Then bleka månans sken...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

7) Then bleka månans sken...

Then bleka Månans skeen haar redan en gång tagit
Min kära Palmfelt af, och åter en gång till,
Seen som wår Schmidt från oss till Muskos portar dragit,
At see om penngar wår Feltmarskalck gifwa will;
Om wij ännu: uti dess gunst oeh minne ären
Och om wij något få utaf dess försorg läre. Han reste 'från oss bort, men oss han lämbnad qware I sorg. och ängzlan, then wij stundlig än utstå, Men effter honom, wij med wåra tanckar fare, Han kan, huur långt han är, ey ur wår' sinnen gå; H&H hafwer alt för wäl sin hogkomst hoös oss lämbnat, Än at wij någonsin haa honom glömma ämbnat. Jag täncker än uppå then lust wij Fyra hade, Thet korta tidzfördrif, then angenähma roon, När wid ett godt glas öhL i ty o timmar glade Wij rättade först opp dess kopparbataillon Men wiste at Schniidt mg skulle från oss skillia. Och skedde thet också emot wår trennea-willia. Wår fångskapz Republicq war then som honom walde Med en enhällig röst at söka pengar ut,. Han tiänte fuller bäst därtill, men w\j blef qwalde Min Palmfelt, utaf ett så hårt och ledsamt slut. Men så går alltid till, En måst för folcket lida; För allas fagnad måst tre eller fyra qwida. En gammal saga är, at then söm plägar finna Fyrwäpling, när then först med gräset wäxer opp, Skall samma åhr i alt en, lycklig framgång winria, r Så länge som han- bär thengamma på sin, kropp, Men om han mistar then, så. haar dess frögd en ända, Dess lycka plär sig straxt i sorg och motgång wända. Men detta lätnbna.r iäg, nog we^t iag at ^ tanckte Uti wårt' klöfwerbläd haa mången rolig dag, Och wår fyrwäpling oss i början fagnad skiänckte, Wij funno glädie nog uti wårt lilla lag: Wij märckte redan at et godt pet ärligt sinne Kan i olyckan sielf bland wänrier nöije finna. Men acht wårt nöije är för hastigt ändat blefwet, Wij fingo niuta thet knapt uti Åtta daar, Förrän thet första blad blef från wår wäplihg refwet, Och med sin resa Schmidt wår glädie brutet har: Seen har swår siukdom haffb wår Tilas utifangzlan, Så at, Min Palmftlt, wij måst gått i långsam ängzlan. Sij så hanterar oss en obeständig lycka, Then hon i dag har tycktø itill himlen lyfftä opp, "Will hon i morgon neer till diupsta afgrunn trycka, Och ända mycket snält dess medgåbgz liufwa hopp: Then som har dagen fått i största glädie böria, Får innan affton^ blir eom offtaöt tröstlös söria, Then morgonråda, som wij alldrarpdast skåda, Plär offta gee en wååt och kulen,- slaskog dag; Så will ock lyckan oss med gladlynt anlet båda At motgång föllia skall; ty thet är-hennes lag At then med rägnskur hon brått öfwerjla täncker, I börian hon ett klart, warmt och hett Söolsken skäncker. Men på en kulen Nord en liufwer wästan föllier/ Som för én skärper kiöld geer oss en blomstrand wåhr; På stormen lägga sig the grymma hafwetz böllier, At skeppet för tu skiöt i önskad hambnen går. När lyckan länge wrod har warit, .will hon blifwa Oss åtér gunstig, och för sorg oss glädie gifwa. Så går thet ock med oss; Tilas som härtill s warit SiuÉ, Haar nu åter på al blifwa frisk och sund, Och Schmidt, som nästan för en månad från oss farit, Frisk och med penningar wij wanta heinm hwar stund: Då lär fullbordad bli wår här tills giorde önskan, Och klöfwerbladet stå uti en frögdfull grönskan. Men ett mig faller inn, iag säijer mina tanckar, j Jag rädz wij lära ey för många penngar få, Om gamla wanan står, ey någon pollusch wanckar, Ty thet gemenlig till så plägar med oss gå, Then rijke till sig alt med girig händer rifwér, Men then som torfftig är, man mycket litet gifwer, Jag weet wårt Staatz Cantor, iag kiänner en Gref Wrede7 Och herren Wallraip med; the hafwa en natur, Sku the gee penngar ut, the äro mycket lede,. v/ Och gifwa bägge sig en opsyn som är, sur:. The willia Cassan skall alt meer och meer formeras, Och meena alt hwad the om händer haa är theras. Med åhrefc hafwer till ock theras kiärlek tagit« At kunna hwad som finns i Swerje sammanfå, När the uti en hog haä alla penngar dragit, Så täncka the at alt måst ~wäl i Rijket gå:

Jag tror maa watten kan ur hårda berget trycka, Förr än ur theras pung ett enda toliörstycke. Dock in parenthesi är detta bland oss båda Allena sagt, iag weet hwad sådant med sig bär, Jag skulle en process snart på min hals få Jäkåda, Fast iag oskyldig och mitt taal i sanning är; Men man i denna tijd ey will af sanning höra, Hon liuder intet wäl meer i en Mennskias öra. Dåck önskar giärna nu, at iag osanning sade, ^ Gref Wrede wore god, och Walraw wore blid, At Schmidt från Muskou med sig penngar till oss hade, Ty the behöfwas wäl i denna swåra tid, Och om wår pung är tomm, ey stor då drässlen blifwer, Ty Ryssen öhl och maat ey utan dengi gifwer. Men lät oss trösta oss, och hoppas städz thet bästa, Thet lindrar sorgen ey haa ett bedröfwat mod, Om Schmidt man penngar har, sku wij Cnees, Woywod gästa, Och the oss, at thet blir ett dagligt gästabod: I båtar sku wij ut till Wolgas holmar fara, Och Pålskan, Madam Taub, sku med i laget wara« Men theras sftmqwäm wij så stort ey skulle ackta, Om Schmidten komme heem, och så wår ranzion Samt penningar till oss ifrån sin resa bräckte; Wy skulle hälsa på dess kopparbattaillon. Och lämbna Pålskan samt Woywoden med the andra; Med frögd wij skulle från Sembierskis holmar wandra. Imellertid rees wäl, wår Schmidt, wij foycket längta Uppå Er återkomst, at 1 snart kommer hit, Wij alla effter Er enhälleligen trängta, Jag wet I ey för oss spar möda eller flit: Tobiæ reseswän Er på Er resa ackte, Och från all fara Er på hela wägen wackte. Then högsta Guden låt oss Er med hälsan skåda, Med wäl uträttad sak at 1 heemkomma må, Gud gif at 1 fing oss the glade tender båda Wij skola frije ur thet Ryska rijket gå, Hwad frögd skull thet ey för oss arma fångar wara? Huur glade skulle wij till kiära Swerjet fara? Imedlertid wij wår Ambassadeurs skål dricka, Wij glömma honom ey i ett af wåra lag, Men önske nöije, lust, god hälsa, allskiöns lycka, Thet sku, min Palmfelt, wij och giöra uti dag, Och önska, Gud will snart oss honom återgifwa, På thet wår wäpling må igen fyrfalldig blifwa.