Hur ledsamt gå sin koos...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

10) Hur ledsamt gå sin koos...

Huur ledsamt gå sin koos wår ungdoms bästa dagar?
Huur långsamt nöter man, Min Palmfelt, bort sin tid?
Moot oss ey lyckan will sig gunstig tee och blid,
Hon giör hwad henne tyckz och ey hwad oss behagar.

Hon binder intet sig till några wisse regler,
Men skifftar underligt sin gåfwor bland oss ut;
Then ena smaka får dess ampra ekelut,
Then andra för full wind uppå dess skiöte seglar.
Then ena dantzar glad på lillior och på rosor,
En annan sorgzen på the hwassa tistlar går;
En bittert watten knapt utur en träskål får;
Rhenskt wijn then andra ur förgylta silfwerkosor.
Then ena kläder hon i gull och deamanter,
Och drager alla daar brocard och dammast an;
Then andra knapt sin kropp med slarfwor skyla kan,
Och går sin hela tid i grofwa wallmars slanter.
Then ena äter städz Fasaner, Garpetunger,
Pastäijer, wildbråd, steek, mars'pan och sockerbröd;
Then andra offta på suur wassla lider nöd,
Och kan med smolor knapt få stilla bukens hunger.

Så wijsar lyckan oss ett sällsamt eget sinne,
Alt måste effter dess behag och enwett gå;
Man kan sig ey uppå dess rätta art. förstå:
Wij oss på intet sätt uti dess wäsend finne.
Hwad är wäl orsak då, at såledz lyckan delar
Sin gåfwor bland oss ut? Then ena mycket får,
Utöfwer land och folck, och många skatter rår,
Then andra intet har, och allting honom felar.

Hwarför skull Croesus bli så rijk at han ey wiste
Uppå sin mammon tahl, och Irus tigga gå?
Hwad Alexander giordt at han skull Asien få?
Darius, at i hast han lif och rijke miste?
Augustus uti Rom ett fredsamt styrseli förde,
Alt lydde på hans ord, han gaf all werlden lag;
At bry Laertis Son had lyckan sitt behag,
Och uti tjugu åhr thess söta roo förstörde.

Hwad orsak hafwer wäl oss lyckan hårdt at plåga?
f Haa wij ock mehra ondt än några andra giordt?
Har hon då uti oss så mycket argt förspordt,
At hon wår skieppa will med jdel möda råga?
Wij knapt nog hade till the myndig åhren hunnit,
Lagt af wår barnaskoor, då kriget tändes opp,
Som nu i tijo åhr ohindrat gått sitt lopp,
At man dess låga med obotlig skada funnit.
Thensamma tid wij bräckt till uti jdel möda,
Wij hafwa liten lust och liten glädie hafft;
Wår åhr wij hafwa mist, wår ungdoms bästa krafft,
Nu will oss ledsamhet uti wårt fängels döda.
The unga åhr wij än kanske i förråd hafwa
Måst wij nu nöta till uppå en sådan ort,
Hwart intet ährligt folck had nånsin komma bort,
Men där man oss ändå kan hända lär begrafwa.

Ty fast med tålamod wij söka öfwerwinna
Wår ängzlan, som oss will alldeles matta ut,
Så lär dock fattigdom uppå oss giöra slut,
När wij ey en Copeck i tomma pungen finna.

Så går thet till med oss, då andra i fult löije
I lyckans trägård bland the skiönsta blomster boo,
The räkna sina daar i glädie och i roo,
Och bringa till sin tid i ett fullkomligt nöije.
Hwem kan nu säija hwad som desse haa bedrifwit,
At lyckan hafwer them så mycket gott förlänt?
Hwarmed haa the thet wäl mehr än som wij förtiänt?
Men see, hon oss dock sorg, men them har glädie gifwit;
Wij alla menskior är, på ett sätt hijt till wärden
Af modren födes wij, och wäxa sedan opp;
Wij hafwa alla ju enhanda siäl och kropp,
Som skillias åt, när wij eka wandra sidsta färden,

Åg döden giör oss lijk, på slutet ändå blifwer
Wår kropp en matkars spijs, härfrån är ingen frj,
Fastän then ena tyckz wäl balsamerad blj,
Då man then andra knapt en fattig kista gifwer.
När wij nu äro så i död och födzell lijke,
Uwij skall man bland oss en så stor åtskillnad see?
Hwij måste några för hwar dörr om födan bee,
Då någre finna sig till många tusend rijke?
Hwarför sku några lust sin hela lifztid spöria,
Och nögde boo uti the stålta huus och slått?
Då andra hafwa knapt en taaklös kåta fått,
Och måste uti them med wåta ögon söria.
Then ena på sin thron thet höga Sceptret förer,
Befaller, gifwer lag åt mycket folck och land;
Then andra är en träl, i boyor och i band
Skåttkiärran af och an med swett och ångest kiörer.

Ey wore undranswärdt, om the som äro fromma
Af lyckans milda hand så mycket godt skull få,
Och åter öfwer them, som odygdzbahnen gå,
Man plågor hopetals och älend skulle komma.

Men see, thet nästan går twärtmot; ty then som öfwar
Ett lastfullt wäsend, lust och nöije ymnigt får;
Men then, som föllier städz ett stenigt dygdens spår
Obilligt lyckan med sitt hårda kors bedröfwar.
Ty är ey under at man henne blind beskrifwer,
Hon låter gå på slump, hon seer ey hwad hon giör,
Men med en ojämn hand sitt wijda styrsell för,
Och blindbockztecken med oss arma menskior drifwer;
Hon taar hwem hon först får; hon gifwer sina gåfwor
Uti sin blindhet så snart till en yncklig mees
Som till en ärlig karl; hon giör därmed ey fiäs,
Och acktar ey till hwem hon skiäncker sina håfwor.

Ty lät oss trösta oss, wij äro nu thesamma
Som hon har råkat på gee krämpor utan tahl,
Hon hafwer träffat oss när hon hafft plågor fahl,
Och welat några hårdt med motgångzpuffer kramma.
Dess hiul går städz omkring, hwem weet then tiden kommer,
At hon will åter lust och nöije dela ut,
Hon tör oss träffa då, wårt älend tör få slut,
För törnen wij kanske få liufwa maijeblommer.

At önska wore, at thet ey för länge drögde,
At hon oss råkad snart med medgångzroser på
Wij då, Min Palmfelt, lust for wår bedröfwels få,
Och lära lefwa till the sena åhren nögde.
Thet önskar iag, och at wårt fängels må få ända,
At wij wår resa snart till Swerje ställa an,
Där finnes hwad wår qwal och hwad wår ängzlan kan
Uti en nöijsam roo och hiärtans glädie wända.

Men ach! iag stannar här, ty slijk ihogkomst wäcker
Opp idel sorg hos mig, iag meer ey tala må,
Jag frucktar at wij ey så brått then fagnad få,
Om ey en hielpsam hand oss lyckan skyndsamt räcker.