Svenska kyrkans historia ifrån Uppsala möte...

L.J. Anjou, 1866, Svenska Kyrkans Historia

Utdrag ur boken

Undervisning

(...)

Den omsorg om allmogens bildning, särdeles dess kristendomskunskap, som ifrån århundradets början varit verksam, fortfor och vidgades. Den hade, utom de få undantag då folkskolor blifvit inrättade på ens eller annans bland den rikare adeln bekostnad, ensamt ålegat presterskapet, och berodde af biskoparnas nitälskan. Då sockenpresterne ej för meddelande af undervisning i inanläsning voro tillräcklige, hade man alltmera kommit på den tanken att dervid klockarens biträde borde kunna påräknas. Förslagen till ny kyrkoordning ville genast efter medlet af århundradet göra detta till lagstadgad skyldighet. Laurelius och Emporagrius föreslå, dels gemensamt, dels endera, att klockaren skulle vara boklärd och skrifkunnig så att han kunde undervisa församlingens ungdom, "att så månge som beqvämlige äro och råd hafva, skulle lära läsa i bok, derom presterskapet måga åhåga bära, och komma dem att skaffa sig sådana böcker, af hvilka de skriftens språk lära kunna på hvilka trons artiklar sig grunda," och att ingen skulle utan nöjaktig kristendoms kunskap tillåtas inträda i äktenskap.

Nära trettio år senare ingingo dessa stadganden i kyrkoordningen, dock med uteslutande af tillägget att endast de som hade anlag eller råd, skulle lära läsa i bok.

Klockaren skulle vara boklärd och derjemte kunna sjunga och skrifva, så att han deri kunde undervisa församlingens ungdom. Presterne skulle med flit drifva derpå att barn och yngre personer ("drängar och pigor") lära läsa i bok, "och se med egna ögon hvad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller." Dessa skulle sedan indelas i tre klasser: 1. de som enfaldigt kunna läsa sina kristendomsstycken, 2. de som kunna läsa Luthers uttydning öfver katekesens fem hufvudstycken, 3. de som derjemte fatta och förstå spörsmål och hustaflan, och lära de skriftens språk på hvilka vår tro sig grundar. Förklaringen skulle ej allenast läras utantill, utan ock så framställas att åhörarne kunna med enfaldiga ord säga huru de förstå dess mening, och veta att tillämpa den sig till lärdom, tröst och förmaning. Ingen skulle få trolofvas som ej kunde Luthers katekes och begått Herrans nattvard.

Dessa stadganden voro de för allmogens bildning en- samt gällande i halftannat århundrade, till utfärdandet af 1842 års folkskolestadga, som först genom lag påbjöd allmän inrättning af sockenskolor, fastän på flera ställen dessförinnan sådana tillkommit genom presters, förmögnare församlingsmedlemmars eller församlingarnas egna nit och uppoffringar. Bildningen gick framåt, om man ock ej kan anmärka de särskilda stegen af dess fortskridande. Men då i den skolordning som för elementarläroverken utfärdades 1693, undervisning i inanläsning af Svenska ännu är ibland första klassens läroämnen, så blef tre årtionden senare, år 1724, inanläsningskunskap ett vilkor för inträde i sådant läroverk. Man skönjer utan tvifvel deri en frukt af föregående tidens bemödanden för en allmännare utbredd bildning. Det var ett långsamt fortgående arbete som intill närvarande tid har två stora afslutningspunkter, i 1686 års kyrkoordning, som fordrar att alle skola läsa i bok för att med egna ögon kunna se hvad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller, och 1842 års folkskolestadga som föreskrifver inanläsning, räkning och skrifning jemte kristendomskunskap såsom det minsta kunskapsmått hvarje Svensk medborgare bör inhemta, i folkskolan äfven införer andra läroämnen, och för den allmänna läslustens tillfridsställande uppmanar till inrättande af sockenbibliotheker.

Ehuru klockarens användande för barnaundervisningen var ifrågasatt, och äfven sannolikt på flera ställen begagnadt långt före kyrkoordningens utfärdande, så voro likväl "boklärde" klockare icke allmänt anställde. Tvekan uppstod ock, huruvida denna skyldighet kunde klockaren åläggas utan särskild lön. Presterskapet ansåg likväl denna senare fråga ej förtjena afseende, men deremot beredande af tillfälle till den undervisning som kyrkoordningen anbefallt, så angeläget, att enär den icke kunde åläggas kapellanen, socknarne borde, till dess de hunne få skickliga klockare, förskaffa sig sockenskolmästare, der sådane behöfdes.

(...)

Kyrkoplikt och sabbatsbrott

(...)

Sådana fel voro eder och sabbatsbrott, olydnad och motvillighet emot föräldrar, lärare och dem som i föräldrars ställe äro, oenighet och trätor m. m.2) Dessa, särdeles de två förstnämnda, voro genom presterskapets privilegier öfverlemnade till sockenstämmans handläggning. Den redan länge påfordrade stadgan emot eder och sabbatsbrott utkom ändtligen 1665, och bestämde arten så väl af dessa brott som af den kyrkotukt som emot dem borde öfvas. Den angifver såsom sin anledning att dessa brott ej voro till sina omständigheter och sin straffpåföljd bestämda genom Sveriges beskrifna lag, och hade derigenom kommit i förakt. Svordom, eder och förbannelser vore allmänna, hos många af bitterhet, öfvermod och ond vana, hos andra af inbillning att deras tal skulle "dermed utprydas." Sabbatsbrott hade blifvit så vanligt "att det af många fast intet hålles för synd, utan mera skattas fritt och vilkorligt."

Till sabbatsbrott räknades: hempredikningar, frånvaro från kyrkan under undskyllan att man hemma läste i postillor och gudliga böcker, gästabud aftonen före sön- eller högtidsdag, begrafningar i städerna på söndagar, öppethållande af öl- bränvins- eller tobakshus eller krogar ifrån kl. 7 på aftonen före sön- och helgdag till kl. 4 denna dags eftermiddag, farande under gudstjenstén "på gator och gränder med ridande, åkande, ropande, spelande, puk- eller trumslag," förtidigt utgående ur kyrkan, dobbel, svalg, drycken- skap och tobaksrökande, gästabud som förhindra gudstjensten, komedianters, lindansares m. fl. förevisningar, onödiga resor, handtverksarbete, handelsbodars öppnande m. m. Städernes tullportar skulle vara stängda. Möten af allmogen eller krigsfolket skulle undvikas, eller om detta ej kunde ske, icke hållas förrän efter gudstjensten. (Tobaksrökningen och förbudet mot begravningar på söndagarna togs bort 1687.)

Förbrytare emot denna stadga skulle varnas af sin kyrkoherde eller af prosten, eller af biskopen antingen enskildt eller inför församlingen eller konsistorium. Hjelpte icke detta, skulle saken, utom för hempredikningar gå till domaren som egde att efter omständigheterna af olika fall ådöma böter, half årslöns förlust, afsättning ifrån tjenst, fängelse, landsflygt. Fattige skulle straffas med arbete, häkte eller kropp. Personer af "kondition" skulle anmanas att till pios usus gifva något ansenligt utan att behöfva lagföras. För hvar och en stod fritt att utan lagföring erlägga de i stadgan bestämda böterna. Äfven kyrkopligt, och emellertid uteslutande ur församlingen kunde för vissa fall åläggas. Tjugotvå år senare, 17 oktober 1687, utfärdade konung Karl XI en förnyad stadga om eder och sabbatsbrott. De enda väsentliga förändringar som deri förekomma, äro att för eder och svordom i stället för varningar inför kyrkoherde, prost eller biskop stadgas sådana första gången inför kyrkoherden, andra gången infor kyrkoherden jemte församlingens äldsta och sexmän. Tredje gången skulle förnyad varning gifvas, men derjemte den felande böta eller "sig till blygd för hela församlingen," en söndag sättas i stocken utanför kyrkodörren. Den som deraf ej bättrade sig, skulle angifvas vid verldslig rätt och erlägga ökade böter eller sättas två söndagar i stocken. Oförbätterlige skulle drifvas i landsflygt på vissa år eller för alltid. Hädelse mot Gud skulle "utan all nåd" straffas till lifvet. För sabbatsbrott stadgades, efter dess olika art, dels samma påföljd som för eder, dels omedelbar lagföring.

Utom det att varningarne inskränktes till sådana inför den församlings själasörjare och kyrkoråd som den brottslige tillhörde, var det nya häri införandet af stockstraffet. Stadgan påbjuder att vid hvarje kyrka skulle en sådan uppställas "slika ogudaktiga till skräck och varnagel." Det var en nu först genom allmän lag påbjuden form af de skamstraff den äldre kyrkoordningen bestämde, och den rispligt som sedermera blef öflig, men nu upphört.

Den ordning för kyrkotuktens öfvande genom varning och förmaning som för eder och sabbatsbrott bestämdes, var den genom den heliga skrift gifna, lämpad till kyrkans yttre förhållanden. Det kan likväl ej undfalla uppmärksamheten huru under detta århundrades lopp visar sig ett allt större förtroende till de särskilda församlingarnas både förmåga och godvilja att i kyrkotuktens uppehållande deltaga, ett vittnesbörd för den appfostran till kristliga både insigter och allvar som kyrkan förmått åstadkomma. Hvad som först genom presterskapets privilegier 1647 bestämdes såsom en sockenstämmans rätt och dess åliggande, men ännu så föga ordnadt att presterskapet år 1664 begärde af regeringen en sockenstämmoordning, hvad kyrkolagsförslagen upptagit om inrättande af kyrkoråd som skulle biträda presten i församlingsordningens uppehållande, blef allmän lag genom 1686 års kyrkoordning. Dock undvika denna kyrkoordning och 1687 års stadga om eder oéh sabbatsbrott den redan föreslagna och i stiftsstadgar äfven begagnade benämningen kyrkoråd. De i så väl församlingens ekonomiska som disciplinära vård biträdande benämnas sexmän, kyrkovärdar — urgamla och allmänt införda kyrkotjenster — och församlingens äldste. Vid den egentliga kyrkotukten ville man icke ens binda de å församlingens vägnar deltagande, vid andra varningsgraden, vid någon viss befattning eller ålder, utan skulle presten tillkalla "två eller tre gudfruktiga och förnuftiga män."

Det mindre bannet eller uteslutandet ifrån Herrans nattvard hade under föregående tid öfvats dels af sockenpresten ensam eller med biträde af prosten och församlingen. Det kunde missbrukas, då det af sockenpresten öfvades, och ännu 1680 besvärade sig ridderskapet och adeln att personer för gälds eller enskild ovänskaps skull sattes ifrån nattvarden.Nya kyrkoordningen fråntog både församlingspresterskapet, prosten och församlingen rätt till detta banns öfvande, dock med bibehållen rätt för sockenpresten att varna för nattvardens ovärdiga begående, och med stadgade böter för den som "af presten för skäliga orsaker varnad att hålla sig derifrån," likväl ville tränga sig fram. Den efter två varningar obotfärdige skulle angifvas hos biskop och konsistorium som egde att instämma honom för sig, och om han ej inom viss förelagd tid bättrade sig, sätta honom ifrån nattvardens bruk "och andra kyrkans friheter." Framhärdade han ännu i sin synd skulle han af kyrkoherden lysas tre söndagar å rad till bättring, och sedan sättas i större bann. Dock skulle saken förut vara anmäld hos verldslig domare att han må pröfva om icke syndaren genom verldsligt straff kunde "drifvas till bättring," och före bättringslysningen saken anmälas hos konungen som ock i kyrkoordningen uttalar den förhoppning att riket blifvit så väl försedt emot alla missgerningar, laster och odygder med god lag, ordningar och stadgar att bannlysning aldrig eller sällan skulle behöfvas.

Att kyrkotukten var verksam i sin egentliga öfning såsom förmaning och varning, kan antagas så väl af särskilda vittnesbörd derom, som i allmänhet af tidens allvar och af exempel som förekomma af defelsbeifrandehvilka lågo under verldslig rätt.

Dess utöfning berodde dock naturligtvis på både församlingens och presterskapets sinnesstämning. Att dervid en viss benägenhet röjer sig till yttre lagtvång, äfven der detta minst borde göra sig gällande, är onekligt. De stränga påbuden verkade likväl icke allmän hörsamhet. Eder och svordom upphörde icke. Och knappast voro sju år förflutna sedan stadgan mot sabbatsbrott utfärdades, då konungen förklarade sitt missnöje öfver dess öfverträdelser i Stockholm. Källare, värdshus och krogar besöktes mellan och under gudstjensterna. Arbete bedrefs å verkstäderna. Vagnar bullrade på gatorna och "gement folk" vandrade omkring under gudstjensten. Pojkar lekte och stimmade. Som stadens polis ej var tillräcklig att hålla ordningen vid magt, skulle konungens lifgarde dervid biträda.

Inom denna tid framträder missbruket af bränvin väl icke som särskildt föremål för nya kyrkliga åtgärder, men likväl såsom föremål för klagan och önskningar om dess förekommande. Redan tidigt inom detta århundrade ansågs dess tillgång vara nödig för krigsfolket. Åtagna krigsgärder infordrades stundom så att spannmålen skulle vara förvandlad till bränvin.

Men år 1680 önskade arkiatern Hjärne att "det förbannade bränvinsdrickandet afskaffades." Det vore en elak vana, att hvar morgon och afton bruka det. Några år senare, då vid riksdagen 1686 fråga uppstod om förhöjning i accisen för bränvin, yttrades i presteståndet att då det nu af hvar man brukades till öfverflöd, vore nödigt att någon viss förordning gjordes derom. Biskop Spegel yttrade att dymedelst skulle "det vederstyggliga svalg och förargliga söleri icke mindre hindras än stor nytta för kronan redundera."

(...)