Eskil Nilssons kompani snapphanar
Det antas av vissa att snapphanehövdingen Eskild Nielsen kom från Farhult, närmare bestämt Norra Häljaröd. Om det är sant eller inte vet vi inte men hans kompani var det snapphanekompani med flest deltagare som kom från Kullabygden. Dessutom krigade han i Kullabygden, och landsteg bland annat vid Viken en gång.
Här följer ett kapitel ur boken Skåneland ur det fördolda, av Uno Röndahl och ett ur en bok om Skånska friskytteofficerare samt en artikel av Stig Ewaldsson ur Byaluren.. ¨
(Källan till att Eskils ska ha fötts i Farhult i Kullabygden är bland annat historikern Alf Åberg.)
Skåneland ur det fördolda, av Uno Röndahl, 1996
| I det följande redovisas mönstringsrullan för den 10 juli 1679 |
| Munstrings Rulla offuer Capitien Eskell Nielsens Compagnie, holden |
| i Helsingborg d. 10. Julij Ao. 1679 |
| Prima Plana: |
| Capitein Eskell Nielsen \"af Christianstad\", före kriget bonde |
| Lieutenant Peer Flinck \"af Ossie\", Össjö |
| Cornet Olle Flinck \"af Ossie\", se ovan |
| Quartermester Torchell Nielsen \"i Engelsbech\", Ängelsbäck |
| Vagtmester Christopher Starbye, Starby |
| Munsterskr. Ingemand Tuesen \"i Refvelbierge\", Rebbelberga |
| Corporaler |
| Jens Ry \"af Vantinge\" |
| Knud Ry \"af Vantinge\" |
| Olle Tuesen \"i Vanstad\" |
| Gemene: |
| Bent Persen i Gieller by (?) |
| Olle Jensen af Ho by, (Blekinge?) |
| Eskell Kielsen i Giørsløf, Görslöv |
| Toer Bentzen i Kullen |
| Troed Bentzen af Siønelt (?) |
| Niels Jensen i Hulruerød, Hålebäckseröd |
| Peer Siunesen i Brammerød, Brännalt |
| Anners Jepsen i Reffelbierge, Rebbelberga |
| Olle Tuesen i Reffelbierge, se ovan |
| Olle Peersen i Tuehøye (?) |
| Nichlaus Jonsen i Christianstad |
| Suen Jørgensen i Tocharp, Tockarp |
| Anners Jensen i Tocharp, se ovan, Absentz |
| Peer Turesen i Vansta, Vanstad |
| Johan Knudsen i Rennesløf, Ränneslöv |
| 2dre Corporals skab: |
| Michel Jensen i ReffVelbierge, Rebbelbega, |
| Absentz |
| Lars i Skiørpinge, Skörpinge, Absentz |
| Niels Persen i Brammerup, Brammarp |
| Hans Møllere i Skrammerød, Skråmered i Halland |
| Herman Olsen i Barchhager, Barkåkra |
| Peer Peersen i Øssie, Össjö |
| Villem Olsen i Barchager, Barkåkra |
| Erich Nielsen i Karsterup, Karstorp |
| Niels Heggesen i Vælinge, Välinge |
| Niels Iffiiersen i Vælinge, se ovan |
| Pouffvel Gunnersen i Vælinge, dito |
| Anners Persen i Lohult, Långhult? |
| Peer Jensen i Kleinstorp, Klintorp? |
| Peer Hansen i Karsterup, Karstorp |
| Suen Persen i Rye, Rya |
| 3die Corporallskab: |
| Adtzer Gudmansen i Slammerup, Slammarp |
| PouffVell Turesen i Verje by (?) |
| Peer Erlansen i Olstorp |
| Niels Tørisen i Tørstensbygge, Halland? |
| Lille Gudmend fra Gyngeherred. Absentz |
| Jens Olsen i Barchager, Barkåkra, Absentz |
| Hans Jensen i Vantinge |
| Rasmus Olsen i Vantinge |
| Peer Nielsen i Øssie, Össjö, Absentz |
| Peer Arfuedsen i Falchenbier, Falkenberg |
| Johan Jensen i Kleinsterup, Klintorp? |
| Jens Gudmansen i Engelsbech, Ängelsbäck |
| Jens Persen i Nørlyche, Norrlycke? |
| Lars Persen i Rennisløf, Ränneslöv i Halland |
| Gunner Væstereby, Västraby, Absentz |
| Niels Gunnersen i Mørchhelt, Mörkhult |
| Knud Persen i Vindrop, Hinderup |
| Søren Gudmansen i Ysolt, Ishult |
| Christopher Suensen i Gomarp (?) |
| Johan Persen i Nytte, Nötte |
| Niels Mattiesen i Ossie, Össjö |
| Bent Tuedsen i Stehauf, Stehag |
| Peer Nielsen i Ebberup, Ebbarp |
Herforuden findis nogen, som siden sidste munstring ved Quidinge companiet hafuer entviget, som formodis ved neste munstring sig igien skall instille, och saa som vij samptelige ere plichtige at tiene hans kongl. maytt. til Danemarch och Norge etc; voris allernaadigste herre och arffue konge, huor och naar paa eskis, saa ioffuer vij underskreffne paa companiets veigner, at dee samptlig, huor det os paa kongl. maytts. veigner befallendis vorder, (sig) hørsomst at instille, och det for eet frij compagnie rytter, derfor vij ochsaa hans kongl. maytt. troligen vill tiene. Till vitterligheed underskreffuit vore hender, Helsingborg ut supra.
ENS PNE ONS
Initialerna svarar mot kaptenen, löjtnanten och kornetten. Rullan är avslutningsvis försedd med två röda lacksigill.
Under januari månad 1677 syns Eskell Nielsen, före kriget bonde troligen från Hallandsåsbygden, ha samlat en friskytteskara omkring sig, rekryterade från Bjäre och Södra Åsby härader. Vid den tiden nämns han som löjtnant. Den 2 juli 1677 anhöll Eskell om Christian V:s fullmakt och godkännande för sitt friskyttekompani.
Vid jämförelser mellan mönstringslistorna här ovan framgår vissa förändringar på befalssidan. Några av namnen har försetts med små notiser om deras bakgrund eller annat som kan vara av intresse. Vi möter till exempel Peder Nielsen Flinck, som tillsammans med sin broder tvångsutskrivits till den svenska armén. Vad som hände därefter, nämligen rymningen, var i och för sig inte ovanligt då det gällde skåneländska ynglingar, som tvingats tjäna den svenska ockupationsmakten. Vad som är värt att notera i det här fallet var, att inte mindre 40 man rymde samtidigt. Samtliga kan förutsättas ha varit tvångsutskrivna och en del av dem återfinnes i Eskell Nielsens kompani, medan andra kan ha sökt sig till andra friskyttekompanier. Det är värt att notera, att som rymlingar från svenska armén bar de dödsstämpeln på sig och därför fanns det ingen väg tillbaka.
Åtskilliga relationer berättar sitt tysta språk om Eskell Nielsen och hans kompani. Den, enligt källorna, stränga vintern 1676-77 låg kompaniet med åtta befäl och femtiosju man i vinterkvarter i Helsingör.
Men redan i februari månad 1677 återupptog kompaniet sin verksamhet på Hallandsåsen. Klagomål förspordes nämligen tidigt på året från den svenske kommendanten i Helsingborg, att "snapphanarne" plundrat svenska herregårdar på Bjärehalvön. - Till och med tog de sig för att besätta staden Engelholm.
En relation i form av en rapport berättar om, att en avdelning ur Eskell Nielsens kompani varit i Barkåkra där skjutit en kvartermästare och fem ryttare ur en svensk avdelning och dessutom medfört sex eller sju fångar. Det var tydligen fråga om "fint folk", ty där nämns ett kammarråd med grevetitel, en överste och hovrättsassessor. Med andra ord ett gott kap med betydande lösenpengar. En annan händelse "som ej var vel betenkt" med Eskells ord, bestod i att en trupp ur hans kompani under en expedition till Dämmestorp i södra Halland, lagt beslag på tjugo tunnor havre avsedda för gårdens vårsådd.
Från Mårtensdagen 1677 övervintrade kompaniet ännu en gång i Helsingör, men redan i januari 1678 var Eskell Nielsen i farten igen. Han erbjöd sig nämligen då, att dag och natt kryssa i Sundet "og til alle tider alarmere fjenden på den skånske og den hallandske kyst samt skaffe kundskab og fanger fra Svenskerne". Han bad också att få ett par små kanoner till en större båt, som han fört med sig från Skåne. Eskell begärde också tillstånd att fa avlossa skrämskott mot de av svenskarna uppsatta bondevakterna på den skånska sidan. Närmast för att avhålla dem från att gå svenskarnas ärenden.
En kväll i februari samma år gick en del av det båtburna kompaniet i land vid Viken. De stötte då på ett vakthus på stranden, som var besatt av ett femtiotal bönder i en utkommenderad så kallad "bondevakt". Böndernas motstånd slutade med vild flykt från både vakthus, vapen och annat. Men sedan vaktbönderna "blåst i horn" och fått förstärkning med ett par hundra man, tvingades Eskell Nielsen och hans folk i sin tur till reträtt, men först efter det de satt eld på vakthuset och lagt beslag på de flyktade böndernas vapen.
Då ryttmästare Rantzau överrumplade en större svensk styrka i Båstad den 8 augusti 1678, gick Eskell Nielsen och tio av hans friskyttar i täten. Det berättas, att den överrumplande kampen genomfördes med sådan kraft, att de flyende svenskarna förföljdes "helt ud i vandet". Inte mindre än 62 av dem stupade, medan 31 gav sig som fångar. Den danska avdelningens förluster i människoliv inskränkte sig till två stupade friskyttar.
Eskell Nielsen var säkerligen en betydelsefull faktor i partisankrigforingen, en taktiker med djärva och blixtsnabba tillslag. Den bofasta befolkningen inom kompaniets verksamhetsområde torde inte ha utsatts för noterbara övergrepp, såvida de höll sig neutrala och inte gick svenskarnas ärenden. Ändå förmäler en del uppgifter, att folk hyste både misstro och rädsla för Eskell Nielsen och hans kompani. Han uttryckte själv sin fatala situation med några väl formulerade och tänkvärda ord: att "vi nu for nationens skyld ilde lides paa den ene side (svenskarna) och paa den anden side (allmogen) hades, formedelst vi er hengivne under kronen Sverig".
Eskell Nielsens kompani avmönstrades på Själland under mars månad 1680. Kapten Eskell övergick då till tjänst i den danska armén. Såväl Eskell som alla de andra i kompaniet fick för alltid överge sitt hemland för att leva i landsflykt resten av sina liv.
Skånska friskyttechefer 1676-79
Af Anders Hedwall. Udgivet af Dansk-Skaansk Forening 1962.
ESKILD NIELSEN
I.
Ur mer än en synpunkt var Hallandsåsen ett synnerligen lämpligt operationsområde för friskyttarna. Häruppe bland snåren fanns det för dem förträffliga gömställen, där de kunde ligga och lurpassa på de svenska truppavdelningar och livsmedelsforor m. m., som måste passera den mycket viktiga västkustvägen. Häruppe höll den namnkunnige Sven Poulsen med sina dragoner vakt under förra kriget, och i samma trakter opererade under kriget 1676 - 79 Eskild Nielsen, som var chef för Bjäre och Södra 2sbo kompani. I 1679 års rulla uppgiver denne Kristianstad som sin hemort, men vid krigsutbrottet var han i varje fall bonde, förmodligen i närheten av Hallandsås, och med skyldighet att hålla ryttare på gården. Emellertid dog ryttaren, det var omöjligt att få någon annan i stället, och själv ville han icke rida för rusthållet. Hos svenskarna var han därtill mycket illa anskriven, sedan han före slaget vid Halmstad hade lämnat den danske generalmajoren Duncan informationer om den svenska hären. Och så gick det, som det gick. För att undgå svenskarnas hämnd rymde han och gav sig liksom så många andra skånska bönder friskytterörelsen i våld, och allaredan år 1676 hade han ofta infört fångar till Landskrona.
Eskild Nielsens kompani synes ha stannat kvar i Skåne under vintern 1676 - 77, och dess chef nämnes i januari 1677 löjtnant och därefter ryttmästare eller stundom också kapten.
Visserligen var vederbörande chef en mycket hårdför herre, men ändå synes det ha varit si och så med disciplinen i hans kompani. I en rapport av den 29 maj 1677 omtalar han sålunda, att Lasse Persen dagen förut tillsammans med några av hans skyttar hade varit inne i Laholm, där de gripit en svensk inspektor och en köpman från Borås, vilka stadens borgare sedan hade måst friköpa för 250 daler, 50 daler, som de hade på sig, samt lärft, blågarn och vadmal för 100 rdr. Och i fortsättningen tillägger Eskild Nielsen liksom med en mer eller mindre allvarligt menad suck: "Men derfor kunde Lasse Persen intet svare (ansvara), som han vilde ellers gierne gjort".
Några andra av hans skyttar hade föregående dag varit i Barkåkra, där de sköto en kvartermästare och fem ryttare och togo 6 eller 7 fångar. Dessutom tillfångatogo de så pass fint och förnämt folk som ett grevligt kammarråd, en överste och en assessor i hovrätten, alltså en nog så gott kap.
Föregående fredag, den 25 maj, hade de företagit en expedition till Dämmestorp i södra Halland och där lagt beslag på tjugo tunnor havre, avsedda till utsäde, något "som ej var vel betenkt", kommenterar deras kapten.
Så småningom började emellertid svenska strövkårer anställa en formlig klappjakt på de i trakten av Engelholm och Båstad opererande friskyttarna, vilket hade till följd, att flera av hans medföljare tappade lusten till att "bruka friskytteri", så att han ej förmådde tillfoga fienden så mycket avbräck som tillförene. Det var i anledning härav, som Eskild Nielsen, numera kallad ryttmästare, i början av juli begav sig till det danska lägret utanför Malmö och av konungen begärde, att dessa personer skulle tvingas till att på nytt inställa sig för att "tage paa Fienden".
Under påföljande vinter var Eskild Nielsen med sitt 50 man starka kompani inkvarterad i Helsingör och trakten däromkring. De hade kommit över vid Mårtenstid, men först på nyåret vände de sig till de danska myndigheterna med anhållan om något understöd, och deras pretentioner voro nog så måttliga, endast 3 rdr pr man i månaden till fälttågets början, och detta beviljades också. Befälet fick förstås något mer, kompanichefen själv 10 rdr.
De på Själland förlagda friskyttarna började tidigt att röra på sig, och Liksom förra året var Eskild Nielsen den, som först kom i farten.
Redan i januari 1678 erbjöd han sig att natt och dag kryssa utanför Skånes och Hallands kuster för att skaffa sig informationer och taga fångar, och för att svenskarna icke skulle få reda på hans förehavanden, anhöll han om, att fiskarna i Helsingör och de skånska bönder, som kommit över dit, skulle förbjudas att fara över till Skåne. Därifrån hade han lyckats få över en större båt, vartill han önskade få ett par mindre kanoner, och dessutom begärde han tillstånd till att avlossa skrämskott på bondevakterna, om de gjorde motstånd vid hans tillärnade strandhugg. Och så gav han sig i väg en kväll i februari. Uppe vid Vikens fiskeläge voro en del bönder församlade i ett vakthus, men då Eskild Nielsen med sitt folk plötsligt uppträdde på arenan, kastade de vapnen ifrån sig och flydde. Denne måste emellertid draga sig tillbaka, sedan bondevakten fått förstärkning, men dessförinnan hade han dock hunnit med att bränna ner vakthuset och ta med sig de vapen, som bönderna i förskräckelsen hade kastat ifrån sig.
Under de närmast följande månaderna företog han flera liknande expeditioner till Kullabygden och Hallandsås, och då han i april stötte samman med en överlägsen svensk truppavdelning i närheten av Engelholm, tvingade han denna till att retirera.
Eskild Nielsen opererade i allmänhet med stor framgång och därtill med en okuvlig framåtanda, och som den framgångsrike friskyttechef han var kände han sig med tiden så pass mäktig, att han stundom utfärdade skyddsbrev för personer, som ansågo sig vara i behov därav.
Naturligtvis visade han ingen som helst skonsamhet mot de svenska herregårdarna uppe i Bjäre, och han drog sig heller icke för att utkräva skatter av den "neutrala” delen av befolkningen i de trakter, där han höll till. Till och med borgarna i Engelholm sågo sig nödsakade att betala skatt till honom.
Efter Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1678 gick den danska hären i ställning bakom Rönneå, och under tiden arbetades det febrilt på att sätta fästningsverken i Helsingborg och Landskrona i fullgott stånd, eftersom man befarade ett svenskt anfall åt detta håll. Det var då, som den danske ryttmästaren Rantzau den 8 augusti överrumplade en större svensk truppstyrka i Båstad. Initiativtagaren till det överraskande anfallet var Eskild Nielsen, som själv tillika med några av sina skyttar gick i spetsen. Kampen blev hård men kort, och till sist måste svenskarna fly. De förföljdes, berättas det, ända ut i vattnet, icke mindre än 62 av dem stupade, och 31 blevo tillfångatagna, medan danskarnas förluster inskränkte sig till två friskyttar.
Som framgår av det föregående, måste Eskild Nielsen ha varit en utomordentligt intelligent ock kvicktänkt befälhavare, en verklig taktiker, som helst opererade genom djärva och blixtsnabba anfall, men han var, som allaredan förut påpekats, icke särskilt älskad av dem bland befolkningen, som i dessa tunga ödestider sökte vara "neutrala" och därigenom råkade ut för den fatala situationen, att "vi nu for nationens skyld icke lides paa den ene side og paa den anden hades, formedelst vi er hengivne under cronen Sverig".
Eskild Nielsens kompani, som den 5 november 1678 anvisades vinterkvarter i Helsingborgs län och den 10 juli påföljande år mönstrades av amtmannen Ove Ramel, överfördes vid krigets slut till Helsingør, där det erhöll inkvartering och förplägnad och tills vidare fungerade som strandvakt. Det upplöstes i mars 1680, varefter kapten Eskild Nielsen erhöll anställning vid de reguliära trupperna.
Byaluren 18
Snapphanar slår till i Viken
Skam den som ger sig, tyckte danskarna och försökte ta tillbaka det de så nesligt hade förlorat till svenskarna. Skåne alltså. Men det gick inte så bra. Åtskilliga slag och skärmytslingar slutade i nederlag för "juten". Visserligen var fästena i Landskrona och Kristianstad fortfarande i danska händer, men Helsingborg och Malmö var åter svenska besittningar.
Vid början av året 1678 hade striderna mellan de båda fiendelanden gått i stå. Positionerna var låsta. Kung Kristian erbjöd skåningarna att komma över till Själland och slå sig ner där. Hela 15 000 hade under krigsåren hörsammat detta erbjudande, men det stora flertalet stannade på moderjorden. Kristian betraktade dem som fiender och som sådana blev de behandlade. Landsbygden i Skåneland drabbades därför hårt. Landet föröddes och plundrande och härjande soldater och friskytteband brände gods och gårdar. Allmogen plågades titt som tätt av dessa friskyttar, snapphanar alltså, som ofta gjorde till synes besinningslösa räder. Det gällde för folk att ta ställning för eller emot. Höll man tungan "rätt" i mun gick det bra, annars slutade det illa.
Många har kanske den föreställnigen att det bara var i gränstrakterna kring Hallandsås och i Göingebygden snapphanarna förde sitt lömska krig. Visst inte. Deras operationer hade vida förgreningar och förutom runt om i Skåne hade de sina aktiviteter förlagda även till Halland och Blekinge.
Danska friskyttekompanier hade organiserats i ett tidigt skede av kriget och deras mannar var införda i den danska arméns rullor. Skånska kompanichefer utsågs att värva manskap från de berörda områdena. Friskyttekårens huvuduppgift var att störa svenska trupprörelser.
Friskyttarna hade 1678 övervintrat på Själland. Vintern hade varit kort och våren kom tidigt det året. Friskyttekaptenen Eskild Nielsen, som låg med sitt kompani vid Helsingör, planerade kommande aktioner i det gamla hemlandet. Närmast på schemat låg räder mot Kullahalvöns fiskelägen. Till en början seglade han hotande av och an utefter kusten. Båten hade han tidigare tillskansat sig i Skåne och sedan försett den med ett par små kanoner. Vid strandhugg tog han svenska fångar och fick genom dem kunskaper om hur landet låg. Utefter skånska kusten fanns s.k. bondevakter och dem hade han, om de gjorde motstånd, skaffat rätt att skjuta. Ett drastiskt sätt att få folk att avstå från att hjälpa svenskarna.
Redan i februari anföll dessa snapphanar Mölle, som plundrades och brändes. Därpå kom turen till Viken. I Viken hade man i bevakningens tjänst inrättat ett vakthus med fast vakt. Den lilla byggnaden låg antagligen på fäladen norr om själva byn. Eftersom man var väl medveten om hotet från sjön fanns det för tillfället uppemot 50 vaktande och beväpnade bönder från Viken och trakten på plats i och vid huset. I skydd av nattens mörker närmade sig emellertid Eskild Nielsen och hans lilla trupp försåtligt och tyst stranden. Man gjorde en snabb landstigning och tog vakten med överraskning. Visserligen satte fiskebönderna sig här till en början till motvärn, men de fann snart för gott att retirera. Bättre fly än illa fäkta. Många kastade sina vapen och la helt enkelt benen på ryggen.
Men åter igen, skam den som ger sig. Lite senare på morgonen hade man med hjälp av byaluren blåst man ur huse. Återsamlade och med mod i barm och med vad vapen man kunnat uppbåda anföll man nu friskyttarna på stranden. Striden blev kort. Efter att ha bränt ner vakthuset beordrade Eskild Nielsen sina mannar i båtarna. Med sig hade de krigstroféer i form av vikenbornas tidigare efterlämnade vapen.
Så slutade det "Skånska kriget" för Vikens del. Ordningen var återställd och lugnet lägrade sig över den lilla fiskebyn. Byn som vid den här tiden hade minst ett hundratal vuxna innevånare. Mest fiskebönder och hantverkare.
Jag ska nu bara tillägga att friskyttekaptenen Eskild Nielsen var en son av bygden. Han kom från Häljaröd i Farhults socken och han hade värvat sig i danskarnas tjänst vid början av kriget med svenskarna. Hans friskyttekompani upplöstes efter krigsslutet 1679 och han övergick då till den danska arméns kavalleri. Till Skåne kunde han förstås aldrig återvända och han lär ha slutat sitt liv som strandvakt i Randers på Jylland. Eskild Nielsens gamla gård, som sedan flera år fått stå öde i Häljaröd, betraktades som s.k. "snapphanejord" och som sådan lär den ha beslagtagits och dragits in till svenska kronan.
Vikenreflexer av Stig Ewaldson
