Om Pesten i Stockholm 1710, Johan Henrik Schröder

Akademisk avhandling från 1854

Utdrag ur volym 1

Den farsot, som 1710 utbröt i Stockholm, och, såsom det heter i Kongl. Rådets Memorial af d. 18 Jan. 1711, »lijka som en vådheldh grep omkring sig och med ett ynkeligit Spectakel härjade staden», hade sedan mera än tusen år tillbaka tid efter annan visat sig i Europa...

(...)

Anledningar till smittosamma sjukdomars utveckling och utbredande finna vi i rikt mått vid det 18:de årh. början. Ofver nästan hela Europa flammade krigslågan. I dess ena hälft stridde man om arfsföljden till Spaniens thron efter Carl II; i den andra framträngde Carl XII Till dessa politiska förhållanden slöto sig inflytelserika förändringar i den physiska verlden: meteorer af olika slag, jordbäfningar, öfversvämningar o. d. Kometer visade sig åren 4702, 1706 och 1707. Täta norrsken varsnades i Danmark och England 1707. Blod regnade vid Örsjö i Skåne. Jordbäfningar på åtskilliga ställen i Europa, t. ex. på Sicilien 1706, då Trapani blef en grushög, och i Danmark 1709. Nämnde år märktes äfven på Alnön i Medelpad jordskalf, och det i Juli månad. Under ett häftigt utbrott af Vesuvius år 1705 höjde sig en ny ö i Archipelagen. Afven de klimatiska förhållandena afveko ofta och mycket från det vanliga.

Så uppgifves, att hettan under sommaren 1705 varit så förfärlig, att i Montpellier en gång thermometern stod på vattnets kokpunkt. I början af 1709 åter var kölden så stark, att hela Östersjön blef isbelagd, Venedig omgafs med is och alla oljeträd i Italien gingo ut. I Sverige stodo ekarna sommaren derefter liksom förvissnade. Och då snön smälte, uppstodo öfversvämningar, som förstörde hvad vinterkölden lemnat öfrigt. Deraf inträffade allmän missväxt, isynnerhet i Östergöthland, och hela skaror af tiggare öfversvämmade dagligen riket. — Nästan hvarje af dessa år utmärktes också af såväl ovanlig sjuklighet i allmänhet, som särskildt fortskridande af både pestens och koppornas utbredning åt nordvest.

Tillståndet i Sverige vid ifrågavarande tid tecknar Rosenstein med följande korta, men uttrycksfulla ord: »Konungen var i Bender. Här var ingen lydnad. Folket var skrämdt, nedslaget och modfäldt». Af Pultava- slaget väcktes man »ur den förtröstande väntningens drömmar; och vaknandet var förfärligt. Med olyckan infinna sig den smärtligaste öfverraskning, omätlig sörg, kamp emellan förtviflan och ruelsefulla andagtsutgjutel- ser». - Och så kom pesten.

Sedan Bubonpesten nått Danzig och flera andra städer vid Östersjön, och Sverige således hotades, utfärdade Kongl. Senaten d. 25 Aug. 1709 en Förordning, huru med »the från misstänkte och besmittade orter anländande Skepp och Farkoster förhållas skulle». Vissa orter bestämdes till karantänsplatser: i Stockholms grannskap voro Sandhamn och Waxholm dertill utsedda, hvarest passagerare skulle utligga sin 40 dygn långa karantänstid. Efter ingången underrättelse, när denna tid för hvarje karantänsskyldig var tilländalupen, bestyrde Magistraten om läkares utsändande för att besigtiga samma personer, och när Magistraten och Landshöfdingen fått veta, »hvilka läkaren fann så frije, at the utan all fara kunna få komma hijt upp», skulle vederbörande sedan »om theras upkomst» få behöriga ordres. Sedermera skulle »Inspectoren» inkomma med underrättelse, hvaruti »theras equipage» bestod, och huruvida den är »så vädrat och rökt», att äfven den kunde få komma in i Stockholm. Mången tyckte detta förfaringssätt vid karantänsplatserna gå nog långsamt, och föredrogo der- före att utan besigtning begifva sig derifrån.

Senaten fann sig alltså föranlåten att den 1 Sept. 1710 förnya och skärpa 1709 års karantänsförfattning. Då förbjöds ytterligare att »ingen må fördrista sig sättia i land — , utan förblifva på farkosterne; Sammaledes, at ingen, hvare sig Bönder i skärgården eller Koddarepigor och andra må understå sig slijke personer at inpractisera eller befordra och hysa, wijd lifsstraff tilgörande». Då var det likväl för sent. Pesten hade redan insmugit sig i Stockholm.

Farsoten skall hafva blifvit hitförd med Liffländare, som flygtade öfver Östersjön för de segrande Ryssarna, »hvilket klart synes deraf, att pesten först angrep det huset på Ladugårdslandet, hvarest de första då togo her- bärge». Och Hedin utsätter dess första yppande till den 26 Aug. Men den första till Magistraten ingifna veckolistan på döde af den 27 Aug. har redan ett antal af 155 döde. Således fanns pesten, eller åtminstone pestlika symptomer, redan vid den angifna tiden i åtskilliga delar af staden, hvilket ock synes af Apothekaren Berendta inför Collegium Medicum d. 9 Aug. afgifna berättelse, »at i hans Apothek folk warit hadde at kiöpa medicamenter, de der berättat, at åtskilliga wijd S:t Olof och S:t Johannes hastigt hade dött, och wijd be- nen samt föttren haft bruna och swartacktiga bölder». Han hänvisade dessutom till det allmänna ryktet. — Men som Mansa anmärker, är det icke ovanligt i smittosamama sjukdomars historia, att farsotens utgångspunkt ej med säkerhet kan utvisas, hvartill ett af de närmaste skäl är det, att beslägtade sjukdomsformer småningom antaga epidemiens karakter. Och att den allmänna sjukligheten i staden var större ån vanligt, intygade D:r. Schmidt: han hade funnit, säger han, en »Febris maligna contagiosa såväl förleden höst som nu gå i schwang, och på Söder och i Staden hade monge dött».

Enligt Collegii Medici protocoller var det i sammankomsten d. 9 Aug. som möjligheten af pestens tillvaro i Stockholm första gången ifrågasattes. Orsaken till denna frågas väckande var ett Senatens Bref, dat. d. 4 Aug., med anhållan om »en formlig Peest-Cuurs uppsättiande». Collegii Assessorer frågade sig sins emellan, men »om pestilentz wiste ingen något att berätta». Beslutet blef »at som alt intet bewijste någon grasserande Pestilentia, man än wijdare hade at härom förnimma, och sådant sedan Kongl. Senaten tillkännagifva». I alla fall skulle Pestcuren uppsättas, hvilket uppdrogs åt D:r Bromell.

Väntan

Oaktadt pestens härjningar på andra sidan Östersjön och den ökade sjukligheten inom sjelfva Stockholm, väntade man således, trygg vid tanken på den »stränga» karantänen vid Sandhamn. »Säkerheten är också ett Guds straff» säger Norrköpings nitiske läkare D:r Block, »hwaruti största delen, såsom thenna gången skedt är, söfwes, så i anseende til tidiga nödvändiga politiska anstalter, som tidigt undanflyttiande och andra praeservativer, hwarutaf sedermera intet annat än en ostyrlig Confusion och obotelig skada oumgängeligen härflyter, hwilkes tiltagande man tå först, lijka som hals öfwer hufwud, moste sökia at hindra och hämma, tå gode förordninger och anstalter icke stort uträtta kunna. Hwilket alt man sist med et Sero sapiunt Phryges sakna måste.»

— »Först i dag», d. 11 Aug., säger Borgmästar Hyltén inför Senaten, »har Stadsphysicus v. Hoorn berättat oss om denna sjukdom, och att den icke tvore fullkomlig pest».

Äfven sedermera, då man »fått rön i handom», sökte man likväl fördölja rätta tillståndet, troligen i välmenande afsigt att icke uppskrämma sinnena. Så påminner Archiater Hiaerne, d. 29 Aug., Kongl. Canzelliet »huru högst nödigt wore med några rader i awisorne at förekomma det almänna högst skadeliga rycktet om en nu grasserande pestilentia i Stockholm.»

Emellertid tilltogo ryktena om plötsliga dödsfall på flera ställen i staden, isynnerhet på Ladugårdslandet, och vunno hos Coll. Med. större uppmärksamhet. I sessionen d. 18 Aug. berättar Arch. Hiaarne för Collegium, att hos honom hade dagen förut varit en skräddare från Ladugårdslandet »Arfwed Cavat wijd napn» och »beklagat det hans hustru var illa sjuk, hafwandes i ljumsken en öm och stor bölda», och att 10 personer i samma gård redan dött, alla inom 3 dygn, samt att •värden sjelf, en glasmästare, låg illa sjuk. Collegium afsände då, »för att förnimma om sant wore, att detta huset wore med någon pestilentialisk sjukdomb besmittadt, som thet gemena rycktet gick», Doctorerna v. Hoorn, Grim, Bromell och Stadsphysicus v. Dahn till skräddrens boning. Dessa herrars berättelse, d. 19 Aug., bekräftade det allmänna ryktet. Doctor Grim »som åtskkilliga pestilentier utomlands bewijstat hadde», förklarade »dessa Buboner wara af samma art och egenskap som de sig i Pestilentiske tijder wijsa pläga». — Till Senaten gingo då genast Archiater Hiaerne och D:r Ribe att meddela underrättelse härom. Och dagen derpå »resolverades», att Collegium i skrifvelse till Senaten skulle »i djupaste underdånighet begiära, det en skyndsam an- stalt gjöras måtte, såväl med Pesthus, Pestdoctorer och Pestbarberares anskaffande, som all annan vid ett så olyckligt tilfälle högst nödig anstalt».

Från Senaten utgingo då förordnanden till Magistraten. Den skulle i samråd med Coli. Med. vidtaga de nödiga mått och steg, hvarföre också Borgmästarne Aulevill och Nyman jemte några Rådmän infunno sig d. Aug. »för att med Collegium conspirera om ett och annat som thet almänna bästa anginge».

Åtgärder vidtogs

Så börjades nu öfverläggningar; och åtgärder vidtogos så skyndsamt som möjligt att hämma det sig alltmera kringgripande onda. Under namn af »allmän Brandsyn» visiterades husen och sjuke och döde upptecknades. Tillika anbefalldes att de sjuke bland »the fattige på holmen» skulle i tid skiljas från de friske, liken insve- pas i kläderna, genast i grafven läggas och med kalk öfverströs, samt på holmen rökningar anställas med tjära. — Ofver »det usla och eländiga tillståndet», som under pesttiden rådde bland dessa fattiga, beklagade sig Barberaren Ziervogel inför Collegium (d. 13 Sept). »Där war emot 400 sjuke, och ibland them många med bölder under armarna och i ljumsken, men the lågo för eländigt, på bara hårda sängbräden, fulla med löss och orenlighet, at them ingen utan största fahra kunde ekiöta eller handtera.»

En gammal förordning af d. 13 Sept. 1657 fäste Magistratens uppmärksamhet. Den innehöll, att »de som med denna smittosamhet antingen allaredan äro, eller kunna blifwa(!) befängde och inficerade, måge sig och de sina til förlust- och wederqweckelse, njuta frij uthgång på luftige orter utom staden; nemligen de på Norremalm til sin förlustan en stor tomt wijd träsket men de i Staden och på Södremalm, wijd Hammarbysjön, neder om Stadsträdgården». Collegium Med., som härom förfrågades, fann det »mycket skäligt» att äfven nu iakttaga detta; men i de af Magistraten utgifna förordningarna talas intet derom.

Derjemte förnyades flera gånger de fordna förordningarna om renlighet på gatorna och i husen; och »alvarligen förbödos mångelskor att löpa in i husen med sina waror». Så ock påbjöds »hvarje hushållare här i staden, sträng- och alvarligen, at aldeles afskaffa sine Swin, hvilka både förorsaka och med sig föra en elak stank».

Angående det smittade glasmästarehuset på Ladugårdslandet förfrågade sig Magistraten hos Collegium, om ej vakt borde sättas ikring detsamma; men Colleg. ansåg det »icke nödigt». Dock skulle »folket uti huset tilsågas at flijtigt rökia med enris, göra rummen väl rena och ingen insläppa der de sjuke legat hadde.» —

Alla anstalter tillstyrkte Colleg. Med. borde ske »utan buller och i största tysthet som möjeligt wore. Publcationer och almänna utrop wore ej ännu af nöden, utan bäst med sådant innehålla, så länge Öfverheten i staden wore, och sjukdomen sig ej mer utspridt hadde».

Förnämsta omsorgen var naturligtvis att så fort som möjligt få i ordning ett allmänt Sjukhus. Den 20 Aug. hade Colleg. Med. af Senaten begärt att ett »rumrikt» hus dertill skulle upplåtas, och d. 20 Sept. publicerades att ett allmänt sjukhus vore ytterst på Ladugårdslandet nedanvid sjön, vid den s. k. Lavallés tomt inrättadt, »dit hvar och en, effter derå uttagen zedell i Stadzens Politie Collegio, kan låta föra den som blifver af farsoten beswärad och han vill hafva utur sitt hus.» [Nuv Fredrikshof nära historiska museet)

Tidens knapphet och andra omständigheter gjorde att sjukhuset blef högst ofullständigt utrustadt, hvarföre det också i samma publication tillägges, »at the som äro förmögne och kunna betala, straxt erläggia en skälig wederkientzlo derför, och meddela sine sjuke någre ringe sängkläder att liggia uppå.» Medicamenter, Doctorer och Barberare, säger Publicationen, funnos der. Om tillståndet i öfrigt inom detta sjukhus under pesttiden sakna vi underrättelser, men förmodligen var det ungefär lika med det som rådde inom Köpenhamns Lazarett, då samma farsot der uppträdde 1711, och af Mansa sålunda beskrifves: »Idelig indlöb Klager ofver at Utugt, Klammeri, Slagsmaaal, ugudelig Tale og gudsbespottende Banden tog ofverhaand i Lazarethet og maatte nedkalle Forsynets svaere Straffedome. Icke allene Vaagekonerne bestial de Syge og Döde, men de Syge bestial hinanden indbyrdes. Barbaersvenderne paasagdes, at de udpressede Penge af de Syge for medicamenter». Der gick det så långt, att en »Profos eller Tugtemester» måste tillsättas.

— Under pestens fortgående härjning befanns sjukhuset otillräckligt, hvarföre många måste föras till Skeppsholmen, hvilket i hög grad ökade det förra eländet derstädes. Dessutom hade redan förut äfven »Rörstrands huset» blifvit utsedt till sjukhus, hvilket den patrullerande Stadsvakten skulle tillkännagifva allmänheten. (Nuv. Rörstrands slott)

Läkarna

Till »Pestmedicus» för Stockholms stad valde Coll Med., genast vid farsotens början, D:r Grim såsom en man »den wacker experience hadde haft wijd slijka tilfällen». Lönen skulle blifva »ansenlig». Emedan Colleg. hade åtskilligt att meddela honom, men »gärna såg, att han härefter hölle sig ifrån dess sammankomster», uppsattes för honom en »Instruction», hvarefter han skulle sig rätta. Så skulle han icke utan Collegii lof få fara utur staden; han skulle inlemna specificerade uppgifter på sjuka och husen, hvaruti de sjuke voro, »jemvähl quantiteten af de som döde blefve och de som uppkom- mo» — Under hans lydno skulle »lijkgubbarna» (hvarom nedan) stå. — Till sin hjelp, isynnerhet för skötseln af de fattige på holmen, begärde D:r Grim ett par Barberare, men Magistraten tyckte, att »nu i förstone och til dess man får se om denna sjukdom något wijdare skulle sig utbreda, en Barberare vara nog af», och utnämnde dertill Barberar Ziervogel med lön af 150 R:dr månadtligen, »emedan han blir utestängd från all annan praxis och näring, samt måtte på egen bekostnad anskaffa och underhålla tvänne gesällen).

Magistraten ålades att utse en »beskiedelig person» för att gå Pestmedicus tillhanda med »relation om de sjuke». Men oaktadt både »drängen och fohrtyget» som ofvannämnde Instruction ålade D:r Grim att sig anskaffa »på det ej ansvaret då något försummas kunde på honom falla», så blef naturligtvis en enda läkare otillräcklig för den alltmera tilltagande mängd som behöfde hans hjelp. Ännu en Pestmedicus anställdes, nemligen D:r Burchardt. Emmellan dessa fördelades Stockholm, så att Börchardt skulle betjena »hela Norremalm och halfva sijdan af Staden ifrån Kåkbrinken ända uppåt Kiöpmansgatan och Skieps- bron». I Förordningen af d. 20 Sept. »angående åthekillige måhl, som böra i acht tagas wid den nu påstående Farsoten» underrättas de »som hafwa den olyckan at af thenne Sjukdomen blifwa behäftade», att af vederbörande vore till allmänhetens tjenst förordnade »Höglärde Herr Herman Nicolai Grim och Johan Börchardt samt Barberarne Mäster Jochim Ziervogel och Levin Jahn, med tvänne gesäller för hvardera .... boendes D:r Grim i Staden på Kinstugatan, Börchardt vid Tyska brunnen, Ziervogel i Staden på Kungsgatan och Jahn uti Tyska Kyrkiobrinken uti de hus, som med en hvit tafla med svart påskrift betecknade äro».

Af Collegii Medici protocoll för den 4 4 Sept, synes att åtskilliga klagomål uppstått emot D:r Grim, hvarföre han förmanades »at gå til de fattige oftare och intet extorquera några penningar af them, intet snäsa them, utan gå til alla utan begäran af betalning effter han får så stoor lön; intet skräcka folket för andra Doctorer utan låta hvar och en bruka hwem de behaga».

— Således voro dessa båda icke de enda läkare som lemnade de betryckta innevånarne sin hjelp. Såsom Pestmedici omnämnes äfven Heyne och Wertmöller; om Hoorn heter det »att han ej drog sig undan när pesten grasserade», och Hermanni dog af pesten. Att någon läkare flydde från den olyckliga staden finna vi ej uppgifvet.

Af de nio Apothek, som vid den tiden funnos i hufvudstaden, bestämdes 4 till s. k. Pestapothek, neml. på Ladugårdslandet Björnen (Apothekaren Berendt), på Norremalm Lejonet (Apoth. Boberg), i Staden Förgylla örnen (Fichtelius) och på Söder Enhörningen (Strobel).

Der skulle de fattige gratia erhålla »goda och tjenliga» medicamenter. Sedermera utsträcktes detta till samteliga Apotheken »alenast ordet Gratis tecknades på Receptet».

Den 8 Sept. uppläste D:r Heyne för Colleg. Med. ett förslag om en »vijss repartition eller indelning af husen för de friske och sjuke, till hvilket werks befrämjande nödigt wore att anställa ett Consilium eller Collegium Sanitatis.» Förslaget väckte bifall och verkställdes. I öfverståthållarens skrifvelse till Senaten d. 11 Oktob. motiveras inrättandet af besagde Collegium sålunda: »— — ett Collegium Sanitatis, bestående af Doctorer, några Magistratens ledamöter, prester och Fältskärer, på det at de — som hwar i sitt kall och stånd hafwa uti denna samma affaire olijka syslor och dock nödvändigt böra sammanstöta til et ändamål, som är at förekomma och bota denna sjukdom — måge kunna på et ställe sammanbära sine rådslag, de bästa utväljas och vederbörligen exequeras.» — Från denna Sundhets-Commission utgingo sedermera alla förordningarne och Politie Collegium var den verkställande makten. Men för att hafva närmare inseende öfver förordningarnes iakttagande skulle Stadsvakten »dagligen dags» patrullera kring ga- torna, vidmakthålla renlighet och »hindra klädmäklerskor att löpa in i husen.» Och dessutom »bestod Magistraten Fiskalen Pollius 4 Dl. Smt. om dagen på en häst, hwar dag som Politiae Collegium finner nödigt at låta honom rida kring i staden och hafwa upsickt på at allt behö- rigen efterlefwes.»

Pesten slår rot

Såsom vi sett, hade man i början misskänt sjukdomens natur, och pesten hade således hunnit slå fast rot i staden, innan man blef uppmärksam derpå. Listan på döde under veckan d. 17—24 Sept. har för de särskilda församlingarne följande mortalitet stal: Storkyrkan 23, Tyska kyrkan 10, Eiddarholmen 3, Finska församlingen 15, Clara och S:t Olofs fs. 101, Jacob och Johannes 56, Ladugårslandet 128, Kungsholmen 12, Barnhuset 6, Maria 91, Catharina 141.

Ostörd hade den sålunda fått tillfälle att utbreda sig, och var nu, mer och mindre förödande, tillstädes i alla stadens delar, då man beslöt att tillgripa ett medel, som man redan under förra tidera epidemier begagnat, men som för att gifva något hopp om framgång borde hafva användta mot de aldraförsta pestfallen. För att hindra communication med pestsmittade och deras hus, och derigenom söka hämma farsotens kringgripande, anbefalltea genom Magistratens Förordning af d. 20 Sept., att hvarje hus, som pesten hemsökte, skulle »efter derom hos Magistraten gjord noga undersökning, huru monge Personer deruti blifvit döde, samt hvad beskaffenhet elliest med Huset, och de deruti befintelige Huahåld kan vara, igenom Stadzens Politise Collegii Betjening med et hvit Kora utkmärkias.» Vid lifsstraff förbjöds att utplåna dessa kors, och »derigenom bedraga okunnugt folk til stadigt omgänge med sig», eller stryka kors på andras portar »at dermed komma deras Hus och Gårdar i rop och ryckte, samt derigenom betaga dem commerce och omgänge med alt annat folk.»

Senatens för hela riket gällande Förordning dat. Arboga d. 8 Nov. 1710, har detta något annorlunda. Enligt den »will det för allting wara rådeligt», att den sjuke föres till någon förordnad ort utom staden; de i huset qvarblifvande skola afhålla sig från umgänge med andra och ej gå ut utan vissa »wahrmärken»; men skulle huset vara »aldeles besmittadt», så skulle det korsbetecknas och »fullel tilslutas», och de deruti vistande »flyttias til någon afsides ort uthi staden», utan gemenskap med andra, till dess »man får se, huruvida de kunna vara aldeles obesmittade.»

Ingen utom läkaren, presten och — likbäraren skulle få insläppas. Huru det skulle tillgå med desses, från allt umgänge afskiljdes, underhåll, finnes icke anfördt; förmodligen iakttogs hvad en äldre förordning, neml. af d. 13 Sept. 1657, derom stadgar: »om de sjukes och besmittades födo och underhåll är så förordnadt, at them skole förordnas wissa handtlangare af Stadswackten, som them skola opwäckta och hwars och ens nödtorft dageligen utfråga. Och emedan med penningen kan wara något äfventyr, skola the altijd hafwa uthom sine hus, reent och friskt watten, deruti Penningarne förr ftn the emottagas skola kastas, och sedan säljaren lefwereras.» (»På de ställen man skulle handla något hade de ett kärl med watten, i hvilket man kastade pengarne.» Major Pehr Cortmans Journal ifrån 1695 till 1758. Mscr. Ups. Ac. Bibi.)

Dock fingo sedermera, enligt Senatens allmänna förordning af d. 8 Nov., de i sådana hus ännu friska, »när de det omträngia», gå ut, men såsom varande »befängde», skulle de hafva vissa »wahr-märken», neml. »Manfolk en hwit käpp i handen, och Qvinfolken ett hwitt kläde bundit öfver munnen.»

— Den som blef till hälsan återstäld, skulle »icke understå sig att gå utur sitt hus och ibland annat folk», förrän han erhållit vederbörande Doctors eller Chirurgs skriftliga attestatum.

Hvilken jemmer och förtviflan måste icke hafva herrskat inom dessa i dubbel mening korsbärande hus! Skydda och fruktade sågo deras hjelplösa innevånare döden lössläppt ibland sig. Fruktan för vidröring förlamade medlidandet, och tanken på egen räddning sönderslet familjebanden; men det lemnade förruttnande liket drog, hämnande, med sig den hjertlöse: och snart stod huset öde, och blef »fullel tillslutet.» — Ej minskades bekymren genom lifsmedlens dagligen tilltagande dyrhet och svårigheten att anskaffa dem; och så blef troligen i månget hus hungern pestens trogna bundsförvandt Fruktan för denna afepärrning finna vi också hafva förmått innevånarne att i det längsta dölja sina sjuka och, oaktadt lifs etraffet, utstryka de varnande korsen. Men äfven exempel på ejelfuppoffring och kärlek äro bevarade från dessa fasans dagar. Så berättas om Emerentia Lydelia, Kyrkoherdens i Jacob, Andrae Lysings maka, att hon »i hela pestilentztiden haft all mödo ospard, til at i församlingen opwackta och skiöta the sjuke och swepa the döde.»

Till smittans utbredande bidrog icke så litet vinningslystnaden. Menniskonaturen, förnekar sig aldrig. Nästan formlig handel egde rum med aflidnes gångoch säng-kläder. Sjelfva liken i grafvarne spolierades. Stölder begingos i de utdöda husen, och det goda priset lockade köpare. Icke allenast den snikne arfvingen — heter det — tillgrep »straxt owarsamligen och til äfventyrs til andra sina medarfvingars praejudice» den aflidnes egendom, utan äfven andra »som på intet sätt äro berättigade till den dödes qvarlåtenskap», refvo densamma till sig. Derför påbjöds sträng- och allvarligen, att timade dödsmåhl, vid hvilka egendom vore att dela, skulle tillkännagifvas hos Borgmästare och Råd, uti PolitiaeColl. och Förmyndare-kammaren, »på det at de måge genom sine tilförordnade, låta qvarlåtenskapen uti vederbörligt förwahr ställa, eller effter omständigheterna derom förordna.» Brott häremot skulle som »en grof stöld och tjufnad anses, och effter lag afstraffas.»

Med afseende på pestsmittades andliga nöd, voro vissa prester antagne och förordnade, hvilka skulle hålla sig afskiljde från andra och besöka de sjuke, på det »församlingarnas ordentelige Själasörjare ej måtte smitta sig och sine åhörare»; och »hafva de som dessa präster behöfwa, at hos hwar och en Församlings Klåckare få beskied, hwarest de stå at igenfinna.»

Stadens innevånare ålades att, vid plikt af 50 D:r Smt., »upphäfva alla Beklagningsbesök, Lijk-processer, samt stora Sammankomster wijd Dödzmål, Bröllop, Barnsöhl och stora Måltider eller Pancquetter, effter som, förutan den Guds förtörnelse, som der wijd igenom öfverflödighet och annat oskick kan förelöpa, ingen kan ware kunnig om den andras tilstånd.» — Ottesångspredikningarne inställdes, emedan det var »mycket skadeligit, at uthi nu påstående tjocka och töckniga wäderlek, bittida om morgonen utgå», och emedan man kom under fund med, att »owarsamt Tjenstefolk brukade den tijden til skadeligt besök hos sine sjuke och bekanta» under föregifvande att »gå i Ottan.» Och »på det Högmässo- predikningarne eij måtte för långt uthdragas igenom de många Communikanterna», så utdelades Nattvarden äfven om Onsdagen och Fredagen.

För att så mycket som möjligt hämma smittans kringförande, förbjödos ock alla »Boflyttningar och Tiänstefolks ombyten vrid instundande Fahrdag.» — Man borde »söka förena sig med sina husvärdar att få förblifva till nästkommande Påsk.» Att anslå hyressedlar på de af pesten förödda husen, såsom skedt var, förbjöds sträng- och allvarligen. All skolgång upphörde; och tiggare skulle »upptagas af gatorna och föras till förordnade orter.»

Den största försigtighet borde iakttagas med husdjuren, så att smittan icke med dem fortplantades. »Hundar och kattor, hvarest de träffas, skola blifva ombrackte» — Och »til sjelfva luftens rensande och bewarande från smitto» förordnades att med enris, hästgödsel och »andra til rökwerk tjenliga saker» rökas skulle icke allenast i husen, utan äfven på torg och allmänna platser, hvarest de »wid en vijss tima på dagen, neml. kl. 7 om morgonen, kl. 11 om middagen och kl. 5 om aftonen an- tändas skola.»

Rika fick begravas i kyrkogårdarna, fattiga inte

För att förhindra kyrkogårdarnes öfverfyllande med lik, hade man, genast vid farsotens början, förordnat vissa allmänna begrafhingsplatser, der de fattige, och de som icke hade egna grafvar, skulle jordas, såsom vid Rörstrand samt Båtsmans-kyrkogården på Ladugårdslandet. Men de allt flera af den grasserande pesten bortryckta fordrade, tid efter annan, flera hviloställen. Den s. k. fattigkyrkogården på Ladugårdslandet »vid Bagare Kamechers trädgård» var så öfverfylld med lik, att jorden knappast täckte dem. För denna församling upplåts Kalfhagen. De öfriga stadsdelarne fingo ock »bijkyrkiogårdar.» Trädgårdstomten ytterst på Badstugugatan på norr »kan brukas till S:t Clarae och Jacobs församlingar.» Äfvenså Ormträsket. På Södermalm an vistes för Marias församling en tomt vid den s. k. Dantos gatan, och för Catharinas församling Grindshagen.

Dessa förordningar väckte den största ovilja hos den fördomsfulla menigheten. »Största beswäret — säger Swedberg — »war med menige hopen, som inga- lunda wille låta sina af pesten omkomna begrafvas utom kyrkiogårdarne. Gifwande sig intet så mykit öfwer all then olågenhet, som pestilentien med sig hade, såsom öfwer thetta.» De släpade sjelfve om nätterna de sinas lik till kyrkogårdarne, och hellre än att anhöriga skulle hvila i jord, som icke beskuggades af kyrkans murar, lät man dem ligga och förruttna i husen.

Detta gällde egentligen om de fattige och »gemene»; de mera förmögne ansåg man sig icke kunna neka att låta begrafva de sina i kyrkogårdarne, »hwareet grafwen straxt med jord och Kalk betäckies»; men »i sjelfwa Kyrkione» tilläts icke begrafning. Ingen »skiänkning af wijn eller andra drycker» fick ega rum, ej heller »samkväm, process, bårkläde eller leijkappor.» Liken skulle »straxt wijd dödsmålet läggias i kistan med det lakan, hvarpå then döde aflidit, och med Kalk beströs, samt Kistlåcket, utan att fördröja tijden med de wanlige Swepnings-anstalter igenslås, och om möjeligt är,' innan 12 timmars tid utan Bårkläde och Långkappor, samt när mörkt är, med facklor utbäras och begrafvas.» Sedermera förbjöds (Förordn. d. 5 Nov.), troligen på gifne anledningar, att inga begrafningar skulle försiggå efter kl. 7 om aftonen: sednare på qvällen »kunde en och annan olägenhet härflyta, ja mord och dråp döljas och nedertystas.»

»Ärlige och beskiedlige borgare» buro »hederliga och förmögna lik» till jorden; »de förordnade Gubbarna» de fattiges Åkare kommo skramlande med sina långkärror och ropade: »Har nij några fattiga lijk.» Stora vagnar »lika Ammunitionsvagnar» förfärdigades till de dödas så mycket skyndsammare bortförande från gatorna. Dem som ville »låta bruka sig at lyfta de dödas lekammen på och af vagnarna» lofvades 6 mark km:t om dagen och »behörig praeservatif, på thet the för all smitto måge vara desto Bäkrare», .... »börandes ingen med skiälsord eller någon förevitelse them förolämpa.» Hela dagarne voro dessa dödens Omnibusar i gång, om- gifna af de i svart vaxduk klädde bärarne, och företrädda af »tvänne tukthuskonor», ringande med klockor; vid hvilket tecken husens portar öppnades och nya fördes till den sista färden.

Med afseende på sjelfva begrafningarne anföra vi, oförändrad, en af den samtida Antiqvarien Elias Brenner uppsatt berättelse, hvilken i handskrift förvaras i Carolinska Institutets Bibliothek.

»En kort berättelse, huru det i denna Pestetijden här på Södre-Malm afluppit med de sälsamma begrafnings-Processer, dem wij alla (: Gud bättre:) med egna ögon sett, emedan de hvar stund och hela dagen igenom passerat mitt Fönster forbij, och kanske i framtijden, då Pesten uphört, skulle glömmas, eller åtminstone intet så lätteligen tros. I synnerhet har wij märkt dessa Processer på Femhanda sått förrättas. Den första och hederligaste är deras, som åtniuta Kyrkiogårdarna, de blifva "burna af wissa der till bestälta lijkbärare af Borgerskapet, som af sig komne äro, och ingen annan förtjenst för den förderfade Handelen skull weta at tillgå. De hafa nu efter Collegii Medici förslag och Magistratens ordres måst anlägga en särdeles Habit och det för twenne orsaker skull; 4 :o at the skola wara utmärkte at the eij så lätteligen besmitta andra. 2:o at denna Dräckten, som består af swart glatt dwälk (?), intet så lätteligen skall antaga smittan som ylle-kläder. De skulle och i dessa sina swarta skinande Kläder på Theater intet så illa repräsentera D:r Fausti följe. Inga Kappor eller Bårkläden får nu brukas at derigenom förekomma smittan. Af Kistan som står bar på båren och antalet af bärarena kan man märka hvilken är hederligare eller ringare....

(...)