Alf Åberg i SvD om Truls Andersson och Svanebäck
1981 publicerade kriminalkommissarien Uno Röndahl i Kristianstad sin bok Skåneland utan förskoning. Hans bok recenserades av Alf Åberg i Svenska Dagbladet 11/1 1982. Detta är början av recensionen.
"ALLA HAR vi en lustgård i verkligheten och fantasin. Min lustgård heter Svanebäck, en gård norr om Viken i nordvästra Skåne. Gården fick sitt namn av romantiska lantmätare under 1800-talet. Tidigare när mina förfäder tog den i besittning, de höll den till första världskrigets slut — hette den Svinnebäck, sannolikt efter den lilla bäcken som svinner i Öresund.
Roskildefredens år 1658 satt en av mina förfäder Truls Andersson på Svinnebäck. Han var skattebonde. Gården var hans egen. Hur klarade han nationalitetsskiftet? Hur bar han sig åt att på en natt byta nationalitet från dansk till svensk? Jag ställde frågan till mig själv, på 1930-talet i Lund, och den frågan förvandlade mig från släktforskare till historiker. Svaret på frågan måste jag söka i kyrkböcker och skattelängder, i befallningsmäns skrivelser, i domböcker och indelningsprotokoll, och i dem hittade jag Truls Anderssons trygghets förankringar.
Han hade för det första en stor släkt som sträckte sig inåt landet mot Flenige och Strövelstorp. Han tillhörde vidare ett byalag längs kusten upp mot Lerberget, och detta byalag hade vrakbärgning som en av sina binäringar. Så snart ett handelsfartyg under en stormnatt gått på grund vid Svinabådans rev, stack de ut med sina båtar och bärgade lasten, Godset staplade de på standen, där den kunglige befallningsmannen räknade det, men en del av det förde de med visshet undan för egen deL Ett sådant agerande krävde helt säkert god sammanhållning och passlighet för det fall befallningsmannen stod på kronans sida och inte föredrog att samarbeta med dem. Men bönderna var vana vid lagarbete.
Den tredje av Truls Anderssonssons förankringar var kyrkoherden i Väsby. Han var en fordrande man som krävde tionde och flitiga kyrkobesök. Men han kunde skriva och stod på böndemas sida som deras ombudsman inför myndigheterna. "Bönderna har kommit överens om att ljuga, och prästen stöder dem i deras otidiga beteende." Så klagar en uppsvensk skattekommissarie i det erövrade Skåne på 1690-talet, och han hade helt säkert rätt.
Släkten, byalaget och kyrkan - i dessa tre var Truls Anderssons trygghet förankrad. Hans gård blev aldrig indelad under rytteriet, och han slapp att ta befattning med någon bråkig uppsvensk eller tysk ryttare.
Svinnebäck blev tillsammans med nio andra gårdar anslagen till fyren på Kullaberg. Bönderna på dessa gårdar måste under stora besvärligheter frakta upp kolen på öppna vagnar den långa vägen från Mölle till spetsen på Kullen, där fyren stod.
NÄR KRIGET mellan Sverige och Danmark på nytt bröt ut år 1676, valde bönderna i Viken att ligga stilla. Någon snapphane blev Truls Andersson aldrig, fast det fanns ett livaktigt snapphanekompani på Kullaberg.
Men när han en krigshöst blev kommenderad på strandvakt vid Viken och snapphanarna kom i båtar, kastade han musköten och sprang; kanske därför att han inte ville skjuta på landsman men mest sannolikt därför att han inte ville ta ställning. Det kunde de fattiga och egendomslösa göra som inte hade något att förlora, men inte han som hade hustru, barn och egen gård. Sverige och Danmark fick tvista om landet bäst de kunde - den lilla värld Truls Andersson tillhörde hade sin egen rätt, sin egen trygghet.
Sverige vann och Truls son Nils Trulssson gick i svensk tjänst och blev föreståndare för de bönder som höll fyren på Kullaberg vid liv. Det hände en hel del fartygskatastrofer längs kusten, och bönderna fick mycket att bestyra med bärgning av folk och gods. De främmande köpmännen klagade över att fyren var släckt under stormiga nätter, men fyringsbönderna svor på att den brann, och de svenska myndigheterna ställde sig på deras sida.
Nils Trulsson lärde sig att skriva svenska och det är värt att minnas att svenska var det första språk som skåningarna lärde sig att skriva. Det var på svenska de inhämtade sina kunskaper i almanackor, psalmböcker och postillor. Det var detta svenska skriftspråk, deras första och enda litterära språk som gjorde dem till svenskar eller i varje fall till försvenskade skåningar: Det var studiet av dessa förfäder som lärde mig att historien handlar om enskilda människor, deras strävanden, önskningar och tro.
Många forskare - både professionella och amatörer - har studerat Skånes försvenskning i akterna. De tycks i stort sett vara överens om vad som skedde.
Genom Roskildefreden förvandlades Skåne från ett danskt huvudland till ett svenskt gränsland. På ett helt annat sätt än Blekinge och Halland tillhörde Skåne det danska kultursamfundet. Det var den mäktiga skånska adeln som bär upp denna rikskultur. De skånska adelsmännen for ofta över Sundet De hade egna hus i Köpenhamn. Flera av dem satt i den danska regeringen. Adeln var det enda privilegierade ståndet i provinsen. De andra tre stånden saknade politiska rättigheter och hade ingen närmare kontakt med den danska huvudstaden eller kulturen. De kände sig i första hand som skåningar.
Forskarna har också - var och en inom sitt område - visat vilka vägar de svenska myndigheterna valde för att försvenska sina nyförvärvade undersåtar. De flesta anser att försvenskningen på det hela taget var fullbordad på 1690-talet. Slutåret sätter somliga till år 1698, då Karl XI gav tillstånd till att skåningar fick bli ryttare vid de båda regementen som fanns i provinsen..."
