1734, giftemålsbalken

GIFTERMÅLS BALK (1734 års lag)

I. Cap. Om laga giftermål, och hwar som giftoman wara skal.

1.1.§. Wil man hionalag bygga; tå skal han mö af hennes giftoman begiära, och ej med wåld taga, eller hemliga til sig locka. 1.2.§. Fader är sine dotters giftoman, och moder må ther til råd gifwa. Är fader död; tå är moder med skyldasta fränders råd. Lefwer ej fader, eller moder; ware tå then, som fader munteliga, eller skrifteliga, eller moder med nästa fränders råd, til giftoman nämndt hafwer. 1.3.§. Äro ej the til; tå är sambroder; thernäst halfbroder af fäderne; sedan halfbroder af möderne; och tagen the faderfaders eller moderfaders råd ther til. Lefwer ej sambroder, eller halfbroder; tå är faderfader giftoman, och näst honom moderfader; thernäst faderbroder, sedan moderbroder. Är ej han til; tå är then, som henne skyldast är å fäderne, eller möderne. Äro the både jämnskylde; ware tå then närmast, som å fäderne är, man och ej qwinna, och tage han nästa skyldemans af mödernet och laga förmyndares råd. Lefwa ej skyldemän, utan förmyndare allena; tå skal han hennes giftoman wara. 1.4.§. Nu warder twist om giftomanna rätt, eller synes rätte giftoman ej wara thertill fallen, eller wälwiljande; Tå förordne therom Domaren, som han, efter bästa förstånd och samwete, skiäligt pröfwar. 1.5.§. Ej må någor til giftermål twingas; utan bör så qwinnans, som mannens friwillige ja och samtycke giftermålet fästa. 1.6.§. Man eller qwinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafwer fylt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfwar skiäligt, at lof ther til gifwa.

II. Cap. Om them, som ächtenskap med hwarannan ej bygga måge.

2.1.§. Ej må man til hustru taga, then med honom är i rätt nedstigande skyldskap: som är dotter, sona eller dotterdotter, och theras afkomma, ehuru långt then strecker sig neder. Ej eller i rätt upstigande skyldskap: som är moder, fadermoder, modermoder, och så widare til rygga i ätten. 2.2.§. I skyldskap å sidone må man ej taga til hustru sin syster, broders eller systers dotter, eller theras affödo, faders eller moders syster, faderfaders syster, eller moderfaders syster, fadermoders, eller modermoders syster, och så widare. 2.3.§. Syskonebarn måge ej taga hwarannan til ächta; utan Konungen gifwer ther lof til. 2.4.§. I rätt ned och upstigande swågerlag, ware ock ächtenskap förbudit: och ty må man ej til hustru taga sin sons, sonasons eller dottersons enka; sin stiufmoder, sin afledna faderfaders eller moderfaders andra hustru; ej eller sin stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter; sin hustrus moder, hustrus fadermoder, eller modermoder, och så widare. 2.5.§. I swågerlag å sidone må man ej gifta sig med sin broders enka; brodersons, eller systersons, broders eller systers sonasons, eller dottersons enka; sin faderbroders, eller moderbroders, faderfaders eller fadermoders broders enka; sin moderfaders, eller modermoders broders enka: Ej eller med sin afledna hustrus syster, hustrus broders eller hustrus systers dotter, eller dotterdotter, och theras afkommo; hustrus fadersyster, eller modersyster; hustrus faderfaders eller fadermoders syster; hustrus moderfaders, eller moderfaders syster. 2.6.§. Ej må man eller i andra swågerlaget ächtenskap bygga med sin hustrus stiufmoder, eller sin stiuffaders enka; ej eller med sin döda dotters mans enka, eller med sin stiufsons, eller stiufsons sons enka. 2.7.§. Hwad om mannen i ächtenskaps mål här stadgadt är, bör ock förstås om qwinnan. 2.8.§. Swågerskap räknas emellan mannen och hustruns slächt, och emellan hustrun och mannens slächt; men ej mellan begges theras slächt inbördes. Och ty måge twå bröder taga twå systrar, och fader taga moder, tå son tager dottren. Men ej må son taga modren, tå fader hans lefwer och hafwer dottren, at wördnaden emellan föräldrar och barn ej spillas må. 2.9.§. I alla thessa fall bör ej skilnad giöras emellan hel och halfskylda. Ware ock ächtenskap lika förbudit, om blodsbandet kommer af ächtenskap, eller lägersmål. 2.10.§. Ej må then, som mö lägrat hafwer, få henne til ächta; utan fader och moder gifwa ther ja och samtycker til, eller Domaren pröfwar, at goda skiäl thertil styrka 2.11.§. The som hor med hwarannan giordt hafwa, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är. 2.12.§. Wiger Prest them, som ächtenskap ej bygga måge; ware wigsel ogild, och miste han sitt Prestaembete. I the fall, ther lägersmål wid dödsstraff förbudit är, plichte ock Prest thertil med fiorton dagars hächte wid watn och bröd. Wiger then, som ej är Prest, ehwad ächtenskapet är tillåtit, eller ej; straffes med arbete wid Konungens slott eller fäste, i try, eller flera åhr, som brottet är til; och i thy fall, ther ächtenskap är tillåtit, bör laga wigning ske.

III. Cap. Om fästning eller trolofning.

3.1.§. Tå fästning ske skal, bör giftoman med fyra witnen när wara, twänne å mannens wägnar, och twänne å hennes. Sker thet annorledes, ware then fästning ogild, om giftoman ther å kärer, och böte hwarthera, som sig olagliga fäst, tijo daler til the fattiga; gillas then fästning af giftoman, waren tå både saklöse. 3.2.§. Nu förbinder man sig skrifteliga til ächtenskap; är thertil giftomans samtycke, hafwe enthera sedan ej macht thet löfte rygga, eller sig annan fästa. 3.3.§. Fäster annar än rätte giftoman, som förr är sagdt; böte femton daler, och fästning ware ogild. 3.4.§. Fäster giftoman mö åt twänne; böte tretijo daler, hälften til Konungen, och hälften til häradet, eller staden, och skadan åter. 3.5.§. Fäster man sig then qwinno, som förr lagliga fäst är; böte tå han femton daler, och hon tretijo: äro både förr fäste; böte hwarthera tretijo daler. Sker lägersmål them emellan; plichten som i Missgiernings Balken urskils; hafwen ock förwärkadt til the fattiga alt hwad the hwarannan gifwit. Fäster man sig twänne; böte tretijo daler, och ware then första fästning gild, äntå at han then senare häfdadt. Wil then förra ej bygga ächtenskap med honom; blifwe tå han med then senare wigd. 3.6.§. Fäster man sig owetandes then qwinno, eller qwinna then man, som förr fäst är; ware saklös, och then brotslige böte tretijo daler, och skadan åter; hafwe ock förbrutit til then saklösa the gåfwor, som then samme både fått och gifwit. Är någor annorlunda til skilnad i fästning wållande, eller fäster han sig then han för skyldskap, eller annat hinder ej ächta må; ware lag samma. 3.7.§. Äro begge lika wållande til fästninga skilnad; hafwen tå förwärkadt til the fattiga alt, hwad the hwar annan gifwit; och böte hwarthera tiugu daler. Wåller annarthera mer, och annarthera mindre; böte then halft, som mindre wåller; men gåfworna ware förbrutna til the fattiga. 3.8.§. Nu gifwa fästehion hwar annan gåfwor i reda penningar, eller lösören, för ächtenskaps skul; dör sedan fästeqwinna förrän wigsel åkommer; gifwe tå fästeman til then dödas föräldrar, eller arfwingar alt igen, hwad han fått, och tage åter hwad han gifwit hafwer. Dör fästeman ifrån fästeqwinno; tage hon sina gåfwor åter, och behålle hwad henne gifwit war i lösören. 3.9.§. Häfdar man sin fästeqwinno; tå är thet ett ächtenskap, som skal fullkomnas med wigsel, ehwad trolofningen är med, eller utan wilkor, äntå at samma wilkor ej fullgiorde äro. Undandrager han sig wigsel, och framhärdar i thenna sin motwilja; warde hon tå förklarad för hans ächta hustru, och niute full giftorätt i bo hans, som i 10. Cap. i thenna Balk sägs. Giör hon thet; ware lag samma. 3.10.§. Häfdar man qwinno under ächtenskaps löfte; tå skal han taga henne til ächta, om hon thet påstår, och hennes fader och moder thertil samtycka. Är han motwillig; ware lag, som förr sagdt är. Nekar han til löftet; döme tå Rätten therom. Warder löftet för fast förklaradt, eller har han låtit intaga henne i Kyrkian, såsom sin fästeqwinno; hafwe sedan ej macht thet löfte ändra, äntå at hon sin rätt til ächtenskapet eftergifwa wil. 3.11.§. Rymmer fästeman ifrån fästeqwinno, som af honom häfdad är; gånge therom som i 13. Cap. om man och hustru stadgas.

IV. Cap. Om skilnad i trolofningar.

4.1.§. Warder någor twungen til fästning, och låter ej märka sitt samtycke thertil, sedan han, eller hon, utom twang är; ware tå then fästning ogild; utan fästehion hwarannanhäfdadt hafwa. 4.2.§. Hafwer enthera förr fästningen hemlig siukdom, then smittosam och obotelig är; eller efteråt theri råkat: såsom spetelska, fallande sot, wettlösa, raseri, pockor af lösachtighet, eller wederstyggeliga och stora fel och lyten; gånge ock then fästning åter. 4.3.§. Samma lag ware, ther enthera förr, eller efter fästning begått lägersmål, eller giordt sådan gierning, som rörer thes goda namn. War thet förut kunnigt; gånge tå ej fästning åter. 4.4.§. Wilia fästehion skilias åt, och hafwa the hwarannan ej häfdadt; gifwe thet Capitlet tilkänna, och gånge fästning åter. 4.5.§. Kommer hat och bitterhet fästehion emellan af andra besynnerliga orsaker, som ej kunnoge woro, förr än fästning skedde, och wil then ene skiljas, och then andre ej; döme tå Rätten til skilnad. Finnas ej sådane orsaker; tå må then brotslige ej bygga ächtenskap med någon annan, så länge then öfwergifne ej förlikt är; fylle och allan skada. 4.6.§. Nu kommer okänd man, och gifwer sig ut til namn eller stånd, för annan, än then han är: warder qwinna theraf bedragen til fästning med honom; böte tå han åttatijo daler, hälften til henne, och hälften til the fattiga; hafwe ock til henne förbrutit gåfworna, och fästningen ware ogild. Kommer wigsel thertil af samma list, och kunna the ej förlikte warda; böte han tå dubbelt, och miste äran; gånge ock thet giftermål åter. 4.7.§. Hwilken som drucken sig fäster, eller på swikeligit sätt thertil förledd är; ware ej skyldig thet löfte hålla. 4.8.§. Reser man egenwilligt bort ifrån sin fästeqwinno, och blifwer, emot hennes samtycke, borto öfwer åhr och dag: wil hon ifrån then fästning lös warda; tå må Domaren thet tillåta.

V. Cap. Om barn, som aflas i fästom, eller i twegifte,

och om giftorätt i thy mål.

5.1.§. Aflar man barn med sin fästeqwinno, eller under ächtenskaps löfte, eller i lönskaläge, therå sedan fästning, eller ächtenskap följer; the barn äro ächta barn, och qwinnan niuter laggift hustrus rätt. 5.2.§. Nu går någor i annat gifte, som sägs i 13. Cap. 6.§. och aflar barn; fins sedan, at förre maken lefwer; tå äro ock the barn ächta; och tagen arf, som i Ärfda Balken sägs. 5.3.§. Kommer förre man, eller hustru åter; tå brytes senare giftet, utan them annorledes åsämjer: och then som wika måste, tage alt thet åter utur boet, som han, eller hon, ther hafwer infördt, så ock sin del i thet, som the under ächtenskapet med egna slögder afladt. Är thet hustru, som wika måste; tage ock thertil morgongåfwo sina. Hafwa the barn samman i thet gifte, som brytes, och wil moder them til upfostran taga; pröfwe tå Domaren, om hon them förestå gitter; och lägge så them emellan, hwad fadren thertil åhrliga gifwa bör. Ej måge så skilde makar niuta annan rätt til hwartheras bo och egendom, än nu sagdt är. 5.4.§. Träder någor i annat gifte, och wet, at förre maken lefwer; straffes som i Missgiernings Balken skils.

VI. Cap. Om giftermål emot föräldrars, eller rätta giftomans wilja;

och om giftoman hindrar giftermål.

6.1.§. Gifter sig mö mot faders wilja, eller moders; hafwe fader, eller moder, wåld at giöra henne arflös. 6.2.§. Gifter sig son, eller dotter som är enka, mot föräldrars wilja, medan han, eller hon, i theras hus wistas, och bröd theras äter: Sker thet af föracht och sidwördnad, eller med then, som ej hafwer godt namn och ryckte; ware lag samma. 6.3.§. Gifter sig mö, efter faders och moders död, utan rätta giftomans ja och samtycke, och hafwer hon rätt til arf efter honom; tå äger han macht at giöra henne arflös i aflinge jord och lösören. Är hon ej hans arfwinge; böte tå af egna lösören och aflinge tiugunde delen til the fattiga, om giftoman therå kärer. 6.4.§. Nu kan så hända, at fader, eller moder,eller, efter theras död, rätte giftoman hindrar thet giftermål, som lagliga sökes; pröfwe tå Domaren, om skiäl ther til är. Giör giftoman thet för egen nytto, eller annan sådan orsak; böte femtijo daler, och rätte up allan skada och kostnad: men af föräldrar måge barn hwarken böter, eller skadestånd i thy mål söka.

VII. Cap. Huru lysning skal ske til laga giftermål;

och om wigsel wägras, eller uppehålles.

7.1.§. Nu hafwer man qwinno lagliga fäst, och wil ächtenskap med wigsel fullkomna; tå skal han säga giftomannen til, sex wekor förut. Wägras hon honom utan laga orsak; lite tå Konungens Befalningshafwande til, at wigsel utan uppehåll ske må; och giftoman böte sedan, för olaga hinder, femtijo daler, och skadan åter. 7.2.§. Förr än wigsel sker, skal tre söndagar lysas af Predikostolen i then församling, ther bruden tages; utan så är, at upbrott sker emot fienden, eller mannen för annat Rikets ärende utskickad warder; tå må lysning ske allenast på en Söndag, eller Helgedag, dock wigsel ej förr, än twå dagar therefter, som i Kyrkio Ordningen widare sägs. Wiger Prest förr än så lyst är; miste embete sitt. 7.3.§. Wil man jäf giöra mot ächtenskap, å sina eller annars wägnar; gifwe thet Kyrkioherden tilkänna i twänne mäns närwaro; ställe ock strax borgen hos Konungens Befalningshafwande för all skada och kostnad, och tage sedan stemning, til nästa rättegångs tima, å then, som jäf giöres emot. Finner domaren ej laga skiäl thertil; böte tå käranden tiugu daler, och rätte up allan skada.

VIII. Cap. Huru förord ske måge mellan them, som wilja hionalag bygga.

8.1.§. Giöra man och qwinna, ther hon enka är, eller giftoman å mös wägnar, förord sig emellan förr ächtenskapet, om then giftorätt hwarthera niuta skal; thet äger krafft och witsord, när thet ej sker them til förfång, som bättre rätt til egendomen å then tid hafwa. Ej måge sådane förord gälla, utan gode män witna, at the förr wigslen giorde äro; och the sedan inteknas å nästa Ting, och i staden strax efter wigslen. 8.2.§. Nu giöra man och qwinna sådana förord utländes, om then egendom the här hafwa, och wilja, at the ock inrikes gälla skola, ändoch the sielfwe ej hitkomma; tå skola the förord förr ächtenskapet utrikes med witnen uprättas, och inrikes inom natt och åhr hos Domaren angifwas och inteknas. 8.3.§. Giöra the sådana förord utländes, och komma sedan sielfwe hit i landet; tå skola the, som här födde äro, inom sex wekor, och utländske inom sex månader, sedan the sig här nedersatt, låta them här intekna, som förr är sagdt. Sker thet ei; hafwen the förord ingen krafft.

IX. Cap. Om mannens målsmans rätt för hustrun; och om morgongåfwo.

9.1.§. Sedan man och qwinna sammanwigde äro, tå är han hennes rätte målsman, och äger söka och swara för henne: hustrun följer ock mannens stånd och wilkor. 9.2.§. Förr wigslen skal han til henne wiss morgongåfwo utfästa, antingen i löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehwad han med mö, eller enka, sig gifter. 9.3.§. Morgongåfwa skal tagas af mannens enskylta lott i boet. Dör hustrun förr än mannen; ware tå morgongåfwan ock död. Lefwer hustrun efter honom; niute efter landsrätt morgongåfwo sin, ehwad the hafwa barn samman, eller ej. Äger hustrun giftorätt efter stadsrätt; tage ej morgongåfwo, ther hon barn efter honom hafwer. 9.4.§. Är morgongåfwa utfäst i jord och fast egendom å landet, eller hus och jord i staden, arf eller aflinge, och räcker tridiung ther til af mannens behålna lott i löst och fast, när han dör, eller morgongåfwa uttages; niute hustrun sin morgongåfwo fullt ut. Är morgongåfwan större än tridiung; hafwe äntå ej rätt, at få något theröfwer. Finnes ej så mycken jord och fast egendom; tå skola mannens barn, eller andre arfwingar, förse hustrun af lösören med så stor ränta, eller inkomst, som för henne brister. Ej må hustrun annan rätt til then morgongåfwo hafwa, som i jord gifwen är, än at then bruka och nyttja, så länge hon enka sitter och ärliga lefwer: ware ock skyldig hålla hus och jord wid macht, och ej låta them genom sitt wållande förwärras. Tå hustrun dör, eller går i annat gifte; faller morgongåfwan hem til mannens barn, eller andra hans arfwingar. 9.5.§. Nu är morgongåfwa utfäst i lösören, och räcker ther til tijonde delen af mannens wid dödsfallet behålna lott i löst och fast; niute hustrun sin morgongåfwo fullt ut. Är then större, än tijonde delen; tå jämnkes morgongåfwan therefter. Finnes ej så mycket i lösören, som morgongåfwa sedan wara bör; tå niute hustrun, til bruk och nyttiandet, i hus och jord i staden, eller på landet, så mycket, som emot bristen swarar, til thess mannens barn, eller arfwingar, lösa henne ut; och blifwe morgongåfwa, som i lösören gifwen är, hustruns ewärdelige egendom. 9.6.§. Ej må man gifwa hustrun större morgongåfwo, än nu sagdt är; men wäl mindre. 9.7.§. Dör mannen, och hafwer ej morgongåfwo utfäst; niute tå hustrun hälften af thet, han högst i morgongåfwo efter thenna lag gifwa kunde; och stånde barnen, eller arfwingarna, fritt, ehwad the i löst, eller fast, then lemna wilja.

X. Cap. Om giftorätt i bo.

10.1.§. När man och hustru äro sammanwigde, tå äger hwarthera giftorätt i boet. 10.2.§. Efter landsrätt giftes frälseman och bonde til twå delar, och hustrun til tridiung i alla lösören, som the å landet och i staden äga, eller äga få, och i alt fast gods å landet, som the i hionalag afla tilsammans. I jord, eller hus och watnwärk, ehwad the å egen, eller annars grund, bygde äro, som man, eller hustru förr, eller under ächtenskapet, ärft, eller förut förwärfdt, äger ej han, eller hon, giftorätt; doch warde all åhrlig ränta och afrad theraf under lösören räknad 10.3.§. Äga the jord, hus, gård, tomt eller watnwärk i staden, eller å stadens mark, förr ächtenskapet, eller hafwa the under hionalaget thet ärfdt, eller förwärfdt; gånge med giftorätten efter stadsrätt. 10.4.§. The som til Prestaståndet höra, ehwad the bo å landet, eller i staden, äge giftorätt til hälften i lösören, så ock hus och tomt i staden, och then jord å landet, som under ächtenskapet förwärwes. Men ej giftas the til hwars annars arfwejord å landet; ej eller til then jord, som förr ächtenskapet ther aflad är. 10.5.§. Efter stadsrätt äger Borgare, och Ofrälseman som i staden bor, giftorätt til hälften i arf och aflinge jord och hus i staden, så ock i alla lösören å landet och i staden. Men hwad the å landet äga, eller äga få, i jord, eller fast, med boskap och åkerredskap, therom gånge med giftorätten efter landsrätt. 10.6.§. Flytter Borgare, eller Ofrälseman, under hionalaget, utur staden, och sätter sitt bo och hemwist å landet, eller kommer Ofrälseman i frälsestånd: gånge med giftorätten efter thy, som i 1. och 2.§. stadgadt är. Flytter bonde in i staden; ware lag, som i 5.§. sägs. 10.7.§. Qwinna, som af Domaren är för ächta hustru förklarad, niute giftorätt i mannens bo, äntå at wigsel ej åkommer. Drager han sig undan wigslen af motwilja; hafwe förloradt sin giftorätt i hennes egendom, ther han sig ej rättar, och med henne sammanwigd warder.

XI. Cap. Huru mannen må hustruns fasta gods bortskifta, förpanta, eller sälja

och huru theras gäld betalas skal; så ock när hustru må kjöp sluta.

11.1.§. Mannen hafwe ej macht hustruns fasta gods å landet, eller jord och hus i staden at bortskifta, förpanta, eller sälja, ehwad the hafwa barn samman, eller ej, utan han ther til hafwer hennes friwilliga ja och underskrift, i twänne goda mäns närwaro, eller hon för Rätten thet munteliga tilstår. 11.2.§. Hafwer man eller hustru giordt gäld förr ächtenskapet; gälde hwar sin af thet, han eller hon förut ägde. Ej skal i thy mål mannens egendom häfta för hustruns gäld; och ej hennes egendom för mannens gäld, ehwad the under lands eller stads rätt höra. Räcker ej hwartheras gods til; gånge tå thes giftorätt i boet til gäldens betalning. Ej må, för then enas gäld, räntan och inkomsten af then andras odaljord i betalning sökas, widare, än at samma ränta och inkomst i boet influtit, eller inflyta bordt, then tid gäldenärens egendom afträdes, och thet en gång för alla, och ej flera, til så stor del, som gäldenären, efter thes giftorätt, theri äger. 11.3.§. Nu kunna the både, eller enthera, hafwa giordt gäld i ächtenskapet, eller til fästning och bröllops kostnad; then skal af bo oskifto i lösören och aflinge gäldas, så ock af begges theras hus och egendom i staden. Räcker thet ej til fulla gälden; tå fylles thet, som brister, af begges enskylta arfwejord, och odalfasta å landet, efter then andel, hwarthera i gälden och bolaget äger. Hafwer ej utan enthera egen jord; är thet mannen, betale tå thet, som återstår och gäldas skal, med sin arfwejord, så långt then räcker. Är thet hustrun, betale ej mer, än thes andel i gälden; utan så är, at man och hustru, begge för en, och en för begge, sig til gäldens betalning förskrifwit hafwa. 11.4.§. Är gäld af mannens, eller hustruns särskilta wållande och förgiörelse tilkommen, theraf then andre ingen nytto, eller del haft; gånge tå ej then saklösas fasta gods, eller rättighet i boet, til sådan gälds betalning: ty hwar äger sin sak ensam böta, och ej annars lott förwärka. 11.5.§. Hafwer enthera, under ächtenskapet, guldit sin enskylta gäld med begges theras del i boet; tå skal thet wid arfskifte, eller delning, å thes egen lott räknas. 11.6.§. Ej må hustrun kiöp sluta om fast gods, eller sälja något af lösören i boet, utan thet sker med mannens samtycke och fullmacht; eller af the lösören, som til salu lemnade äro; eller at mannen är afwita, eller frånwarande, eller förlöper hustrun. Sitter hon tå med barnen hemma, och tarfwar födo för sig och them, eller är hon barnlös, och kan sig ej annorledes föda; eller tränger annor nöd: tå må hon til nödtorft sälja; doch med nästa fränders råd och bifall, om thet är fast gods, som säljes. Sker thet annorledes; hafwe mannen wåld thet kiöp, som med hustrun giordt är, at rygga och återkalla, som i Handels Balken sägs. 11.7.§. Hafwer man såldt sin hustrus, eller hustru sin mans odaljord, til sin enskylta nytto; gifwe så mycket igen af odaljord sin. Är then jord til begges theras nytto såld; fylle tå hwar af sin iord, mannen twå delar, och hustrun tridiung. Är ej jord til; fylle tå af lösören. 11.8.§. Nu finnes ej jord, eller lösören, och är hustruns jord med hennes samtycke såld, som förr är sagdt; hafwe skadan sielf. Hafwer mannen såldt then jord utan hennes lof och minne; söke tå then igen med laga dom, inom natt och åhr, sedan hon thet weta fick; och skylle sig sielf, then olagliga kiöpte. Dör hustrun förr än mannen; tå äga hennes arfwingar therå tala inom natt och åhr, efter hennes död.

XII. Cap. Om afwitring och olaga sammanflyttning

, förr än man går i annat gifte.

12.1.§. Enkling eller enka hafwe ej wåld at gå i annat gifte, förr än barn, eller andre arfwingar afwitrade äro, ehwad the äro myndige, eller omyndige. Giör thet någor; hafwe förwärkadt til barnen, eller arfwingarna tridiung af sin del i boet, efter förra giftet, och afwitre äntå efter lag. Wiger Prest enkling, eller enka, förr än afwitring lagliga skedd är; miste embete sitt. 12.2.§. Nu kommer twist wid afwitring emellan arwingar, och then, som i annat gifte gå wil; kunna the sig therom ej förena, ställe tå then borgen för thet, som twistas om, ther Rättens utslag ej så snart falla kan, och Domaren ej skiäl finner, at ächtenskapet therföre uppehållas må. 12.3.§. Ej må enkling, eller enka i annat gifte träda, förr än han ett halft åhr enkling, och hon ett åhr enka warit: fästehion ware ock förbudit, at förr wigslen flytta i hus och bo samman. Giöra the thet; böte hwartera tijo daler til the fattiga, och flytte imedlertid ifrån hwar annan.

XIII. Cap. Om skilnad i ächtenskap;

och huru barn upfostras skola, ther ächtenskaps skilnad sker.

13.1.§. Giör mannen hor, och wil hustrun ej förlåta honom brott sitt, och hafwer hon ej haft sängelag med honom, sedan thet henne kunnigt blef; tå må skilnad i ächtenskapet ske, och hafwe han til henne förwärkadt hälften af sin giftorätt i boet. Giör hustrun thet; ware lag samma, thertil miste hon ock sin morgongåfwo. Hafwa the begge hor giordt, och enthera med then andra förut ej blifwit förlikt; tå må theras ächtenskap ej skiljas. 13.2.§. Then som ächtenskap med hor brutit, må ej förr gå i annat gifte, än then oskyldige död, eller gift är; eller thertil samtycker och Konungen gifwer ther lof til. Giör han thet äntå; böte tiugu daler, och ware ächtenskapet ogildt. Ej må ock then oskyldige gå i annat gifte, förr än skilnad lagliga skedd är, wid tijo dalers böter. 13.3.§. Nu är skilnad skedd, och åsämjer them ej, hwilkenthera barnen när sig hafwa skal; ware tå thertil närmast, then sig ej förbrutit hafwer. Är then ej fallen til at förese barnen; tå äger Domaren skåda, hwad heller then brottslige, eller någor annar them til sig taga må; och antingen the blifwa när then brotsliga, eller när andra, gånge til födo och upfostring theras, så mycket af fadrens och modrens gods, inkomster, lön, eller slögder, som Domaren skiäligt pröfwar. 13.4.§. Öfwergifwer och förlöper mannen af ondsko och motwilia sin hustru, och far utrikes i thet upsåt, at ej mera blifwa och bo med henne; hafwe ingen rätt sin lott i boet, eller fasta gods sitt, at råda. Wil hustrun ifrån honom skiljas; tage tå stemning hos Domaren. Wet man ej hwar mannen sig uppehåller; låte Domaren å predikostolarna lysa efter honom öfwer hela Häradet, eller i Staden, om han ther boende warit, så ock i the närmasta soknar ther intil, och förelägge honom natt och åhr. Kommer han ej inom föresattan tid; döme tå Domaren til skilnad, och hafwe mannen förwärkadt hela sin lott i boet. Samma lag ware, ther hustru förlöper mannen. 13.5.§. Hwad mannen förwärkadt hafwer, som sin hustru öfwergifwit och förlupit, thet niute hon, medan hon ogift är, så ock nyttan och räntan af hans fasta gods. Går hon i annat gifte; niute ei mer, än thet hon war gift och gifwen til, utan falle tå mannens lott barnen til. Ägen ock the rätt, at nyttia hans enskylta fasta gods, medan han borto är. Äro ej barn; gifwe hustrun ej något ut af lösören och aflinge godset. Bryter hustrun; gånge ock med hennes lott och gods, som sagdt är. 13.6.§. Reser mannen utom Riket för sin kallelses skul i krig, kiöpenskap, eller i annat nödigt ärende, blifwer sedan länge borto, och låter ej hustrun weta hwar han wistas; kan hon få therom kunskap; gifwe thet Domaren tilkänna, och Domaren lägge honom dag före, at begifwa sig hem igen. Hafwer han laga förfall; förbide tå hustrun hans hemkomst Wisar han ej laga förfall, och wil äntå ej komma; ransake Domaren om theras sammanlefnad. Hafwer hon wäl och ärliga sig förhållit; tå må henne efterlåtas gå i annat gifte, sedan ett åhr är förflutit, efter then tid, honom i stemningen föresatt warit, och gifwe Kapitlet henne skiljobref ifrån then förra. Gifwer han henne skuld för lösachtighet, eller annat otilbörligit, och wil therföre ej komma åter, och hafwer ej full skiäl thertil; döme äntå Domaren til skilnad. Finnes laga bewis; gånge therom, som förr om hor är sagdt. Nu är ej wåhn at få weta, om then bortreste lefwer, eller hwar han sig uppehåller, och kommer han ej inom sex åhr igen; tå må Domaren, sedan efter honom lyst är, annat ächtenskap til- städia. Äge ock macht then tid förkorta, om goda skiäl ther til äro. Kommer then förre sedan hem igen, och wisar laga förfall med fulla skiäl, och at han ej kunnat gifwa kunskap om sig; träde tå han til sin hustru, och then senare wike, ther them ej annorledes åsämier; och then ledige hafwe wåld, at gifta sig med en annan. 13.7.§. Hafwer man, eller hustru, sedan the fäste blifwit, haft lägersmål med någon annan, och thet efter wigslen warder witterligit; gånge tå med skilnaden och giftorätten som i 1.§ sagdt är. Warder qwinna efter wigslen tilwunnen, at annar henne förr fästningen lägradt hafwer, och wil ei mannen henne thet förlåta, utan sker laga skilnad; tage tå mannen alt thet åter, han med sig i boet infördt, så ock kostnad, som han til fästning och bröllop giordt hafwer, med alt thet, han henne gifwit; behålle ock hwad hon honom gifwit hafwer. 13.8.§. Är man, eller qwinna af naturen wanför, och til ächtenskap aldeles obeqwäm, eller drages han, eller hon med obotelig smittosam siukdom, förtiger thet, och swikeliga förleder annan til giftermål med sig; warder thet fultygadt, gånge tå ächtenskapet åter; och then brotslige niute ej giftorätt i boet; uprätte ock allan skada, och plichte, som för annat bedrägeri framdeles skils.

XIV. Cap. Om kif och osämja mellan man och hustru; och om skilnad til säng och säte.

14.1.§. Ther hat och bitterhet emellan man och hustru så råda får, at the, efter warning, ej sämjas kunna; tå skal Rätten pröfwa, hwad heller enthera, eller begge thet wålla, och böte then brotslige af sin lott i boet, första gången tiugu fem daler, och andra gången dubbelt. Wåller annarthera mer, och annarthera mindre; warde straffet therefter lämpadt. Låta the sig ej eller theraf rätta; döme tå Rätten til skilnad på någon tid, til säng och säte. 14.2.§. Skiljer mannen sig sielf ifrån hustrun, eller hustrun ifrån mannen, til säng och säte, af hat eller illwilja, och håller sig i landet uppe, från hem och hustru, eller drifwer man hustrun, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttiar ther begges gods och egendom; böte som i förra §. sagdt är, och fylle skadan. 14.3.§. Nu kan så illa åtbäras, at man, eller hustru, af wrede och ondsko, slå hwar annan blå eller blodiga, lama eller lytta; plichte tå som i Missgiernings Balken skils.

XV. Cap. Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skal,

tå man och hustru lagliga skiljas til säng och säte.

15.1.§. Warda man och hustru lagliga skilde til säng och säte, och är mannen thertil wållande; sitte tå hustrun med egendomen i boet qwar. Hafwa the barn samman; tå må hustrun them när sig hafwa. Nu är hon ei fallen, at allena them och boet förestå; nämne tå Domaren them henne råda och hielpa måge, och pröfwe hwad mannen skal niuta til födo och tarf sitt, som boet tol, utan han med tienst och slögder sig sielf uppehålla kan. Fins ej annat i boet, än ränta af mannens odalgods, eller thet som af lön och arfwode hans faller; niute tå hustrun med barnen theraf twå delar, och mannen til födo och nödtorft tridiung. Är hustrun wållande til thenna skilnad; tå må hon ej boet förestå, utan pröfwe Domaren, hwad mannen henne til uppehälle gifwa skal, ther hon sig sielf ej ärliga nära kan. 15.2.§. Nu äro the begge til skilnaden wållande; tå äger then boet och barnen förese, som bäst thertil fallen är, och then andre niute theraf til nödigt uppehälle, efter ty boet tol, och Domaren pröfwar. Äro the lika thertil fallne; ware tå mannen närmare. Är thet ingenthera; nämne tå Domaren twänne goda män, som barnen och egendomen wårda, och låte mannen och hustrun med barnen theraf underhåll få.

XVI. Cap. Om medgift och hemfölgd.

16.1.§. Gifwer fader, eller moder, åt son, eller dotter, hemfölgd i jord, hus, eller lösören, wid theras giftermål; tekne thet up, och sätte å lösören skiäligt wärde; tage ock qwittobref ther å. Sedan behålle then hemfölgd, som then fått, så länge fader och moder både lefwa, och hålle hus och jord wid macht, som lag säger. Dör enthera, och skal arf delas, gånge tå altsammans åter til skiftes; doch räknes ej then ränta, eller nytta, han eller hon theraf haft. Samma lag ware, ther man gifwer hemfölgd med, tå barn utur hus och bo skiljas, eller wid annat tilfälle. Wil man til full ägo gifwa them penningar, eller andra lösören; eller ock jord å landet, eller hus i staden, efter thy, som i VIII Cap Jordabalken sägs; hafwe ther fri macht til: ej må thet til skiftes återbäras, som så gifwit är. 16.2.§. Nu fins hwarken uptekning, eller qwittobref, ej eller annat bewis, och är likwäl hemfölgd gifwen; bäre tå åter til skiftes, med swornom ede. Är husgeråd borto, eller kan thet ej återbäras så godt, som thet gafs; gälde thet efter thy, som thet wärdt war, tå thet gafs. 16.3.§. Dör son eller dotter barnlös; gånge tå hemfölgd åter. Lefwa barn efter; behållen the med samma wilkor, som theras fader, eller moder then haft. Dö the barn förr än någorthera af them, som hemfölgd gifwit; gånge then åter.

XVII. Cap. Om mannens och hustruns fördel af bo oskifto.

17.1.§. Dör man, eller hustru; tage tå then, som lefwer efter, fördel sin af bo oskifto, i thet han eller hon hälst wil, af lösören; doch må thet ej wara mer, än tiugunde delen theraf. Är bo fattigt och ringa; tage tå sin fästningaring, dageliga säng, och nödiga gångkläder, äntå at thet något öfwer tiugunde delen stiga kunde.