Om Pesten i Stockholm 1710, Johan Henrik Schröder
Akademisk avhandling från 1854
Den farsot, som 1710 utbröt i Stockholm, och, såsom det heter i Kongl. Rådets Memorial af d. 18 Jan. 1711, »lijka som en vådheldh grep omkring sig och med ett ynkeligit Spectakel härjade staden», hade sedan mera än tusen år tillbaka tid efter annan visat sig i Europa...
(...)
Anledningar till smittosamma sjukdomars utveckling och utbredande finna vi i rikt mått vid det 18:de årh. början. Ofver nästan hela Europa flammade krigslågan. I dess ena hälft stridde man om arfsföljden till Spaniens thron efter Carl II; i den andra framträngde Carl XII Till dessa politiska förhållanden slöto sig inflytelserika förändringar i den physiska verlden: meteorer af olika slag, jordbäfningar, öfversvämningar o. d. Kometer visade sig åren 4702, 1706 och 1707. Täta norrsken varsnades i Danmark och England 1707. Blod regnade vid Örsjö i Skåne. Jordbäfningar på åtskilliga ställen i Europa, t. ex. på Sicilien 1706, då Trapani blef en grushög, och i Danmark 1709. Nämnde år märktes äfven på Alnön i Medelpad jordskalf, och det i Juli månad. Under ett häftigt utbrott af Vesuvius år 1705 höjde sig en ny ö i Archipelagen. Afven de klimatiska förhållandena afveko ofta och mycket från det vanliga.
Så uppgifves, att hettan under sommaren 1705 varit så förfärlig, att i Montpellier en gång thermometern stod på vattnets kokpunkt. I början af 1709 åter var kölden så stark, att hela Östersjön blef isbelagd, Venedig omgafs med is och alla oljeträd i Italien gingo ut. I Sverige stodo ekarna sommaren derefter liksom förvissnade. Och då snön smälte, uppstodo öfversvämningar, som förstörde hvad vinterkölden lemnat öfrigt. Deraf inträffade allmän missväxt, isynnerhet i Östergöthland, och hela skaror af tiggare öfversvämmade dagligen riket. — Nästan hvarje af dessa år utmärktes också af såväl ovanlig sjuklighet i allmänhet, som särskildt fortskridande af både pestens och koppornas utbredning åt nordvest.
Tillståndet i Sverige vid ifrågavarande tid tecknar Rosenstein med följande korta, men uttrycksfulla ord: »Konungen var i Bender. Här var ingen lydnad. Folket var skrämdt, nedslaget och modfäldt». Af Pultava- slaget väcktes man »ur den förtröstande väntningens drömmar; och vaknandet var förfärligt. Med olyckan infinna sig den smärtligaste öfverraskning, omätlig sörg, kamp emellan förtviflan och ruelsefulla andagtsutgjutel- ser». - Och så kom pesten.
Sedan Bubonpesten nått Danzig och flera andra städer vid Östersjön, och Sverige således hotades, utfärdade Kongl. Senaten d. 25 Aug. 1709 en Förordning, huru med »the från misstänkte och besmittade orter anländande Skepp och Farkoster förhållas skulle». Vissa orter bestämdes till karantänsplatser: i Stockholms grannskap voro Sandhamn och Waxholm dertill utsedda, hvarest passagerare skulle utligga sin 40 dygn långa karantänstid. Efter ingången underrättelse, när denna tid för hvarje karantänsskyldig var tilländalupen, bestyrde Magistraten om läkares utsändande för att besigtiga samma personer, och när Magistraten och Landshöfdingen fått veta, »hvilka läkaren fann så frije, at the utan all fara kunna få komma hijt upp», skulle vederbörande sedan »om theras upkomst» få behöriga ordres. Sedermera skulle »Inspectoren» inkomma med underrättelse, hvaruti »theras equipage» bestod, och huruvida den är »så vädrat och rökt», att äfven den kunde få komma in i Stockholm. Mången tyckte detta förfaringssätt vid karantänsplatserna gå nog långsamt, och föredrogo der- före att utan besigtning begifva sig derifrån.
Senaten fann sig alltså föranlåten att den 1 Sept. 1710 förnya och skärpa 1709 års karantänsförfattning. Då förbjöds ytterligare att »ingen må fördrista sig sättia i land — , utan förblifva på farkosterne; Sammaledes, at ingen, hvare sig Bönder i skärgården eller Koddarepigor och andra må understå sig slijke personer at inpractisera eller befordra och hysa, wijd lifsstraff tilgörande». Då var det likväl för sent. Pesten hade redan insmugit sig i Stockholm.
Farsoten skall hafva blifvit hitförd med Liffländare, som flygtade öfver Östersjön för de segrande Ryssarna, »hvilket klart synes deraf, att pesten först angrep det huset på Ladugårdslandet, hvarest de första då togo her- bärge». Och Hedin utsätter dess första yppande till den 26 Aug. Men den första till Magistraten ingifna veckolistan på döde af den 27 Aug. har redan ett antal af 155 döde. Således fanns pesten, eller åtminstone pestlika symptomer, redan vid den angifna tiden i åtskilliga delar af staden, hvilket ock synes af Apothekaren Berendta inför Collegium Medicum d. 9 Aug. afgifna berättelse, »at i hans Apothek folk warit hadde at kiöpa medicamenter, de der berättat, at åtskilliga wijd S:t Olof och S:t Johannes hastigt hade dött, och wijd be- nen samt föttren haft bruna och swartacktiga bölder». Han hänvisade dessutom till det allmänna ryktet. — Men som Mansa anmärker, är det icke ovanligt i smittosamama sjukdomars historia, att farsotens utgångspunkt ej med säkerhet kan utvisas, hvartill ett af de närmaste skäl är det, att beslägtade sjukdomsformer småningom antaga epidemiens karakter. Och att den allmänna sjukligheten i staden var större ån vanligt, intygade D:r. Schmidt: han hade funnit, säger han, en »Febris maligna contagiosa såväl förleden höst som nu gå i schwang, och på Söder och i Staden hade monge dött».
Enligt Collegii Medici protocoller var det i sammankomsten d. 9 Aug. som möjligheten af pestens tillvaro i Stockholm första gången ifrågasattes. Orsaken till denna frågas väckande var ett Senatens Bref, dat. d. 4 Aug., med anhållan om »en formlig Peest-Cuurs uppsättiande». Collegii Assessorer frågade sig sins emellan, men »om pestilentz wiste ingen något att berätta». Beslutet blef »at som alt intet bewijste någon grasserande Pestilentia, man än wijdare hade at härom förnimma, och sådant sedan Kongl. Senaten tillkännagifva». I alla fall skulle Pestcuren uppsättas, hvilket uppdrogs åt D:r Bromell.
Oaktadt pestens härjningar på andra sidan Östersjön och den ökade sjukligheten inom sjelfva Stockholm, väntade man således, trygg vid tanken på den »stränga» karantänen vid Sandhamn. »Säkerheten är också ett Guds straff» säger Norrköpings nitiske läkare D:r Block, »hwaruti största delen, såsom thenna gången skedt är, söfwes, så i anseende til tidiga nödvändiga politiska anstalter, som tidigt undanflyttiande och andra praeservativer, hwarutaf sedermera intet annat än en ostyrlig Confusion och obotelig skada oumgängeligen härflyter, hwilkes tiltagande man tå först, lijka som hals öfwer hufwud, moste sökia at hindra och hämma, tå gode förordninger och anstalter icke stort uträtta kunna. Hwilket alt man sist med et Sero sapiunt Phryges sakna måste.»
— »Först i dag», d. 11 Aug., säger Borgmästar Hyltén inför Senaten, »har Stadsphysicus v. Hoorn berättat oss om denna sjukdom, och att den icke tvore fullkomlig pest».
Äfven sedermera, då man »fått rön i handom», sökte man likväl fördölja rätta tillståndet, troligen i välmenande afsigt att icke uppskrämma sinnena. Så påminner Archiater Hiaerne, d. 29 Aug., Kongl. Canzelliet »huru högst nödigt wore med några rader i awisorne at förekomma det almänna högst skadeliga rycktet om en nu grasserande pestilentia i Stockholm.»
Emellertid tilltogo ryktena om plötsliga dödsfall på flera ställen i staden, isynnerhet på Ladugårdslandet, och vunno hos Coll. Med. större uppmärksamhet. I sessionen d. 18 Aug. berättar Arch. Hiaarne för Collegium, att hos honom hade dagen förut varit en skräddare från Ladugårdslandet »Arfwed Cavat wijd napn» och »beklagat det hans hustru var illa sjuk, hafwandes i ljumsken en öm och stor bölda», och att 10 personer i samma gård redan dött, alla inom 3 dygn, samt att •värden sjelf, en glasmästare, låg illa sjuk. Collegium afsände då, »för att förnimma om sant wore, att detta huset wore med någon pestilentialisk sjukdomb besmittadt, som thet gemena rycktet gick», Doctorerna v. Hoorn, Grim, Bromell och Stadsphysicus v. Dahn till skräddrens boning. Dessa herrars berättelse, d. 19 Aug., bekräftade det allmänna ryktet. Doctor Grim »som åtskkilliga pestilentier utomlands bewijstat hadde», förklarade »dessa Buboner wara af samma art och egenskap som de sig i Pestilentiske tijder wijsa pläga». — Till Senaten gingo då genast Archiater Hiaerne och D:r Ribe att meddela underrättelse härom. Och dagen derpå »resolverades», att Collegium i skrifvelse till Senaten skulle »i djupaste underdånighet begiära, det en skyndsam an- stalt gjöras måtte, såväl med Pesthus, Pestdoctorer och Pestbarberares anskaffande, som all annan vid ett så olyckligt tilfälle högst nödig anstalt».
Från Senaten utgingo då förordnanden till Magistraten. Den skulle i samråd med Coli. Med. vidtaga de nödiga mått och steg, hvarföre också Borgmästarne Aulevill och Nyman jemte några Rådmän infunno sig d. Aug. »för att med Collegium conspirera om ett och annat som thet almänna bästa anginge».
Så börjades nu öfverläggningar; och åtgärder vidtogos så skyndsamt som möjligt att hämma det sig alltmera kringgripande onda. Under namn af »allmän Brandsyn» visiterades husen och sjuke och döde upptecknades. Tillika anbefalldes att de sjuke bland »the fattige på holmen» skulle i tid skiljas från de friske, liken insve- pas i kläderna, genast i grafven läggas och med kalk öfverströs, samt på holmen rökningar anställas med tjära. — Ofver »det usla och eländiga tillståndet», som under pesttiden rådde bland dessa fattiga, beklagade sig Barberaren Ziervogel inför Collegium (d. 13 Sept). »Där war emot 400 sjuke, och ibland them många med bölder under armarna och i ljumsken, men the lågo för eländigt, på bara hårda sängbräden, fulla med löss och orenlighet, at them ingen utan största fahra kunde ekiöta eller handtera.»
En gammal förordning af d. 13 Sept. 1657 fäste Magistratens uppmärksamhet. Den innehöll, att »de som med denna smittosamhet antingen allaredan äro, eller kunna blifwa(!) befängde och inficerade, måge sig och de sina til förlust- och wederqweckelse, njuta frij uthgång . . . . på luftige orter utom staden; nemligen de på Norremalm til sin förlustan en stor tomt wijd träsket men de i Staden och på Södremalm, wijd Hammarby- sjön, neder om Stadsträdgården». Collegium Med., som härom förfrågades, fann det »mycket skäligt» att äfven nu iakttaga detta; men i de af Magistraten utgifna förordningarna talas intet derom.
Derjemte förnyades flera gånger de fordna förordningarna om renlighet på gatorna och i husen; och »alvarligen förbödos mångelskor att löpa in i husen med sina waror». Så ock påbjöds »hvarje hushållare här i staden, sträng- och alvarligen, at aldeles afskaffa sine Swin, hvilka både förorsaka och med sig föra en elak stank».
Angående det smittade glasmästarehuset på Ladugårdslandet förfrågade sig Magistraten hos Collegium, om ej vakt borde sättas ikring detsamma; men Colleg. ansåg det »icke nödigt». Dock skulle »folket uti huset tilsågas at flijtigt rökia med enris, göra rummen väl rena och ingen insläppa der de sjuke legat hadde.» —
Alla anstalter tillstyrkte Colleg. Med. borde ske »utan buller och i största tysthet som möjeligt wore. Publcationer och almänna utrop wore ej ännu af nöden, utan bäst med sådant innehålla, så länge Öfverheten i staden wore, och sjukdomen sig ej mer utspridt hadde».
Förnämsta omsorgen var naturligtvis att så fort som möjligt få i ordning ett allmänt Sjukhus. Den 20 Aug. hade Colleg. Med. af Senaten begärt att ett »rumrikt» hus dertill skulle upplåtas, och d. 20 Sept. publicerades att ett allmänt sjukhus vore ytterst på Ladugårdslandet nedanvid sjön, vid den s. k. Lavallés tomt inrättadt, »dit hvar och en, effter derå uttagen zedell i Stadzens Politie Collegio, kan låta föra den som blifver af farsoten beswärad och han vill hafva utur sitt hus.» [Nuv Fredrikshof nära historiska museet)
Tidens knapphet och andra omständigheter gjorde att sjukhuset blef högst ofullständigt utrustadt, hvarföre det också i samma publication tillägges, »at the som äro förmögne och kunna betala, straxt erläggia en skälig wederkientzlo derför, och meddela sine sjuke någre ringe sängkläder att liggia uppå.» Medicamenter, Doctorer och Barberare, säger Publicationen, funnos der. Om tillståndet i öfrigt inom detta sjukhus under pesttiden sakna vi underrättelser, men förmodligen var det ungefär lika med det som rådde inom Köpenhamns Lazarett, då samma farsot der uppträdde 1711, och af Mansa sålunda beskrifves: »Idelig indlöb Klager ofver at Utugt, Klammeri, Slagsmaaal, ugudelig Tale og gudsbespottende Banden tog ofverhaand i Lazarethet og maatte nedkalle Forsynets svaere Straffedome. Icke allene Vaagekonerne bestial de Syge og Döde, men de Syge bestial hinanden indbyrdes. Barbaersvenderne paasagdes, at de udpressede Penge af de Syge for medicamenter». Der gick det så långt, att en »Profos eller Tugtemester» måste tillsättas.
— Under pestens fortgående härjning befanns sjukhuset otillräckligt, hvarföre många måste föras till Skeppsholmen, hvilket i hög grad ökade det förra eländet derstädes. Dessutom hade redan förut äfven »Rörstrands huset» blifvit utsedt till sjukhus, hvilket den patrullerande Stadsvakten skulle tillkännagifva allmänheten. (Nuv. Rörstrands slott)
Till »Pestmedicus» för Stockholms stad valde Coll Med., genast vid farsotens början, D:r Grim såsom en man »den wacker experience hadde haft wijd slijka tilfällen». Lönen skulle blifva »ansenlig». Emedan Colleg. hade åtskilligt att meddela honom, men »gärna såg, att han härefter hölle sig ifrån dess sammankomster», uppsattes för honom en »Instruction», hvarefter han skulle sig rätta. Så skulle han icke utan Collegii lof få fara utur staden; han skulle inlemna specificerade uppgifter på sjuka och husen, hvaruti de sjuke voro, »jemvähl quantiteten af de som döde blefve och de som uppkom- mo» — Under hans lydno skulle »lijkgubbarna» (hvarom nedan) stå. — Till sin hjelp, isynnerhet för skötseln af de fattige på holmen, begärde D:r Grim ett par Barberare, men Magistraten tyckte, att »nu i förstone och til dess man får se om denna sjukdom något wijdare skulle sig utbreda, en Barberare vara nog af», och utnämnde dertill Barberar Ziervogel med lön af 150 R:dr månadtligen, »emedan han blir utestängd från all annan praxis och näring, samt måtte på egen bekostnad anskaffa och underhålla tvänne gesällen).
Magistraten ålades att utse en »beskiedelig person» för att gå Pestmedicus tillhanda med »relation om de sjuke». Men oaktadt både »drängen och fohrtyget» som ofvannämnde Instruction ålade D:r Grim att sig anskaffa »på det ej ansvaret då något försummas kunde på honom falla», så blef naturligtvis en enda läkare otillräcklig för den alltmera tilltagande mängd som behöfde hans hjelp. Ännu en Pestmedicus anställdes, nemligen D:r Burchardt. Emmellan dessa fördelades Stockholm, så att Börchardt skulle
