Berättelsen om Ola Kryck, Lust och Lundqvist

(Källa. Kvistbergs anteckningar om Nils Nymans bok, sidan 183, Kullabygdens Släktforskare. Okänd tidning okänt datum.)

HÖGANÄS: I dag går historien vidare om tiggarna i Kullabygden i forna dagar och vi får veta mer om den s.k. Odenlövarens eller Emanuels bravader, men också något om Ola Kröck, hans bror Lust och Tygas Mats.

Evald Jönsson i Hamneda har letat igen i fars efterlämnade skrifter och Evalds tös har ritat till berättelsen.

Emanuel, eller Odenlövaren, som han också kallades efter eget tycke, han ansåg nämligen att han var av adligt blod, bevars, kunde ljuga ihop riktiga Munchausen-historier, när han var på humör. Så berättade han tex att han en gång kommit i slagsmål med en hoper lerbergare.

När han klått en av dem riktigt ordentligt, kom hundra stycken springande efter honom. Men dom kände inte Odenlövaren! Han tog den förste som kom, slog honom i backen, så att hans ena stövel flög upp i luften och där var den länge innan den kom ner. När de andra lerbergama såg detta, blev de rädda och sprang tillbaks igen.

Och då sa Odenlövaren eller Emanuel, belåtet:

— Ja, se starka har alla Odenlövare alltid vatt...

När Odenlövaren var på tiggarstråt i bygden och kom till ett ställe strax innan jul, satte han sig innanför dörren, utan att framföra något budskap. Folket i gården skulle själva veta hans ärende och visste det också. Mat ville Odenlövaren ha, att stoppa i sin påse. Han brukade också visa hur han använde en konstgödselsäck som skjorta, ett hål för huvet, två för armarna, bara att trä på. Gamla hosesocker tog han också gärna emot, de blev utmärkta vantar.

OLA KROCK SJÖNG

Andra figurer i Kullabygden på den tiden var Ola Kröck, Lust och Lundkvist, bröder . födda i Måarp. Ola var ofärdig i ena benet och gick alltid med krycka, därav öknamnet, man var fin på den konsten i byarna, då som nu.

Ola Kröck var skräddare och diktade visor, bl.a. en som började Tågalycke Tören, tycka pågarna om. Den visan handlade om några flickor i Tågalycke. Melodin till den valsen torde sedan länge vara bortglömd. Eller finns det någon som kommer ihåg den?

Ola Kröck var en riktig spefå- gel, som söp mycket och slutligen om på fattighuset i Allerum. Hans bror Lust hade i ungdomen varit husar, men på gamla år gick också han och tiggde.

En gåne kom brodern Lust till stenkolsverkets dåvarande disponent, som hette Sjöcrona.

— Vad heter du, frågade Sjöcrona broder Lust.

— Jag heter Lust Ballerkronal, såväl som du, svarade Lust.

Och därav blev ordstävet: Såväl som du, sa Lust. Men vem säger väl det i dag? Lust brukade också sjunga: — Gå ut i våra gåra, där säjjes melkatåra, pippeli, pippelilej.

Tredje brodern Lundkvist arbetade. sedan han tagit avsked från krigstjänsten, som en rättskaffens man i alla sina dagar.

Det var allt om bröderna Ola Kröck, Lust och Lundkvist.

TYGAS TIGGDE ÄRTOR

En massa tiggare strövade runt i Kullabygden på den tiden, en var t.ex. Sungare Per, hans tal var liksom sjungande, vet Evald Jonssons far att förmäla i Sina gamla skrifter. En var Tygas Mats som tiggde ärter och sprang mellan gårdarna och tittade under botten på ärtsäcken, som han höll upp i luften.

Eller varför inte Skörplinge Najels, som körde omkring med en kärra och kunde äta ovanligt mycket.

På en gård gav bondfolket sig bara den på, att den här gången skulle Skörplinga Najels minsann bli mätt, man kokte korngrynen endast till hälften och gav honom gröten. Gröten svällde i hans mage, så han blev dödssjuk. Det blev ingen annan råd än att gräva en håla i jorden, där Najels kunde ligga ned med magen. Det var dåtidens effektiva kur om man ätit för mycket, dåligt kokt gröt t.ex.

Det var allt från Hamneda den här gången. Forträttning följer om Ter tiggare nästa gång, utlovar Evald Jönsson.