Visa källa för Hur ledsamt gå sin koos...

Från LuggudeWiki

← Hur ledsamt gå sin koos...

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

---

Du kan se och kopiera denna sidas källtext.

==[[Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, Georg Henrik von Borneman|Sånger af en svensk fånge i Simbirsk]] utgivna av Martin Weibull 1868== '''Trolig författare: löjtnant [[Georg Henrik von Borneman]].''' == 10) Hur ledsamt gå sin koos... == Huur ledsamt gå sin koos wår ungdoms bästa dagar?<br> Huur långsamt nöter man, Min Palmfelt, bort sin tid? <br> Moot oss ey lyckan will sig gunstig tee och blid, <br> Hon giör hwad henne tyckz och ey hwad oss behagar. <br> Hon binder intet sig till några wisse regler,<br> Men skifftar underligt sin gåfwor bland oss ut; <br> Then ena smaka får dess ampra ekelut, <br> Then andra för full wind uppå dess skiöte seglar. <br> Then ena dantzar glad på lillior och på rosor,<br> En annan sorgzen på the hwassa tistlar går; <br> En bittert watten knapt utur en träskål får; <br> Rhenskt wijn then andra ur förgylta silfwerkosor. <br> Then ena kläder hon i gull och deamanter,<br> Och drager alla daar brocard och dammast an; <br> Then andra knapt sin kropp med slarfwor skyla kan, <br> Och går sin hela tid i grofwa wallmars slanter. <br> Then ena äter städz Fasaner, Garpetunger,<br> Pastäijer, wildbråd, steek, mars'pan och sockerbröd; <br> Then andra offta på suur wassla lider nöd, <br> Och kan med smolor knapt få stilla bukens hunger. <br> Så wijsar lyckan oss ett sällsamt eget sinne,<br> Alt måste effter dess behag och enwett gå; <br> Man kan sig ey uppå dess rätta art. förstå: <br> Wij oss på intet sätt uti dess wäsend finne. <br> Hwad är wäl orsak då, at såledz lyckan delar<br> Sin gåfwor bland oss ut? Then ena mycket får, <br> Utöfwer land och folck, och många skatter rår, <br> Then andra intet har, och allting honom felar. <br> Hwarför skull Croesus bli så rijk at han ey wiste <br> Uppå sin mammon tahl, och Irus tigga gå? <br> Hwad Alexander giordt at han skull Asien få? <br> Darius, at i hast han lif och rijke miste? <br> Augustus uti Rom ett fredsamt styrseli förde,<br> Alt lydde på hans ord, han gaf all werlden lag; <br> At bry Laertis Son had lyckan sitt behag, <br> Och uti tjugu åhr thess söta roo förstörde. <br> Hwad orsak hafwer wäl oss lyckan hårdt at plåga?<br> f Haa wij ock mehra ondt än några andra giordt? <br> Har hon då uti oss så mycket argt förspordt, <br> At hon wår skieppa will med jdel möda råga? <br> Wij knapt nog hade till the myndig åhren hunnit, <br> Lagt af wår barnaskoor, då kriget tändes opp, <br> Som nu i tijo åhr ohindrat gått sitt lopp, <br> At man dess låga med obotlig skada funnit. <br> Thensamma tid wij bräckt till uti jdel möda,<br> Wij hafwa liten lust och liten glädie hafft; <br> Wår åhr wij hafwa mist, wår ungdoms bästa krafft, <br> Nu will oss ledsamhet uti wårt fängels döda. <br> The unga åhr wij än kanske i förråd hafwa<br> Måst wij nu nöta till uppå en sådan ort, <br> Hwart intet ährligt folck had nånsin komma bort, <br> Men där man oss ändå kan hända lär begrafwa.<br> Ty fast med tålamod wij söka öfwerwinna<br> Wår ängzlan, som oss will alldeles matta ut,<br> Så lär dock fattigdom uppå oss giöra slut, <br> När wij ey en Copeck i tomma pungen finna. <br> Så går thet till med oss, då andra i fult löije<br> I lyckans trägård bland the skiönsta blomster boo, <br> The räkna sina daar i glädie och i roo, <br> Och bringa till sin tid i ett fullkomligt nöije. <br> Hwem kan nu säija hwad som desse haa bedrifwit,<br> At lyckan hafwer them så mycket gott förlänt? <br> Hwarmed haa the thet wäl mehr än som wij förtiänt? <br> Men see, hon oss dock sorg, men them har glädie gifwit; <br> Wij alla menskior är, på ett sätt hijt till wärden <br> Af modren födes wij, och wäxa sedan opp; <br> Wij hafwa alla ju enhanda siäl och kropp,<br> Som skillias åt, när wij eka wandra sidsta färden, <br> Åg döden giör oss lijk, på slutet ändå blifwer<br> Wår kropp en matkars spijs, härfrån är ingen frj, <br> Fastän then ena tyckz wäl balsamerad blj, <br> Då man then andra knapt en fattig kista gifwer. <br> När wij nu äro så i död och födzell lijke,<br> Uwij skall man bland oss en så stor åtskillnad see? <br> Hwij måste några för hwar dörr om födan bee, <br> Då någre finna sig till många tusend rijke? <br> Hwarför sku några lust sin hela lifztid spöria,<br> Och nögde boo uti the stålta huus och slått? <br> Då andra hafwa knapt en taaklös kåta fått, <br> Och måste uti them med wåta ögon söria. <br> Then ena på sin thron thet höga Sceptret förer,<br> Befaller, gifwer lag åt mycket folck och land; <br> Then andra är en träl, i boyor och i band <br> Skåttkiärran af och an med swett och ångest kiörer. <br> Ey wore undranswärdt, om the som äro fromma<br> Af lyckans milda hand så mycket godt skull få, <br> Och åter öfwer them, som odygdzbahnen gå, <br> Man plågor hopetals och älend skulle komma. <br> Men see, thet nästan går twärtmot; ty then som öfwar <br> Ett lastfullt wäsend, lust och nöije ymnigt får; <br> Men then, som föllier städz ett stenigt dygdens spår <br> Obilligt lyckan med sitt hårda kors bedröfwar. <br> Ty är ey under at man henne blind beskrifwer,<br> Hon låter gå på slump, hon seer ey hwad hon giör, <br> Men med en ojämn hand sitt wijda styrsell för, <br> Och blindbockztecken med oss arma menskior drifwer; <br> Hon taar hwem hon först får; hon gifwer sina gåfwor <br> Uti sin blindhet så snart till en yncklig mees <br> Som till en ärlig karl; hon giör därmed ey fiäs, <br> Och acktar ey till hwem hon skiäncker sina håfwor. <br> Ty lät oss trösta oss, wij äro nu thesamma<br> Som hon har råkat på gee krämpor utan tahl, <br> Hon hafwer träffat oss när hon hafft plågor fahl, <br> Och welat några hårdt med motgångzpuffer kramma. <br> Dess hiul går städz omkring, hwem weet then tiden kommer, <br> At hon will åter lust och nöije dela ut, <br> Hon tör oss träffa då, wårt älend tör få slut, <br> För törnen wij kanske få liufwa maijeblommer.<br> At önska wore, at thet ey för länge drögde,<br> At hon oss råkad snart med medgångzroser på <br> Wij då, Min Palmfelt, lust for wår bedröfwels få, <br> Och lära lefwa till the sena åhren nögde. <br> Thet önskar iag, och at wårt fängels må få ända, <br> At wij wår resa snart till Swerje ställa an, <br> Där finnes hwad wår qwal och hwad wår ängzlan kan <br> Uti en nöijsam roo och hiärtans glädie wända. <br> Men ach! iag stannar här, ty slijk ihogkomst wäcker <br> Opp idel sorg hos mig, iag meer ey tala må, <br> Jag frucktar at wij ey så brått then fagnad få, <br> Om ey en hielpsam hand oss lyckan skyndsamt räcker.<br>

Tillbaka till Hur ledsamt gå sin koos....