Om qwinnofrid.

22.1. Tager man qwinno med wåld, och emot hennes wilja främjar sin onda lusta, och warder lagliga thertil wunnen; miste lifwet, och qwinnan ware saklös. Ej må ock någor henne thet förwita, wid fyratijo dalers bot. Gitter han ej fullborda sin onda wilja; böte äntå för wåldet hundrade daler. Warder han i thy dräpen; ligge ogild. Häfdar man afwita qwinno, eller then, som ej fyllt tolf åhr; ware lag samma. 22.2. Nu är qwinna wåldtagen, och gifwer thet ej genast tilkänna, och kärer ej ther å wid nästa Häradsting, eller inom en månad in för Rätten i staden; hafwe sedan ej macht at öfwer wåldet klaga, ther hon ej laga förfall wiser. 22.3. Hwar som med wåld tager och bortförer annars mans hustru, eller fästeqwinno, mot hennes wilja; miste lifwet, äntå at han henne ej häfdadt hafwer. Kommer häfd ther til; hafwe ock förwärkadt alt sitt lösa gods. 22.4. Förer någor bort med wåld mö, eller enka, som ej fäst är; hafwe förbrutit sitt lösa gods, och plichte thertil med en månads fängelse wid watn och bröd. Häfdar han henne, mot hennes wilja; miste lif och lösören, som sagdt är. 22.5. Hwar som lockar, eller bortförer, qwinno från sin man, eller dotter ifrån fader, eller moder, eller ifrån them, som i theras ställe äro; böte hundrade daler, eller mera, eller plichte med kroppen, efter som brottet är til. 22.6. Af thet gods, som i alla thessa fall förbrytes, tage halft Konungen, och halft målsäganden. 22.7. Dräper någor then qwinno, han wet hafwande wara; miste högra hand, och lif sitt. Slår han henne så, at fostret ther af förgås; böte full mansbot. Wiste han ej, at hon hafwande war, tå han henne slog; ökes sårabot hans med femtijo daler.

XXIII Cap. Hwad the förwärkadt hafwa, som edsöre bryta.

23.1. Hwar som edsöre bryter, man eller qwinna, i staden eller å landet, böte hundrade daler, och miste äran. Sker dråp theri, eller rån; miste högra hand, och lif sitt. Bryter någor edsöre annan gång; böte tuhundrade daler. Then ej orkar böta, plichte efter thy, som i Straff Balken sägs. Warder then, som edsöre bryter, i samma gierning dräpen, sargad, eller slagen; tå är ogildt alt thet han får.

XXIV Cap. Om annat dråp

24.1. Dräper man, eller qwinna, någon med wilja, och utan rätta lifsnöd; gifwe lif för lif, och gälle ther hwarken förlikning, eller målsägandens förbön. 24.2. Hwar som biuder annan at dräpa; stånde samma straff, som han sielf hade dråpet giordt : miste ock then lif, som drap. 24.3. Låter någor lega sig at dräpa annan; warde halshuggen och steglad, så then, som drap, som then ther legde. 24.4. Warder någor öfwertygad, at hafwa gifwit råd til dråpet, och thet therigenom skedt är; eller at han hållit then dräpna och hulpit til; eller wist dråparen rum och lägenhet at dräpa; lånt swärd eller annat wapn thertil; eller skyndat någon tit, ther han wiste sådan fahra honom förestå : tå skal både han, och dråparen, lif mista. 24.5. Nu hafwa flere, i bråd skilnad, lagdt hand å then döda, och kan man liusliga pröfwa af hugg, sting, eller slag, som å honom finnas, hwilken af them dödssåret gifwit; miste tå han lif, och böten the andre, hwar för sig, hel eller half mansbot, efter som omständigheterne äro. 24.6. Hafwa the alle lagdt lika hugg eller slag å then döda; tå böra the alle lif mista. 24.7. Hwar som i wredes mode skiuter eller kastar annan i ström eller siö, eller stöter neder af tak, ställning, eller annan högd, så at han theraf döden liuter; gifwe lif för lif. 24.8. Drager någor oträngd af wredes mode knif eller swärd, spänner bösso, eller reser annat wapn åt annan, stinger, hugger, slår, eller skiuter åt honom, och råkar thet annan, så at han får ther död af; gånge therom, som om annat wilja dråp. Sker ej skada; böte äntå tiugu daler til tweskiftes, Konungen, och Häradet eller Staden. 24.9. Slår man annan med sten, stång, trä, stör, käpp, hand eller annat, så at han dör theraf; eller tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes; gifwe lif för lif. 24.10. Dräpa twå hwarannan i bråd skilnad; eller kasta twänne hwarannan i ström eller siö, utföre ställning, tak, eller annat, och få the både död theraf; liggen ogilde, och warde theras kroppar afsides i Kyrkiogård lagde. 24.11. Om utmaning til enwig, och dråp, som theri sker, är särskilt stadgadt.

XXV. Cap. Om dråpare eller ogierningsman dräpes

tå man honom fånga wil.

25.1. Ställer sig dråpare, eller annar ogierningsman til wärn emot then, som honom gripa och fånga wil, eller ifrån rymmande hindra, och warder tå dräpen; ligge ogild. 25.2. Warder dråpare, eller then sitt lif förwärkadt, annorledes, och utan wärjande hand dräpen; tå bötes för honom hundrade daler til Konungen, och hundrade daler til Häradet eller Staden.

XXVI. Cap. Huru dråpare straffas skal, när han på flychten och fri fot kommen är,

eller ther skiäl til äro, at han lif sitt behålla må.

26.1. Rymmer dråpare och kommer på fri fot; ransake Domaren äntå om dråpet å färska gierning. Söker dråparen ej Konungens leid inom natt och åhr; eller får han leid, och kommer ej fram förfallelös inom then tid, honom i leidebrefwet förelagd är; dömes tå fridlös öfwer hela Riket, och alla thertil liggande Länder; och bötes af hans gods full mans bot tryhundrade daler. 26.2. Nu kommer han fram på Konungens leidebref, och dör, sedan han til saken fäld är, och förr än dag hans ute är; tå bötes af hans gods full mansbot. 26.3. Pröfwar Konungen, eller thes Domhafwande, dråparens gierning wara sådan, at han målsäganden förlika må, och lif sitt behålla; böte tå hundrade daler til Konungen, och hundrade daler til Häradet eller Staden, och målsäganden niute thet til honom utfäst war. Dör dråparen förr än han målsäganden förlikt; tå bötes af gods hans full mansbot. 26.4. Warder man så öfwerfallen, at han lif sitt ej frälsa kan, utan at han dräper then honom å lif tränger, och gitter han then nöd med fulla skiäl wisa; ware tå för alt straff fri, och then han drap, ligge ogild.

XXVII. Cap. Om dulgadråp

27.1. Finnes man eller qwinna å landet dräpen, och warder ej någor lagliga til dråpet wunnen inom natt och åhr, eller skiäliga therföre misstänckt; tå skal Häradet efter mantalet böta för thet dulgadråp hundrade daler : Tage halft Konungen, och halft målsäganden.

XXVIII. Cap. Om dråp, som sker af wållande, utan upsåt at dräpa.

28.1. Lägger man af wårdslöshet laddad och spänd bösso, eller annat slikt ifrån sig, theraf barn, eller andre lätteliga kunna få skada; eller trycker af laddad bösso opröfwad, ther folk före är; eller skiuter til måls å wägg, eller annorstädes, eller åt diur och foglar, å then ort, han weta kan och bör, at want är, thet folk ther gå och wistas; eller kastar ther, eller fäller ifrån hus och ställning stock, sten, stång, eller annat, och ej förut warnar them, som under äro; eller kastar något öfwer plank, eller tak, in på annars gård och tomt, eller på almän gato och grund, genom fenster och glugg, eller ifrån wind, theraf skada tima kan : är ther någor förestadd, och får död af; bötes i thessa och slika mål, hel eller half mansbot, som brottet är til. 28.2. Skuffar, eller slår man annan, af wredes mode, eller föracht, med hand eller annat, så at han faller theraf kull, och stöter sig emot sten, wägg, eller mur, at han får ther död af; böte full mansbot. 28.3. Nu wil man wika undan annars slag, hugg eller hötande, och faller i thet samma ned, och stöter sig til döds; böte then, som thertil wållande war, halt mansbot. Sker thet å mur, ställning, eller annan högd, ther fahran större är; böte full mansbot. 28.4. Drifwer man annan ut til sådan ort, eller arbete, eller ock i sådan tid, ther af lifsfahra är, och liuter han ther död af; ware lag samma. 28.5. Hwar som owarsamliga, i lek och skämt, til annars död wållande är; böte som brottet är til, hel eller half mansbot. Finnes then döde sielf tillika hafwa död sin wullit; ware tå bot mindre, thet Domaren pröfwa må. 28.6. Ther twifwelachtigt är, om then döde af sot, eller annars handawärk döden fått; låte Domaren, eller Konungens Befalningshafwande, then dödas kropp syna, innan then begrafwen warder.

XXIX. Cap.Om dråp och bana, som timar mer af olycko, än annars wållande.

29.1. Kan thet så hända, at then, som i rätta lifsnöd wil sig wärja, eller far efter at fånga then, som lagliga gripas må, slår, eller skiuter åt honom, eller them honom wärja wilja, och annar kommer i misshugg, och får ther död af; pröfwes sådant emot hans wilja och upsåt skedt wara : böte tå wådabot til målsäganden tiugu daler. Ej bör mer än ett hugg eller skott för wåda räknas. Warda flere sår af ett skott eller hugg; ware thet ock wåda. 29.2. Skiuter man med bösso, eller båga til måls, eller åt diur, eller foglar, å then ort, thet lofliga ske må, och ther man ej tänka kunde folk före wara; eller kastar man å sådan ort sten, stång, eller hwad thet helst är, och får ther någor död af; kan tå pröfwas, at dråpet af wåda, utan hans upsåt och wilja skedt är; böte han tiugu daler, målsägandens ensak. Samma lag ware om then, som skiuter eller kastar, och thet tager först emot jord, sten, hus, stock eller annat, och stutsar så tädan, at annar liuter ther död af. 29.3. Faller annars mans hus, tak, eller wägg, eller skorsten neder, och slår någon til döds; ware wåda bot tiugu daler, målsägandens ensak. Samma lag ware, ther någor får död af annars mans ogilda bro, eller faller i annars mans brunn, som ej hölgd, eller inbygd är; eller leger man ut ogildt fartyg. Är man förut warnad; böte half mans bot. 29.4. Lägger man gilder för diur i skog eller annorstädes, med spiut, stång, grop, eller snaro; tå skal han thet lysa låta Söndagen, förr än han thet giör, och kungiöra, hwar the ligga skola. Försummar han thet, och liuter någor menniskia theraf död; böte half mansbot. Är så lyst, eller sker slik olycka inom tomt och gård, ther annars mans rätta farwäg ej är; ware wådabot. 29.5. Nu dräpes hafwande qwinna med wåda; tå ökes wådabot med tijo daler. 29.6. Hwar som i oläst rum lemnar laddad bösso, så at barn eller annat folk af oförstånd kunna thermed skada giöra; böte tijo daler, äntå at ingen skada theraf timadt.

XXX. Cap. Om barn, eller tienstehion, dräpas med wåda.

30.1. Dräper fader, eller moder, barn sitt med wåda, ther i doch grof förseelse är; tå bötes half mans bot och gånge med arfwet, som i Ärfda Balken skils. 30.2. Ligger moder ihiäl barn sitt; ransake therom Domaren strax, ther thet i Staden skedt : å Landet ransakes af Presten och soknens äldsta i soknestufwun, ther Kronofogde eller Länsman bör när wara. Finnes thet af wåda skedt; blifwe hon tå warnad, och ware för böter fri. Pröfwes thet annorlunda skedt; gånge tå saken til Domaren. Lägger amma spädt barn hos sig i säng; böte fem daler, äntå at barnet ej får theraf skada. Warder barnet theraf förqwafdt, eller får thet död af annor hennes wårdslöshet; straffes med ris, eller plichte med fängelse wid watn och bröd, som brottet är til. 30.3. Agar fader, eller moder, barn sitt så hårdeliga, at thet får död ther af; böte full, eller half mansbot, som saken är til. 30.4. Giör husbonde, eller matmoder, thet tienstehion sitt; gånge therom, som om annat dråp i hwart mål om sig sagdt är.

XXXI. Cap. Om dråp och annan missgierning af öfwermaga.

31.1. Dräper öfwermage, som äldre är än siu åhr, och yngre än femton åhr, någon med wilja; tå bötes af gods hans tretijo daler. Orkar han ej böta; warde med ris agad hemma i huset, eller wid Tings eller Rådstufwu dör, alt som ondskan eller åldren är til. Nu fyller han snart femton åhr, och pröfwes hans ondska och arghet wara större, än emot thes ålder swarar; straffes tå som mogande man. Sker dråpet ej med wilja, doch af grof förseelse; warde tå risad af fader, eller moder, eller om the ej til äro, af nästa fränder; och skal ther någor Lands eller Stadsbetient när wara.

XXXII. Cap. Om dråp af then, som afwita är.

32.1. Dräper afwita någon; böte the honom eller henne wårda skulle,tiugu daler, målsägandens ensak.

XXXIII Cap. Om okynnes fä, eller hund, dödar man, eller qwinno.

33.1. Dödar okynnes fä, eller hund, någon menniskia, och wiste ej ägaren, thet fä eller hund okynnes wara; gifwe ut skadediuret at dödas, och förlike målsäganden. Warder någor af thy sargad; gälde tå ägaren läkarelön, och ware ther med saklös. Kan thet pröfwas, at han wiste thet okynne; böte half mansbot, om någor theraf död liuter. Sargar thet någon; böte tijo daler för wårdslöshet, och half sårabot. Får någor lyte theraf; gifwe ther til lytesbot, målsägandens ensak. Nekar han sig wetat hafwa, at thet war okynnes fä, eller hund, och finnes halfwa skiäl thertil; wärje sig med sielf sins ed, eller böte som sagdt är. Warder han lagliga tilsagd, thet fä eller hund at döda, och giör thet ej, och sker sedan skada å man eller qwinno til lifwet; böte full mansbot. För sår, theraf död ej kommer, bötes fulla såraböter. 33.2. Hissar man hund å folk, eller jagar, af öfwermod, häst, oxa, eller annat diur, å någon, at honom ther med skada giöra; straffes, som han thet med egen hand giordt hade, ehwad thet är dråp, eller sår. 33.3. Föder man hemma biörn, warg, eller andra wilda diur, och stänger them ej wäl in, eller häftar, och warder någor menniskia af them dödad; böte hel eller half mansbot, som wårdslösheten är til. För sår böte fulla eller halfwa såraböter. Warde ock thet diur genast dödadt.

XXXIV. Cap. Om man sårar annan i ansichte, eller hals; eller hugger af lem, eller slår ut tänder.

34.1. Hugger man annan i ansichte, eller hals; eller hugger af eller förderfwar näso, öra, hand, arm, eller fot; eller slår ut öga; så at han theraf lyte får : böte i lytesbot femtijo daler, och för såramålet tretijo daler. Warda flere lemmar, än en, afhuggne eller förderfwade; böte för hwarthera både lytes och sårabot, som sagdt är. Lytesbot niute målsäganden enskilt, och såraböterne gånge til treskiftes; the skola sidst uttagas. 34.2. Hugger man af annan tumelfinger, fot fram om wrist, eller häl; böte tretijo daler för lytet, och tiugu daler för såramålet. Hugger man af thet, som näst är til tumelfinger; böte tiugu daler för lytet, och femton daler för såramålet. För hwarthera af the andra fingren bötes i lytesbot femton daler, och för såramål tijo daler. Tå å fot ware så gild i såramål, som finger å hand, och halft mindre i lytesbot. 34.3. Slår man någon så, at ben bräckes, eller lossas, i hufwud, arm, lår eller ben, och kommer ej afhugg i; eller stinger man någon genom lif, eller lem; böte tiugu daler. Kommer ther lyte i; böte hälften emot afhugg. 34.4. Warda tänder utslagna; tå bötes för hwarthera lytesbot sex daler, och sårabot sex daler. 34.5. Nu hugger man åt annan, och wil skada giöra : står annan före, och får sår eller afhugg; böte äntå för hwart om sig, som förr är sagdt.

XXXV. Cap. Om kiöttsår, slag, kindpust och hårdrag.

35.1. Warder man huggen, eller stungen, i arm, lår, eller annorstädes å kropp, ther afhugg eller benlösning ej sker; ware tå tijo dalers bot för hwart sår. 35.2. Giör man mindre sår, slår annan blå eller blodig; böte för hwarje blånad eller blodwite twå daler. 35.3. Slår man annan kindpust, och synes ej åkomma; böte sex marck. 35.4. Drager man annan i hår, eller skägg, skuffar, stöter eller knubbar, och synes ej åkomma; ware samma bot. 35.5. Komma män samman af bråd skilnad, och får annar sår, och annar död; tå straffes dråpet efter lag, och sår ware ogildt. Sarga the hwar annan, och dör ingenthera; böte hwar för sin gierning, doch hälften mindre then, som först slagen blef. 35.6. I the mål, ther om i 3 och 4 §.§. skils, må ingen kära, utan rätter målsägande, ther brottet ej sker å tid, och ort, som fridlyst är.

XXXVI. Cap. Huru bötas skal, om man slår hustru sina,

eller hustru man sin; eller husbonde, eller matmoder, legohion sitt. 36.1. Hwilken man af hat, eller i dryckenskap, eller förannor qwinnos skul, slår hustru sina blå eller blodig, lahm eller lytt; ware thet alt i tweböte. Slår hustru man sin; stånde samma rätt. 36.2. Slår husbonde, eller matmoder, legohion sitt, så at thet warder theraf lahmt eller lytt; ligge thet i laga bot, som förr är sagdt. Näpsa the thet skiäliga för brott thes; ware ogildt.

XXXVII. Cap. Huru öfwermage böta skal för sår och lyte.

37.1. Giör öfwermage fullsår, then som äldre är än siu, och yngre än femton åhr; böte halft mindre, än then som myndig är, så i lyte, som såramål. Giör han mindre åkomma, som är blånad, eller blodwite; ware lag samma. Hafwer han ej egit gods at böta af; rises tå af föräldrar, eller förmyndare.

XXXVIII. Cap. Om såramål, som ske af rätt wåda.

38.1. Hwar som i såramål något giör med wåda, och ej af upsåt, och med wilja; böte så för såramål, som för lyte, hälften, eller fierdung mindre, än för wiliagierning, efter thy wådan är til. Sker thet af full wåda, ther han skadan ej förese eller wägja kunde; ware saklös.

XXXIX. Cap. Huru sår skola synas, och wårdas;

och om läkarelön.

39.1. Hwilken som i Staden warder sårad, eller slagen; käre genast för Rätten, och warde twå gode män nämnde, helst Stadens läkare, som the sår granneliga syna skola, och therom witna. Sker thet å landet, och är Tingstima inne, eller för handen; tage then, som slagen är, genast stemning å then, som slog, och han ware sedan plichtig, å samma, eller nästa dag til swars komma. Är ej Tingstima inne, eller när för handen, eller är then slagne ej så föhr, at han kan sielf til Tings komma; låte tå syna såren af them, som thet förstå, och sedan therom witna kunna. 39.2. Warder någor så stungen, sårad, slagen, eller krossad, at han dör inom natt och åhr, och pröfwes tå liusliga, at han af then handawärkan död blef; gifwe then, som sårade, eller slog, lif för lif. Nu kan annor siukdom tilkomma, eller läkarens wårdslöshet, eller annat ofall; ware tå fälder til hel, eller half mansbot, alt som omständigheterne äro til. 39.3. Warder lem ofärdig och lahm efter natt och åhr, sedan man slagen eller sårad wardt; tå bötes therföre lytesbot, som sagdt är, målsägnadens ensak. 39.4. I alla såramål, ther man böter före, gälde then brotslige läkarelön, hinder, och all annan kostnad och skada, och thertil för sweda och wärck. Pröfwe ock Domaren, hwad brist then sårade i sin näring theraf hafwer, och lägge honom skiälig wedergällning til.

XL. Cap. Om stöld.

40.1. Hwar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfwer tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne wärdt är. Orkar han ej böta; plichte med kroppen, doch ej högre, än efter stöldens wärde. 40.2. Stiäl någor å flera ställen, än ett, eller på åtskilliga tider, och hafwer ej förr warit för tiufnad lagförd och straffad; tå skal om hwarje tiufnad särskilt å sin ort ransakas, och ther pröfwas, om han til tiufnaden saker är; gånge sedan Dom öfwer tiufwen för altsamman, ther han sidst lagföres, och plichte, som then ther första gången stulit. 40.3. Warder tiuf för stöld andra gången lagförd; böte fyradubbelt tiufnadens wärde. Orkar han ej böta; plichte med kroppen, som sagdt är, och tå ökes straffet med fem par spö, eller fyra par ris. Kommer han tridie gången åter, och stiger tiufnaden til hundrade daler; warde hängd, ehwad thet är man, eller qwinna. Är tiufnaden mindre; miste ej lifwet : utan plichte med kroppen, efter stöldens wärde, och arbete i try åhr under Konungens hächte. Stiäl han fierde gången; warde hängd. 40.4 Alt thet stulit är, bör gäldas åter, förr än böter uttagas. Gitter tiufwen thet ej; förnöje målsäganden med arbete, när tiuf ej lif mister, eller til Konungens arbete dömd är. 40.5. Stiäl någor frucht ur trägård, humblegård, rofwogård, eller kålgård, ärter, bönor, ållon eller nötter til full mans bördo, eller lass; eller stiäl och förer bort ett lass af annars huggen wed, timmer och gärdsel; stånde tiufsrätt. Är thet mindre; tå bötes, som om snatteri sägs. 40.6. Hwar som bryter sig in i något rum, eller hus, til at stiäla, ändoch han alsintet finner eller tager; straffes första gången med nijo par spö, eller siu par ris. Sker thet andra gången ; ware twegildt. Kommer han tridie gången åter; plichte med tiugu siu par spö, eller tiugu ett par ris, och fierde gången med tretijo sex par spö, eller tiugusiu par ris. Hafwer han ock tå något stulit; pliichte therföre särskilt, som förr sagdt är. 40.7. Bryter tiuf sig in genom fenster, eller eljest i gård och hus om nattetid, och får sår, eller warder dräpen; ware ogildt. Sätter han sig til motwärn, ehwad thet är natt, eller dag; ware lag samma. Giör han them skada, som sitt wärja wilja; ligge i tweböte, och plichte thertil för hemfrids brott. 40.8. Tager annar man tiufwen, än then, som rätter målsägande är, eller godset wårda borde; tå äger han tiugunde penningen af alt, thet tiufwen ther hade med sig, som hans egit war. 40.9. Wil ej målsäganden sielf anklaga tiufwen för Rättaa; käre tå then, som å Konungens wägnar kära äger, och niute målsägande rätt. 40.10. Hwilken med wilja släpper tiuf, och honom utur wägen skaffar, sedan han gripen och fängslad är; plichte som i Straff Balken, och förr i thenna Balk urskils.

XLI. Cap. Om flere stiäla med samnad hand,

eller någor warder thertil lockad eller buden, eller eljest är i tiufnad delachtig.

41.1. Sälla sig twå eller flere samman at stiäla : tå skal hwarthera straffas efter hela tiufnadens wärde, ehuru the then sig emellan deldt hafwa.. Och then sitt mist, niute thet åter af thes gods, som hafwer at gälda med. 41.2. Lockar någor , eller biuder, öfwermaga, at stiäla med sig; eller giör mannen thet med sin hustru; föräldrar med sina barn; förmyndare med then omyndiga; förman med then, som står under hans lydno; husbonde, eller matmoder, med sitt tienstefolk, eller inhyses hion : stånde samma rätt, som then ther andra gången stulit. Warder han åter med sådan gierning funnen, och stiger stölden öfwer hundrade daler, warde hängd : och then, som war lockad, eller buden, at stiäla, straffes som annar tiuf, ther han til mogen ålder kommen är. 41.3. Nu hafwer någor eljest hulpit tiufwen med råd , eller dåd; stånde samma Rätt, som tiufwen sielf. Then som wetandes giömdt eller nött med nonom; eller haft förut kunskap, at tiufnaden ske skulle, och thet ej uppenbaradt; eller wiste wara stulit, och halp thet at dölja; eller ock hafwer på annat sätt tiufnaden främjadt : stånde tiufsrätt.

XLII. Cap. Om hustiufnad, och nidings stöld.

42.1. Stiäl, snattar, eller upsåteliga förfar, eller undandöljer tienstehion, eller annar betient, något af thes husbondas egendom; thet ligge alt i tweböte mot annat snatteri och tiufnad. 42.2. Stiäl man litet eller mycket, tå wådeld, watunöd, skiepsbrott, wåldswärkan, eller fiende åkommer och tränger, eller ock något undan sådan fahra och nöd bärgadt är; warde hängd. 42.3.Stiäl skieppare, forman, eller theras folk, thet them gifwit är at föra eller förwara; gälde thet åter , och böte fyradubbelt tiufnadens wärde. I thy fall ware samma lag, ther gästgifware, eller krögare, från gästen stiäl. 42.4. Tager någor swikeliga af barn, som yngre är, än tolf åhr, eller af then, som afwita är, kläder, smide, eller annat, hwad helst the å sig bära; eller stiäl någor i badstufwu; eller af then, i swår siukdom ligger; eller af någon död menniskia; eller af sofwande å marken; eller ther almän farsot i hus är : ware ock lag samma, 42.5 Stiäl någor af thet skiep, eller gods, som är strandadt, eller utan folk til lands kommit; straffes som nu sagdt är.

XLIII Cap. Om then, som stiäl ute på marken;

och om någor tager annars mans båt eller häst; eller miölkar hans ko, får eller get.

43.1 Stiäl man å åker, eller äng, säd skuren, eller oskuren, hö eller halm stackad, eller ostackad, eller annars mans häst eller boskap, som går i bet ute å marken, inom, eller utom hägnad; ware thet i tweböte. 43.2. Samma lag ware, ther någor stiäl bistock, eller fisk utur annars mans dammar, sumpar, nät, miärdar, katsor, eller andra fisketyg; foglar och diur ur jagtredskap, eller sielfwa redskapen, och annat thylikt. 43.3. Tager någor och brukar, utan lån eller lego, annars mans båt, eller fartyg, eller häst, och pröfwes han thet hafwa giordt utan ondt och argt upsåt; gälde dubbel lego, och all skadan åter. 43.4. Miölkar någor annars mans ko, får eller get; stånde wid Tings dör, eller Rådstufwu dör en tima, med miölkekäril i handen. 43.5. Rifwer man annars gärdesgård, och släpper så in i åker eller äng, eller i andra ägor; plickte som i Bygninga Balken sagdt är.

XLIV. Cap. Om then, som lägger skatt och tunga

å Konungens skattskyldiga undersåtare.

44.1. Djerfwes någor lägga skatt, gjärder, eller annan tunga å Konungens undersåtare; eller swikeliga taga högre tull och skatt ut, än bewiljadt och påbudit är; gälde skadan åter, och stånde dubbel tiufsrätt. 44.2. Hwilken Konungens Embetsman, hög eller låg, som sielf, eller genom andra, intalar, eller förleder undersåtarna til något sammanskott, kostnad, utgift, eller arbete; rätte up skadan, miste embetet, och böte tuhundrade daler. Tager han sådant emot, tå thet, såsom af fri wilja biudes; böte hundrade daler, och gifwe åter thet han tog.

XLV. Cap. Om then, som swikeliga drager til sig Kronones ingäld

så ock om Upbördsman något theraf förskingrar.

45.1. Hwar som swikeliga drager under sig Kronones ingäld; stånde dubbel tiufsrätt. 45.2. Griper Upbördsman til Kronones, Stadens, eller andra almänna medel, och them förskingrar; miste tienst sin, och gälde åter, med sex af hundrade i ränta; böte ock ther til fyratijo daler för hwarje hundrade, som han tilgripit.Kan han ej fullt återgälda, och är thet under, och til hundrade daler; arbete wid Konungens Slott eller Fästning, ett åhr. Stiger thet något ther öfwer, eller til tuhundrade daler; arbete, som sagdt är, i tu åhr, och så widare. Stiger thet öfwer nijohundrade daler, eller til tusende; arbete i tijo åhr. Tilgriper han något ther öfwer; arbete i hela sin lifstid. Går thet öfwer tutusende daler; warde hängd. Och gånge ej thes mindre i alla thessa fall, i betalning, hwad han i bo hafwer. Nu kan han skadan gälda, men ej böterna, och stiga the böter til tusende daler, eller ther öfwer; sitte en månad i Konungens hächte wid watn och bröd. Äro böterne mindre; plichte med sådant fängelse i åtta, eller fiorton dagar, eller tre wekor, alt som Domaren thet pröfwar.

XLVI. Cap. Om Kyrkiotiufnad.

46.1. Stiäl man något i Kyrkio, ehwad thet Kyrkian tilhörer, eller är af andra ther i förwar satt, och är thet hundrade daler eller mera wärdt; warde hängd. 46.2. Nu stiäl ther någor mindre, än hundrade dalers wärde; ligge i tweböte, arbete ock thertil, wid Konungens Slott eller Fästning, ett eller flera åhr, efter som brottet är til. 46.3. Hwar som stiäl något af annan under Gudstiensten, antingen inne i Kyrkian, och annorstädes, ther uppenbar Gudstienst hålles, eller stiäl ute å Kyrkiowall, häst, eller hwad thet är; böte dubbla tiufwa böter. 46.4. Samma lag ware om then, som stiäl i något likhus, eller gräfwer up död kropp, och tager swepning, kista eller klädnad, eller stiäl i fattigstufwu, eller i Kyrkians wapnhus, eller ur fattigbösso, som utom Kyrkio är.

XLVII. Cap. Om snatteri.

47.1. Tager eller snattar någor tijo dalers wärde, eller mindre, thet må ej stöld heta; utan gifwe han thet åter, och böte hälften af wärdet Kan han thet ej; plichte med tre dagars fängelse, och förnöie målsäganden med arbete. Giör han thet andra gången, gälde åter, och böte fulla wärdet. Sker thet tridie gången; stånde tiufsrätt.

XLVIII Cap. Om fynd och hittegods, och huru thet bör lysas up.

48.1. Hwar som något hittar, han bör thet genast kungiöra, och lysa låta tre Söndagar å rad, i närmasta Kyrkio å landet, eller i alla Stadens Kyrkior, så ock å Häradsting, eller Rådstufwu. Kommer then, som mist hafwer, och wiser at thet hörer honom til; tage sitt åter, och gifwe skiälig hittelön. Kommer han ej inom natt och åhr, sedan lyst är; tage Konungen twå delar, och tridiung then som hitte. 48.2. Af nedgrafwen skatt, botnfynd, eller annat slikt, ther ej fins ägare til, tage jordägaren halft, och halft then som hitte. Är thet gammalt mynt, gull, silfwer, koppar, metal eller andra konststycken; tå bör han thet Konungen biuda. Löser Konungen thet in, gifwe honom fulla wärdet, och en åttonde del ther til; then lösn behålle han, som hitte. Om strandwrak och skiepsfynd, urskils i Siölagen. 48.3. Hittar man häst, oxa, ko, får, get, eller hwad så thet är; låte en gång lysa, och niute af ägaren foderlön och all annan kostnad, sedan then nytta räknad är, som han af thy haft. Nu är skiälig misstanka mot then, som säger sig hittat hafwa; tå skal han sig urtiufwa giöra med lysninga witnen, och sielf sins ed, at han thet fä ej af ilwilja och list, utan som driftefä, uptog. Kommer ej han inom natt och åhr, som rätter ägare är; tå äge han fä, som hitte. 48.4. Hittar man bi å annars ägor, och låter ej lysa, utan tager them bort; gånge therom, som i nästa §. sägs. Sätter man up tom bistock i skog, eller annorstädes, och med mat och bete lockar till sig annars mans bi; böte tre daler, och gifwe them åter. 48.5. Nu hittar man något, och låter ej så lysa, som sagdt är; gifwe åter, och böte dubbelt så mycket thet wärdt war, som han hitte, eller theraf förtegadt eller försnilladt hafwer.

XLIX. Cap. Om stulit gods kiöpes, eller tages i pant;

och huru man må sig urtiufwa giöra; så ock om then, som swikeliga sig tilägnar annars mans gods. 49.1. Kiöper någor, eller tager i pant, thet han wet stulit wara; stånde tiufsrätt, och then sitt mist hafwer, tage thet lagliga åter utan lösn. Nu kiöper man något af then, som misstänckt är; böte tijo daler, och gifwe åter thet han så kiöpte, om godset är stulit. 49.2. Klandras thet som stulit är, och säger man sig thet kiöpt hafwa, eller wil på annat sätt genom fångesman, eller witnen, wisa sin rätt; tå skal thet gods, i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller witnen framhafwas. Sker thet inom then tid, som Domaren förelägger; ware han saklös, som ifrån sig leda gitter, och sware tå then, som thet ledes til. Kan han ej wisa laga fång; gifwe ut thet, som klandras, och giöre sig urtiufwa med sielf sins ed, om Domaren thet skiäligt pröfwar. Gitter han ej eden gånga; stånde tiufsrätt. Hafwer han witne, at han thet redeliga kiöpt, äntå at han ej fångesman framskaffa kan; ware saklös. 49.3. Lägger någor märke å thet, som hörer annan til, dödt eller qwickt; eller lägger märke å annars märke, och wil sig ther med något tilägna; stånde tiufsrätt.

L. Cap. Om öfwermage stiäl.

50.1. Stiäl öwfermage, som är under femton åhr; gifwe thet stulna åter, så ofta thet sker, och warde näpst af föräldrar, eller af målsman sin Hwilken som öfwermaga ther til lockar eller tubbar; straffes som förr sagdt är.

LI. Cap. Om bodrägt.

51.1. Drager mannen något lönliga undan hustrun; eller hustrun undan mannen; eller barnen undan föräldrar; eller the från hwar annan, som i bolag äro : stånde them fritt, om the then brotsliga therföre lagssöka wilja. Kommer saken för Domaren; pröfwe tå han upsåtet och omständigheterna, och lämpe straffet therefter.

LII. Cap. Huru man skal sitt återtaga,

eller annan lagliga til tiufsak binda, och therom ransaka låta; och om man utan skiäl annan något gods frånkänna wil.

52.1. Ingen må sielfwilligt taga åter thet han widkännes, ehwad thet är ifrån honom stulit, eller han thet tappadt hafwer; utan lite Befalningshafwanden, eller Domaren ther om til : doch må han thet återtaga af then, som är lösker man, eller misstänckt at wilja rymma, eller ther stulit gods å färska gierning finnes. 52.2. Nu hafwer man wåhn å, eller någon kunskap, hwart tiuf, eller tiufnad, är kommen; begiäre tå lof af Häradsfogde, eller Länsman å landet, eller af Borgmästare och Råd i staden, at ther ransaka, och säge hwad han hafwer mist, och hurudant, så ock sina skiäl ther til : såsom, at then misstänckte förr stulit; eller at sådana tiufsaker hos honom sedda äro; eller at han them försåldt; eller at han håller sig undan, och synes taga sak å bak; eller warit i sälskap med andra, som tiufnaden med skiäl tilwitas kan : I thessa och flera sådana fall, må ransakan honom ej nekas; utan fare han tit med twänne Nämndemän, eller twänne edsworna Stadstienare, eller ock andra goda män, och förkunne ther byamän, eller husbondan, at the tit sände äro. Finnes ej thet man ransakar efter; bewise tå then, som ransakan begiärte, eller gånge ed, at han sitt mist hafwer, och ej af ilwilja ransakning sökt. Ej må man annorlunda ransaka af sielftagen macht. Giör thet någor, och finner ej tiufnaden; böte tijo daler, och fylle skadan. 52.3. Sätter sig byaman, eller bonde, til motwärn, och wil ej tillåta sådan ransakning; utan öfwerfaller them, som ransaka skola, med hugg och slag, eller med smädeord; plichte, som i 18. Cap. 2?. § . i thenna Balk sagdt är. 52.4. Är ej husbonden sielf hemma, utan hustrun; gånge ransakan för sig lika fullt. Är han ogift, och låter någon annan huset förestå; ware lag samma.

LIII. Cap. Om lönskaläge.

53.1. Lägrar ogift man ogift qwinno; böte mannen tijo daler, och qwinnan fem. Sker thet annan gång; böte dubbelt, och tridie gången tredubbelt. Förser sig någor thermed fierde gången, eller flera; böte för hwarje gång, han åttatijo daler, och hon fyratijo daler. 53.2. Af thessa böter tage fader, eller moder, eller målsman, målsägande rätt, ther the åkära. Kära the ej; käre tå then, som å Konungens wägnar kära äger, och niute målsägande rätt. Gifwer han någon skuld, och gitter thet ej bewisa; plichte för olaga tilmäle, som lag säger. 53.3. Orka the ej böta, som lönskaläge giordt hafwa; plichte tå man första gången med fiorton dagars fängelse, eller arbete wid Kyrkio, Slott eller Fästning, och för andra gången dubbelt; qwinna straffes hälften mindre. Sker thet tridie gången, plichte man med tolf dagars fängelse wid watn och bröd, eller tijo par spö; och qwinna med sådant fängelse åtta dagar, eller fyra par ris. Fierde gången straffes man med tiugu dagars fängelse wid watn och bröd, eller tiugu siu par spö; och qwinna med sådant fängelse tolf dagar, eller tijo par ris. 53.4. Lägrar någor en qwinna, som dumbe är; eller husbonde sin tienstepigo; ligge han i tweböte, ehwad thet är hor, eller lönskaläge. Om then, som häfdar afwita qwinno, eller öfwermaga, är förr sagdt. 53.5. Tager man then til ächta, som han lägradt hafwer; gifwe til Kyrkian, för otidigt sängelag, twå daler hwarthera. 53.6. Lägrar förmyndare mö, som under hans wärjo är; eller läremästare then, som honom til underwisning förtrodd är; tå straffes han med fängelse wid watn och bröd, eller annan kropsplicht, efter omständigheterna, och hon plichte efter lag. 53.7. Hafwer någor haft lägersmål med flera, och för sådant brott förr ej warit lagförd; ware enfall bot för hwarthera, som sagdt är. 53.8. Äro flere barn aflade med en qwinno, och lagsökning ther emellan ej skedd; böte, som för ett lägersmål.

LIV. Cap. Om lägersmål i fästom, och under ächtenskaps löfte.

54.1. Häfdar fästeman sin fästeqwinno; eller häfdar man mö, eller enka, under ächtenskaps löfte, och wil henne sedan ej ächta; gånge therom, som i Giftermåls och Ärfda Balkarna skils. 54.2. Lägrar fäst man ofäst qwinno, eller låter fäst qwinna lägra sig af ofäst man; böte then fäste fyratijo daler, och then andre tiugu daler. Wiste ej then ofäste, at then andre fäst war; plichte, som för lönskaläge. 54.3. Fäster man sig twänne, och först häfdar then förra fästeqwinno, och sedan then senare; böte hundrade daler. Hafwer han först häfdadt then senare, och sedan then förra; böte femtijo daler. Samma bot ware, ther någor fäster sig twänne, och häfdar ej utan then senare. 54.4 Häfdar fäst man then qwinno, som annan fäst är; böte hwarthera åttatijo daler.

LV. Cap. Om enfalt hor.

55.1. Giör ogift man hor med gift qwinno, eller ogift qwinna med gift man; böte then, som gift är, åttatijo daler, och then ogifte fyratijo daler. Nu gifwer ogift qwinna, som häfdad är, gift man skuld, at han henne lägradt, och pröfwar Domaren, at han med ed sig ther ifrån fria bör; gitter han eden gånga, plichte hon tå som för lönskaläge. 55.2. Giör gift man eller qwinna hor med then som fäst är; böte hundrade tiugu daler, och then fäste åttatijo daler, eller straffes then gifte med tretijo tu par spö, tiugufyra par ris, eller tiugufyra dagars fängelse wid watn och bröd, och then fäste med tiugutry par spö, aderton par ris, eller tiugu dagars fängelse wid watn och bröd. 55.3. För enfalt hor andra gången, böte then som gift är, hundrade sextijo daler, och then som ogift är, åttatijo daler, eller straffes then gifte med tretijo sex par spö, tiugusiu par ris, eller tiugufyra dagars fängelse wid watn och bröd; och then ogifte med tiugutry par spö, aderton par ris, eller tiugu dagars fängelse wid watn och bröd. Kommer någor tridie gången åter; tå ökes then giftas straff med åttatijo dalers bot, och then ogiftas med fyratijo daler, eller straffes then gifte med fyratijo par spö, tretijo par ris, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och then ogifte med tretijo tu par spö, tiugu fyra par ris, eller tiugufyra dagars fängelse wid watn och bröd Sker thet fierde gången; miste tå lif then som gift är, och then ogifte böte hundrade sextijo daler. 55.4.Hafwer ogift man eller qwinna plichtat för lönskaläge, och giör sedan enfalt hor; böte för horet som sagdt är, och thertil lönskalägers bot. Kommer någor tridie gången igen, och förser sig med lönskaläge; böte tå man tretijo daler, och kona femton daler. Hafwer någor första gången bedrifwit enfalt hor, och therföre efter lag plichtat, och begår sedan lönskaläge; böte man tiugu daler, och kona tijo daler. Begår någor lönskaläge, sedan han andra gången giordt enfalt hor; plichte tre dubbel lönskalägers bot. 55.5. I alla lägersmål, ehwad thet är hor, eller lönskaläge, gifwe mannen til Kyrkian fyra daler, och qwinnan twå daler. 55.6. Af böter för enfalt hor, som mannen giör, tage hustrun målsäganderätt. Förlåter hon honom thes brott, och warder ej wid honom skild; tage tå målsäganderätt then, som efter lag kära äger. Samma lag ware, tå hustrun bryter.

LVI. Cap. Om twefalt hor.

56.1. Giör gift man hor med annars mans hustru; miste både lifwet. 56.2. Lägrar gift man annars fästeqwinno, then han wiste wara häfdad af thes fästeman; plichte med fyratijo par spö, eller en månads fängelse wid watn och bröd.

LVII. Cap. Om kopleri och skiörlefnad.

57.1. Håller någor sådana hus och samqwem, ther otucht och lösachtighet drifwes; stånde för sådant kopleri tre dagar wid kåken, och warde then tridie dagen af bödelen hudstruken, och hålles sedan til almänt arbete i try åhr. Finnes någor thermed annan gång; warde sammaledes wid kåken hudstruken, och arbete i hela sin lifstid. 57.2. The qwinnor, som i sådana hus låta sig til skiörlefnad bruka, skola genast gripas och i hächte sättas, och sedan dömas efter brott theras, til böter, eller almänt arbete. Komma the oftare åter; straffes med ris efter omständigheterna.

LVIII. Cap. Om lägersmål med syskonebarn.

58.1. Lägrar man sitt syskonebarn; böte hwarthera fyratijo daler. För lägersmål med then, som förr ägt hans eller hennes syskonebarn til ächta, eller eljest häfdadt hafwer; bötes som för lönskaläge. 58.2. Bryter någor andra gången; ware thet i tweböte.

LIX. Cap. Om blodskam, och lägersmål i andra förbudna leder.

59.1. Lägrar någor sin ächta, eller oächta blodsfränko i rätt nedstigande eller upstigande led, såsom fader sin dotter, eller dotterdotter; och son sin moder, modermoder, eller fadermoder; tå skola the begge halshuggas, och ej i Kyrkiogård begrafwas. 59.2. Samma lag ware om them, som i upstigande eller nedstigande swågerskaps led, med hwarannan sig beblandadt hafwa : såsom man med sin hustrus moder, eller sin stiufmoder; eller med sin sonahustru, sonasons eller dottersons hustru; stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter : eller qwinna med sin mans fader, eller sin stiuffader; eller sin dotters man; eller med sin stiufson, eller med thes, eller sin stiufdotters, son. 59.3. Lägrar någor sin samsyster, eller halfsyster, ehwad then är ächta, eller oächta; tå hafwe ock the både förwärkadt lifwet. 59.4. Sker lägersmål med brodersdotter, systersdotter, eller theras afkommo; eller med fadersyster, eller modersyster; eller häfdas qwinna af sin broders son eller systersson, faderbroder, eller moderbroder sin; ware lag samma. 59.5. Sker enfalt, eller twefalt hor, med någon i thessa skyldskaps eller swågerskaps leder; warde mannen steglad, och konan i båle bränd. 59.6 Begår man hor med sin hustrus ogifta syster, eller hustru med sin mans ogifta broder; straffes mannen med fyratijo par spö, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och qwinnan med tretijo par ris, eller fängelse, som sagdt är. 59.7. Lägrar man sin broders enka, eller twänne systrar; eller lägras qwinna af sin afledna mans broder, afledna systers man, eller twänne bröder; straffes med tiugu fyra dagars fängelse wid watn och bröd, eller mannen med tretijo tu par spö, och qwinnan med tiugufyra par ris. 59.8. Häfdar man sin hustrus broders eller syster dotter; faderbroders enka; eller hafwer qwinna lägersmål med sin mans broderson eller systerson; eller med sin fasters eller mosters man; böte hwarthera för swågerskaps brottet åttatijo daler, eller straffes med tiugu try par spö, aderton par ris, eller tiugu dagars fängelse wid watn och bröd. Är enthera gift; straffes med tretijo tu par spö, tiugu fyra par ris, eller tiugu fyra dagars fängelse wid watn och bröd. 59.9 Häfdar någor sin afledna hustrus stiufmoder; eller stiufsons hustru; eller sin stiuffaders enka; eller hafwer qwinna lägersmål med sin mans stiuffader, eller stiufdotters man; eller sin mans stiufmoders efterlemnade man : tå bötes för swågerlags brottet åttatijo daler, och thertil för lägersmålet särskilt. Sker thet i andra swågerlaget å sidone; plichte ej mer, än för annat lägersmål. LX. Cap. Om then, som liuger å annan, och om oqwädins ord. 60.1. Gifwer man någon an in för Rätten, eller Konungens Befalningshafwande, för then sak, som går å lif, eller ära hans, och wil honom thertil binda, men gitter thet ej, och pröfwas, at han thet falskeliga och af argt upsåt giordt; stånde samma straff, som then angifne bordt undergå, om han brotslig warit. Bär någor falskt witne i thy mål; ware lag samma. 60.2. Nu hafwer han thet ej af arghet giordt; böte tiugu daler, eller mera, efter omständigheterna, och afbedje sitt brott offenteliga in för Rätten; gälde ock allan skada. 60.3. Hafwer han halfwa bewis å sin sido; ware fri för tilmälet. 60. 4. Liuger någor å annan lönliga, och går thet å lif, eller ära; eller sprider sådant rychte ut om honom, af argt upsåt : ware ärelös, och plichte thertil med spö, eller ris, fängelse wid watn och bröd, eller landsflycht, som saken och personen är til; giöre ock offentelig afbön. Sker thet hos Konungen, eller Rikets Ständer wid theras almänna sammankomst; ware twegildt. 60.5. Skrifwer och sprider någor ut sådan smädeskrift, som rörer en eller fleras, heder och ära, goda namn och rychte; ware lag, som i 4. §. stadgadt är; och warde smädeskriften af skarprättaren offenteliga upbränd. Går then ej å heder och ära, men är eljest skymfelig och förklenlig; straffes med fängelse, eller böter, efter omständigheterna, och giöre thertil offentelig afbön. Utsprider någor annar sådana skrifter i ondt upsåt, at them rychtbara giöra; straffes lika som hade han sielf them skrifwit. 60.6. Kallar någor annan oqwädins ord i wredes mode, som å heder och ära går, och thet antingen genast, eller in för Domaren, rättar och återkallar; böte sex marck. För andra ohöfwiska och förachteliga ord, eller åthäfwor, bötes en daler. Sker thet i stort samqwem, eller å almän gato, ther mycket folk är; ligge i tweböte. LXI. Cap. Om delachtighet i missgierningar. 61.1. Hwar som biuder, eller leger, hielper, eller råder annan til någon missgierning, så at then ther igenom sker; straffes lika med then, som gierningen giorde. 61.2. Är någor eljest til gierningen mindre wållande; plichte med spö, eller ris, fängelse, eller arbete, efter som brottet är til. 61.3. Nu har han hwarken rådt, eller hulpit til gierningen; men wetat förut, at then war å färde, och thet ej uppenbaradt; eller ock, sedan gierningen är giord, fått therom kunskap, och hulpit then at dölja : plichte efter omständigheterna, med penningar, eller som förr är sagdt. 61.4. Hwar som witterliga hyser och döljer någon grof missgierningsman; böte fyratijo daler, eller mera, som saken är til.