Viken 1762, Över isen.

I Kullabygd 1999 kan man läsa en intressant och välskriven text om pesten i Viken i början på 1700-talet. Om vi åter tar oss till detta århundrade, närmare bestämt till vintern 1762, är pesten bortblåst med vinden.

Människorna i Viken har dock inte glömt bort liemannens framfart. Man pratar fortfarande om en tid då soldater spärrade av pestsmittade gårdar, och om pestsmittade hus som blev utmärkta av vita kors. Om vi tar oss tillbaka till denna tid, då prästens ord var lag, begravs fortfarande rånare och tjuvar utanför kyrkogården. De begravs i ovigd jord på samma sätt som de som gått bort i pesten.

I januari 1762 träffar vi på en förfader till mig. Hans namn är Måns Bengtsson, född i Viken den 3 februari 1732 och han ska snart fylla 30 år. Måns Bengtsson har ett farligt yrke. Han är ”postridare” och har en egen häst som heter Tapper.

Strapatsfyllt jobb

Som postiljon är Måns vardag fylld av strapatser och han är väl bekant med vad som hände fem år tidigare, 1757, då en postridare blev rånmördad mellan Margaretetorp och Östra Karup (än i dag lär det finnas en minnessten på denna plats). En januaridag får Måns Bengtsson ett farligt uppdrag av rådman Meissner i Helsingborg. Han vill att Måns ska ta sig över den frusna isen till Danmark:

- Min käre Måns. Jag har en postförsändelse som du måste ta över till Dannemarck. Öhresund ligger ju fruset och vi ha inte på flera dagar haft någon förbindelse med Helsingöhr. Tror du, att du skulle kunna ta dig över dit på isen och sedan få med dig hem en stor summa penningar?

Måns funderade noga när han hört rådmannens ord. Det var sedan länge bestämt att en postiljon inte fick ta med sig brev eller paket som innehöll ”gods, penningar eller klenodier”, men det fanns ett tillägg med lydelsen ”uden pass sin egen eventyr”. Under de senaste 20 åren hade Bancosedlar fått skickas, men nu hade detta stoppats på grund av de rån som ägde rum på postryttarna.

Liten men orädd

Måns var inte den som var rädd av sig.

Han var i och för sig ganska liten, men var erkänt stark. Han accepterade uppdraget och begav sig iväg över isen. Denna gång utan sin häst Tapper. Det var bistert kallt. Klädedräkten var inte den bästa, men vantarna som hans mor hade stickat åt honom var varma. Solen sken och isen låg som en spegel framför honom och ett Danmark som låg fyra-fem kilometer bort; ett grannland som hans far kom ifrån.

Hans far, Bengt Michelsen, var nämligen född där i slutet på 1600-talet. I kyrkboken stod det skrivet att hans far kom ”från den andra sidan”, som om han kom från helvetet själv.

Måns ärende blev uträttat. Efter övernattning var det dags att återvända till fots. Denna gång hade han en stor summa penningar med sig, som låg väl förvarade i en låst postväska av läder. Nyckeln till denna hade han stoppat i fickan som var inbäddat i bockskinn. När Måns hade kommit ut på isen märkte han att någon var bakom honom.

Först fäste han sig inte så mycket vid detta, men främlingen kom närmare och närmare honom. Måns blev fundersam. Det var väl inte en dansk som var ute efter penningarna som han hade i väskan? Dessa skulle ju rådman Meissner ha, och dem släppte han inte ifrån sig så länge han kunde försvara sig. Han tog ut stegen och ökade takten, men mannen bakom honom gjorde detsamma. Måns började småspringa, men det gjorde förföljaren också. Måns stannade och frågade vad främlingen ville.

- De ma gi mej tasken, sa mannen med bestämd röst.

Måns tog fram nyckeln ur fickan, men lämnade den inte till den främmande mannen. Istället gav han mannen ett kraftigt slag som träffade i närheten av tinningen så att mannen stöp på isen.

Därefter sprang Måns så fort han kunde. När han till slut vände sig om såg han att mannen låg orörlig som en svart säck på isen. Oron gnagde i honom: tänk om slaget varit dödande? Då skulle han bli begravd i ovigd jord bland hedningar och gudlösa utanför kyrkogården.

Nya problem dyker upp

Plötsligt fick han annat att tänka på. Ett oväder var på väg. Molnen hängde gråa och tunga över honom som om molnen försökte trycka ihop luften mot isen. Och så kom snön.

Måns ökade åter på stegen. En mardröm var att bli snöblind mellan Sverige och Danmark. Att planlöst irra omkring där ensam i ingenmansland. Det blåste och tjöt från alla håll och snön yrde runt omkring honom. Postväskan höll han krampaktigt tryckt mot bröstet för att skydda sig mot den pinande blåsten. Väderstrecken var inte lätta att hålla reda på och riktningen hade han förlorat, men han gick på känn åt det håll han trodde Helsingborg låg. Tankarna gick till föräldrarna hemma i det vita stenhuset i Viken som säkert var oroliga, inte minst hans gamle far, båtsmannen Bengt Michelsen, som visste att ett oväder till havs inte var att leka med. Men så såg Måns stranden; den svenska stranden och han jublade inombords. Till rådman Meissner som fick pengarna berättade han om äventyret på isen.

Meissner rådde honom att bege sig hem till fiskeläget i Viken och stanna där den närmaste tiden. Måns fick därefter rådet att söka sig längre upp i landet trots att han handlat i självförsvar.

- Ta di häst Tapper med dig, och rid i frid, hade rådmannen Meissner sagt.

Året var 1762.

Johan Rietz

fil kand och chefredaktör med intresse för Vikens historia och kultur. Han har bland annat skrivit texter om Beredskapsmuseet (”kanoner mot danmark”) och dragningen av nya 111´an (”motorväg i forntidsland). ovanstående artikel bygger bland annat på maja döös forskningar om ”Postridaren på åsen” och ”släkten Hallberg från östra karup”, som lämnat värdefull dokumentation om släkten Hallberg och släkten rietz. därutöver kan nämnas litteratur från Postmuseum i stockholm samt Helsingborgs museum.

KÄLLOR

KÄLLA: Vikens byaförening. Byaluren nr. 33 [1].

<references>