Långaröds by
Under bearbetning
Se även artikel om Långaröds byordning, 1756.
I Ernst Hilmers samling i Kullabygdens Släktforskares lokal hittar man detta tidningsklipp (Registernr. 2655). Det är troligen från Höganäs Tidning. Men året är okänt.
Långaröds by
Ett blad ur Kullabygdens kulturhistoria. Upptecknat dels efter äldre personers utsago, hvilka voro födda i slutet av 1700-talet, dels efter tillgängliga handlingar.
Gårdarna hvilka fordom voro belägna på höjden mitt utför Långaröds tegelbruk, var alla sammanbyggda med samtliga boningshus i en sträcka, varför detta, ehuru lågt till taket och av ringa bredd, dock erhöll en respektabel bredd. Byn erhöll också sitt namn av denna långa byggnad, "långa hus".
Då byarna fordom vore allenast stor-, eller såsom det äfven kallades "tegskiftade", vore resp. åboars ägor, icke utlagda i sammanhängande, från andra ägares skilda skiften, uatn man måste åtnöja sig att ha sina små åkertegar, blandade om hvarandra, till så godt som gemensamt bruk, hvilket ju verkade synnerligen hämmande på jordbrukets sunda utveckling.
Byåldersmannens befattning, hvilken i regel gick i tur och ordning de äldsta åboarna emellan, var ju helt naturligt en synnerligen viktig syssla, enär det tillkom honom att bestämma icke mindre när alla gärdegårdarna i byn skulle vara i syngilde skick, när husdjuren skulle släppas på bete, tjudras eller hållas, tillse att svinen hölles ringande, sedan potatis blivit känd, tillse bränneriapparaterna, tillse att det sedliga tillståndet ungdomen emellan höll måttet efter tidens sed, m.f.l andra förhållande, än även när lämpligen tiden för sådd, liksom för skörd, var för handen.
Någon ordnad cirkulation i åkersbruket efter våra dagars begrepp förekom naturligtvis icke, då man icke kände till ett flertal av våra kulturväxter; sålunda voro såväl klöver, luzern, socker- och foderbetor såsom potatis okända. Rofvor, hvilka användes i hushållet istället för potatis, skulle i regel bredsås, hvarvid mången åbo visade sig vara synnerligen förfaren i konsten att kunna jämt utsprida dessa småkorniga utsäde med munnen. De i övrigt vanligaste kulturväxterna voro: ärtor, bönor, råg, korn, havre, senare tider något hvete, lin, hampa och humle.
Åkerbruksredskapen voro synnerligen primitiva, i regel hemslöjdade av ur skogen hämtade trästockar med lämplig form, med vanligast inget, i varje fall mycket ringa järnbeslag. Då den utsådda vårsådden skulle utmyllas med årder, eller s.k. krok, tog ju vårbruket, en tidsrymd av flera veckor i anspråk, trots de små åkerarealerna. Men att vårbruket blef så tidsödande kom sig även dels därav att åkerjorden i regel var bristfälligt utdikad, och därför var man tvungna att köra onödigt mycket, och under tiden solvärmen hinna torka upp jorden, dels därav att man i brist på kraftfoder till dragarna, vissa timmar på dagarna, ja, ofta såväl före som efter dagens körarbete, måste leda dem på bete, i dikes- och vägkanterna o.d. Sedan vårbruket äntligen var understökat, var det i regel vanligt att såväl körkarlar och harvpojkar som dragarna, skulle åtnjuta ett dygns ostörd vila, detta kallades på allmogespråk att ligga vårdön = döden.
Vi nämnde att man slöjdade själv till sina redskap, ja än mera, i regel kunde flydda tidera allmogemän, om än primitivt efter våra dagars begrepp vara sina egna, byggmästare, vagnmakare, tunnbindare, slaktare och garvare, mfl yrkesgrenar, då kvinnfolken av gårdens spånadsväxter och ull, förfärdigade vad som behövdes i klädväg till samtliga som vistades på gården.
I mån som jorden blev odlad eller rödjad, samt gårdarna av okänd av okänd anledning flyttats mera åt väster, samt uppförts i en klunga, söder och väster om den af Stenkolsbolaget nu ägandes gården, uppfördes gårdarna enligt den genuint skånska typen, med med kringbyggd gårdsplan. Då benämndes byn med sitt nuvarande namn, hvilket antages vara härledt ur ordet rödja, men huru länge den burit detsamma äger man ingen exakt uppgift om, ehuru sannolikheten talar för en tidsymd af åtskilliga sekler. Byinvånarna, som ju tillhörde Väsby socken, hade sin kyrkoväg, snedt öfver sina egna, samt Hultabo ägor (det nuvarande Höganäs Öfre, som med gruftorg och kringliggande områden, låg som betesmark och fäladsmark, delvis bevuxen med ljungtuvor, hvarvid man utkom till landsvägen i närheten av varmbadhuset. Efter sol-stor-tegskiftet, som omfattade den älsta perioden af åkerbrukets historia, följde enskiftet, ehuru af kort varaktighet, men år 1827 tillkommo laga skiftet, som ännu äger gällande kraft, och som visat sig vara ett synnerligen kraftig medel för befrämjandet af lantbrukets sunda utveckling. Inom tidsrymden af tre till fyra år efter det laga skiftet förrättats inom Långaröds by af lantmästern G von Haquitz, blefvo samtliga gårdarna, utom tvenne etycken, utflyttade till de platser på hvilcka de ännu äro belägna.
Som en jämförelse å kreaturspris i slutet av 1700-talet mot desamma i våra dagar må anföras att priset å en yngre körhäst var 8 till 9 riksdaler
Källa
Okänd tidning, okänt år, troligen 30-tal. Ur Ernst Hilmers samling (nr. 2656) Kullabygdens Släktforskarförening
Fotnoter
<references>
