Den sista häxprocessen i Brunnby

För mer information om personerna, släktskap, om hennes make (som Mölleryd inte visste mycket om), plus källor från domkapitlet i Lund: se artikeln Rannsakningen om Boel Persdotter, för trolldom och häxeri.

Hämtad ur: Mölle-Kullen genom tiderna del 1, av Anders Mölleryd.

---

När Luggude häradsrätt den 20 juni 1720 sam­lades till ordinarie sommarting i tingshuset i Mörarp hade rättsledamöterna ett ovanligt mål att ta ställning till. På uppropslistan stod ett mål om häxeri, trolldom eller blåkullafärd vad man nu vill kalla det efteråt. En kvinna var åtalad för det. Förmodligen var det den sista rättgångshandling- en i våra trakter av detta slag.

Följande hade hänt:

På skärtorsdagens morgon hade 67-årige Nils Trullsson, innehavare av Kullagården, vid pass klockan åtta tillsammans med sin son Trued Nillsson gått ut på gårdsplanen för att där se över en halvtunna, som de ämnade ha till sill. Som de stod där i morgongrået rusade plötsligt en liten hund ut genom farstudörren och började stöja. Då män­nen vände sig om såg de en besynnerlig varelse stå mitt på gårdsplanen. Det var som om den dimpit ned direkt från skyn. Det var en kvinna, hon var våt och illa faren. Hennes tröja vriden vrång och hennes huvudkläde var vridet så att knuten satt under ena örat. Hon betedde sig mycket konstigt. Så frågade hon männen:

- Var är jag?

- Var I är? I kunnen väl se att I är i Kulla­gård, svarade Nils. Här har jag inte varit på 20 år, svarade hon då.

Nils frågade henne var hon hörde hemma, men fick inget redigt svar. Han bad henne stiga in i stu­gan, men hon ville inte. När då Nils frågade hen­ne vart hon skulle gå, gav hon inte något svar. Han frågade henne då om hon skulle gå till Mölle, och da svarade hon äntligen ja. Nils Trullsson bad henne ytterligare en gång att stiga in i stugan för att vila sig och få något till livs, men kvinnan av­böjde, förebärande att det nu var kväll.

- Kväll ?! invände Nils. Då har I alldeles fel, här har vi alldeles nyss ätit dager.

Därpå gick hon sin färde ställande stegen mot Mölleläge.

Kvinnan, som så oförhappandes dykt upp på Kullagårdens gårdsplan, på skärtorsdagens mor­gon, var den 68-åriga hustrun Boell Persdotter från Eleshult. Men vad hade hon att göra på Kul­lagården en skärtorsdagsmorgon? Den frågan ställde man sig omedelbart i Kullagården, funde­ringarna blev till ett ont rykte och detta under­blåstes av att Boell hade varit beryktad för att ha sysslat med olovliga konster. Händelsen ställde till mycket rop bland folket.

Det framgick genast när man närmare gräns­ade Boell Persdotters förehavande, att hon natten till skärtorsdagen suttit och vakat vid en barns­börd hos hustrun Kristina Gödmansdotter i Stubbarp och att hon lämnat Kristina sedan barnet blivit förlöst och man ätit. Förlösningen hade varit svår. Först en timma efter soluppgången hade hon begivit sig på hemväg. Men hur hade hon kommit just till Kullagården?

Ryktet och frågorna tog fast -— och elak — form och ledde till rättsliga åtgärder. Boell fick en anklagelse på sig för trolldom och häxeri eller blå- kullafärd och hon blev ställd inför tinget i Mörarp i juni 1726. I sina "Herdaminnen" uppger S. Cavallin i av­snittet om Brunnby, att det var pastorn därstädes, Erik Sinius, som anklagade Boell Persdotter för att ha rest till Blåkulla skärtorsdagen.

Det var inte första och heller sista gängen Sini­us hade med häradsrätten att göra. Han var känd som en första klassens grälmakare och framstår som sådan både i domkapitlets handlingar och hä­radets tingsprotokoll. Han var son till en kontrol­lör i Karishamn. Efter studier i bland annat Häl­singborg blev han rektor vid Hälsingborgs skola. Han sökte år 1702 Väsby pastorat utan att dock synes ha fått tjänsten. Året efter begärde pastor Enert Ebbesson i Brunnby honom till medhjälpare och därmed fick han tjänst i Brunnby församling och år 1704 övertog han pastoratet där. Redan vå­ren 1705 började hans "rättsliga" bana. Han blev instämd för häradsrätten för flera mål och sedan följer åren igenom processer och tingsinställelser slag i slag. Han blev vid något tillfälle anklagad och dömd för att ha uppträtt vanvördigt och trot­sigt mot rätten. Vid något tillfälle nekade han att jordfasta en död församlingsbo, vid ett annat till­fälle avvisade han ett par pigor från nattvarden. Vid ett tillfälle kivade han med sin medhjälpare i tjänsten, och vid ett tillfälle anklagade han några bönder för att ha supit och stojat i klockaregär­den, medan de väntade på att gudstjänsten skulle börja, Sinius dog 1742. Han hade en son, Samuel, och åtta döttrar. I Brunnby kyrka finns en bild av denne bråkande präst och hans familj.

Det kan förefalla som om anklagelsen mot Boell Persdotter förlorade något av sitt ödestunga i och med att pastor Erik Sinius hade varit den som di­rekt gett anledning till åtalet. Han var ju en bråkmakare av ohämmad hejd och vana.

Så torde det dock inte ha varit vid denna tid i vår utveckling. Att vid denna tid bli anklagad för och ställd inför rätta för häxeri var en allvarlig anklagelse. Visserligen var häxskräckens fasor för­bi, men efterdyningarna gjorde sig ännu gällande. Är 1590 konstaterade inkvisitorn Ludvig av Paramo att under de senaste 150 åren hade 30.000 häxor bränts. Efter 30-åriga kriget tog häxförföljelserna fart i vårt land. På 1670-talet rasade i Ångermanland en våldsam häxförföljelse och den slutade med att på två månader blev 71 häxor av­rättade och bygden lamslagen av skräck. I Dan­mark tändes det sista häxbälet 1693, men häxpro­cesser förekom sä sent som omkring år 1700. Den sista avrättningen för häxeri i vårt land ägde rum den 15 juni 1704, då den 80-åriga Anna Ersdotter fick lägga sitt huvud på stupstocken. Omkring 300 personer i vårt land hade därmed avrättats för trolldom. Så sent som 1757 åtalades några kvinnor i Åls socken i Dalarna för trolldom och haxeri. Med hjälp av tortyr fick man dem att bekänna och där­efter dömdes de. Tack vare en stark opinionsrörel­se frän upplysta och vidsynta personer lyckades man att fria de olyckliga kvinnorna. Prästeståndet arbetade emellertid energiskt vid 1760—62 års riksdag för att få domen fastställd. Först år 1779 avskaffades i vårt land dödsstraffet för trolldom.

Man levde när Boell Persdotter från Eleshult fördes till tinget sommaren 1726 i en tid som var mer eller mindre mottaglig för häxskräck.

Ända in i vår tid har det varit något särskilt med skärtorsdagen. Det är inte så länge sedan bru­ket att på skärtorsdagen fästa en pappersremsa eller papperstofs på kvinnorna som ett skämt fö­rekom i Mölle. Papperstofsen var en slags symbo­lisk häxkvast. Detta var åtminstone på sistone inte illa menat. Men det har varit allvarligare synsätt på skärtorsdagsnattens händelser. Det var "ont" i luften denna natt, ansåg de gamle. Det var en kri­tisk dag. På natten red häxorna till Blåkulla för att där hålla gästabud med den onde. På påskda­gens morgon återkom de. De red på en lövruska, en ugnsgrissla, en sopkvast eller liknande. De sam­lades i kyrktornen och medan de inväntade var­andra skavde de metall av kyrkklockorna. Männi­skorna vidtog alla tänkbara mått och steg för att skydda sig. Skorstenen skulle stängas, man fick inte elda för att röken vägledde häxorna. Man fick inte kasta ut damm eller annat skräp. Inga kvas­tar, grisslor, spadar eller andra redskap fick stå kvar ute, utan alla redskap skulle tas in. Dörrarna skulle bommas väl och som en extra säkerhetsåt­gärd brukade man sätta knivar av stål i dörr­posterna. Låt oss efter denna utvikning återgå till hustrun Boell Persdotter fran Eleshult och rättegången mot henne! Domboken för Luggude häradsrätt för den 20 juni 1726 under målet nummer 26 ger en mycket levande bild av atmosfären och allvaret över denna rättegång, hur den inrymde ett starkt hot mot Boell. Vi låter ordagranna utdrag tala för sig själv. Bredvid själva innehållet slås vi av vil­ket tjusigt och märgfullt språk man använde på den tiden. Utdrag ur domboken för Luggude härads som­marting. N:o 26 (den 22 juni 1726).

Såsom gamla hustrun Boell Persdotter ifrån Eleshult och Brunnby socken blivit misstänkt för trolldom i anledning av en underlig med henne sist- lidne skärtorsdags morgon tilldragen händelse: så var åtgärder vidtagna att hon som i dag med de till vittne instämda personerna skulle ställas för rätten; bestående korteligen saken däri, att hon som samma natt varit hos sin systerdotter Elina Gödmarsdotter i Stubbarp i dess påstådda barns­nöd, om morgonen sedan de fått frukost gått där­ifrån, och strax som man kunnat sluta därefter blivit funnen uti Kullagården hos Nills Trullsson, änskönt där emellan skall vara fullkomligt 3/4 väg, med det mera som man utav de instämda vittnenas edeliga gjorda berättelser förmodar få upplysning om; blivande hon sina 68 år gammal, blev hon först ansagd att berätta om hur hon kunnat göra en så hastig resa.

Hon svarade, att hon tog något till bästa innan hon om morgonen gick ifrån Stubbarp och när hon kom ut var det ett dimmigt väder, hon kom utav vägen redan ett litet stycke från gårdarna, for vill; gick ibland och lopp ibland, in till dess hon kom neder till stranden, och änteligen efter mycket van­kande in uti Kullagården igenom en lucka. Av det dimmiga vädret var hon bliven mycket våt och såg illa ut. Hon betygar i det övriga högeligen sin oskuld i denna henne påkastade misstanke.

Därefter framroptes de instämda vittnena, som ojävade avlade eden och sedan efter skedd förma­ning var för sig avlade följande vittnesmål:

Här kan lämpligen inskjutas några uppgifter om de berörda byarna och vilka som bodde där.

Eleshult är än idag en liten by. Den ligger intill Nyhamnsläge. År 1726 bestod den av tre eller fyra gårdar och de män som innehade gårdarna hette: nummer ett Gunnar Giödmarsson, nummer två Lars Nilsson, pä samma nummer bodde också Oluf Nilsson och slutligen innehades nummer tre av An­ders Gunnarsson. Alla fyra var gifta och deras hustrur var i livet — det måste ha varit någon av dem, fast svårt att fastställa vilken, som Boell Persdotter varit gift med.

Stubbarp var fordom en av de största byarna i Brunnby socken. Och den bestod år 1726 av åtta bondgårdar. Nr ett innehades av ryttmästare Tro- gärd, nr två av Lars Nilsson, nr tre av Anders Jönsson, nr fyra låg öde, nr fem var manlös men brukades av "pastoren", nr sex hade Nils Esbjörns­son, nr sju Nils Persson och slutligen nr åtta Nils Nilsson. Som hustrurnas namn inte sattes ut vid denna tid i mantalslängderna går det inte att fast­ställa i vilken gård Boell befunnit sig under nat­ten till skärtorsdagen 1726, Stubbarp ligger mellan Brunnby kyrkby och Arild.

Fågelvägen mellan Stubbarp och Eleshult är ungefär 2,5 kilometer. Men mellan Stubbarp och Kullagården, som ligger nästan längst ut på Kul­laspetsen, är det åtminstone sju kilometer. Vägen dit är dessutom krokig och backig och då Boell dessutom uppger, att hon varit nere vid stranden, Kullaberget är brant, är det inte förvånande att hennes omgivning fann hennes förflyttning egen­domlig.

Vi låter vittnena få ordet!

Hustrun Kirstin Persdotter i Himmelstorp, 70 är gammal, uppgav, att mannen som äger hustrun som fick barnet, först hade hämtat Boell till henne allena, men som det gick långsamt innan hon kun­de bliva förlöst så lät han jämväl skicka bud efter henne. Hon hade kommit till platsen "då tuppen strax efter gol". Men det dröjde ändå till ungefär en timma efter solens uppgång innan barnet föd­des, De båda kvinnorna lagade såväl om detta som om modern till dess de fick dem bägge uti rolighed (lugn). Därefter hade andra vittnet, Kirstina Giöd- marsdotter, som var där i gården, gått ut och mjölkat, sedan satt sill på och lagat frukost till. De satte sig neder till att få mat och åt tillsam­mans, varefter Boell sade, sedan de läsit:

— Nu går jag. Faren nu väl!

Domaren frågade nu:

— Vid vad tid på dagen kunde hon tycka att Boell skiljts från dem?

Vittnet svarade:

— Hon kunde inte veta det sa noga eftersom det var mulet, men det var dock vid pass två tim­mar efter solens uppgång. Domaren frågade med tanke på Boells uppgift om att hon tagit sig något till bästa, om de på mor­gonen eller dessförinnan druckit något öl eller brännvin, och om hon kunde tyda att Boell "var något på rus"?

Vittnet uppgav, att hon inte själv druckit något och inte heller hade gett akt på om Boell druckit. Hon kunde inte heller förstå att Boell vid sin bort­gång var lustig eller drucken.

Domaren frågade om vittnet givit akt på om Boell var orolig för att det dröjde så länge eller om hon talade om att hon ville därifrån, men härpå svarade vittnet nekande.

Domaren frågade vidare, om Boell under kvin­nans barnsbörd och sedan efteråt visade några särdeles konster. Vittnet svarade också nekande på denna fråga, hon hade inte sett någonting se­dan hon kom dit.

Nu blev Boell utförd och ensam inför domaren tillspordes vittnet efter en allvarsam förmaning, om hon antingen själv eller eljest genom rykte hade hört eller visste att Boell var beryktad för att öva olovliga konster med signerier och dylikt mera? Vittnet svarade på denna allvarliga fråga, att hon väl hört att sådant tal gått om Boell, men själv hade hon därom ingen kunskap.

Därmed var förhöret med det första vittnet till ända. Boell fördes åter in i rättssalen och det and­ra vittnet, den 36-åriga hustrun Kirstina Giödmarsdotter i Stubbarp fick träda i vittnesbåset. Hon berättade följande om nattens och morgonens tilldragelser:

Sedan modern fått barnet, som hon tyckte var en timma ungefär efter solens uppgång, var hon kvar tills att modern och barnet var skötta. Då gick hon ut för att mjölka en ko, kokte sedan sill och sist ölost av mjölken, satte maten på bordet och bad kvinnorna äta, som de också gjorde. När det var beställt läste de och därefter gick Boell sin färde. Domaren frågade om de åt länge och om Boell isynnerhet fick något att dricka? Och vittnet för­klarade att de åt en stund emot en timma och drack där intet mer än två — tre glas brännvin. Hon kunde inte förstå att Boell var något drucken. Domaren frågade på nytt vad unga Kirstina kunde tycka att klockan var när Boell gick sin väg? Och han fick till svar:

— Något mer än två timmar efter solens upp­gång.

Här blev förhandlingarna avbrutna av pastor Erik Sinius, som också var närvarande, med en förklaring att vittnet var systerdotter till Boell Persdotter.

Man tog så itu med det tredje vittnet. Det var den 26-årige drängen Olof Jönsson från Stubbarp. Han gick på åkern och årde tillsammans med en annan dräng när Boell gick förbi på morgonen. "Han såg Boell då de hade kört tvenne pustebete och visste eljest intet sa noga vad klockan kunde vara eftersom vädret var tjockt"

Domaren undrade om Boell gått fort eller om de talt med varandra. Nej, Boell gick så lagom. Hade de kunnat se henne länge på vägen? Nej, bara ett litet stycke upp om backen. Vägen är en tämligen stor vagnsväg, den går till Eleshult änskönt några andra vägar går över den. Hur långt är det mellan Stubbarp och Eleshult? undrade domaren. Inemot en fjärdings väg, svarades.

Fjärde vittne var Nils Trullsson från Kulla 67 år gammal, mannen som först fått se Boell efter hennes påstådda bläkullafärd på skärtorsdagsmor­gonen. Han berättade:

— Sedan de hade fått dager om morgonen bitti­da vid pass klockan åtta gick han med sin son ut om stugan neder på gården till att se om en halv­tunna, som de ville ha till sill. I detsamma hörde han en liten hund springa ut om farstudörren och stöja. Då han vände sig om fick han se Boell stå för honom på gården våt och illa faren. Klädet på huvudet var vridit och tröjan vräng. Hon frågade honom därpå var hon var?

— Var I är? I kunnen ju se att I är i Kullagård!

— Här har jag inte varit på tjugo år, svarade Boell.

Nils frågade varest hon var hemma och bad hen­ne gå in i stugan, men hon ville intet svara därtill, utan sade det hon ville gå. När vittnet sedan frå­gade vart hon ville gå, gav hon därtill intet svar, utan när han frågade vidare om hon ville gå till Mölle, svarade hon ja. Vittnet bad henne ännu en gäng gå in i stugan. Men hon nekade, sägandes det var kväll, som han henne föreställde icke vara så, efter de nyss ätit dager. Däruppå gick hon sina färde vägen emot Mölleläge.

Domaren: Om hon syntes något drucken eller om hon hade intet någon käpp eller stake med sig?

Svarades nej. Intet drucken, men såg eljest faselig ut och talte liksom om hon fantiserade, vil­jandes ej heller säga varest hon hade varit, eller huru hon kommit dit; hade eljest intet i sina hän­der.

Domaren: Kunde det synas på hennes skor och fötter att hon gått lång väg?

Svar: att han aktade intet därefter.

(Nills Trullssons vittnesmål är helt ordagrant återgivet från domboken. Domarens frågor om Boells skor och om hon hade någon stake med sig är betecknande. Häxorna red bl. a. på stakar. Hade Boell haft torra skor på sig stöddes misstanken om luftfärd.)

Nu infördes 27-årige Trued Nillsson, den förres son, i vittnesbåset och han berättade, att han da­gen förut kommit till sin far på Kullagården. Då de om morgonen vid pass klockan åtta hade ätit frukost och var utgångna på gården fick de rätt som det var, som de vände sig om, se Boell, som inte ville ge dem annat än krokiga svar, när de frågade henne varifrån hon kom, vart hon ville hän och så mera. Hennes tröja var vänd vrång och knuten på hennes huvudklut satt vid ena Örat, så att hon såg ratt underlig ut, liksom om hon varit tokig. De kände henne inte tillförne. Hon var myc­ket våt om fötterna likaså om de andra palterna nedan omkring.

Domaren frågade de tre sista manfolksvittnena, om de förr eller sedermera hört att Boell varit be­ryktad for olovliga konster.

Männen svarade, de båda sista, att de inte kunde neka till att de hört ett sådant tal, men vet inte att namngiva något visst. Den tredje hade inte länge varit i Brunnby socken så han kunde inte uttala sig.

Domaren frågade på nytt: — Dem som är bäst bekanta i den arten, på huru lång tid de tycka att en kunde gå ifrån Stubberup till Kulla?

Männen svarade honom, att det är tre fjärdings- väg mellan de två platserna, men en sådan väg som hon sagt sig ha gått finns inte utan över berg och backar och därtill erfordras mycken möda och lång tid.

Nu fördes Boell Persdotter fram och därmed koncentrerades uppmärksamheten helt på henne.

Hon tillfrågades hur hon tagit sig fram och svarade härpå att hon ibland gått på vägen ibland "markledes", utan att veta rätta beskaffenheten var hon vore.

Domaren kastade så fram den fråga som låg i luften och som levde i alla berördas medvetande:

— Fann inte Boell det underligt, att hon på så kort tid, hon som var gammal och skröplig, skulle kunna gå en så lång väg, och därjämte efter eget tillstående farit vilse, varigenom hon än vidare måtte ha blivit hindrad och uppehållen? Boell försökte undanröja det snärjande genom att förmoda, att det måste ha varit längre lidit på dagen än som vittnena berättat, och föreger att hon gått och lupit om varannat under tiden och krupit upp åt backarna som hon tyckte ändå rätt fram.

Så övergick domaren att fråga varför hon hade tröjan omvänd och satt kluten så galet på huvu­det?

Hennes svar ljöd: Hon hade tagit kjortelen över huvudet och därigenom vridit klädet på sned. Hon hade alltid hört sägas, att när någon far vill så skulle man vända om tröjan för att på så sätt åter kunna komma pä rätta vägen igen.

— Hur och när kunde hon förstå att hon var vilse?

Hon svarade att strax efter att hon gått förbi drängen hade hon kommit av vägen, uti Nästerne (?}, som hon strax förstod.

Domaren undrade varför hon inte bekände san­ningen genast när hon kom in i Kullagården hur det hängde ihop alltsammans med henne, och var­för var hon då så häpen?

I sitt svar framhöll hon, att hon skämdes vid att säga huru det var. Hon ville dessutom gärna skynda sig hem till sin man som låg sjuk.

Nu stramades rättegången åt sig och det blev kärvare för Boells del. Vi citerar ordagrant ur domboken:

"Tingsrätten föreföll henne allvarsamlingen att bekänna rätta sammanhanget och om intet något ont kommit henne i mötes under vägen. Men hon blev vid sitt förra påstående och sade sig intet kun­na fara med någon osanning. Hon tillfrågades: Hur dags kom hon hem till Elishult? Och hon svarade att det var en timma efter middag. Då in­grep åter tingsrätten och ställde henne under ögo­nen huru hon beslår sig själv i det hon påstår sig vid middagstiden varit i Kulla, och åter en timma efter i Eleshult, som är tre fjärdingsväg därifrån? Hon invände, att hon lärer då intet kommit hem förrän två timmar efter middagen . . .

Därmed slutar rättegångsprotokollet for själva förhöret. Tingsrätten tog saken i övervägande några dagar och den 28 juni 1726 kommer man till resultatet. I domboken står:

Den 28 juni continuerade (fortsatte) Tinget; då uppsattes och publicerades följande domar...

N:o 26 Resolutio.

Tingsrätten har utav den över hustrun Boell Persdotter ifrån Eleshult hållna rannsakning in­tagit huruledes hon, som natten före sistlidne skärtorsdag varit hos sin då i barnsnöd stadda systerdotter uti Stubbarp, och om morgonen efter hållen frukost gått därifrån på hemvägen. Strax efter skall hon ha ankommit till Kullagården 3/4 väg därifrån och då haft vrånga kläder på sig och i övrigt givit underliga svar och sett förställd ut, blivit misstänkt att med hennes vandring den gången icke måtte hänga rätt tillsammans. Och ehuruväl detta vid första påseende kan synas nå­got sällsamt, och till en skälig misstanke giva an­ledning.

Likväl när man alla omständigheter noga över­väger, kommer hennes beskyllning förnämligast därpå an, att hon icke på en så kort tid, såsom gammal och skröplig skall kunna gå en så lång väg, då isynnerhet när hon berättat sig farit vilse, varvid tingsrätten finner isynnerhet böra iaktta­gas, att tiden på landet därest de intet hava några vissa märken särdeles om mulna dagar, som denna varit, icke så noga kan utsättas utan förefaller troligast, att eftersom solen den tiden gått upp vid pass klockan fem har klockan efter vittnens tid och gjorda uträkning kunnat vara vid pass eller inemot sju när Boell gick ifrån Stubbarp. Då hon sedan kommit till Kulla när de ätit dagermål, vil­ket vid en sådan mulen dag, då de intet så noga ve­tat vad tiden kunnat lida, men troligen ställer sig förevarit mellan klockan nio och tio i det ringaste, och således intet omöjligt att ju hon Boell på två å tre timmars tid — som sett av rannsakningen och hennes eget tillstående om några supar bränn­vin och att hon ämnat skynda sig hem till sin sjuke man — kunnat naturligen och möjligen komma tre fjärdingsväg därifrån till Kullen. Varandes av hennes då havda våta skor och klädedräkt nog be­visat att hon följt jorden och icke på annat miss­tänkt vis kommit fram. Fördenskull och som dess­utom icke något bindande skäl emot henne kunnat bliva anfört, eller av tingsrätten igenom rannsak­ning ehuru noga man sig och därom vinnlagt ut­letat, prövar Häradsrätten enligt den 31 :a domar­regeln, så ock kap. högmåla RB? för rättvist att befria och lagligen värja Boell Persdotter för den­na henne tillagda misstanke, dock efter att saken varit svårt angiven och gjort mycket rop ibland folket. Detta tingsrättens utslag underställes först höglovl. Kongl. Hovrättens nådrättvisa omprövanden.

Ut Supra.

Henrik Hammarberg.

Därmed slutade första avsnittet om den förmod­ligen sista processen om häxeri eller trolldom i våra trakter. Boell klarade sig, men om hon fick utstå obehag efteråt finns det inga uppgifter om. Vi har inte heller haft tillfälle att undersöka till vilket resultat Hovrätten över Skåne kom. Dess arkiv förvaras i Jönköping; när tillfälle ges bör det bli intressant att se vad som där kan finnas om Boell Persdotters fall.

Denna rättegång, främst själva utslaget, är in­tressant på ännu ett sätt. Det är underskrivit av Henrik Hammarberg — han var "Stenbockens ku­rir". Hammarberg var född 1686. Under kriget var han sekreterare och adjunkt åt Magnus Stenbock. När fred inträtt blev han häradshövding vid Lug- gude ting i Mörarp. Här var han kvar till 1737.