Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, Georg Henrik von Borneman

Från LuggudeWiki
Version från den 20 februari 2011 kl. 19.01 av Jerlerup (diskussion | bidrag)
Hoppa till:navigering, sök
Scen ur den ryska storfilmen "Slaget vid Poltava".

Trolig författare: Georg Henrik von Borneman.

Löjtnant i Norra Skånska Kavalleriregementet.

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, utgivna av Martin Weibull 1868

Dikter

O Store Himlens Gud, Tin hielp täckz nådigt sända,
Giör på wår wandring och wårt fängels önskligt slut,
Till Sverjes gräntzer lät wår nästa resa lända,
För oss med krafftig arm ur Ryska Riket ut!!!

1) Så är, Min Palmfelt...

2) O huru säll...

3) Prijswärdigt Sällskap...

4) Thet är, min Palmfeldt...

5) Så talas åter om...

6) Öfwer fru Brincks barnsäng.

7) Then bleka månans sken...

8) Öfwer Konungen!

9) Så äro redan nu...

10) Hur ledsamt gå sin koos...

11) Hwad grymhet will oss ey...

12) Vår nya Woijvod...

13) Så vill, min Herre...

14) Här sänder iag min bror...

15) En oförtäckter gäst...

16) Thet heter, börja på...

17) Huur flyga willse...

18) Jag önskar en god hälg...

19) Ett nytt åhr träder inn...

20) Fast blecket ey så lätt...

21) Nachdem Ulyssis Sohn...

22) Nog talas mycket om...

23) Wårt fångskap, är ey nog...

24) Se så, min Mannerberg...

25) När Herren Sebaoth...

26) Så skall min lefnads sool...

27) Ach, huru stort...

28) O, huru stoor...

29) O, Högste Gud...

30) En winter åter till sin ända, sacktlig lider...

31) Wij haa befallning fått...



Ur förordet

Handskriften sönderfaller, såsom nämndt är, i tvenne afdelningar, mycket olika till form och framställning, men genom sitt ämne nära sammanhöriga, den ena bildande en fortsättning till den andra. Den första afdelningen, hvilken innehåller tretioen sånger, de tretio författade på svenska och den ena på tyska, är författad under fångenskapen i Simbirsk och det är den, som här meddelas. Den tager sin början omedelbart vid ankomsten till denna ort och afbrytes tvärt vid fångarnes förflyttning derifrån till Siberien. Den andra afdelningen, som omfattar sjutton sånger, fortsätter anteckningarne straxt efter ankomsten till Tobolsk med en beskrifning på fångarnes färd från Simbirsk till Tobolsk och en klagan öfver de kamraters förlust, som under denna omkommit. Den begynner med ett företal, i hvilket den sednare författaren beder om ursäkt för sin pennas svaghet i jemförelse med föregångarens. Denna sednare afdelning bär en torr, än rimkrönikeartad än moraliserande prägel...

För den, som uppmärksamt i ett sammanhang genomläer de bägge afdelningarna, visar det sig nämligen, att båda företrädesvis hålla sig inom kretsen af ett enda bland de fångna egementerna, det norra skånska kavalleriet eller nuvarande skånska husarregementet, hvars officerare, jemte hela regementet tillfångatagna genom dagtingan vid Dniepern, efter triumftåget i Moskwa förlades till Simbirsk och derifrån på våren 1711 förflyttades till Siberien och företrädesvis till Tobolsk. Den sednare afdelningen antager, t. ex. i sången öfver de under denna färd till Siberien omkomna, hvarest till och med begagnas utrycket "regementet vårtt, helt och hållet tonen af ett regementsalbum, och alla de deri nämnda personer tillhöra uteslutande detsamma...

Personerna som nämns

Georg Henric von Borneman var son af majoren vid norra skånska kavalleriregementet Gustaf Henric von Borneman till Hjelmshult i Skåne, och Maria Lybecker, dotter af öfversten för detta regemente, sedermera generalmajoren och landshöfdingen Georg Henric Lybecker, hvars namn han bar. Han var född 1685 5/11 och följde jemte sin fader, som 1708 tog afsked, och en yngre broder bland de fyra, hvilka kämpade i Carl XII:s härar, det norra skånska kavalleriet, i hvars rullor han sedan 1701 finnes upptagen såsom löjtnant. Detta regemente deltog 1704 i slaget vid Posen, der det förlorade 4 af sina ryttmästare, 1706 i slaget vid Frauenstadt och samma år i slaget vid Kalisch, hvarest det jemte 6 bataljoner infanteri efter polackarnes flykt ensamt bar dagens hetta och förlorade 8 af sina officerare. I detta slag tillfångataget, frigafs det efter bekantgörandet af freden i Altranstadt och var förlagdt till Polen, intill dess det följde den öfriga armeen till Ukraine. I vinterfälttåget 1708, sedan det förut deltagit i slaget vid Holofzin, förlorade det 200 man, dess tribut till antalet af de 4000, som ihjälfröso. I slaget vid Pultava förlorade det öfverstlöjtnant, major, två officerare och 70 å 80 man samt blef i dagtingan vid Dniepern den 1 Juli 1709, två dagar efter slaget vid Pultava, tillfångataget. Det r liknade då endast 300 man, öfverste, 10 ryttmästare, 13 kornetter och 13 löjtnanter; bland dessa sednare var Georg Henric Borneman den äldste i tjensten, till åldren tjugufemårig.

Efter att hafva deltagit i triumftåget i Moskwa den 22 December 1709, fördes manskapet till Woronitz, hvarifrån 1723 endast 8 till 10 man återkommo hem, officerarne åter, af hvilka omsider 23 återkommo, förlades till Simbirsk och förblefvo der till April 1711, då order om de svenska fångarnes afförande till Siberien ankommo. Det är vid detta uppbrott från Simbirsk som sångerna afbrytas. Den som fortsatt dem, har tecknat förloppet af resan. Efter en månads färd till vagns, på slädar och till fots hade fångkolonien från Simbirsk hunnit till Kasan; i början af Juni hade den nått Klinow, och resan skulle nu fortsättas på pråmar i Wjatka floden, dem fångarna sjelfva måste drifva upp mot strömmen. Dagarnas hetta, nätternas köld och en bitter hungersnöd förtärde de redan dignande krafterna och flera förlorades redan. Då hafva i sin förtviflan fem officerare af det norra skånska kavalleriet fattat det djerfva uppsåtet att heldre än att kämpa mot besvärligheterna af en resa till Siberien slå sig en väg vesterut genom det europeiska Ryssland till sitt fosterland, ett uppsåt, som de äfven den 10 juli verkställde. Dessa fem officerare voro de i dessa sånger omtalade ryttmästarne Biörnberg, Grönhagen, Bonde, Mannerberg samt löjtnant v. Borneman. Den som fortsatt anteckningarne har ej med visshet känt mera än den enes, Biörnbergs, öde; men sednare har man, såsom Ennes berättar, genom en underofficer, som varit dem följaktig, erfarit hyad öde som öfvergick dem alla. Sedan de länge irrat omkring i skogarne och derunder upphållit lifvet med bär, rötter och råa fågelungar, hafva de omsider blifvit öfverfallna af en flock ryska bönder och alla utan barmhertighet ihjelslagna. En annan anteckning, som funnit plats i svenska adelns] ättartaflor, tillägger under Georg Henric von Bornemans namn, att dessa svenskar intill dödsögonblicket tappert värjt sig, slutligen fäktande på knä.

Af de i dessa sånger nämnda officerare tillhöra följande norra skånska kavalleriregementet:

Hall, antingen ryttmästaren Augustin Hall, som dog under fångenskapen i Tobolsk, öfver hvilken författaren till andra afdelningen skrifvit ett grafqväde af den 16 Januari 1713, eller också Andreas Hall, äfvenledes ryttmästare, hvilken 1715 förflyttades från Tobolsk till annan ort, hvarifrån han beredde sig tillfälle att rymma och efter många faror och besvärligheter återkom till Skåne, hvarest han 1725 vådligen omkom, då han, under ridt en mörk afton, kommen på villspår, störtade ned i ett torfdike.

Ryttmästare Georg Mallien, som tillbragte den öfriga delen af sin fångenskap i Tobolsk, der han i förening med trenne kamrater vid regementet, kornetterna Gustaf Horn, Barthold Ennes och Johan Barry, uppehöll sig genom tillverkning af stickadt guld- och silfvertyg. Det står om dessa fyra antecknadt, att de genom flit i denna handslöjd hunno att förvärfva mera än de sjelfva behöfde, och att de använde detta öfverskott så, att de hvarje söndag bespisade 12 af sina fattigaste kamrater och medfångar. Mallien kom hem 1722 efter freden i Nystadt och fick ryttmästareindeining vid Bjäre härads kompani med majors titel. Han tog afsked på 1730-talet och bosatte sig på en gård i Wedby socken i Skåne, i hvilken trakt flera af regementets ur fångenskapen återvändande veteraner bosatte sig.

Der bodde sedan 1742 på ett rusthåll inom samma socken Barthold Ennes, farfadren till de carolinska krigarnes historieskrifvare; på Nybo i Riseberga socken Gustaf Reinhold Toll, exc. grefve Tolls fader, på Vallaröd Gustaf Horn och på Möllarp L. von Linde. Mallien dog omkring 1754 och ligger begrafven i Wedby kyrka, hvarest af detta regementes fångar i Ryssland äfven B. Ennes, regementspastorn P. Ehnström och qvartermästaren Olof Krok fått sina hvilorum.

Ryttmästare Christian Hammarschöld, som tillbragte återstoden af fångenskapen i Werchaturie, hvarifrån han äfven hem- kom 1722. Han fick då löjtnantsindelning vid lifkompaniet och majorsfullmakt; tjenade till 1739 samt dog på 1740-talet. Han är ej upptagen under adliga slägten Hammarschöld i Svenska adelns ättartaflor, och det saknas alla vidare underrättelser om honom.

Ryttmästare Philip Bonde, af adliga, ej friherrliga slägten Bonde, född 1680; kornett vid Upplands ståndsdragoner 1700; löjtnant vid öfverste Wennerstedts dragoner 1703; kapten vid Kronobergs regemente 1705; ryttmästare vid norra skånska kavalleriet förmodligen efter regementets olycka vid Kalisch.

Ryttmästare Barthold Biörnberg, fänrik vid Skaraborgs regemente 1702; löjtnant derst. 1704; reg. quartermästare 1706; ryttmästare vid norra skånska kavalleriet förmodligen vid sam- ma tillfälle som föregående.

Ryttmästare Wilhelm Grönhagen född 1682 och lärjunge af Andreas Rydelius, som de år, han vistades i Stockholm på 1690-talet, varit lärare för honom oeh hans bror, sedermera Friherre Grönhagen; fänrik vid Skaraborgs regemente 1703; löjt- nant samma år; ryttmästare vid norra skånska kavalleriet 1705.

Regementsquartermästare Casper Mannerberg, till hvilken sångerna XIII, XVII, XXV, XXXI äro riktade; han kallas ibland Manderberg och synes icke hafva tillhört den adliga slägten Mannerberg.

Dessa fyra sistnämnda omkommo alla, såsom nämndt är, på vägen till Siberien.

Den i sången nämnda Magistern är kanske någon af regementets prester, hvilka voro: Ingel Rabenius, född 1673, regementspastor 1704, hvilken tillbragte större delen af fångenskapen i Klinow i Siberien och hemkom 1722; utnämndes till kyrkoherde i Leksand 1735, hvarest han dog 1739; stamfar för slägten Rabenius och en gren af adliga slägten Bruncrona.

Peter Ehnström, squadronsprest, hvilken tillbragte fångenskapen i Tobolsk och 1722 hemkom, hvarefter han 1724 blef pastor vid regementet, i hvilket embete han fortfor att verka intill 1754, då han afled.

Öfriga i dessa sånger nämnda personer, om hvilka upplys- ningar kuunat vinnas, äro följande:

Carl Palmfelt, till hvilken sångerna I, IV, V, VII, X, XI äro riktade. Han var född 1686, en broder till riksrådet friherre Gustaf Palmfelt, och gick ut i kriget 1700 såsom volontär vid fortificationen. Då han tillfångatogs, var han kapten vid öfverstlöjtnant O. Biörnbergs bataljon af Helsinglands tremänningsregemente. Från Simbirsk fördes han till Tobolsk, hvarest han för blef till 1722, da han efter freden i Nystad återkom hem till Sverige. Öfverstlöjtnant vid Nerikes och Wermlands regemente 1742 och en af de först utnämnda riddarne af svärdsorden 1748, dog han ogift 1754.

Schmidt, troligen löjtnant Anton Schmidt på samma regemente som Palmfelt; han tyckes snart hafva blifvit skild från de öfriga fångarne i Simbirsk och slutade sina dagar under fångenskap i Klinow i Siberien 1716. Det fans bland de svenska fångarne äfven en kapten Fredr. Schmidt, vid Jönköpings regemente, hvilken dog under fångenskapen i Tjumen.

Grefve Johan Gyllenborg född 1682, en yngre broder till hattchefen Carl Gyllenborg och fadren till skalden G. F. Gyllenborg. Han gick vid nitton års ålder i fält och deltog i den lifländska härafdelningens fälttåg under Adam Ludwig Lewenhaupts befäl. Då han i följd af dagtingan vid Dniepern blef fången, var han kapten vid Upplands ståndsdragoner och vistades efter fångenskapen i Simbirsk uti Solikamsk och Tobolsk, varifrån han 1718 på sin broders förbön fick återkomma till fäderneslandet. Såsom öfverstlöjtnant vid östgöta infanteriregemente inkallades han 1741 i riksrådet, blef Lunds universitets canceller 1742 och dog 1752.

Erik Falck, hvilken såsom kapten vid samma dragonregemente tillfångatogs och efter freden i Nystad hemkom från fångenskapen i Tobolsk 1722, då han erhöll majors afsked. Det nämnes flera officerare af detta namn bland de fångne, men ingen af kaptensgrad utom denne.

Erik Tilas kapten vid grefve N. Gyldenstiernas värfvade dragonregemente. Han dog under fångenskapen i Moskwa.

Hans Bock till Buckila, född på 1650-talet, fänrik vid Björneborgs regemente 1675, löjtnant 1686, var kapten vid samma regemente, då han i dagtingan vid Dniepern blef fången. Från Tobolsk hemkom han 1722 efter freden, då han samma år erhöll öfverstlöjtnants afsked. Död 1749 öfver 90 år gammal och begrafven i Pikis kyrka i Finland.

Af de uti sångerna nämnda svenska qvinnor var fru Bredendick hustru till en underofficer på norra skånska kavalleriet, och fru Brinck kanske hustru till den fänrik Lars Brinck vid öfv. Banérs tremänningsregemente från Östergötland, som vistades i Wologda och Werchaturie, eller den kornett Brinck vid d'Albedyls värfvade dragoner, hvilken röjde den plan, som 1710 blifvit uppgjord emellan de i Sviatski, Kasan och Simbirsk i kasanska guvernementet förlagda fångarne, att i förbindelse med några i rysk tjenst öfvergångna tyska regementer våldsamt slita sig ur fångenskapen, bryta sig en väg till Polen och der förena sig med general Marschalks härafdelning. Det är bekant, att genom Brincks förräderi anslaget misslyckades och att dess enda följd blef en hårdare behandling. En del af de i sammansvärjningen invecklade skötos eller inspärrades, och det var efter denna händelse, som befallning gafa till alla svenska fångars afsändande till Siberien.

Anmärkningar och tillägg

Sid. 2. Timf eg. tymf ett polskt mynt.

Ålbertusdaler: en spanak-nederländsk myntsort, hvars präglande begynte 1588 under erkehertig Albreckts ståthållarskap; spridd öfver hela Europa, var den isynnerhet gångbar i Polen, Byssland och Turkiet, hvarest den utgjorde det vid handel vanligast förekommande mynt.

. . . måst efter säd i jorden leta': i Polen undandolde man i allmänhet genom nedgräfhing i jorden hvad man ville rädda undan soldaternas plundring. Yid provianteringar plägade man derföre undersöka misstänkta ställen genom nedstickande af hakar. Se Alex. M. Dahlbergs lefnadslopp.

. . . Sabblar: sabel är den äldre svenska ordformen af sobel; troligen efter det finska sabeli.

Sid. 4. Putzell: troligen en trumpetsignal; se följ. arbete, sid. 79, noten.

forkar: fåror (Furchen)

Sid. 10. barnefolan: fola pl. folor skick, manér t. ex. lära folkafolor

Sid. 13. rad. 6 mihl till läs: mihl härfrån till.

Sid. 14. kopparbattallion: möjligen rad af fältflaskor eller drickesmått af koppar.

Sid. 15. pollusch af poluschka kopek, styfver.

Sid. 16. Dengi: denga pl. dengi, ett ryskt ord, som i sing. betyder 1/2 kopek, i pl. penningar.

Sid. 25. rad 4 fångkapz, läs fångskapz.

Silfverkosor: kåsa= s =skål, bägare; finnes i åtsk. landskaps munarter. Se Ihre Lex. Svio. Goth.

. . . Slänter: trasor, likaledes.

. . . Mars'pan: marsipan, ett omtyckt, i Nordtyskland och Holland brukligt bakverk.

Sid. 29. qvass af kvas, ett ryskt ord, som betyder (surt) svagdricka af rågmjöl och malt.

Sid. 30. kabbacks af det ryskaordet kabak = krog.

. . . knutom, casus instrum. plur. af knut = piska.

. . . podugg sannolikt för podanka = ett (litet) kok stryk (danka).

Sid. 31. skråbbockz: munart för skråpuk.

. . . gål: gl. svenska för gul.

. . . schialka wotka: möjligen för tscharka wodki = en bägare, sup brännvin.

. . . gulaja: liderlig menniska, fyllbult.

Sid. 37. p. p. Denna förkortning, brukades isynnerhet i början af bref i stället för titeln (prsemisis pramittendis); möjligen här i öfverförd mening begagnad på samma sätt i stället för underskrift.

Sid. 44. Cremnitzer: girigbuk.

. . . Ijomm gl. svenska: dof klang (isl. hljomr). Sid. 45. rad 9 förde, läs förde,

„ „ rad 15 brand. läs brand,

„ 49. rad 7 deine läs dein

„ 56. rad 11 äaen läs wäffen

Sid. 68. 38 raden är här utfallen: Och tänka til at brukt uti sitt handtverk blj.

Sid. 6 kallar sig författaren Sven Dahl: det är den svenska i formen af Sveno Dalius, rimmaren: bland fångarne i Rysslad fanns ingen af detta namn.

Säkerligen anmärker ett för språkets egendomlighet öppet öga vissa spår af landskapsmunart, till hvilka bland annat torde böra räknas de Btändigt återkommande böjningarne på et (i stället för it) och er (i stället för or och ar) samt uttryck sådane som stola (i betydelsen lita på) och nytta (i betydelsen njuta), obestridligen båda förvexlingar för de danska orden stole och nyde. Också är väl denna samling sånger att betrakta såsom det första bidraget till svensk poetisk litteratur ifrån de södra, efter freden i Roskilde försvenskade landskapen.