Fredrik II av Preussen (den store) om Karl XII
Ur: Réflexions sur les talents militaires et sur le caractère de Charles XII, roi de Suède, 1786
Ur. Claes Adelskölds bok Karl den tolfte och svenskarna, del 1, 1902.
Ett utdrag ur »Reflections sur les talents militaires et sur le caractére de Charles XII roi de Suede, par Frederic de Prusse» 1786, särskildt rörande Karl XII:s ryska krig, torde äfven, genom sin klarhet i framställningen och de åsikter, som af en så stor statsman och af en i krig så erfaren fältherre som Fredrik den store, uttalar rörande Karl XII:s krigsplan och krigföring, vara af det allra största värde.
»Det vill synas — yttrar den höge författaren — som om försiktighet och omtänksamhet helt och hållet saknats Karl XII vid anordnandet af fälttåget mot Ryssland och tåget till Ukrajna. Om jag. som ju icke, såsom Correggio, kan säga: 'Sou pittore auch io', skulle våga ett uttalande om detta tälttåg, förefaller det mig, som om Karl XII, då han ändtligen beslutade sig för att reparera det stora misstag som begåtts, att så länge hafva negligerat tsar Peter, hade bort välja den lättaste vägen för att tränga in i Ryssland, och ett mindre vådligt och mera ofelbart medel, att krossa sin mäktiga motståndare.
Denna väg hade då med all säkerhet icke varit till Smolensk och ännu mindre till Ukrajna, alldenstund konung Karl, på den ena eller den andra af dessa vägar, hade att genomtränga vidsträckta skogar, kärrtrakter och ödemarker, och öfvergå breda floder, efter hvilket han, om detta lyckats, hade att passera ett obekant land med halfvilda invånare, för att komma till Moskwa.
Karl beröfvade sig på denna väg — till det inre af Ryssland — alla de hjälpmedel, han kunnat draga till sig från Polen och Sverige. Och ju mer han fördjupade sig in i Ryssland, desto längre aflägsnade han sig från sitt eget land och afskar sina förbindelser med dess hjälpkällor. Hur skulle han få lifsmedel? Huru erhålla förstärkningar? Hur skulle han kunna få vapen, kläder och denna mångfald af nödvändighetsartiklar och effekter, som oupphörligt måste förnyas, för underhållet af en armé?
Så många oöfvervinnerliga svårigheter kunde förutses under en sådan expedition, att svenskarne skulle omkomma af strapatser och elände, ja, själfva segern skulle förgöra dem. Ty äfven om en sådan expedition skulle lyckas, hägrade under alla förhållanden ett bekymmersamt perspektiv. — — Och hvad kunde då icke väntas, i händelse af ett nederlag?
En förlust, lätt att reparera annorstädes, skulle här föranleda till en ohjälplig katastrof för en armé, utsatt för alla äfventyr i ett barbariskt land, utan några stödjepunkter och följaktligen utan möjlighet till reträtt.
I stället för att trotsa sådana svårigheter och förakta sådana hinder, låg en annan plan öppen, hvilken bort framställa sig liksom af sig själf och med lätthet och utan fara kunnat följas. Och detta hade helt enkelt varit, att genom Lifland och Ingermanland marschera rakt på S:t Petersburg.
Karl XII hade då kunnat återtaga sina vackraste förlorade provinser. Svenska flottan, jämte transportfartyg, hade kunnat segla utmed kusten och följa arméns rörelser, förse den med lifsmedel och andra förnödenheter. Förstärkningar hade kunnat erhållas från Sverige eller Finland. Framgången hade, efter all anledning, varit otvifvelaktig och fullkomlig. Och om missöden tillstött, hade de aldrig kunnat bringa hären i den hopplöst förtviflade belägenhet, hvaruti den måste komma, och äfven kom, i Ukrajna.
Och om konungen besatt S:t Petersburg, hade han kunnat förstöra tsarens nya etablissement — 'Peters öga på Europa'.
Sedan Karl XII slutat en sådan verklig och stor bragd, hade han kunnat afsluta en ärofull fred med tsaren, hvilket lika väl kunnat ske i S:t Petersburg, som i Moskwa, ehuru — tillägga vi för vår del — det visserligen icke varit — så äfventyrligt.»
»En regel, som krigskonstens stora mästare lämnat oss — fortsätter Fredrik den store — år att arméerna aldrig äfuentyras. Framför allt måste generalerna undvika att spela 'va la banque' d. v. s. sätta allt på spel.»
»Karl XII bröt mot denna regel, förestafvad af klokheten, då han inträngde i furstendömet Smolensk, utan att bekymra sig om några förbindelser med Polen eller Sverige.»
»Våra militära mästares lära lyder, att han bort anordna etapplinier för att hålla ryggen fri, uppehålla förbindelsen med sitt eget land och därigenom skydda tillförseln af erforderliga förnödenheter och förstärkningar, »Då svenska armén närmade sig Smolensk, fanns ej lifsmedel för mer än femton dygn.»
»Karl XIl:s krigsplan var att följa ryssarne i hälarna, utan att betänka hvart fienden, som ständigt höll sig undan, ledde hans armé. Ingen annan anstalt träffades för härens förplägning än den Lewenhaupt skulle tillföra, och den drog sig Karl XII ifrån.»
Fredrik den store slutar:
» Tåget till Ukrajna förberedde således den svenska härens undergång.»
Sedan Fredrik den store sålunda uttalat sig om Karl XII:s ryska fälttågsplan och dess utförande, yttrar han:
»Då man söker karaktärisera denna besynnerliga monark, skall man finna honom mera tapper än skicklig, mera verksam än försiktig, mera ledd af sina passioner än af sitt rikes sanna intresse. — — —
Huru lysande vår hjältes personliga bedrifter än äro, böra de dock med varsamhet iakttagas till efterföljande; ju mera han genom dem bedårar, ju mera kan han förföra en lättsinnig och obetänksam betraktare. (!) Man kan aldrig nog inprägla, att tapperhet är ingenting utan vishet, och att i längden ett godt förstånd och klok, förtänksam beräkning öfverträffar en dumdristig djärfhet.»
Och såsom allmänt omdöme om Karl XII tillägger Fredrik den store slutligen:
•> L'on prétend qu Alexandre a fait Charles XII. Si cela est, Charles a fait le Prince Edvard, s'il arrive par hazard å celui-ci d'en fairn un autre, ce ne sera tout au plus q'un . . . Don Quichotte » *
((Alltså att Karl XII var en Don Quijote))
