Thet är, min Palmfeldt...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

4) Thet är, Min Palmfelt...

Thet är, min Palmfelt, mig okiärt af alt mitt hiärta,
At Tu af tandwärck en hård pina måst utstå;
Tin siukdom har med sig en sådan faslig smärta,
At ingen plåga finns, som med Tin liknas må.

Men ach! at intet än är någon Mennskia blifwen
Af qwinna född, som ey är stadig sorg och wee
Ifrån sin födzlostund så länge undergifwen,
Till thess at döden will grafwen lisa gee.
Seen falska Ormens munn then lystra Ewam nödde,
At hon otidigt i förbudna äpplet beet,
Så bli wij usle ey till något annat födde
Än plågor, siukdom, sorg, harm, möda och förtreet.
Thet första dagzens lius med gråt och skrik wij skåda;
Oss Modren föda måst nti thet största qwal:
En sådan början will oss intet annat båda,
Än at wij i wårt lif få plågor utan tal.

Then lilla waggan wij med skrik öch, tårar lämbna;
Med blåa stöter wij begynna till at gå:
Med gråt the första ord wij lära till at nämbna:
The späda tändren wij med sweda måste få.

När wij omsider med stoor möda öfwerwunnit
Wår första barndom och begynna älldre blj,
Wij därför intet haa till någon lindring hunnit,
Men få wår hela tid med jämmer opfylt sij.
Få kunna rosa sig i bästta Ungdoms åhren
At the ey krämpor och en kranckhet hafwa hafft;
Men hastigt rinner bort then angenähma wåhren,
Och snart förlorad är the unga åhrens krafft.

Seen kommer smygand fram then kalla åldrens winter,
Som stäncker wåra håår med silfwerfärga ann;
Tå blir then friska karl utaf sig sielf påminter,
At jämwäl ända få thess starcka hälsa kann.
När föttren kunna ey meer swaga kroppen bära,
Men måste orkelös i sängen ligga neer;
När magan intet kan then fångna spisen tära,
Och såledz kroppen ey thess näring mera geer
När Synen mörcker blir, och pannan full med ryncklor;
Then röda munnen får then bleka dödzens färg;
The släta kindbeen deelt bli uti tusend skryncklor;
I hela kroppen fins knapt hwarken blod ell' märg;
När stela händren ey meer orcka till at taga,
Och swaga menskians kropp sig skakar med hwar lemm
Så är hög tid at då sig Siälen täncker laga
Utur sitt härbärg till ett stadigt warand hemm,
Men ach! hur litet plär then arma Menskian täncka
På Siälen, när hon haar en frisk och hälsam kropp;
Så länge lyckan will all önsklig medgång skäncka,
Man lefwa hundra åår giör sig ett fåfängt hopp.

Så länge som man får then kiära hälsan nyttia,
Och kroppen frisker är, är sunder, karsk och röd;
Så tänckes föga på at man engång skall flyttia,
Och läggas i sin gräf, stockstelnad, styf och död.

Men hvad är wäl wår kropp, then wij så trägne skiöta?
En sammelplatz, hwarsom all möda, sorg, beswär,

Och tusend plågor sig så med hwarandra möta,
At uppå theras tal ey någon ände är.

Ett Spittal, hwar sig in allhanda siukdom finner;
Ett glas, som af en stöt i hundra stycken går;
En färgad Maskesäck, hwars rosenrödä kinner
Uti ett ögnableck then bleka färgen får;
Ett skepp, som drifwes hit och dit af hafwetz blåster,
Till thess thet siuncker neer, ell' stannar uppå sand;
Ett måhl, på hwilket är then skarpa pilen hwäster,
Och träffas i ett huj af dödzens grymma hand;
Ett blomster, hwilket när thet står i bästa blomma
För hwassa lijans ägg måst hastigt falla kull;
En Maskars spis, när som then stund engång lär komma,
At han måst läggas neer i jordens tysta mull.

Är då ey klaganswärdt, at menskian är så blinder,
Meer bryr sig om sin kropp än om sin adla Siäl,
Fördiupar obetänckt sig uti grofwa synder,
Och blir alt meer och meer en dödzens ewig träl?

Men lyckelig är then, som moget slikt betracktar,
Then kiötzens wällust till at dämpa effterstår,
För frija lustars agg sig möijeligen wacktar,
Och en ostrafflig wäg i ärbar wandel går.
Om Store Guden då en plåga täckes sända,
Så måst man sådan taa med tåligt sinne moot;
Gud på thensamma kan snart giöra önsklig ända;
Han för all swaghet weet thet allrabästa boot,
När Gud oss länge haar i korsetz skola öfwat,
Har hållet öfwer oss sitt grymma wredes rijs,
Så taar han oss till sig, när han oss nogsamt pröfwat,
För sorg oss glädie geer uti sitt Paradijs.

Må man ey tåligt då en liten krämpa lida,
Och under korsetz. ook med nögda sinnen gå,
När man för litet, ondt får ewig hälsa bida,
För timmligt ach wij frögd förutan ända få.