1603, gränsmöte i Halland
1603, Tredje Gränsmötet i Flabäck!
Septembermötet vid gränsen i Knäred blev inte av beroende på att svenskarna inte infann sig. Kung Kristian, som gjort sig förhoppningar för mötet och själv mött upp, fick återvända med inte uträttat ärende. Detta gjorde honom säkerligen inte vänligare stämd mot svenskarna och deras ledare hertig Karl. Hans vrede gjorde att han tog sig i uttryck i ett skriftlig programförklaring, i vilket han på ett förolämpande sätt uppmanade Sveriges städer att se till att tvistefrågorna innan nästkommande påsk blev avgjorda. Programförklaringen spreds i vida kretsar in över svenska gränsen och skickades även till de utländska hoven. Huvudsyftet med denna aktion var att långsamt förstöra hertig Karls anseende. Någon större framgång med detta hade kung Kristian inte. I stället för septembermötet, som inte blev av, kom man överens så småningom om ett möte i april 1602. Detta hölls i Knäred vid gränsen Sjöared med detta blev resultatlöst och avbröts efter några dagar.
Först våren 1603 kom allvarliga förhandlingar igång, och nu möttes man återigen vid Flabäck. Mötet började 9 februari och avslutades först den 6 april. Detta var det längsta och viktigaste mötena av Flabäcksmötena. De danska ombuden varde 6 rådsherrarna Kristian Friis, Peder Munk, Sten Brahe, Manderup Parsberg, Eske Brock och Breide Rantzau. Som särskilt rättegångsombud fungerade landsdomaren i Skåne Lage Urne. Från svenskarnas sida mötte riksråden Jöran Klasson, Svante Bielke, Jöran Eriksson, Lubert Kauer, Per Rynning och Erik Ribbing. En ledande ställning i den svenska delegationen tog även denna gång hertigens sekreterare Peder Nilsson. Att man på båda sidorna tog mötet på allvar framgår bl.a. av att både Kung Kristian och Hertig Karl under så gott som hela den tid mötet pågick befann sig i närheten av mötesplatsen. Kung Kristian på olika platser i Halland och hertig Karl på Älvsborgs slott. Båda delegationerna hade med sig ett stort antal experter och sakkunniga, och ganska stora truppstyrkor hade kommenderats till platsen från båda sidor som skydd för förhandlarna. Hertig Karl var angelägen om att hans trupper skulle vara väl klädda. I brev till ståthållarna på Älvsborg, daterat Skara den 7 februari 1603, skrev hertigen, att de skulle skaffa blå, gul och röd damast till skyddstruppernas beklädnad, så mycket att i varje fall hövitsmännen, fänrikarna och löjtnanterna skulle beklädas. Liksom vid År 1601 möte var svenskarna förlagda till Våmmedal och danskarna till Vallda.
Förhandlingarna fördes även nu i första hand genom brev och bud mellan de båda förläggningsplatserna. Muntliga överläggningar på själva gränsen vid Flabäck. Den 10 februari dagen efter den ursprungliga bestämda mötestiden möttes svenskarna och danskarna vid Flabäck för granskning av fullmakter och edsformulär. Det blev viss diskussion om formuleringen av dessa och sedan man rådfrågat de båda regenterna, Kristian i Halmstad och Karl på Älvsborg, kunde de något justerade fullmakterna utväxlas. Redan på denna tid lade man stor vikt vid vad som med ett numera aktuellt ord kallas "procedurfrågor", och det dröjde nära 2 veckor innan man blev färdig med dessa förberedelser.
Det viktigaste tvisteämnet var lappmarksfrågan. Svenskarna hävdade att de hade rätt att uppbära skatt av lapparna ända ner till ishavskusten. Danskarna menade på att gränsen mellan Sverige och Norge även här uppe i norr markerades av Kölen. Ingen av parterna kunde närmare ange detaljerat var gränslinjen gick. Tyvärr kunde man inte ena sig i den frågan. Detsamma gällde vapenfrågan "Tre kronor" där gick meningarna isär. I en rad andra frågor kan man säga att resultatet blev bättre. Flera av dessa gällde speciellt förhållandena vid gränsen och gränslandskapen i söder. Många klagomål fanns om kränkningar av gränsen mellan de svenska och danska landskapen. En lösning av dessa tvister beslutade man att en dansk/svensk delegation skulle göra en gränsöversyn och döma tvisterna. Dessa startades sitt arbete under augusti/september 1603.
Oftast bestod dessa tvister i flesta fall ägotvister bönder emellan. Samtidigt upprättades en svensk gränslista. Genom freden i Stettin 1570 hade svenskar och danskar garanterats inbördes handelsrätt och tullfrihet i grannlandet. I strid mot detta hade Hertig Karl infört en skatt, som skulle betalas av den som köpte danska varor. Frågan hade varit uppe redan på Flabäcksmötet 1601. Nu medgav svenskarna att denna handel skulle vara skattefri enligt överenskommelsen med Stettinfredens bestämmelser.
Detta tredje mötet i Flabäck var mer än det föregående mötena ett riktigt fredsmöte. Förhållandet mellan de två ländernas regenter hade de senare åren blivit allt mer irriterat. Hertig Karl var orolig att ett krig skulle bryta ut. Det skulle vars mer besvärande eftersom svenskarna just vid denna tid var hårt engagerade i krig med Polen i Livland. För att gardera sig emot tvåfrontskrig framförde nu svenskarna vid Flabäcksmötet krav på att i "avskedet" skulle uttryckligen sägas ifrån, att freden skulle för framtiden upprätthållas.
Ett brev till de svenska ombuden daterat 25 mars 1603 skriver hertig Karl: "Effter, trogne män, att de dansche sittie och lure på dette konunge rijke, lijke som ett hungrigt leijon efter roof och med monge skadelige prachtiker omgå --- är wår willie, att i ändeligen står der opå, att uthi afscheden motte blifue infördt desse ord, nempnligen: att den ewigvarende fridh --- skall uthi alle sine puncter utaf begge konunger och regenter, så ock begges deras vndersåther oryggeligen och utan någon arglist hollen warde, och huardere parten lathe sigh aldeles nögie med den doom och sentens, som een owäld opman (skiljedomare) afseyandes warder." Kung Kristian var inte villig att ge en sådan fredsgaranti, men hans riksråd hade en annan mening. I "avskedet" skrevs därför den förklaring om fredens obrottsliga upprätthållande, som de svenska ombuden krävt. Den 6 april hölls den slutliga sammankomsten på bron vid Flabäck och avsked och domar utväxlades.
För hertig Karl och svenskarna var den givna fredsgarantin det värdefullaste resultatet av detta tredje Flabäcksmötet. Hertigen befallde att tacksägelse skulle hållas i alla rikets kyrkor över mötets lyckliga utgång.
Källa: Vår bygd 1962, Nordhallands Hembygdsförening