Kullabygd

INGRESS

För 400 år sen, när Skåne var en del av Danmark, hade adeln oproportioneligt mycket makt och om en adelsman var tyrann hade de bönder som var "hans", dvs som brukade de gårdar som adelsherren ägde, mycket lite rättsskydd. Men ibland gick de för långt och "kungen" var tvungen att ingripa för att sina undersåtar mot adelsherrarna. Det är om det denna berättelse handlar om: om den gång 1624 då godsherren till Krapperup, Mourids Podebusk, dömdes för våldtäkt och överfall på en präst och landsförvisades, och om den unga flickan från Laröd, Kirstina Mogensdotter, som våldtogs av honom... Men denna artikel handlar också om de nästan okända källor till Kullabygdens historia som finns på andra sidan sundet. En ovärderlig skatt som låter oss blicka in i 1600-talets Skåne och lära känna de människor som bodde i våra hemtrakter för länge, länge sen.

SLUT INGRESS

1624 hölls en rättegång i Köpenhamn mot godsherrenn i Krapperup, Mourids Podebusk. han hade överfallit en präst och våldtagit en dotter till en av kungens bönder. Resultatet av rättegången blev att Mourids landsförvisades "för evig tid". Flera av rättegångsprotokollen är bevarade än idag och kan läsas på Riksarkivet i Köpenhamn. Det är om detta denna artikel handlar.

Men innan vi kommer in på vad som kom fram vid rättegången ska jag förklara lite vem Mourids Podebusk var och hur Kullabygden såg ut då han var herre till Krapperup.

Rubrik: Den unge slottsherren

Godsherren till Krapperup, den rika och fruktade Claus Podebusk med gods över hela Danmark, dog den 26 augusti 1616, 54 år gammal, på Krapperups slott. Hans lär ha ägt 11 800 bondgårdar vid tiden för hans död. Han var gift med Sofie Nielsdatter Ulfstand och hade många barn och dessa fick ärva godsherren. Den som fick ärva Krapperup i Luggude härad i Helsingborgs Län i Skåne, samt Skedal i Halland var den unge Mourids Podebusk som föddes runt 1600-1602. Hans bror Henrik fick familjegodset på odense, Korup samt Karsholms slott i Kristianstads län.

Den unge Mourids befann sig utomlands när pappan dog och där förblev han i fem år efter Claus Podebusks död. Först 1621 återvände han hem till Danmark och slog sig ner vid Krapperups slott.

Vad hans "undersåtar", bönderna som lydde under slottet, trodde det skulle innebära att få en ny herre till godset vet vi inte. Men vad de än tyckte om den unge herren till Krapperup är det ganska säkert att varken de, hade kunnat förutsäga det som skedde de tre åren efter hans återkomst.

Två år senare hölls en rättegångar mot Mourids Podebusk. Han stod anklagad för att ha mördat en människa med egna händer på Krapperups slott, men frikändes. Ytterligare ett år senare stod han anklagad för mord, misshandel av en präst, inbrott, våldtäkt mot en dotter till en av "kungens bönder", samt hot och försök att smutskasta riksrådet och länsherren till Helsingborgs Län, Anders Bille. Han dömdes och landsförvisades från Danmark för evig tid.

RUBRIK: Helsingborgs Län

Danmark var vid denna tid indelat i mindre administrativa enheter, sk. län. Kullabygden lydde under Helsingborgs län. Länsherre vid denna tiden var riksrådet Anders Bille (1578-1633). Hans arbetsplats var Helsingborgs slott och han bodde på Rosendals slott. Till sin hjälp hade Bille olika ridefogdar i varje härad som hjälpte honom med att driva in skatterna, i Luggude härad hette ridefogden 1623 Oluff Moegensen. Dessutom hade han olika länsmän, dvs poliser, som skötte rättsskipningen.

Skattesystemet var komplicerat och byggde på en indelning av varje län i mindre enheter, län, socknar och sättingar. Väsby Socken var t.ex. administrativt sett indelat både i Väsby socken och Väsby län vid den här tiden. Byn Viken och Storegård i Bräcke by i Väsby, Nr. 1 där kyrkovärden i Väsby kyrka Suend Suendsen bodde, ingick vid denna tid administrativt sett i Jonstorps setting (socken).

Självägande bönder, som i Sverige, fanns egentligen inte i Danmark, men det närmaste man kunde komma var de jordegna bönderna, Skattebönderna. Dessutom fanns leie eller fästebönder som man lite förenklat kan säga hyrde, inte ägde, sin gård och som fick göra ganska omfattande dagsverken för länsherren eller lokala adelsherrar. En tredje kategori var bönder som brukade kyrkans jord eller som brukade någon adelsherres jord.

En annan viktig maktfaktor var kyrkan. Präst i Brunnby socken, där Krapperups slott ligger, var vid den här tiden Hans Pedersen. I berättelsen om vad som skedde 1624 kommer vi att stifta bekantskap med andra lokala präster. Bland annat Hans Arnoldsson, prost i Helsingborg och Knud Hansen som var präst i Allerum.

Det är i Brunnby socken vår berättelse börjar, den 6 juli 1623 då Mourids Podebusk dödade sin stallmästare Jens Nielsen.

RUBRIK: Dråp eller mord?

På kvällen söndagen den 7 juli 1623 knackade det på dörren till Brunnbys prästgård. Det var en av Mourids Podebusks drängar som ridit dit för att hämta prästen Hans Pedersen. Drängen berättade att Mourids Podebusk hade skadat sin stallmästare Jens Nielsen dagen innan och låg för döden och behövde tröst och sista smörjelsen. Prästen red till Krapperup och gjorde detta.

Men en präst på den här tiden var inte enbart en präst. Han var överhetens förlängda arm. Det ingick i hans arbetsuppgifter att inte bara ge tröst, utan att även utreda det som skett. Han höll därför förhör med den döende.

En avskrift av hans förhör med Jens Nielsen finns bevarad. Den är skriven av Hans Pedersen den 10.e juli. Där skriver prästen att den döende stallmästaren i hans närvaro sagt att "Mourids Podebusk inte var skyldig till min död. jag död av den skada som jag fått eftersom jag lyfte min hand mot honom". Stallmästaren sa att han satt sig upp mot Podebusk, som var en god husbonde och om bara han hade lytt honom och gått och lagt sig hade inget av det skett som skedde på kvällen den 6.e juli.

Men vad hade egentligen hänt?

Länsherren Anders Bille begärde en utredning och förhör med de inblandade. Att den dräpta stallmästaren la skulden på sig själv ansågs inte som bevis nog.

Mourids Podebusks mammas ridefogde, Peder Busk som jobbade på Barsebäcks slott, och prästen i Brunnby, höll förhör i Krapperups stora sal med Mourids Podebusks undersåtar den 14 juli. De förhörde det tidigare stallmästaren på Krapperup Laurids Bentsen, två stalldrängar, Niels Hansen och Mourids Jensen och källarsvennen Hans Christensen. Dessutom vittnade två Möllebor, Hans Jacobsen och Claus Jacobsen Bruger.

Vittnena sa att Jens Nielsen hade använt otillbörliga, orespektfulla ord mot sin husbonde. Mourids Podebus bad då honom tiga och gå och lägga sig, Herr Mourids ska då ha gått in till sin sängkammare för att lägga sig men blev återigen störd av ett slagsmål mellan Jens och Mourids kammartjänare Holger Pedersen Skytte. Mourids fick till slut gå ner för att stoppa bråket. Gå i säng, annars fängslar jag dig, sa han, "Gack till din senng till ij morgen och ver til fredtz eller dersom du det icke gior, saa schall jeg lade digh sette henn paa et andet sted".

Jens Nielsen svarade med att hota herr Mourids: "Maa jeg icke slaes med Hollger Persen i aften, saa vill ieg endlig slaes med eder sielff, fordi der schall enndelig enn haffue hugh aff os i afften, och lader see, att ij bruger eders beste, jeg schall giore mit beste, det schall I veil faa att wiide, att jeg thienner eder for en karll". Sen slog han slottsherren och hoppade på honom. Då ska han ha sprungit in i Mourids Podebusks värja, och sjunkit ihop dödligt sårad.

Alla de närvarande skrev under med namn eller bomärken. Även prästen gjorde så. Men det lustiga är att Holger Persson, det enda vittnet till det som skedde, aldrig blev förhörd. Dessutom var alla vittnena underlydande till godsherren och således beroende av att hålla sig väl med honom.

Det är nog det som gör att myndigheterna i Köpenhamn i augusti är tveksamma till det de läser i rapporterna. Översekreterare Niels Friis till krastrup, som hade handom saken i kansliet, kommenterar i början av augusti att han ansåg att Mourids Podebusk nog inte var så oskyldig som han utmålade sig. Saken hamnade därför på kung Christian den fjärdes, dvs regeringens, bord. regeringen bad Anders Bille att komma med mer detaljerad information.

Vid de förhör som skedde efter den kungliga ordern, och då saken avhandlades på Luggude häradsrätt, upprepade vittnena vad de redan tidigare sagt till Peder Busk och prästen i Brunnby. Inga nya upplysningar kom fram. Dessutom lads det fram ett brev från Hercules Hansen i Nellåkra som berättade att den döde stallmästarens bror, Thomas Nielsen i Salling, inte misstänkte Podebusk och had fått den döde stallmästarens tillhörigheter skickade till sig. Brevet hade skrivits under av två borgare i Helsingborg. Så tydligen hade Mourids Podebusk låtit hämta den dödes bror från Jylland till Krapperup för att försäkra sig om att den dödes släkt inte skulle stämma honom för mord.

Luggude häradsrätt, liksom kungen, hade inget annat val än att acceptera hans oskuld. Mourids Podebusk kunde därför fritt besöka Köpenhamn och var en av de 68 adelsmän som reste till Blitzow under våren 1624 för att hämta hem liket av kungens bror, hertig Ulrik.

Men samtidigt kom rapporter om att Mourids Podebusk begått nya olagliga våldsdåd.

RUBRIK: Överfall på en präst.

I samband med rättegångarna mot Mourids Podebusk för våldtäkten på flickan från Laröd kom nya uppgifter fram om herr Mourids. Bland annat kom det fram uppgifter om att han jagat bort maken till en kvinna han var intresserad av och hade "besovit" henne, dvs haft sex med henne. men mer allvarligt var att en präst i Landskronatrakten, Christian Christensen, berättade för myndigheterna att Mourids Podebusk hade överfallit honom och flera bönder i januari samma år.

Herr Christens berättelse gick ut på att han hade hyrt lite skog av Axel Ulfstand till Dvege och att han och några sockenmän hade fört brännved från skogen hem till honom den nionde januari. Som tack fr hjälpen bjöd herr Christen dem på kvällsmat men mitt i maten kom Mouids Podebusk och kaptenen Otto dit. Prästen bad dem sitta ner och bjöd in dem också.

Gästerna var märkbart berusade och efter några minuter hade kaptenen hunnit slå ner två av gästerna vid matbordet.

och så fortsatte kvällen. Bönderna flydde ut på gården efter ett tag. Men gick in igen när Mourids och kaptenen ätit klat och ridit bort. Men efter ett tag kom Mourids, kaptenen och två trumpetare tillbaka. Mourids beordrade trumpetarna att spela och drog sin värja och jagade ut bönderna igen. Sen gick han ner i källaren, åt och drack och slog sönder inredningen. Just det blev senare en stor sak då rättegång hölls mot Mourids i början av Juni i Landskrona. Det var ett nödår i Danmark och att slå sönder krus med öl och kasta kött på golvet i huset hos en av "Guds tjänare" ansågs som extra barbariskt.

En prästbonde (en som arrenderade en av kyrkans gårdar) som jagats ut, Peder Mogensen, återvände för att leta efter sina tillhörigheter men blev slagen blodig och utkastad.Prästen hade fullt sjå med att hålla bönderna lugna. De ville försvara sig mot Mourids. Han gick därför in för att frsöka lugna Mourids och kaptenen. Då tog Mourids tag i prästen och sa: "du är den jag letar efter" och högg honom i huvudet med värjan så att värjan gick itu. Det gjorde Mourids bara mer rasande så han slog prästen gång på gång med värjfästet. Som tur var kunde han ta sig ur Mourids grepp och rymde ur stugan.

Efter att ha slagit sönder mycket av inredningen lämnade Mourids gården. Prästen och bönderna vittnade senare om att Mourids hotat dem även efter denna händelse.

RUBRIK: Våldtäkt på en flicka i Laröd

Tre månader senare, torsdagen den 22 april 1624, begick han ytterligare ett våldsdåd. Då våldtog han Kristina Mogensdotter, en självägande bonde som dessutom var, elelr hade varit, länsman i Allerum socken, "Mogens i Laröd", Mogens Rasmusson. han bodde i det som senare blev Nr. 2 i Laröd. Länamannen var en sorts kombinerad polis och kronofogde på lokal nivå och alltså en tjänsteman som direkt lydde under Anders Bille, länsherren till Helsingborg.

Kirstina, och hennes väninna Inger Pedersdotter hade gått till Helsingborg för att handla. De var båda två pigor. Kirstina hos sin familj och Inger hos smeden i trakten, Nils Smed i "stengravarna" i Laröd. Stengravarna var ett stenbrott som låg vid stranden nedanför nuvarande Sofiero och Laröd.

När Kirstina

och hennes väninna inne i Helsingborg och "gjorde stan". De passerade därvid ett värdshus och markte då, att de observerades av en herreman. Då de genast såg, att det var Mourids Fodebusk, blev de mycket skrämda och vek snabbt in i en gränd. Väl där gjorde de sig ärende in i en ba­garbod. De trodde nu, att de genom denna manöver und­kommit Mourids och begav sig skyndsamt hem till Laröd. Vid lilla Pålsjö blev de emel­lertid upphunna av Mourids, som kom ridande med sin ridknekt. Till all lycka för Kirstina fanns vittnen på plats, ett par arbetare och några fiskare från Helsingör. Vad som nu följer skedde mitt på dagen och alldeles i närheten av landsvågen. Med hästarnas hjälp lyckades Mourids och ridknekten skil­ja flickorna åt De drev däref­ter Kierstina över ett gärde och ner mot en sluttning Mou­rids sprang av hästen och för­sökte fullfölja sina avsikter med Kirstina, men hon för­svarade sig tappert en hel tim­me. Mourids blev allt våldsam­mare, och till slut högg han sina ryttarsporrar i hennes bröst? Han befallde därefter ridknekt att fortsätta. Denne misslyckades också, men en halvtimme fick Kirstina kämpa med honom. När ingen av dem nådde sitt syfte, började de håna Kirstina och skrek högt och ljudligt, att hon var vanskapt. Till slut gav de upp och Kirstina tog hon sig hem till Laröd, och hennes hennes föräldrar såg till att hon kom i säng.

For der gores rede for den stakkels piges og de ovrige vidners fremstilling av sagen, vil det vsere rimeligt at sige den smule, der kan oplyses om hende og hendes milieu. Hun hed Kirsten Mogensdatter og hendes fader var en selvejerbonde fra Laverod Mogens Rasmussen, der i al fald fra 1598 havde siddet pa en stor gard pa ca. 15 tdr. hk. og i 1617 betalte 2 dlr. i skat og holdt to tjenestekarle, i 1621 dog kun een. Han er formentlig den Mogens Rasmussen, der i 1598 bodede 2 dlr. for uret, han gjorde Bent Pedersen i Laverod. Endnu i 1633 sad han pa garden, men han er vistnok dod i dette ar, i al fald sad der en ny bonde Anders Svendsen pa garden i 1636. I en arrsekke var han fritaget for at yde skat og landgilde, fordi han var »lensmand«, det vil sige en slags sognefoged, der blandt andet havde med skatteopkraevningen at gore, sa hans sociale position var god, Om hans hustru vides kun navnet »Zicille« Nielsdatter, og at hun fulgtes med datteren til Rosendal for at klage38). Kirsten Mogensdatter og en anden kvinde Inger Pedersdatter, der boede hos Niels Smed i Gravene i Helsingborg, var torsdag d. 22. april sammen i Helsingborg, hvor de sa, at Mourids Podebusk sad i Albert Jorgensens bislag og drak. De gik ned i et andet straede og kobte brod, og der red Mourids Podebusk forbi dem selv tredie. Pa vejen gennem byen modte rytterne borgeren Peder Boge, der var pa hjemvejen fra Gravene, og en av dem rabte til ham: »Av vejen, din skselm!« Peder Boge gav sig til at lobe og krob pa hsender og fodder op ad en skraning, men en av karlene red hen og generede ham med sin hest. Mourids Podebuskrabte: »Hvor er den skaelm?« Karlen svarede: »Her er han«, og Mourids Podebusk trak sin pampert39) og slog borgeren pa hojre arm og i hovedet, sa han faldt omkuld og besvimede. Dette optrin bevidnedes av en anden borger Baltser Jensen, men affaeren kom ikke til at spille nogen storre rolle senere, for pa herredstinget erkendte Mourids Podebusksfuldmaegtig Peder Buck forholdet og tilbod at stille Peder Boge tilfreds blandt andet ved at godtgore ham hans udgifter til badskaerlon, og dermed troede Mourids Podebusk, at den side av sagen var ude av verden. Efter denne bedrift red han med sit folge ud av Helsingborg mod nord ad Krapperup til og red efter pigerne udenfor Povlskob, idet han efter at have indhentet kvinderne red et slag ned mod en baek, men kom tilbage, da pigerne var kommet noget bort fra denne landsby. Kirsten gik langs med et gserde, da Mourids Podebusk stodte hende omkuld med bagdelen av sin hest, og da hun kom op igen og sprang ind til gaerdet, greb han hende fat i kjortelen. Hun kom 10s, men da hun var kommet ned til baekken, sprang han av hesten og rykkede hende til sig over gaerdet og sagde: »Dersom jeg ikke ma ligge hos dig, da skal jeg skyde dig ihjel!« Han vaeltede hende omkuld pa ryggen, og da hun vred sig om pa siden, tradte han pa hende og »knusede« hende og huggede hende med sporen, sa blodet 10b, og han lagde sig oven pa hende, medens hun skreg og rabte hojt, og da han ikke »kunne fa mon40) med mig«, bad han sin karl ga til hende, og han bar sig ad ligesom sin husbond, blot huggede han hende ikke med sporen, men sagde: »Jeg far ingen mon med hende«, hvortil Mourids Podebusk svarede: »Jeg far selv at give mig til hende igen.« Han fortsatte da som for, men »der han ikke kunne fa mon med mig, da stod han op og tog mine ben og lagde pa hans axel, sa mine klaeder haengte ned til jorden over mit hovede, og sagde til mig, at jeg var vanskabt, og da slap jeg fra ham«. Derpa gik karlen 10s pa hende igen, og da heller ikke han kunne opna noget, spyttede han ad hende og sagde, hun var vanskabt, »ligesom hans junker havde sagt tilforn«.Endelig forlod de hende, og hun slap vaek. De rev ikke hendes kleder itu, skont hun havde dem over hovedet, »og ikke heller fik deres vilje med mig, som de havde villet«41). Denne Kirstei Mogensdatters egen skildring blev bekraeftet om ikke i alle, sa dog i mange enkeltheder av en raekke vidner, der havde set mer eller mindre til begivenhederne, men hvorav ingen havde turdet gribe ind. Peder og Laurids Jensen fra Helsingor havde vaeret pa stranden mellem Helsingborg og Povlskob og havde set, at en karl kom ridende og skilte to kvind.er ad, der gik sammen pa vejen, medens en anden rytter tog den ene kvinde ved handen, men hun 10b hen til den anden karl og sagde: »Hjaelper mig eller beder for mig.« Siden var pigen pa den anden side av gserdet, medens rytteren var pa vejen udenfor. Tre fiskere fra Helsingborg Laurids onevsen, Hans Pedersen og Jens Mogensen havde den dag va?ret ude at kaste kroge, og da de roede ind mod land og satte baden og gik hjemad mod byen, sa de, at Mourids Podebusk holdt pa en hest, medens en pige gik indenfor et gaerde i en lokke, og en karl red udenfor gserdet pa vejen. Disse tre blev borte for vidnerne nede ved baekken, og de vidste ikke, om det var Mourids Podebusk eller karlen, der blev borte rued pigen. Fiskerne havde vaeret temmelig langt borte fra gerningsstedet og havde maske derfor kun set lidt, eller ogsa var de forsigtige folk. Men mere kunne Sivert Knudsen oplyse. Han havde vaeret ude at sa rug i en Iokke for sin husbond Jacob Webber, og han sa Mourids Podebusk komme ridende med to andre ryttere bag sig. Han greb en pige i armen, og hun ville nodigt med ham, men han holdt fast ved hende, sa hun fulgtes noget med ham og hesten. Siden slap hun fra ham og kom over diget ind i Iokken og ville vaere hos saedemanden, men da Mourids Podebusk red gennem leddet, vendte pigen sig om og gik ned mod bsekken ved stendiget. Mourids Podebusk greb hende i armen og rykkede hende over diget til sig, og de blev sammen i en time, medens karlen red frem og tilbage, hvorpa Mourids Podebusk red ned til stranden, medens karlen var en halv time hos pigen. Kirstens ledsagerske Inger Pedersdatter berettede, at Mourids Podebusk gennede Kirsten med hesten, medens en anden karl red efter Inger, og da hun mente, at han ville »genne« hende, gik hun sin vej og fik folgeskab med Niels Svarrer et stykke, til han gik op ad lien. Hun horte kun, at Kirsten rabte, at him skulle bie. Til bestyrkeUe av disse vidnesbyrd d. 12. maj lod Anders Bille avholdeen ny vidneavhoring pa herredstinget d. 2. juni. Her berettede Niels Lauridsen — vistnok den ovennaevnte Niels Svarrer — til hvem Anders Bille allerede d. L2. maj havde henvist, at han og radmand Niels Povlsen kom ridende efter Mourids Podebusk ud av Helsingborg, da de et stykke udenfor byen sa to kvinder ga pa vejen. Mourids Podebusk red hen til den ene av pigerne og snakkede med hende, medens de to borgere red ned til stranden. Pigen sprang over gaerdet og gik langs med ageren, medens Mourids Podebusk red pa vejen og talte til hende. Niels Lauridsenred hen til Mourids Podebusk og sagde: »Kommer, lader os ride«, men det svarede han ikke pa. Han havde ikke set Mourids Podebusk av hesten, for han red strax bort, men han havde hort, at Kirsten rabte indenfor gaerdet til den anden pige og bad hende bie, og siden sa han ikke Kirsten udenfor gaerdet. Pa tinget d. 2. juni modte Henrik Gyldenstierne,gift med Lisbeth Podebusk, for sin svoger og spurgte Kirsten, om det var gaet sadan til, som vidnet havde sagt. Ja, svarede Kirsten, altsammen, og hun havde ikke staet pa diget og snakket med Mourids Podebusk. Dette ma Henrik Gyldenstierne formentlig have insinueret, men der kom ikke mere ud av det, for Anders Bille henviste Henrik Gyldenstierne til, at hvis han ville have yderligere svar av Kirsten, matte han staevne hende til forklaring. Deter forstaeligt, at Anders Bille gerne ville have dette vidne avhort, for det gjorde kun Mourids Podebusks sag vaerre, at han trods opfordring til at ride videre havde fortsat med at plage pigen med sin tilnaermelser. Kirstens moder Cecilie Nielsdalter forklarede d. 12. maj, at Kirsten havde klaget til hende samme dag over sin slemme medfart. Kirsten var da ogsa sa mishandlet, at hun den naeste dag la til sengs, og da kom selvejerbonden Mogens Bentsen og tjenestekarlen Hans Sorensen ind i Mogens Rasmussens gard, hvor hun sad i sengen og berettede for dem om overfaldet, sadan som hun havde vidnet, og viste dem sit bryst, som Mourids Podebusk havde hugget med sporen. Dette vidnesbyrd avgaves av begge de to msend42). Kirsten havde altsa, som loven kraevede det, strax klaget over voldtsegtsforsoget,og om lordagen var hun sa restitueret, at hun og hendes moder gik til Rosendal for at klage til Anders Bille, der som lensmand havde dem i forsvar, men han var pa Gunnerstorp hos Jorgen Vind. Da Anders Bille kom hjem og horte, hun havde opsogt ham, sendte han dagen derpa — sondag — bud efter hende, og hun kom med sin moder og fremsatte sin klage og forklarede, at hun ikke havde kunnet korame med den til ham for, fordi hun ikke havde truffet ham hjemme om lordagen. I overvaerelse av en stor forsamling gjorde Kirsten sa rede for overfaldet. Til stede var hr. Anders Sinclair, jomfru Sofie Gait, biskoppen i Lunde stift dr. Mads Jensen Medelfar, Kirstens sognepraest hr. Knud Hansen i Allerum43) og hans nabopraest hr. Peder Thomsen i Krop44) og Marine, gift med praesten i Kvinge hr. O/«/45). Det har vaeret slemt for den stakkels mishandlede pige overfor de mange fremmede mennesker at skulle gore rede for overfaldet i alle dets detailler, men det har him gjort og vist dem sit sarede bryst, for herom har hr. Knud Hansen efter sin provst hr. Hans Arnoldsen i Helsingborgs befaling d. 24. maj skrevet en beretning, der i alle traek svarer til Kirstens vidnesbyrd pa tinge, og den er tiltradt av hr. Peder Thomsen. De to praester har ogsa gjort noje rede for Kirstens forklaring ora, hvorfor hun ikke allerede om lordagen kunne bringe sin klage frem for Anders Bille. Da praesternes erklaering ikke indeholder noget nyt til oplysning om overfaldet, ma den vsere tilvejebragtfor at stotte Anders Bille mod Mourids Podebusks beskyldning for at have truet Kirsten til at aendre sin fremstilling. Pa herredstinget spurgte Anders Bille udtrykkeligt Kirsten og Cecilie, om han havde haft bud til dem med trusel for at fa dem til at klage, men der svarede de, at de selv forst —forgaeves — havde vaeret Rosendal, og forst derefter havde han haft bud efter dem. Yderligere henviste Anders Bille til, at de adelsfolk og praester, der havde overvaeret Kirstens forklaring pa Rosendal om sjzndagen, kunne bekraefte, at han ikke havde truet hende, og at hun havde villet klage tidligere. Anders Billes frygt for, hvad Mourids Podebusk kunne hitte pa at gore pa herredstinget, viste sig at vaere ugrundet, for han modte slet ikke, og da haris fuldmaegtig blev spurgt, om han havde noget at svare til Kirstens og vidnernes fremstilling, sagde han blot, at der skulle svares i sagen, nar Mourids Podebusk selv kom til stede. Dette skete aldrig. Heller ikke forte Mourids Podebusk noget vidne for at bevise sin uskyld. Tvaertimod. Anders Bille havde naturligt nok onsket at fa fat pa de karle, der havde fulgtes med deres junker fra Helsingborg, og han gjorde da ogsa l?ors0g herpa. let brev46) av d. 21. maj til Christian Friis skrev han blandt andet: »kand ieg dig wenligen icke forholde, at ieg haffuer erfaret, at denne compaen Moridz Pudebuschis karll ved naffn Niels Pouelsen, som med hannem war i den uforskantlig gierning, skall nu ride for Mouritz der oppe under den hallandsche fahne«, og han beder derfor kansleren tale med Holger Rosenkrantz*7) om at anholde kumpanen og sende ham i jern ledsaget av to ryttere til Anders Bille, der selv havde skrevet til Holger Rosenkrantz derom. Hvorvidt deter lykkedesAnders Bille at fa fat i Niels Poulsen, kan ikke ses, men er det lykkedes, er han nok ikke sluppet helskindet fra sin andel i den affaere, selv om han ikke er blevet fort som vidne under rettertingssagen. Pa herredagen i Kobenhavn d. 9. juli 1624 behandledes sa sagerne mod Mourids Podebusk for kongen og hele rigsradet med undtagelse av Anders Bille, der optradte som anklager sammen med Gabriel Kruse48). Forst fremlagde Gabriel Kruse sin del av anklagen, saledes som deter omtalt overfor side 8. Derefter tog Anders Bille fat, idet han fremlagde tingsvidnerne fra Luggude herredsting, hr. Knud Hansens erklsering og Mourids Podebusks brev av d. 28. april. Han procederede derpa forst om brevet, som han mente »mig utilborligen pa min sere angriber« og gjorde rede for, hvordan det var gaet til med Kirstens henvendelse pa Rosendal og henviste til, at da han havde vaeret bortrejst, kunne kan ikke have »instigeret« Kirsten Mogensdatter til hendes klage. Anders Bille mente, at Mourids Podebusk for dette forhold burde straffes efter recessens kapitel 20, hvorefter han skulle dommes som Iogner. Mourids Podebusk fremlagde dels en — udateret — beretning, dels tre skriftlige indlaeg. I beretningen er han pa fuldt tilbagetog med hensyn til sine beskyldninger mod Anders Bille, og den lyder i dombogens referat: »Eftersom jeg skulle have tilskrevet Anders Bille et brev, at han skulle have truet et kvindfolk til at skulle nu vidne pa mig, hvilket, som jeg for star, han skulle nu ville udtyde, at jeg skulle have givet ham dermed sag, at han det gjort skulle have, hvilket ingenlunde har vseret min mening, men alleneste har skrevet ham til i den mening, at han ville lade mig vide, om han var saledes til sinds at ville gore, eftersom det var mig berettet, hvilket er ud av mit brev at erf are, idet jeg udav ham var begaerendes, at han ville lade mig vide noget svar derpa. Jeg har ej heller, ved min gud, desvaerre, nogen tid laest brevet, men forset mig, idet jeg efter den andens beretning, og som han mig for skrevet har, har underskrevet. Har jeg mig der udi forset, da beder jeg eders kongelige majestaet for guds skyld ville mig dette nadig forlade«. Den tarvelige undskyldning at vselte ansvaret over pa skriveren, var i sig selv ganske vaerdilos, da Mourids Podebusk jo faktisk havde underskrevet brevet, og dette var i hele sit indhold netop sadan, som Anders Bille havde opfattet det: en grov beskyldning, og selv om skriveren havde givet sin herre et neddaempet referat, kunne hovedindholdet umuligt forsvinde, og det var jo da ogsa skrevet efter nans herres onske.- Der kan ikke vaere tvivl om, at Mourids Podebusk 10j. Indlseggene er ikke mere vaerd. Med hensyn til »det klammeri« med praesten og bonderne i Landskrone, mente han ikke, at det kunne bevises, at praesten havcle klaget, eller at han selv havde givet arsag til striden. Bondernes vidner stemte efter hans mening ikke overens, og han bad om respit til at stsevne dem til landstinget, sa han kunne bevise sin uskyld. — Sporgsmalet om, hvorvidt praesten havde klaget, var irrelevant, idet kongen gennem lensmanden havde rejst sagen, og Mourids Podebuskhavde ikke i den maned, der var gaet siden vidneavhoringen i Landskrone, gjort noget tillob til at fa disse vidnesbyrd omstodt. Endnu spinklere er hans indlaeg i voldtaegtssagen: hendes beskyldning var usandfaerdig, og hendes vidnesbyrd burde ikke komme ham til skade mod hans benaegtelse. — Han havde haft rig lejlighed til pa herredstinget at anfaegte hendes vidnesbyrd, men det var ikke sket, og mod de fremkomne overensstemmende vidnesbyrd fra andre, som han heller ikke havcle sogt omstodt, var hans benaegtelse ganske vaerdilos. Endelig havde det ikke vseret hans hensigt at forulempe Anders Bille, men han ville l)lot have svar pa sit brevs sporgsmal om, hvorvidt det, der var ham berettet, var rigtigt, — og sa gentager han sin ovennaevnte erklaering. Anders Bille kraevede ham straffet for voldtaegt efter gardsrettens 15. kapitel, der fastslog dodsstraf herfor, »efterdi det klarligen formeldes udi den jyske lovbogs fortale, at alle dommere og herredsfogeder skal sentere og domme efter forskrevne jyske lovbog udi de lande, som den er brugelig, sa og enhver dommer at domme udi enhver provins og lande efter deres lov, hvor de ikke findes at vaere imod recessen, forordninger, handfaestningen, gardsretten og soretten.«49). Om Mourids Podebusk skulle sta til rette, fordi han huggede den Helsingborgborger samme tid foruden skel og brode, indstilledes underdanigst til kongen. Overfor Mourids Podebusks svage indlaeg kunne dommens indhold ikke vaere tvivlsom, og den blev da ogsa: »Efterdi vi befinder, at forskrevneMourids Podebusk tvende gange er indgangen i forskrevne praests hus og der gjort stor gewalt og overlast med sonderhug og anden utilborlighed,desligeste overfaldet praesten og ham saret, slagen og ilde medfaretuden al skyld og brode, ... da skal Mourids Podebusk sta samme praest til rette i'or void og haervaerk, sa og ham erstatte al hvis skade, han ham gjort har, dernaest efterdi det befindes, at forskrevne Mourids Podebusk den pige, som han er beskyldt for, ikke alene har overfaldet, men og det sin karl sadant at gore ham befalet, og pigens skrig og rab er hort, dertil ined hans voldsomme forsaet ogsa med slagen, stoden og saren efter hendes beskyldning bekraeftes og forskrevne Mourids Podebuskslig mishandling saledes modvilligen (o: mod hendes vilje) har ovet og bedrevet, da [skal] Mourids Podebusk inden sex uger romme alle vore lande, riger og fyrstendommer og derudinden sin livstid ikke mere lade sig befinde, sammeledes skal han derforuden indgive i Helsingborghospital 1000 rdl.50) og pigen 200 rdl., desligeste skal han tilfredsstillePeder Boge i Helsingborg, han overfaldet har. Belangendes den skselden Mourids Podebusk i sin missiv til hr. Anders Bille har tilskrevet,da efterdi han sig derudi her for retten har undskyldt og sadant avbedt, har hr. Anders Bille ham det efterladt.« Mourids Podebusk undgik at blive domt sora Iogner ved sin undskyldning, og han slap med livet i behold, men ellers var domnien odelaeggende for ham, idet landsforvisningen ogsa betod hans udstodelse av det gode selskab, en social deklassering. Boden og erstatningen er store, vel vaerdien ay en snes tonder hartkorn, men da han var en rig mand, der i 1625 taxeredes for 1100 tdr. htk. til rostjeneste, er han jo kommet over det. Maerkeligt nok har doramen ikke fastsat nogen erstatning til den sarede bonde i Landskrone, skont Gabriel Kruse havde krsevet det, og skont Kirsten ikke havde kraevet den erstatning, sora hun fik. Nar Mourids Podebusk ikke mistede livet, som gardsretten kraevede det, har domstolen vaeret mildere end loven, og det kan vsere, fordi voldtaegten ikke fuldbyrdedes, men maske ligger der heri, at da forbrydelsen hverken var sket i kongens gard eller et sted, hvor kongen opholdt sig, eller pa en adelsgard, men pa aben landevej, kunne det maske vsere tvivlsomt, om den kunne falde ind under gardsretten. Snarest har man dog maske lov til at antage, at rettertinget, hvor hard den av det idomte straf end var, har kviet sig ved at henrette en adelsmand for overfald pa en bondepige. Dog, hverken dengang eller senere gik domstolene altid frem efter lovens straengeste bogstav. Allerede inden herredagen var avsluttet, viste folgerne av dommen over Mourids Podebusk sig. Fru Dorte von Buchwald61) kraevede ham d. 15. juli for 2820 rdl. in specie og 7 % rente, som skulle have vaeret betalt pa sidste Kieler omslag, men ikke var blevet det. Han var derfor blevet manet til at holde et serligt indlager52), indtil betalingen var sket, men heller ikke dette havde han gjort. Trods et lofte pa herredagen 1623 havde han intet betalt, og hun kraevede derfor noget av hans gods udlagt som betaling. Til stotte herfor fremlagde hun et brev fra Mourids Podebusk,udstedt d. 27. februar 1623, hvori han erkendte gaelden og renten og lovede at betale til naeste herredag. Nar Dorte v. Buchwald nu rejste sagen, var det fordi him ville have betaling eller et nyt brev, for han forlodlandet, og hans fuldmaegtig lovede brev og segl, og at him skulle blive tilfredsstillet med jordegods. Dommen fastslog, at Mourids Podebuskvar pligtig til at betale det krevede belob og bestemte, at han ikke matte avhaende noget av sit gods, forend fru Dorte v. Buchwald var blevettilfredsstille t53). I sarnmenhasng med denne sag ma det formentlig ses, at da Mourids Podebusk, inden han forlod landet, sogte om tilladelse til at sselge av sit gods, skont han ikke var fyldt 25 ar, bevilgedes det ham pa betingelse av, at han forst skulle betale det, han var domt til at yde og tilfredsstille sine kreditorer, men da hansom naevnt endnu aret efter taxeredes til 1100 tdr. htk., har han ikke strax realiseret sine godser, og i al fald besad han endnu ved sin dod hovedgarden Skedal i Halland54). Mourids Podebusk drog til Tyskland og gik i kejserlig tjeneste, hvor han blev oberst55). Sandsynligvis har han kunnet kobe eller hverve et regiment og derved faet titlen. Hans forhold i Tyskland kendes ikke, udover at han i 1631 blev gift med Marie Margrethe von Hatzfeldt-Wildenberg, med hvem han havde et barn, der dode tidligt.