Kullabygd

INGRESS

För 400 år sen, när Skåne var en del av Danmark, hade adeln oproportioneligt mycket makt och om en adelsman var tyrann hade de bönder som var "hans", dvs som brukade de gårdar som adelsherren ägde, mycket lite rättsskydd. Men ibland gick de för långt och "kungen" var tvungen att ingripa för att sina undersåtar mot adelsherrarna. Det är om det denna berättelse handlar om: om den gång 1624 då godsherren till Krapperup, Mourids Podebusk, dömdes för våldtäkt och överfall på en präst och landsförvisades, och om den unga flickan från Laröd, Kirstina Mogensdotter, som han försökte våldta... Men denna artikel handlar också om de nästan okända källor till Kullabygdens historia som finns på andra sidan sundet. En ovärderlig skatt som låter oss blicka in i 1600-talets Skåne och lära känna de människor som bodde i våra hemtrakter för länge, länge sen.

SLUT INGRESS

1624 hölls en rättegång i Köpenhamn mot godsherrenn i Krapperup, Mourids Podebusk. Han hade överfallit en präst och försökt våldta en dotter till en av kungens bönder. Resultatet av rättegången blev att Mourids landsförvisades "för evig tid". Flera av rättegångsprotokollen är bevarade än idag och kan läsas på Riksarkivet i Köpenhamn. Det är om detta denna artikel handlar.

Men innan vi kommer in på vad som kom fram vid rättegången ska jag förklara lite vem Mourids Podebusk var och hur Kullabygden såg ut då han var herre till Krapperup.

Rubrik: Den unge slottsherren

Godsherren till Krapperup, den rika och fruktade Claus Podebusk med gods över hela Danmark, dog den 26 augusti 1616, 54 år gammal, på Krapperups slott. Hans lär ha ägt 11 800 bondgårdar vid tiden för hans död. Han var gift med Sofie Nielsdatter Ulfstand och hade många barn och dessa fick ärva godsherren. Den som fick ärva Krapperup i Luggude härad i Helsingborgs Län i Skåne, samt Skedal i Halland var den unge Mourids Podebusk som föddes runt 1600-1602. Hans bror Henrik fick familjegodset på odense, Korup samt Karsholms slott i Kristianstads län.

Den unge Mourids befann sig utomlands när pappan dog och där förblev han i fem år efter Claus Podebusks död. Först 1621 återvände han hem till Danmark och slog sig ner vid Krapperups slott.

Vad hans "undersåtar", bönderna som lydde under slottet, trodde det skulle innebära att få en ny herre till godset vet vi inte. Men vad de än tyckte om den unge herren till Krapperup är det ganska säkert att varken de, hade kunnat förutsäga det som skedde de tre åren efter hans återkomst.

Två år senare hölls en rättegångar mot Mourids Podebusk. Han stod anklagad för att ha mördat en människa med egna händer på Krapperups slott, men frikändes. Ytterligare ett år senare stod han anklagad för mord, misshandel av en präst, inbrott, våldtäkt mot en dotter till en av "kungens bönder", samt hot och försök att smutskasta riksrådet och länsherren till Helsingborgs Län, Anders Bille. Han dömdes och landsförvisades från Danmark för evig tid.

RUBRIK: Helsingborgs Län

Danmark var vid denna tid indelat i mindre administrativa enheter, sk. län. Kullabygden lydde under Helsingborgs län. Länsherre vid denna tiden var riksrådet Anders Bille (1578-1633). Hans arbetsplats var Helsingborgs slott och han bodde på Rosendals slott. Till sin hjälp hade Bille olika ridefogdar i varje härad som hjälpte honom med att driva in skatterna, i Luggude härad hette ridefogden 1623 Oluff Moegensen. Dessutom hade han olika länsmän, dvs poliser, som skötte rättsskipningen.

Skattesystemet var komplicerat och byggde på en indelning av varje län i mindre enheter, län, socknar och sättingar. Väsby Socken var t.ex. administrativt sett indelat både i Väsby socken och Väsby län vid den här tiden. Byn Viken och Storegård i Bräcke by i Väsby, Nr. 1 där kyrkovärden i Väsby kyrka Suend Suendsen bodde, ingick vid denna tid administrativt sett i Jonstorps setting (socken).

Självägande bönder, som i Sverige, fanns egentligen inte i Danmark, men det närmaste man kunde komma var de jordegna bönderna, Skattebönderna. Dessutom fanns leie eller fästebönder som man lite förenklat kan säga hyrde, inte ägde, sin gård och som fick göra ganska omfattande dagsverken för länsherren eller lokala adelsherrar. En tredje kategori var bönder som brukade kyrkans jord eller som brukade någon adelsherres jord.

En annan viktig maktfaktor var kyrkan. Präst i Brunnby socken, där Krapperups slott ligger, var vid den här tiden Hans Pedersen. I berättelsen om vad som skedde 1624 kommer vi att stifta bekantskap med andra lokala präster. Bland annat Hans Arnoldsson, prost i Helsingborg och Knud Hansen som var präst i Allerum.

Det är i Brunnby socken vår berättelse börjar, den 6 juli 1623 då Mourids Podebusk dödade sin stallmästare Jens Nielsen.

RUBRIK: Dråp eller mord?

På kvällen söndagen den 7 juli 1623 knackade det på dörren till Brunnbys prästgård. Det var en av Mourids Podebusks drängar som ridit dit för att hämta prästen Hans Pedersen. Drängen berättade att Mourids Podebusk hade skadat sin stallmästare Jens Nielsen dagen innan och låg för döden och behövde tröst och sista smörjelsen. Prästen red till Krapperup och gjorde detta.

Men en präst på den här tiden var inte enbart en präst. Han var överhetens förlängda arm. Det ingick i hans arbetsuppgifter att inte bara ge tröst, utan att även utreda det som skett. Han höll därför förhör med den döende.

En avskrift av hans förhör med Jens Nielsen finns bevarad. Den är skriven av Hans Pedersen den 10.e juli. Där skriver prästen att den döende stallmästaren i hans närvaro sagt att "Mourids Podebusk inte var skyldig till min död. jag död av den skada som jag fått eftersom jag lyfte min hand mot honom". Stallmästaren sa att han satt sig upp mot Podebusk, som var en god husbonde och om bara han hade lytt honom och gått och lagt sig hade inget av det skett som skedde på kvällen den 6.e juli.

Men vad hade egentligen hänt?

Länsherren Anders Bille begärde en utredning och förhör med de inblandade. Att den dräpta stallmästaren la skulden på sig själv ansågs inte som bevis nog.

Ridefogden på Mourids Podebusks mammas slott, Barsebäck, Peder Busk, och prästen i Brunnby, höll förhör i Krapperups stora sal med Mourids Podebusks undersåtar den 14 juli. De förhörde det tidigare stallmästaren på Krapperup Laurids Bentsen, två stalldrängar, Niels Hansen och Mourids Jensen och källarsvennen Hans Christensen. Dessutom vittnade två Möllebor, Hans Jacobsen och Claus Jacobsen Bruger.

Vittnena sa att Jens Nielsen hade använt "brustit i respekt" gentemot sin husbonde och använt grova ord mot honom. Mourids Podebus bad då honom tiga och gå och lägga sig, Herr Mourids ska då ha gått in till sin sängkammare för att lägga sig men blev återigen störd av ett slagsmål mellan Jens och Mourids kammartjänare Holger Pedersen Skytte. Mourids fick till slut gå ner för att stoppa bråket. Gå i säng, annars fängslar jag dig, sa han, "Gack till din senng till ij morgen och ver til fredtz eller dersom du det icke gior, saa schall jeg lade digh sette henn paa et andet sted".

Jens Nielsen svarade med att hota herr Mourids: "Maa jeg icke slaes med Hollger Persen i aften, saa vill ieg endlig slaes med eder sielff, fordi der schall enndelig enn haffue hugh aff os i afften, och lader see, att ij bruger eders beste, jeg schall giore mit beste, det schall I veil faa att wiide, att jeg thienner eder for en karll". Sen slog han slottsherren och hoppade på honom. Då ska han ha sprungit in i Mourids Podebusks värja, och sjunkit ihop dödligt sårad.

Alla de närvarande skrev under med namn eller bomärken. Även prästen gjorde så. Men det lustiga är att Holger Persson, det enda vittnet till det som skedde, aldrig blev förhörd. Dessutom var alla vittnena underlydande till godsherren och således beroende av att hålla sig väl med honom.

Det är nog det som gör att myndigheterna i Köpenhamn i augusti är tveksamma till det de läser i rapporterna. Översekreterare Niels Friis till krastrup, som hade handom saken i kansliet, kommenterar i början av augusti att han ansåg att Mourids Podebusk nog inte var så oskyldig som han utmålade sig. Saken hamnade därför på kung Christian den fjärdes, dvs regeringens, bord. regeringen bad Anders Bille att komma med mer detaljerad information.

Vid de förhör som skedde efter den kungliga ordern, och då saken avhandlades på Luggude häradsrätt, upprepade vittnena vad de redan tidigare sagt till Peder Busk och prästen i Brunnby. Inga nya upplysningar kom fram. Dessutom lads det fram ett brev från Hercules Hansen i Nellåkra som berättade att den döde stallmästarens bror, Thomas Nielsen i Salling, inte misstänkte Podebusk och had fått den döde stallmästarens tillhörigheter skickade till sig. Brevet hade skrivits under av två borgare i Helsingborg. Så tydligen hade Mourids Podebusk låtit hämta den dödes bror från Jylland till Krapperup för att försäkra sig om att den dödes släkt inte skulle stämma honom för mord.

Luggude häradsrätt, liksom kungen, hade inget annat val än att acceptera hans oskuld. Mourids Podebusk kunde därför fritt besöka Köpenhamn och var en av de 68 adelsmän som reste till Blitzow under våren 1624 för att hämta hem liket av kungens bror, hertig Ulrik.

Men samtidigt kom rapporter om att Mourids Podebusk begått nya olagliga våldsdåd.

RUBRIK: Överfall på en präst.

I samband med rättegångarna mot Mourids Podebusk för väldtäktsförsöket på flickan från Laröd kom nya uppgifter fram om herr Mourids. Bland annat kom det fram uppgifter om att han jagat bort maken till en kvinna han var intresserad av och hade "besovit" henne, dvs haft sex med henne. men mer allvarligt var att en präst i Landskronatrakten, Christian Christensen, berättade för myndigheterna att Mourids Podebusk hade överfallit honom och flera bönder i januari samma år.

Herr Christens berättelse gick ut på att han hade hyrt lite skog av Axel Ulfstand till Dvege och att han och några sockenmän hade fört brännved från skogen hem till honom den nionde januari. Som tack fr hjälpen bjöd herr Christen dem på kvällsmat men mitt i maten kom Mouids Podebusk och kaptenen Otto dit. Prästen bad dem sitta ner och bjöd in dem också.

Gästerna var märkbart berusade och efter några minuter hade kaptenen hunnit slå ner två av gästerna vid matbordet.

och så fortsatte kvällen. Bönderna flydde ut på gården efter ett tag. Men gick in igen när Mourids och kaptenen ätit klat och ridit bort. Men efter ett tag kom Mourids, kaptenen och två trumpetare tillbaka. Mourids beordrade trumpetarna att spela och drog sin värja och jagade ut bönderna igen. Sen gick han ner i källaren, åt och drack och slog sönder inredningen. Just det blev senare en stor sak då rättegång hölls mot Mourids i början av Juni i Landskrona. Det var ett nödår i Danmark och att slå sönder krus med öl och kasta kött på golvet i huset hos en av "Guds tjänare" ansågs som extra barbariskt.

En prästbonde (en som arrenderade en av kyrkans gårdar) som jagats ut, Peder Mogensen, återvände för att leta efter sina tillhörigheter men blev slagen blodig och utkastad.Prästen hade fullt sjå med att hålla bönderna lugna. De ville försvara sig mot Mourids. Han gick därför in för att frsöka lugna Mourids och kaptenen. Då tog Mourids tag i prästen och sa: "du är den jag letar efter" och högg honom i huvudet med värjan så att värjan gick itu. Det gjorde Mourids bara mer rasande så han slog prästen gång på gång med värjfästet. Som tur var kunde han ta sig ur Mourids grepp och rymde ur stugan.

Efter att ha slagit sönder mycket av inredningen lämnade Mourids gården. Prästen och bönderna vittnade senare om att Mourids hotat dem även efter denna händelse.

RUBRIK: Länsmannens dotter i Laröd

Tre månader senare, torsdagen den 22 april 1624, begick han ytterligare ett våldsdåd. Då försökte han våldta Kristina Mogensdotter, en självägande bonde som dessutom var, eller hade varit, länsman i Allerum socken, "Mogens i Laröd", Mogens Rasmusson. han bodde i det som senare blev Nr. 2 i Laröd. Länamannen var en sorts kombinerad polis och kronofogde på lokal nivå och alltså en tjänsteman som direkt lydde under Anders Bille, länsherren till Helsingborg.

kristina berättade senare inför rätten att hon, och hennes väninna Inger Pedersdotter hade gått till Helsingborg för att handla. När de passerade en krog i Helsingborg, Albrett Jörgensens bislag, såg de Mourids Podebusk sitta där med sin rideknekt, Niels Poulsen. När de sen gick hemåt med det nyköpta brödet i sina korgar såg de att Mourids Podebusk och rideknekten stod och väntade på dem vid vägen på stranden nedanför "Lilla Pålsköp", alltså dagens Pålsjö.

Det här är Kristinas egna ord:

"När vi kom fram till Lilla Pålsköp så väntade Mourids där och vi fortsatte hemåt. Då kom de ridande efter oss."

De två ryttarna fortsatte på avstånd tills de kom till Tinkarpsbacken.

"När vi var en bit från staden red Mourids upp till mig där jag gick vid gärdet och han stötte omkull mig med bakdelen av sin häst. Jag kom på fötter igen och sprang mot gärdet. Mourids red efter mig och grep tag i min kjortel i midjan. Mourids klev sen av sin häst och högg tag i hela mig och lyfte mig över gärdet medan han sa "om jag inte får ligga med dig kommer jag att skjuta ihjäl dig". Sen la han mig på rygg. Då vred jag mig på sidan medan han klämde och kysste mig.

Sen högg han mig i bröstet med sin sporre så jag började blöda och efter det la han sig på mig, men jag skrek högt och han lyckades inte få sin vilja igenom. Då bad han sin karl att ta mig och han gjorde samma sak som has husbonde hade gjort, utom att hugga mig med sporren. men även han sa att han inte rådde på mig. Mourids sa då att han fick göra ett försök till och gav sig på mig igen, på samma sätt som han gjorde innan. Då han än en gång inte lyckats rå på mig stod han upp och tog tag i mina ben och la dem på sin axel, så att mina kläder hängde ner till jorden och täckte mitt huvud, sen sa han att jag var vanskapt.

Då slapp jag från honom och hans karl gav sig på mig igen. Men han kunde inte få sin vilja igenom så han spottade på mig och kallade mig också vanskapt, precis som hans herre sagt innan. Sen lämnade de mig så jag slapp från dem."

Hon hade kämpat emot i en halvtimme men de hade inte lyckats våldta henne.

Hon gick därefter hem till sina föräldrar, Mogens Rasmusson och Ziccilla Nielsdotter och berättade vad som hänt. Mogens skaffade vittnen. Grannen Mogens Bentssen på gården som senare blev nr. 3 i Laröd, och Lauridts Söffrenssen kom hem till dem och hörde flickans berättelse.

På lördagen gick modern och dottern till Rosendals slott för att prata med länsherren Anders Bille. Men han var inte där. När Bille fick veta att de varit där skickade han bud efter dem och bad dem komma dagen efter. På söndagen var inte bara Bille där, utan även Mads Jensen som var biskop i Lund, Prästerna herr knut i Allerum, Herr Peder I kropp och Herr Ollof i Kvidinge samt länsmannen i Landskrona Anders Sinclair.

Det var knappast en slump. Skulle man ta strid mot Podebusk behövdes vittnen av hög status.

Så kvinnorna bjöds in i den stora salen på Rosendal där Kirstina berättade vad som hänt för de närvarande, och visade upp sina såriga bröst.

RUBRIK: Anders Bille får nog

Anders Bille såg genast chansen att komma åt den galne slottsherren i Krapperup och agerade snabbt. Prästen i Allerum gjorde förhör och själv tog han de första kontakterna med den anklagade Herr Mourids som nekade till våldtäktsförsöket. Dessutom gjorde snart Mourids bort sig ännu mer genom att påstå att Anders Bille ljög och att han hade hotat Kirstina och med våld fått henne att ljuga.

Ärendet kom upp i Luggude Häradsrätt och därefter, den 9.e juli, behandlades ärendet på herredagen i Köpenhamn, i kungens och riksrådens närvaro. Anders Bille var anklagare och Mourids gamla kumpan, Peder Busk, talade för Mourids sak i rättegången. Anders Bille krävde att han skulle dömas till dödsstraff.

Vid rättegången läste man upp de olika vittnesmålen från Luggude häradsrätt. det fanns många vittnen till det som skett. Avskriften av det de sagt är bevarade än idag i Rättartingets dombok.

Peder Jensen och Laurids Jensen från Helsingör vittnade att han stod på stranden mellan Helsningborg och Lilla Pålsköp då han såg att de båda männen trakasserae Kirstina. Hon ska ha sprungit fram till en man och sagt "hjälp mig eller be för mig".

Laurits Önerssen i Helsingborg vittnade att han var nere vid stranden och skulle fiska då han såg Mourids och hans rideknekt och en flicka som sprang innanfr gärdet. När de kom fram till backen försvann de bort med flickan, en i taget. Samma sa en Siuffuert Knudsen i Helsingborg.

En Peder Böge hördes samtidigt, som berättade att han samma dag som våldtäktsförsöket, hade blivit misshandlad av Mourids och hans rideknekt, när han var på väg hem från stengravarna till Helsingborg.

RUBRIK: Domen faller

Mourids Podebusk representerades av Peder Busk och gjorde lama försök att försvara sig. De enda försök till försvar som kom fram i rätten var försöket att påstå att Anders Bille tvingat kvinnorna att ge falska vittnesbörd. En absurd anklagelse som lätt motbevisades av de höga herrar som hade hört Kirstinas vittnesmål hemma hos Bille i Rosendal.

Domen föll därför och den blev hård.

"Vi finner att ovannämnda Mourids Podebusk har gått in i ovannämnda prästs hus två gånger och gjort stor skada med våld där med hugg och annan otillbörlighet, dessutom har han överfallit prästen, sårat honom, sagit och illa behandlat honom... Mourids ska... ersätta all skada han gjort honom.

Därnäst finner vi att ovannämnda Mourids Podebusk inte bara har överfallit den flicka, som han beskylls för, utan han har befallt sin karl att göra samma sak. Och flickans rop har hörts, därtill har han också med sina slag orsakat blåmärken och sår, som bekräftar hennes beskyllningar mot honom, och den misshandel han utövat mot henne, mot hennes vilja.

Mourids Podebusk ska inom sex veckor ha lämnat alla våra länder, riken, furstendömen och får inte återvända hit mer i sin livstid. Dessutom ska han ge helsingborgs hospital 1000 riksdaler och flickan 200 riksdaler. Dessutom ska han ersätta Peder Böge i Helsingborg, som han har överfallit..."

Mourids tvingades fly från Danmark och reste till Tyskland där han gick i kejserlig tjänst och blev överste i kejsarens armé i det pågående trettioåriga kriget. vad som mer hände honom där vet man inte, mer än att han gifte sig 1631 med Marie Margrethe von Hatzfeldt-Wildenberg.

RUBRIK: Laröd innan 1658

Med hjälp av det danska riksarkivets rika samling av skattelängder, regeringsdokument och brev från den danska tiden, innan 1658, kan man kartlägga ägandeförhållandena för gårdarna i laröd bak till 1500-talet och dessutom få fram ganska många uppgifter om olika Larödbors liv.

Det finns skattelängder bak till 1580-talet, och dessutom en unik serie av längder över olika läns "ovissa inkomster" där byte av ägare och arrendatorer till kronans olika gårdar registreras. Med hjälp av dessa kan man spåra ägandeförhållandena bakåt i tiden, långt innan den svenska perioden.

Nr. 1 "Norregård". Den första ägaren till Nr. 1