Skillnad mellan versioner av "Fleninge gästgivaregård"

Från LuggudeWiki
Hoppa till:navigering, sök
 
(3 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
[[Fil:Brunnby_1684.jpg|thumb|380px|Brunnby socken 1684.]]
+
[[Fil:Fleninge_Kropp_Hbg_1684.jpg|thumb|380px|Fleninge socken 1684.]]
[[Fil:Brunnby_Klockargård001.jpg|thumb|380px|Brunnby klockaregård (ur Kullabygd 1944).]]
 
[[Fil:Brunnby_kyrka001.jpg|thumb|380px|Brunnby kyrka.]]
 
[[Fil:Mandelgren_gossarp.jpg|thumb|380px|Mandelgrens teckning på Gössarpslängan.]]
 
  
== BRUNNBY KLOCKAREGÅRDS HISTORIA ==
+
== Gästgivaregårdarna - en vilostund på Fleninge värdshus ==
  
'''Kullabygd 1944'''
+
'''Okänd tidning, okänt år, troligen 30-tal. Ur Ernst Hilmers samling (nr. 1720) Kullabygdens Släktforskarförening'''
  
Man kan säga, att det de senaste 300—350 åren har stått tre boningsbyggnader efter varandra Brunnby klockaregård: en före 1730—1732, en mellan åren 1732—1806 och slutligen den nu­varande, men uppgifterna äro icke alldeles exakta, ty byggnaden av 1730—1732 blev t. ex. blott till sin ena hälft eller till tredje­delen nybyggd.
+
De gamla gästgivaregårdarna hålla på att försvinna. Det skånska landskapet är på väg att mista ännu något av sin karakteristika. De gamla trevliga tavernarna ute den skånska landsbygden ha en efter en fått skatta åt förgängelsen. Ännu har likväl ej vår praktiska tid helt förmått fullborda verket. I dessa minnen från svunnen tid rika trakter av Skåneland påträffar den resande ännu en och annan av dessa värdshusidyller:
  
Det äldst kända boningshuset kan lämpligen kallas Christen Larssons länga. Det är visserligen bekant, att det bott klockare i huset före Christen Larsson (åtminstone i bolastugan), t. ex. Nelaus degn, men Nelaus är nästan blott ett namn. Om Christen veta vi däremot en hel del, bl. a. att han innehaft huset under 40 eller 45 år intill 1732, och att längans öde under dessa år hängt på Christens skötsel eller rättare misskötsel. Efter Christens död fick kyrkoher­den Eric Sinius år 1732 fullmakt på klockarelägenheten för sin 9-årige son Samuels räkning och installerade i huset sin svärson, Rutger Palm, och dotter. Enligt Samuel skulle Eric Sinius ha upp­byggt bolet, som då var alldeles nedbrutet, men detta torde dock blott gälla uthusen; boningslängan blev troligen nybyggd och repa­rerad redan under åren 1730—1732, alltså före den tid, då Eric övertog bolet. Om tiden åren 1743—1806 ha vi inga uppgifter om byggnaderna. Innehavarna, som under dessa år c. 1745—1805 hade varit klockare i egentlig mening, hade tydligen inte haft något intresse för att bygga upp klockaregården: den förste, klocka­ren Jöns Adamsson, ägde nämligen under en 20—25 år en egen gård, i Flundrarp, och den andre, svärsonen, saknade nog pengar.
+
Gästgivaregårdar med syrén och hylle, och kägelspel i eftermlddagsfriden, en solig hågkomst även dem förgylle med tack för trevnad av den goda tiden.
  
Deras efterträdare blev en klockarepräst, Jesper Kullin. Hans bo­ningshus blev färdigt 1806. Det kan med skäl kallas Kullins länga, ty han icke blott byggde den, utan också bodde i den under icke mindre än 24 år, tills han som kyrkoherde flyttade till prästgården tvärs över vägen. År 1844 blev klockarebolet åter en vanlig klockare­lägenhet och under 55 år bodde här en bekant klockaresläkt Teng-vall. Om den yngre av Tengvallarna, Fritjof Tengvall, se vi i de ekonomiska besiktningarna, att han reparerat huset och där infört vissa karakteristiska ändringar i rumfördelningen, särskilt under tiden före år 1873. År 1931 fick posten en egen lokal i byggna­den, som den då nykomne kantorn Viktor Sylvén ordnat. Efter Fritjof Tengvalls död år 1899 ha för övrigt inga större ändringar gjorts. Längan ansågs nämligen redan vid av- och tillträdessynen år 1900 böra utdömas, men fick stå kvar tillsvidare. Ännu, år 1944, står den orörd, ålderstigen och väderbiten.
+
I Fleninge befinner man sig i urgammal bygd. Här har från fordom gått och går än landsvägen mellan Skåne och Halland. en förbindelseled som i flydda tider, när inga andra kommunikationer funnits, var av mycket stor och vidsträckt betydelse. Också hade Fleninges åldriga gästgivargård ett stadgat rykte och torde jämte Margretetorp varit den förnämsta i denna del av Skåne på sin lid. Detta framgår även av att när de årliga anslagen 1669 bestämdes för landskapets gästgivaregårdar, erhöllo de båda i Fleninge och Margretetorp vardera 20 daler, medan det de övriga blott tillerkändes 16 daler och gästgivaren i Åsljunga fick åtminstone för den gången, nöja sig med 6 dalar, detta "för den bullrande pigene skull", som det heter 1 beskedet. På Carl XII:s tid hade Skåne 88 gästgivaregårdar och bland dessa berömmes den i Fleninge för nitisk och ordningsfuli skötsel. Nog kunde även här då och då uppstå våldsamma oppträden, i synnerhet, när över hela provinsen för sin råa vildhet beryktade bareebäckarne (underlydande bönder och torpare på godset Barsebäck) i lång karavan färdades upp mot Hallandsåsen på skogshygge eller då Hallandsdrängarna kommo nedraglande i stora skaror på hösten för att söka tröskarbeten bos de skånska bönderna — men för dylikt kunde icke med fog gästgivarenn göras ansvarig, Och så bevarade gästgivaregården i Fleninge sitt goda renommé genom tiderna.
  
== CHRISTEN LARSSONS LÄNGA. ==
+
I en reseskildring från 1750-tiden finna vi gästgivaregården beskriven sålunda:
  
Christen Larsson blev klockare i Brunnby någon gång efter år 1684 (Nelaus var det året död) och blev konfirmerad som klockare år 1690. År 1730 berättade man, att Christen varit mycket sjuk, att han nu var gammal och utfattig. Sedan några år tillbaka hade han icke kunnat sköta sin plats tillfredsställande. Både 1722 och 1729 hade prosten vid visitationerna gjort grava anmärkningar mot honom. Vad husen beträffar, sade visitator, att klockaren låtit klockarehemmet så alldeles förfalla. Kyrkoherden Eric Sinius och hela allmogen tillstod, att det var sant, och lovade vilja hjälpa till bygga upp och reparera klockarebolet. Vid den husesyn, som hölls det följande året, kom det fram, huru dåliga som husen i själva verket voro; man utdömde stugan (det viktigaste i boningslängan) och alla uthusen. Det enda som godtogs, var alltså blott bonings­husets flyglar, men även de skulle repareras. Man lade också kvar­stad den lilla egendom, som Christen hade. Under de närmaste åren, 1730—1732, torde sockenmännen, enligt sitt löfte, byggt upp det nödvändigaste, t. ex. "stugan", men vi ha inga direkta uppgifter om saken. Christen Larsson dog sannolikt 1732.
+
"Gästgivaren tycktes vara välmående och, som Jag tyckte, hushållare. Stugan var allmän för bönder med ett långbord att sitta vid och förtära landets must. Innanför var hans dagliga rum med järnkakelugn, som allmänt brukas på orten. För att kammaren skulle i möjligaste måtto vara fri från os vid torveldning var kakelugnsdörren ute i andra rummet, som var brygghus. Spisen stod strax innanför dörren. I vänstra sidomuren var dörren till kakelugnen i kammaren. På långmuren var bakugnen, som gick ut genom väggen och syntos utanförhuset som en höstack, övertäckt med torv. På högra sidan i spisen var en inmurad panna, som brukades såväl till brygd som bränning Kyliatet, som stod bredvid, hade överst en lilen lämm av järnbleck, så att, då vattnet ville flöda över, rann det ut genom den. Kölnan var på samma sida inne i brygghuset och en liten gång var emellan spisen och kölnan till en lucka väggen, som gick till gästgivarens svinstia. Golvet var väl stensatt med rännstenar, att hålla rent och sluttade, så vattnet hade fritt utlopp. På andra sidan intill väggen var mäskkar och en dörr ut åt gården. Ovanpå voro mältningslavar eller rum och en lucka på taket, varigenom maltet hissades upp och ned. Utan för brygghusdörren på gården var brunnen med en pump och ifrån pumpen en ränna med två stuprännor, den ena till kylfatet och den andra till karen. Gården var ock stensatt med små kanaler till vattnets avrinnande. Utanför kammarfönstret var en liten täppa med blomster, där en lavendel växte högre än jag någonsin sett."
  
Tack vare husesynen av 1730 känna vi rätt väl till Christen Larssons länga, dess plan och rumsfördelning. Vi känna också flera liknande gamla Kullalängor, vilka kunna bidraga till att belysa klockarelängan, men vi skola här blott nämna en, en länga från Gössarp i Väsby, knappt en mil från Brunnby kyrkoby. Ovan läm­nas en teckning av Gössarpslängan, och på sid. 37 schematiska pla­ner av de båda längorna. '''(Se bilderna på sidan)'''
+
Denna skildring för oss tillbaka till den "gamla goda tiden" då gästgivare-gårdarna ej voro beroende av någon ransonering, utan man själv tillverkade sina starkvaror i mån av behov. Och i ännu högre grad ha vi, 1924 års barn, anledning alt med både vemod och avund sucka i sagostil: det var en gång — när vi hört följande gästgivaretaxa (från 1755: en måltid, 3 rätter husmanskost med spisöl 12 öre, en kanna destillerat brännvin 2 daler 10 öre, en kanna enkelt dito 1 d:r S 8re, ett glas destinerat 2 öre, en kanna dubbelt öl 8 öre, en kanna enkelt d:o 3 öre, kammare med säng för natten med ljus och eldning 10 öre, d:o utan eldning 4 öre, sadel ocb betsel mil 1 öre, bondvagn per mil 2 öre.
  
Christen Larssons länga var lika lång som den nuvarande längan, och förmodligen också lika bred som den. Den bestod av ett cen­tralt parti och två flyglar. Mittdelen var byggd i skifteverk<ref>Skifteverk kallas byggningen när huset är uppbyggt med stolpar, och fyllningen består av vågräta, kantstallda kluvna stockar, vilkas ändar äro in­satta i stolparnas noter. — Väggerum (binning) kallas "rummet" mellan två stolpar, och som användes som mått.</ref>, och kallades också här därför "bolastufwan". Flyglarna voro i kors­virke; de voro år 1730 i gott behåll och kunde stå kvar vid om­byggnaden. En sådan blandning i byggnadssätt är icke alls ensam­stående.
+
Var finnes nu i Sveriges land ett matställe, där man äter en middag med tre rätter ooh öl för 12 öre, eller ett hotell där rummen med ljus och värme endast kosta 10 öre pr natt? Visserligen har penningvärdet betydligt förändrats sedan dess, men bara böra talas om att man en gång kunnat hyra ett möblerat ram med eldning och belysning för 8 kr. per månad och lika länge dinera för 8:60, sådant ljudef för en nutida ungkarl som "en tjusande idyll ifrån antikens flydda dagar".
  
Den centrala delen, bolastugan, utgjorde på en gång både kök, dagligrum och sovrum. "Stugan" var lägre än flyglarna och sak­nade loft, vilket tillhör denna hustyp. På ömse sidor om "stugan" fanns där två s. k. "förstugor", genom vilka man tog vägen, när man skulle gå från stugan till gården eller tvärtom. Den östra för­stugan upptog 2 väggerum. Den västra var däremot onormalt stor, för att vara en "förstuga", omfattande icke mindre än 4 vägge­rum; skälet skall strax meddelas. I den östra "förstugan" låg i den norra delen "en liten avdelning", under det att den västra "för­stugan" eller rättare flygeln i dess norra del fylldes av en mycket stor "kammare" och i den södra av "förstugan" som sannolikt samtidigt också tjänte som visthus, trots namnet "kammare", öster cm den östra förstugan följde i rad: "källarehus" och "kammare", vardera på 2 väggerum; i andra Kullalängor fanns där en stor sal, ett "kistehus" eller en "sommarstuga", omfattande 4 väggerum. Att källaren är placerad i den östra flygeln är ett ursprungligt drag; Gössarpslängan hade också källare i förstugan, såvitt som vi kunna se. Det är möjligt att klockarelängan hade utgång till "trädgården" genom källarehuset. Vi återgå till den västra flygeln. Vad vi kallat "förstuga", är egentligen en bod eller ett härbärgshus. Det är där­för också icke underligt att klockarelängans västra flygel kunde bli så stor. Även Gössarps motsvarande "förstuga" var något större än den andra, och där kunde t. ex. handkvarnen stå. Först när boden (härbärget) blev kombinerad med andra "hus", övergick den till att bli "förstuga".
+
Men Fleninge gästgivaregård har också haft andra gäster än sådana, som i lugn och ro intagit sin 12-öres middag. Här gick en av landskapets stora stråkvägar förbi och i de krigiska förvecklingarna mellan Sverige ooh Danmark under Carl X:s och Carl Xl:s dagar passerade här titt och tätt både vänskapligt och fientligt sinnade trupper. Det gällde ofta att intaga Helsingborg, således en större munsbit än gästgivare i Fleninge kunde bjuda på, men som också kostade något mer än 12 öre. Sista gången krigets buller och oreda berörde stället var den 27 februari 1710. då Magnus Stenbock med den svenska hären tog nattläger därstädes, varifrån en dansk styrka strax förut retirerat. Dagen därpA utkämpades det bekanta slaget vid Helsingborg.
  
Båda dessa längor äro byggda efter samma system, en hustyp, som man brukar kalla den sydgötiska. Det typiska är den låga, loftlösa ''stugan" och de höga gavelbyggnaderna, ursprungligen bo­dar, i vilka allt flera självständiga hus indragis.
+
Det dundrade och small nog rätt bra den gången bort mot Helsingborgehållet. Annars brukade det esomorfinet smälla inte så dåligt på Fleninge gästgivaregård heller, fast det var korkar ooh inte kulor som flögo i vädret och gamla krutgubbar ooh inte artillerister som fyrade av.
Ombyggnaden i73o—i732. Christen Larssons länga torde ha byggts om omkring åren 1730—1732. Enligt husesynen av 1730 skulle bolastugan nedrivas, och att det i stället skulle inläggas kors­virke; det skulle ta ungefär 4 väggerum. I detta sammanhang skulle stugan ändras till "loftstuga", d. v. s. den nya stugan skulle bli lika hög som de omgivande "husen" och få riktigt loft som de andra, och på detta sätt skulle alla "husen" komma under samma tak! Vidare skulle det byggas spis med bakugn med "murning med skor­sten". Slutligen skulle också flyglarna repareras. Som redan är sagt, torde ombyggnaden ha blivit färdig åtminstone år 1732. Om allt blev så genomfört som programmet lovade, är icke säkert. Vid visitaticnen 1742 påstod man återigen att byggnaderna höllo på att förfalla. De fingo i varje fall hålla ut till början av i8oo-talet.
 
  
== JESPER KULLINS LÄNGA. ==
+
Fleninge nuvarande gästgivaregård är av yngre datum in den i beskrivningen är ovan omtalade, men platsen torde vara densamma. Enligt en stentavla å södra gaveln på byggnaden är huset uppfört 1816 sv en tulluppsyningsman Segerborg och hans hustru. En version, varpå dock ej statt att vinna bekräftelse, gör gällande att byggnaden ursprungligen varit avsedd att användas som tingshus för norra Luggude. Huruvida Segerborg själv utbytt statens magra kaka mot den helt säkert fetare krögaresysslan är ovisst, i varje fall synes rörelsen på ett ganska tidigt stadium ha Övertagits av en konsul Ohlsson från Helsingborg. Denne innehade gästgiveriet till slutet av 1840 talet, då det inköptes av sedermera kyrkovärden N. P. Nilsson, som var född i Landskrona år 1803 och son till en gästgivare där. Denne Nilsson synes ha valt en ganska märklig man, och om det förtroende och anseende, han tycks ha ägt, vittnar ju bl. a. den ganska sällsynta kombinationen krögare—kyrkovärd. Om den kärlek han synes ha hyst för sin kyrka bär en av honom skänkt synnerligen stilfull takkrona i det gamla templet vittne. Med Nilssons död 18S6 indrogs spriträttigheterna, men rörelsen fortsattes av en dotter tiH N, vilken sedermera gifte sig med en kakel ugnsmakars från Engelholm vid namn Sjöbeck. Fru Benedicta bedrev rörelsen i en 20 års tid, varefter hennes barn innehade den ett par år, tills för 6—7 år sedan gästgivaregården inköptes av nuvarande innehavaren lantbrukaren Bror Hansson. Detta är i grova drag det gamla gästgiveriets historia.
  
År 1803 kom en ny innehavare på klockaregården. Det var Jesper (Jeppa) Kullin.   Han hade ett par år tidigare blivit prästvigd, och nu fått klockareprästslägenheten i Brunnby. Han var då en ung man, 32 år gammal. Han var son till en åbo i Mjällby i Blekinge och var icke rädd för arbete. På 7 år byggde han om alla bolets fyra längor, och dessutom byggde han ännu en femte, mindre. Den första av Kullins längor var boningslängan, som kom till år 1806. Längans nuvarande utseende kan ses på en uppmätningsritning som studerande Artur Svansson från Arild uppgjort och ställt till "Kulla­bygds" förfogande. Från äldre tider ha vi två ekonomiska besikt­ningar, en från år 1825 och en från 1873 (en från 1863 är för­svunnen).
+
Där det ligger utmed den stora stråkvägen kunna byggnaderna ej undgå att väcka den resandes uppmärksamhet. Sedan bilar och järnväg minskat avstånden, har stället förlorat i betydelse. Men för den generation, som gick i graven utan att ens i livet ha sett ett motordrivet fordon susa fram på våra vägar, var Fleninge gästgivaregård en viktig och obligatorisk anhalt på färden. Förr, när Ängelholms hantverkare allmänt besökte traktens marknader för att avyttra sina alster, var det sålunda ganska vanligt att de på hemvägen togo in på Fleninge gästis, ifall affärsresan burit åt det hållet. Hade då marknaden varit god kunde nog hända ätt man i glädjen häröver etablerade ett sjöslag i gammaldags grundlig stil.
  
Kullin följde tydligen den gamla byggnadens längd, kanske också dess bredd. Det 1730—1732 byggda huset hade 14 väggerum, och detta antal bibehöll också Kullin. Han lade ingen hög stenfot, vil­ket eljest här väl behövts, utan nöjde sig med en rätt så enkel sten-rad. Paren av stolpar och fotträden fingo därför följa den väx­lande terrängen. På några ställen, särskilt i det nuvarande vardags­rummet, visar golvet avsatser (se ritningen). Huset fick två skor­stenar och en ny källare, längst bort i den västra delen av huset, i stället för den gamla i östra flygeln. Enligt de ekonomiska besikt­ningarna voro husen av lera och fure; det visar sig emellertid att man senare vissa ställen reparerat väggarna med tegel. Redan vid tiden 1873—1878 var huset rappat; rappningen är ännu bevarad på västra sidan, men de andra sidorna äro nu träbeklädda. På Kul­lins tid var taket betäckt med halm, numera med tjärpapp; under ett par tiotal år användes sticktak.
+
Ännu finns det gamla engelholmare i livet, som kunna berätta ett och annat om rasterna i Fleninge kyrkoby. Man roade sig kungligt, lyckligt obekymrade om vägens besvärligheter. Och liksom det väl även nu all gammalklokskap och tråkighet till trots händer, att även den fattige vid ett eller annat tillfälle "inköper" en bil för en tur, så begav det sig nog ej sällan den tiden, att gästgivaregårdens kareter och forvagnar fingo styra ut i natten för att föra de glada gästerna från bunkalagen hem till den väntande Xantippan.
  
Rumfördelningen och rumanvändningen i den nya byggnaden blev helt annan, mera modern och samtidigt av en viss herrskaps-mässig karaktär (innehavaren var ju då präst). Den centrala delen av huset uppdelades på längden med en vägg som bildade själva stommen i huset. Spisen och bakugnen skildes från "stugan" och flyttades till den västra flygeln och lades vid den nämnda stom­men. I den södra delen anordnades en ny entré husets mittsida. Systemet med "stuga" och två "förstugor" har nästan helt försvun­nit; det är en ny tid som inträtt. Här och där se vi dock spår av den gamla byggnadens rumfördelning och rumanvändning.
+
En av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom i likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.
Den östra flygeln blev helt omändrad. När köket flyttades till flygeln, behövde det centrala norra partiet ("stugan", Kullins "dag­ligsrum") icke så mycket plats som förut, och därför togs därifrån ett väggerum och fördes till den östra flygeln; den gamla östra "för­stugan" och det gamla "källarehuset" behövdes ej heller för sitt förra ändamål. Med dessa 5 väggerum och den gamla "kammarens" 2 väggerum, tillsamman 7 väggerum, bildades 3 stora rum: av den gamla "kammaren" blev nu en större sal (numera: salong) på 3 väggerum, och av de 4 återstående väggerummen gjordes två rum (numera: ett "sovrum" i norr, och ett "vardagsrum" i söder); dessa rum uppvärmdes genom ugnar, som stodo i förbindelse med den nya östra skorstenen. Den södra delen av partiet, entrén, kallas i Synen av 1825: "Kammare" och "förstuga", men i Synen av 1873: "expedition" och "förstuga 2 garderober". Garderoberna äro ovan­ligt solida och gamla och höra till Kullins längas stomme, fastän de icke nämnas i Synen av 1825.
 
  
Det norra och nordvästra partiet fylles av det omnämnda norra rummet som av Kullin användes som "dagligsrum" (numera: mat­rum) på 3 väggerum, och av köket med spiskammaren på 4 vägge­rum. Enligt Synen av 1825 fanns det en bakugn, men hur den var placerad, är inte bekant. I "dagligsrummet" på trädgårdsväggen fanns en dörr i väggerummet närmast köket; dörren visar sin tidi­gare tillvaro genom en stor trappsten på den nämnda platsen. Möj­ligen fanns där också en annan trädgårdsdörr, den nuvarande. Kul­lins kök och spiskammare äro den gamla västra "förstugans" norra "stora kammare" på 4 väggerum. Slutligen låg åt gårdssidan ett litet rum på 2 väggerum, som användes till "visthus" (nuvarande "posthallen"), en rest av den gamla västra flygelns ("förstugans") södra del, och som säkerligen då och då alltjämt användes som ut­gång från Kullins kök till gården.
+
Men det var icke blott de mera lång väga farande, som här rastade och blevo förplägade. Här möttes glada byamän från bygden, här klungo hurrarop och gillesvisor, här njöts den källarsvala Dybecksbrygden i harmoni med ostar och rädisor och här diskuterade man gemensamma intressen och för orten viktiga frågor, här slog man råd och bytte rön.
  
== RUMFÖRDELNINGEN I KULLINS LÄNGA under dess snart i4o-åriga tillvaro. ==
+
Andra tider, andra seder. Men även om byamännen numera få samlas till sina rådslag i kala kommunalrum, även om motorfordonen rusa de gamla gästgivaregårdarna förbi, så stå de ännu som idylliska viloställen, de som ännu finnas kvar, som minnen av fest och rundlighet från forna tider. Belåtna vittnesbörd, som icke ljuga bestyrka deras lov: de hette duga.
  
I klockaregårdens boningshus, som Jesper Kullin 1806 byggde, fanns det två rum som äro betecknande för tiden och verksamheten där; det är Kullins expeditionsrum och husets "dagligsrum". Dag­ligsrummet behöver en närmare förklaring. Det framgår av rum­fördelningen, att dagligsrummet var en "stuga", där både prästen och dess familj och drängarna och kanske också pigorna åto. Samma bild ger också köket. Köket hade visserligen skilts ut ur "stugan" (dagligsrummet), men blott till hälften. I Kullins dagligsrum fanns det, som ovan är omtalt, en nu försvunnen dörr ut åt trädgården, alldeles intill köksdörren. Det var den huvudsakliga (om icke den enda) dörr som gick från köket till trädgården; den var också dräng­arnas enda väg ut! Väggen mellan köket är imaginär; det fanns nu liksom på Christens tid blott en " s t u g a". Kullins hushåll var, som det synes, fortfarande byggt på småbondehushåll. Fördelningen av rummen är framkallad av Kullins livsförelse: att på en gång vara präst och småbonde.
 
 
En 60 år senare har Kullins hus fått en annan fördelning av rummen.  Det gäller också nu framför allt hushållsrummen.  Kullins gamla "dagligsrum", som då var på en gång familjens och "folkets" gemensamma "stuga", har nu upphöjts till "matrum"; för drängarna har nu anordnats en särskild folkstuga (i Kullins gamla visthus). Dagligsrummets trädgårdsdörr blev nu igenmurad.  Den behövdes icke mera, när drängarna fått ett eget rum, med egen dörr ut till gården. Pigorna kunde inte heller längre få gå igenom familjens matrum. De hade nu en annan dörr, vid källaren och spiskam­maren — om den nu först bröts upp, eller om den där redan förut fanns, är, som sagt, osäkert; den fick längre fram en tillbyggnad. Vid samma tid torde också bakugnen ha nedrivits och flyttats till östra  längan. Det  är system i  ändringarna, och vad som ligger bakom är, att "folket" icke längre skulle vara medlemmar av fa­miljen, och att hela klockarefamiljen kommit upp i en högre social ställning än Kullins. Den som genomförde det är klockaren Fritjof Tengvall. Han var fosterson till den förre klockaren och står un­der långa tider i kyrkoboken som "herr pharm. studiosus".  År 1860 blev han klockare och gifte sig kort därefter med en, efter vad som sagts, synnerligen förmögen dam. Tengvall behöll visserligen länge lantbruket,  men  levde på  den  tiden  framförallt  som  en  burgen klockare och kommunalman.  Det är den nya tiden och Tengvalls dåvarande ekonomiskt goda ställning, som framkallat den nya rum­fördelning.
 
År 1931 blev åter en ny rumfördelning i Kullins gamla bygg­nad.
 
 
Kantor Viktor Sylvén, som två år tidigare blivit innehavare av lägenheten, övertog då posten och skaffade den en ordentlig lokal i sin bostadslänga. Sylvén använde för posten Kullins expedi­tion och visthus (senare Tengvalls folkstuga), vilka nu blevo post­expedition och posthall. Innehavaren hade intet behov av klockare­prästens forna pastorsexpeditionsrum, och inte heller av Tengvalls folkstuga, ty arrendator och staten hade nu tagit sin hand om lägen­hetens lantbruk, och han kunde därför nu överlämna rummen till postens bruk.
 
 
Vi ha här tre typer innehavare, först klockareprästen med småbondebruket, sedan den förmögne klockaren med lantbruk, som bi­syssla, och slutligen kantorn och organisten utan allt lantbruk men med poststation, och var och en av dem har satt sin särskilda prägel på den snart i40-åriga byggnaden, lydande tiden och utvecklingen.
 
 
== KLOCKARESTUGA OCH SOCKENSTUGA VID i700-TALETS BÖRJAN. ==
 
 
I gamla tider fanns det ingen sockenstuga i Brunnby. När man kom för tidigt till gudstjänsten eller prästen kom för sent, och det var dåligt väder och köld, voro sockenmännen glada att kunna få gå in i klockarestugan. Det var ett gammalt bruk, inte bara i Brunn-by, utan i alla socknar.
 
 
Hur varmt som man värderade rättigheten, kan man se i en skrivelse  som  av  några  kronobönder  skickats  till  visitatorn  vid biskopsvisitationen år 1742.  Man förklarar här, att man återigen ville ha tillfälle att komma under tak i klockarestugan, som vid alla församlingar varit brukligt, och icke vara underkastad att stå under bara himmelen i regn och oväder, som nu skett — d. v. s. sedan Rutger Palm bebott klockaregården. Rutger Palm är den kom­minister som blev Christen Larssons efterträdare i Brunnby klockare­stuga.  Man kan inte begära, att en klockarepräst skall vara nöjd med att hela hans församling varje söndag fyllde hans lilla hus, men den som i sista hand här blev den verkligt lidande, var för­samlingen; i Brunnby fanns ju inga andra gårdar i byn än präst­gården, och dit fick ingen mera komma. Protester hjälpte natur­ligtvis inte; det framgår av själva skrivelsen, att bruket redan då var på avskrivning.
 
 
En 30 eller 40 år tidigare var däremot bruket i fullt flor. Vi ha många och fullständiga uppgifter om en aprildag 1705, då försam­lingen praktiskt sett hela dagen levde i Christen Larssons klockare­stuga. Det var på den stora bönedagen. Ottesången hade börjat tidigt på morgonen och slutat kl. 10. Högmässa kunde inte börja omedelbart, ty kyrkoherden själv var i ämbetsresa, och det var inte förr än kl. 3 eller 4 på eftermiddagen, som han kom tillbaka. Det berättas då, att en stor hop allmoge gick ut och in i Christens stuga för den stränga köldens skull — det var inte stor plats i huset, men både stugan och kammaren användes. Det var Christen Larssons hustru och piga Sissa, som fingo taga emot folket. Där voro bl. a. två hustrur med småbarn, som skulle döpas och sutto där från mor­gonen, och alla voro frusna och hungriga, särskilt barnen. Klockare­hustrun utdelade några brödskivor och gav hustrurna, "som buro", att dricka, som de hade bett om. Ja, tre eller fyra karlar, som sla­git sig ner i kammaren, köpte en beta bröd och brännvin och drucko — dock blott för i öre. Det blev en stor rannsakning på tinget, dit hela församlingen 'Stämts, huruvida det hade föregått något olov­ligt krögeri på bönedagen i klockaregården, men alla frikändes.
 
 
Författare: Ebbe Tuneld.
 
 
<references>
 
  
 
[[Kategori:Diverse]] [[Kategori:Källor]]  [[Kategori:Fleninge]]
 
[[Kategori:Diverse]] [[Kategori:Källor]]  [[Kategori:Fleninge]]

Nuvarande version från 17 januari 2011 kl. 08.44

Fleninge socken 1684.

Gästgivaregårdarna - en vilostund på Fleninge värdshus

Okänd tidning, okänt år, troligen 30-tal. Ur Ernst Hilmers samling (nr. 1720) Kullabygdens Släktforskarförening

De gamla gästgivaregårdarna hålla på att försvinna. Det skånska landskapet är på väg att mista ännu något av sin karakteristika. De gamla trevliga tavernarna ute på den skånska landsbygden ha en efter en fått skatta åt förgängelsen. Ännu har likväl ej vår praktiska tid helt förmått fullborda verket. I dessa på minnen från svunnen tid rika trakter av Skåneland påträffar den resande ännu en och annan av dessa värdshusidyller:

Gästgivaregårdar med syrén och hylle, och kägelspel i eftermlddagsfriden, en solig hågkomst även dem förgylle med tack för trevnad av den goda tiden.

I Fleninge befinner man sig i urgammal bygd. Här har från fordom gått och går än landsvägen mellan Skåne och Halland. en förbindelseled som i flydda tider, när inga andra kommunikationer funnits, var av mycket stor och vidsträckt betydelse. Också hade Fleninges åldriga gästgivargård ett stadgat rykte och torde jämte Margretetorp varit den förnämsta i denna del av Skåne på sin lid. Detta framgår även av att när de årliga anslagen 1669 bestämdes för landskapets gästgivaregårdar, erhöllo de båda i Fleninge och Margretetorp vardera 20 daler, medan det de övriga blott tillerkändes 16 daler och gästgivaren i Åsljunga fick åtminstone för den gången, nöja sig med 6 dalar, detta "för den bullrande pigene skull", som det heter 1 beskedet. På Carl XII:s tid hade Skåne 88 gästgivaregårdar och bland dessa berömmes den i Fleninge för nitisk och ordningsfuli skötsel. Nog kunde även här då och då uppstå våldsamma oppträden, i synnerhet, när över hela provinsen för sin råa vildhet beryktade bareebäckarne (underlydande bönder och torpare på godset Barsebäck) i lång karavan färdades upp mot Hallandsåsen på skogshygge eller då Hallandsdrängarna kommo nedraglande i stora skaror på hösten för att söka tröskarbeten bos de skånska bönderna — men för dylikt kunde icke med fog gästgivarenn göras ansvarig, Och så bevarade gästgivaregården i Fleninge sitt goda renommé genom tiderna.

I en reseskildring från 1750-tiden finna vi gästgivaregården beskriven sålunda:

"Gästgivaren tycktes vara välmående och, som Jag tyckte, hushållare. Stugan var allmän för bönder med ett långbord att sitta vid och förtära landets must. Innanför var hans dagliga rum med järnkakelugn, som allmänt brukas på orten. För att kammaren skulle i möjligaste måtto vara fri från os vid torveldning var kakelugnsdörren ute i andra rummet, som var brygghus. Spisen stod strax innanför dörren. I vänstra sidomuren var dörren till kakelugnen i kammaren. På långmuren var bakugnen, som gick ut genom väggen och syntos utanförhuset som en höstack, övertäckt med torv. På högra sidan i spisen var en inmurad panna, som brukades såväl till brygd som bränning Kyliatet, som stod bredvid, hade överst en lilen lämm av järnbleck, så att, då vattnet ville flöda över, rann det ut genom den. Kölnan var på samma sida inne i brygghuset och en liten gång var emellan spisen och kölnan till en lucka på väggen, som gick till gästgivarens svinstia. Golvet var väl stensatt med rännstenar, att hålla rent och sluttade, så vattnet hade fritt utlopp. På andra sidan intill väggen var mäskkar och en dörr ut åt gården. Ovanpå voro mältningslavar eller rum och en lucka på taket, varigenom maltet hissades upp och ned. Utan för brygghusdörren på gården var brunnen med en pump och ifrån pumpen en ränna med två stuprännor, den ena till kylfatet och den andra till karen. Gården var ock stensatt med små kanaler till vattnets avrinnande. Utanför kammarfönstret var en liten täppa med blomster, där en lavendel växte högre än jag någonsin sett."

Denna skildring för oss tillbaka till den "gamla goda tiden" då gästgivare-gårdarna ej voro beroende av någon ransonering, utan man själv tillverkade sina starkvaror i mån av behov. Och i ännu högre grad ha vi, 1924 års barn, anledning alt med både vemod och avund sucka i sagostil: det var en gång — när vi hört följande gästgivaretaxa (från 1755: en måltid, 3 rätter husmanskost med spisöl 12 öre, en kanna destillerat brännvin 2 daler 10 öre, en kanna enkelt dito 1 d:r S 8re, ett glas destinerat 2 öre, en kanna dubbelt öl 8 öre, en kanna enkelt d:o 3 öre, kammare med säng för natten med ljus och eldning 10 öre, d:o utan eldning 4 öre, sadel ocb betsel på mil 1 öre, bondvagn per mil 2 öre.

Var finnes nu i Sveriges land ett matställe, där man äter en middag med tre rätter ooh öl för 12 öre, eller ett hotell där rummen med ljus och värme endast kosta 10 öre pr natt? Visserligen har penningvärdet betydligt förändrats sedan dess, men bara böra talas om att man en gång kunnat hyra ett möblerat ram med eldning och belysning för 8 kr. per månad och lika länge dinera för 8:60, sådant ljudef för en nutida ungkarl som "en tjusande idyll ifrån antikens flydda dagar".

Men Fleninge gästgivaregård har också haft andra gäster än sådana, som i lugn och ro intagit sin 12-öres middag. Här gick en av landskapets stora stråkvägar förbi och i de krigiska förvecklingarna mellan Sverige ooh Danmark under Carl X:s och Carl Xl:s dagar passerade här titt och tätt både vänskapligt och fientligt sinnade trupper. Det gällde ofta att intaga Helsingborg, således en större munsbit än gästgivare i Fleninge kunde bjuda på, men som också kostade något mer än 12 öre. Sista gången krigets buller och oreda berörde stället var den 27 februari 1710. då Magnus Stenbock med den svenska hären tog nattläger därstädes, varifrån en dansk styrka strax förut retirerat. Dagen därpA utkämpades det bekanta slaget vid Helsingborg.

Det dundrade och small nog rätt bra den gången bort mot Helsingborgehållet. Annars brukade det esomorfinet smälla inte så dåligt på Fleninge gästgivaregård heller, fast det var korkar ooh inte kulor som flögo i vädret och gamla krutgubbar ooh inte artillerister som fyrade av.

Fleninge nuvarande gästgivaregård är av yngre datum in den i beskrivningen är ovan omtalade, men platsen torde vara densamma. Enligt en stentavla å södra gaveln på byggnaden är huset uppfört 1816 sv en tulluppsyningsman Segerborg och hans hustru. En version, varpå dock ej statt att vinna bekräftelse, gör gällande att byggnaden ursprungligen varit avsedd att användas som tingshus för norra Luggude. Huruvida Segerborg själv utbytt statens magra kaka mot den helt säkert fetare krögaresysslan är ovisst, i varje fall synes rörelsen på ett ganska tidigt stadium ha Övertagits av en konsul Ohlsson från Helsingborg. Denne innehade gästgiveriet till slutet av 1840 talet, då det inköptes av sedermera kyrkovärden N. P. Nilsson, som var född i Landskrona år 1803 och son till en gästgivare där. Denne Nilsson synes ha valt en ganska märklig man, och om det förtroende och anseende, han tycks ha ägt, vittnar ju bl. a. den ganska sällsynta kombinationen krögare—kyrkovärd. Om den kärlek han synes ha hyst för sin kyrka bär en av honom skänkt synnerligen stilfull takkrona i det gamla templet vittne. Med Nilssons död 18S6 indrogs spriträttigheterna, men rörelsen fortsattes av en dotter tiH N, vilken sedermera gifte sig med en kakel ugnsmakars från Engelholm vid namn Sjöbeck. Fru Benedicta bedrev rörelsen i en 20 års tid, varefter hennes barn innehade den ett par år, tills för 6—7 år sedan gästgivaregården inköptes av nuvarande innehavaren lantbrukaren Bror Hansson. Detta är i grova drag det gamla gästgiveriets historia.

Där det ligger utmed den stora stråkvägen kunna byggnaderna ej undgå att väcka den resandes uppmärksamhet. Sedan bilar och järnväg minskat avstånden, har stället förlorat i betydelse. Men för den generation, som gick i graven utan att ens i livet ha sett ett motordrivet fordon susa fram på våra vägar, var Fleninge gästgivaregård en viktig och obligatorisk anhalt på färden. Förr, när Ängelholms hantverkare allmänt besökte traktens marknader för att avyttra sina alster, var det sålunda ganska vanligt att de på hemvägen togo in på Fleninge gästis, ifall affärsresan burit åt det hållet. Hade då marknaden varit god kunde nog hända ätt man i glädjen häröver etablerade ett sjöslag i gammaldags grundlig stil.

Ännu finns det gamla engelholmare i livet, som kunna berätta ett och annat om rasterna i Fleninge kyrkoby. Man roade sig kungligt, lyckligt obekymrade om vägens besvärligheter. Och liksom det väl även nu all gammalklokskap och tråkighet till trots händer, att även den fattige vid ett eller annat tillfälle "inköper" en bil för en tur, så begav det sig nog ej sällan på den tiden, att gästgivaregårdens kareter och forvagnar fingo styra ut i natten för att föra de glada gästerna från bunkalagen hem till den väntande Xantippan.

En av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade på ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom i likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.

Men det var icke blott de mera lång väga farande, som här rastade och blevo förplägade. Här möttes glada byamän från bygden, här klungo hurrarop och gillesvisor, här njöts den källarsvala Dybecksbrygden i harmoni med ostar och rädisor och här diskuterade man gemensamma intressen och för orten viktiga frågor, här slog man råd och bytte rön.

Andra tider, andra seder. Men även om byamännen numera få samlas till sina rådslag i kala kommunalrum, även om motorfordonen rusa de gamla gästgivaregårdarna förbi, så stå de ännu som idylliska viloställen, de som ännu finnas kvar, som minnen av fest och rundlighet från forna tider. Belåtna vittnesbörd, som icke ljuga bestyrka deras lov: de hette duga.