Bökebolet, rusthållshemmanet som blev en del av Mölle

Ur. Mölle-Kullen genom tiderna, del 3, av Anders Mölleryd.

BÖKEBOLET - Rusthållshemmanet som blev en viktig del av Mölle municipalsamhälle

När Mölle — genom ett kungligt brev den 18 oktober 1907 — blev municipalsamhälle, ingick Bökebolet som en betydande del i den nya samhällsbildningen. Av de 99,44 hektar, som det nya municipalsamhället omfattade, upptog Böke­bolet 24,42 hektar. Och av de 637 nyblivna muni-cipalsamhällesinvånarna var 152 bosatta inom Bökebolets rå och rör.

Numera har Bökebolet, som omfattar den norra, mera backiga och natursköna delen av municipal­samhället, så smält samman med Mölle, att man inte längre räknar det som en särskild enhet. Det var annorlunda förr; vid bystämmor med Mölle by brukade man anteckna i protokollen, att det var byamän från Mölle fiskeläge och Bökebolet som kommit tillstädes, och vid val av funktionä­rer var man noga med att rättvist fördela dem mellan de båda bosättningsområdena och att ange deras hemorter. Få gårdar har en så väl dokumenterad historia som Bökebolet.

Med hjälp av officiella urkunder och akter kan vi följa dess öden tämligen tydligt ända bort till den danska tiden. Och det har, en­ligt handlingarna, hänt en hel del av allmänt in­tresse på Bökebolets mark.

Det förefaller som om Bökebolet ursprungligen på något sätt var sammanlänkat med Kullagår­den, som om det på något sätt stod under Kulla­gårdens hägnad. Det är möjligt att Bökebolet från allra första början varit en utbrytning från Kul­lagården. Båda gårdarna var förr anslagna till skötsel och drift av Kulla fyr. "Till fyhrbåkeriet på Kullen med allt" omväxlande med "Till Kulla fiiring" står det i marginalen vid Bökebolet och Kullagården från och med år 1659 och framöver i jordeböcker och mantalslängder.

Utom dessa två gårdar är det bl. a. de fyra gårdarna i Skiättekiärr, som är anslagna till "Kulla fiiring".

"Böghbohlet", som gårdsnamnet skrives när vi först påträffar det, synes inte ha varit någon särskilt stor och välmående gård. Den räknades som kronohemman — man skiljde på krono-, skat­te- och frälsehemman — var upptagen till 1/4 man­tal och under de första svenska åren belagd med en årlig skattebörda som inskränkte sig till en halv tunna torsk till ett värde av en halv daler. Det var en obetydlighet jämfört med Kullagården, varest Anders Månsson förde spiran, där man var skattebelastad med 1/2 tunna smör eller 13 dalers årlig skatt; eller Stubbarps hovgård, Brunnby sockens största skattedragare, där man var skattelagd med drygt 25 daler. En vanlig skatt på de fria gårdarna i Brunnby vid denna tid var drygt fem daler.

Nio—tio år efter att våra bygder blivit svenska kommer grevinnan fru Maria Sophia dela Gardie in i bilden. Hon var född år 1627 och syster till Magnus Gabriel de la Gardie. Hon gifte sig redan vid 16 års ålder, men hennes make dog redan 1648 och då lämnades hon ensam att svara för bl. a. Tyresö slott. Hon visade sig vara en dri­vande och företagsam kvinna och upprättade un­dan för undan nya industrier och köpte stadigt åt sig nya gods och gårdar. Men hon förde också en mängd processer och hade ständigt kapital­svårigheter.

År 1667 förvärvade hon till ett pris av 31.750 Riksdaler Specie Krapperup. I detta köp ingick en del stenkolsfyndigheter vid Tinkarp i närheten av Hälsingborg. Det var fyndigheter som förmod­ligen bearbetats sedan 1500-talet. Vid tiden för­köpet hade en kommissarie vid namn Kaspar Schmidt brytningsrätten på dessa fält. Med det kol han bröt underhöll han fyrarna på Kullen, Falsterbo och Nidingen. Härför hade han 3.300 Riksdaler om året, vilket räknades som en hög summa. Grevinnan tillhandlade sig ytterligare en stenkolsfyndighet vid Pålsjö och därmed kontrol­lerade hon Skånes, och Sveriges med för den de­len, hela stenkolsproduktion.

Genom lämpliga manövrer fick hon Kaspar Schmidts leveranskontrakt transporterat över på sig och därmed blev hon ansvarig för fyrningarna på de tre fyrarna och kunde i gengäld tillgodo­räkna sig de 3.300 Riksdalerna. Schmidt anställ­des hos henne som inspektör, men han var inte nöjd med sin nya ställning; det blev brytning och så småningom process.

Maria dela Gardie drev en rätt omfattande sten­kolshandel — hon exporterade också stenkol med egna fartyg — men själva ryggraden i hennes stenkolskoncern var den statsgaranterade avsätt­ningen till fyrarna. Priset på en tunna kol var vid denna tid en riksdaler.

Under Karl XI: s krig med Danmark 1676—79 då Krapperup svårt hemsöktes, råkade hennes stenkolsproduktion i svårigheter och fick tidvis läggas ner.

När Maria dela Gardie övertagit fyrningen på Kullen låg det nära till hands att också förvärva Kullagården. Kulla fyr låg ju på dess mark, Kul­lagården hade alltid varit förbunden med fyr­ningen och slutligen gränsade dess ägor till hen­nes egna. Redan våren 1668 började hon göra föranstaltningar för att komma över Kullagården, Den 28 september 1668 anhöll hon hos regeringen att få byta till sig Kullagården mot ett annat hem­man i samma socken men med större ränta. Hon fick regeringens gillande beslut den 20 oktober 1668, och den 11 november fullgjorde hon inbe­talningen för immissionsbreven.

I dessa handlingar var det inte tal om Röke-bolet, men hon fick smak även på den gården och så snart köpet av Kulla var klart tog hon itu med att förvärva Bökebolet. Den 10 december 1668 ingick hon med en skrivelse till Kammarkol­legium och begär i denna att få byta till sig Böke­bolet. Som skäl för sin begäran åberopar hon, att Bökebolet ligger under Kullas hägnad, att det egentligen bara är fråga om ett torp eller torp­ställe, som bara rantar en halv tunna torsk.

Hon lyckas i sina förehavanden, och på våren 1669 kan hennes inspektor Joung, som skött för­handlingarna, meddela henne, att köpebrevet på Bökebolet är klart. Egentligen är det fråga om ett byte mellan henne och Kronan; hon avstod ett par andra gårdar av sitt stora bestånd. I by­tesinstrumentet är Bökebolet upptaget till daler 10—11—18, medan Kullagården noteras till daler 38—7—0. Myntenheten vid denna tid var daler, mark, öre och penningar.

Grevinnan Maria Sophia dela Gardie var där­med ägare av dessa två intressanta gårdar. Men hennes innehav av dem blev inte så värst lång­varigt. Redan på våren 1682 började Karl XI :s reduktion att kasta sin slagskugga över grevinnan och hennes gårdar i Kullen. Den 20 mars detta år möttes Kronans och Kungens reduktionsfolk och bytesgårdarnas bönder på tinget i Mörarp för att undersöka gårdarnas ägoförhållanden. Vid be­handlingen av Kullagården fick inspektören inte vara med, Och den 4 december 1685 meddelade generalguvernören över Skåne Rutger von Ascheberg befallningsmannen i Luggude härad, att by­tet med Kulla och Bögebolet efter riksdagsbeslut torde bli upphävt.

Under tiden medan man vän­tade på avgörandet, fick skogen på Kullen icke för­huggas. Båda gårdarna återgick också till Kro­nan och därmed var grevinnan Maria dela Gardies roll i detta sammanhang utspelad. Reduktionen gick hårt fram även i Skåne. Hon fick dock be­hålla Krapperup. En uppgift säger, att när hon år 1694 dog var hon hårt skuldsatt. Krapperup kom bara några år att stanna i hennes släkt; år 1702 sålde hennes dotter Märta Elisabeth och svärson Kristoffer Gyllenstierna det till den tyskfödde köpmannen H J Hildebrand.

Under Maria dela Gardies innehav av Kullagår­den och Bökebolet utbryter år 1676 det s. k. Skån­ska kriget och rasade tre år fram i tiden, Det kom­mer ätt föra med sig mycken förödelse och ödeläg-gelse över skåningarnas land. Och det berör också våra bygder. I februari 1676 grep man två dans­kar, som uppgav, att en dansk styrka ämnade företa en landstigning vid Krapperup. För att mö­ta anfallet låter guvenören Ascheberg skicka dit dragoner. I juni 1676 gick en dansk här iland vid Råa, intog Hälsingborg och satte sig fast där. Från staden utsände den danske kungen Frederik V ett upprop till skåningarna att ansluta sig till den danska krigsmakten. Envar som anslöt sig lovades fem rdl jämte månadssold. Snapphanerö-relsen fick härigenom vind i seglen; oro och osä­kerhet spred sig, många gömde sina pengar i jor­den och avvaktade vad som ske skulle. Osäkerhe­ten synes ha varit störst i norra Skåne. Man har här gjort en mängd skattefynd från denna svåra tid och ett av fynden har gjorts på Bökebolet.

När man i maj 1895 höll på att spränga och gräva till fyrvaktare Hans Nilssons hus på Böke­bolet, snett nedanför Grand Hotell, studsade plöts­ligt en av arbetarna A J Andersson från Smeds­torp till — hans spade hade stött på en silverskatt. När han öste undan jorden blottades en hel sam­ling med silverpengar. De låg i en hög, ungefär sex tum under själva jordytan utan något synbart skyddsomhölje. De erbjöds till staten och upphit-taren fick 25 kronor i inlösen.

På Riksantikvarieämbetet sorterade man upp mynten och det visade sig att där tillsammans var 294 stycken. 98 av dem var från Kristinas tid, 171 från Karl XI: s tid, 20 stycken var från Dan­mark och där från Fredrik II:s, Kristian IV :s, Fredrik III:s och Kristian V:s regeringstider. Fyra stycken var från Schleswig-Holstein och ett från Hamburg. De flesta var ettöringar, men det fanns även två- och fyra-ören. Det från Hamburg var på 1/96 thaler och de från Schleswig-Holstein på 1/16 riksdaler. I huvudsak var mynten från 1600-talet, äldst från 1633, fast några av de danska var präglade redan på 1500-talet. De yngsta var från 1675 och detta årtal utsäger, att myntskatten tidigast måste ha gömts detta år. Gömmandet anses ha skett i samband med kriget, det är fråga om en typisk snapphaneskatt.

Myntfyndet finns specificerat i Riksantikvarieämbetets handlingar och dessa förvaras i dess ar­kiv. Vi har tagit oss för att efterspana denna sil­verskatt, men med beklagande förklarar tjänste­männen, att den inte är samlad utan har blivit uppblandad eller sammanslagen med andra fynd från samma tid. Vi får i alla fall se enstaka mynt ur denna Bökebolsskatt.

Hela myntsamlingen utgör ungefär hela kontantinnehavet hos en medelstor bonde på 1600-talet. Tillsammans blir summan högst 500 öre. Men ett öre var mycket pengar på den tiden. Det gick åtta öre på. en mark och fyra mark på en daler, alltså 32 öre på en daler. Värdet av dessa myntenheter kan illustreras med följande: en aln blått kläde eller--60 liter råg kostade 32 öre eller en daler.

När man står framför dessa mynt, som en gång i tiden gömts i en klippskreva på Bökebolet, söker sig tanken människan bakom skatten. Vem gömde den? Var det någon från Mölle? Det kan näppe­ligen ha varit någon av Bökebolsfolket för så vitt vi vet, genomlevde man där kriget. Var det en fredlig man som gömde sitt ärligen intjänade gods eller var det en snapphane som genom mord och rån tillskansat sig silvret?

Inslaget av utländska mynt talar för att det kan ha varit någon skeppare från Mölleläge som gömt skatten. Stod gömmaren på de svenskes eller på snapphanarnas sida? Vart tog han vägen, vilket öde gick han till mötes? Han kom aldrig tillbaka för att på nytt ta sin skatt i besittning. I drygt 200 år låg skatten där herrelös...

Möjligen i samband med reduktionerna och för att klara ut ägandebegreppen efter dessa utarbe­tar lantmätare Jöns Collen år 1685 en karta över Kullaberget. Kartan, som är mycket tydlig och väl utarbetad, berättar om namnen på våra plat­ser och bergknallar vid denna tid, och den visar upp ägogränser, som till en del skiljer sig från vår tids.

"Geometrisk avritning över Kullagårdens ägor till vatten och land, åker och äng, skog och mark, samt inom dess rå och rör begrepne ? hemman Bökebolet, med Kulla fyr i Skåne, Luggude härad och Brunnby socken, allt efter sitt naturliga läge, som av själva avritningen tydligt är att se, noga utmätt och observerat i oktober 1685 av Jöns Collen" sägs det i rubriken över denna karta.

Enligt kartan är Bökebolet helt omslutet av Kullagårdens ägor. Gränsen mellan Kullagården och Mölle fiskeläge går vid bäcken, Strajd kallar vi den, och följer denna 350 alnar uppströms till "135 alnar från dammet", där den tar av rakt åt OSO 1.300 alnar till Björkerödsliden, där det är utsatt ett gränsmärke, en stor sten kallad Krön-märket. Från detta gränsmärke går så gränsen för Kullagårdens utägor tvärs över berget via fyra andra gränsstenar till Bermala hall på nord­sidan och där ner till Skelderviken. Bermala hall ligger öster om Norra Ljungås och Stupberget.

Av kartan framgår, att det är en hel del små åkertegar spridda Över Bökebolets område. Sju räknar vi till. Den största synes ligga ungefär där nu Klubbhotellet ligger och den näst största å vad vi numera kallar Biskopens äng. Några befäst­ningar är inte utsatta. Ovanför Mölle, fram emot Björkerödsvägen, där det nu är vacker furuskog och täta grandungar, står det beteckningen "ljung med enbuskar och sten". Skog är utmärkt på norra sidan av Bökebolet, mot Barakullen. Den vik eller bukt som går in utanför Målarna kallas för Bökevijken. Bökebolets norra gräns mot Kul­lagården går kloss intill Barakullen. Slutligen är själva Bökebolsgården belägen 350 alnar från stranden.

När våra bygder genom freden i Roskilde år 1658 blev svenska innehades Bökebolet av Måns Trulsson. Hans namn återkommer i mantals­längder och jordeböcker i en följd av år under denna avlägsna tid. Men det meddelas inga per­sonliga upplysningar om honom, undantagandes den att han är gift och att hans hustru lever. Vi får dock inte veta vad hon heter.

Måns Trulsson får sitta kvar i orubbat bo även sedan Maria Sophia dela Gardie övertaget Böke­bolet, och det synes inte ske någon förändring till det yttre i hans ställning. Hans skattebörda för­blir oförändrad. Fram på 1670-talet börjar han bli gammal och ålderdomsskröplig. Det blir för ho­nom fråga om att lämna gården och låta en ny man ta vid, få ny städja. Ett dokument, nära 300 år gammalt, som ännu finns kvar på Bökebolet, berättar om själva skiftet. Det lyder:

"Saasom Maagens Tryellssen i Bögebolledt, formedelist hans Allderdomb och skröbeligheedh, intedt kandh forrestaae Bögebolledt, mens det gandske affstaaer och op-säger för Truedt Niellssen. Huillckedt iegh och paa Naadige herskabs wigne, och till dedtz Naadigste wijderre behagh, under och bewillger bemellte Truedt Niellssen samme Bolledt, ät bebo sin Liffstidh, med den Condition, ät hand sit herskab hör-righ och Lydigh er effter Recessen, och handh indstiller sigh medh billig stedtzmaall till Naadige herskapedt, eller des fulldmeghtigh naar paaeskes. Och Maagens Tryellssen och hans hustru hafue huuswerrellsse och undentagh i Bögebolledt, saa lenge de leffuer, saa well som och hafue tillsiuffn till skouffuen som hans förmandh Maagens Tryellssen hafft haffuer, ät dend icke i noger maade till uplicht förhugges.

Datum Nörregaardh d: 30 Decemb: A:o 1678.

Detta Confirmeras medh Siu d:r Smt Steedtzmähl. Krapperup d: 29 Xbr: A:o 1680

M. DLGdie

Underd. Nielsson

På baksidan av dokumentet står:

"Desse på andre sijden stående Siu D:r Smt jemte Twå m. till Fougdepenningar ähro mig rigtigt betalt. Krapperup ut Supra Magnus Borghman."

Aktstycket — som en tjänsteman vid Riksarki­vet i Stockholm översatt och tolkat för oss — är ganska svårläst med sin svensk-danska skrift. Det framgår av handlingen, att Måns Trullsson läm­nar Bökebolet och att Trued Nilsson, för att nu modernförsvenska stavningen, övertar gården. Han städjas som sed är för sin livstid och städ-jan är sju daler. I och med att Måns Trullsson lämnar gårdens skötsel tillerkännes han och hans hustru — hon lever alltså — undantag för resten av deras liv. Uttrycket "reeessen" syftar på Malmö recess av den 18 september 1662, då adeln, prästeståndet och borgarståndet fick bekräftelse på sina privilegier. Den nye ägaren skall när han budas inom rimlig tid inställa sig hos herrskapet. Tydligen rör det sig här om att göra dagsverken eller andra tjänster på Krapperup. Han får inte förhugga skog "till uplicht". Det betyder, enligt ordboken över danska språket, att det inte får huggas olovligt, otillbörligt i skogen så att den kommer till skada. Som en ytterligare bekräftelse på att Maria Sophia dela Gardie ägt Bökebolet tjänar hennes namnteckning. Magnus Borgman är tydligen inspektor på Krapperup. Däremot har vi inte, trots ivrigt spanande i både svenska och danska orts- och gårdsförteckningar, kunnat loka­lisera Nörregård.

En stor brist, sett ur släktf orskarsynpunkt, vid­låder emellertid detta dokument: det talas inte om i vilket förhållande Måns Trullsson och Trued Nilsson står till varandra. Är de månne släkt? De kan näppeligen vara far och son, om så vore borde den nye innehavaren hetat Månsson. Det lämnas inte heller någon uppgift om varifrån Trued kommer.

Man kan emellertid dra släktlinjer från Trued, eller rättare hans hustru, ned till i Bökebolet och Mölle i dag verksamma personer Det blir en släkt­kedja på inte mindre än nio släktled och den sträc­ker sig genom fyra århundraden.

Trued Nilsson är gift med Benkta Helgesdotter. De gör den 5 maj 1695 inbördes testamente, som de den 7 augusti samma år vid Luggude härads­rätt i Mörarp låter anteckna, och detta förefaller ha varit en klok åtgärd. Trued och Benkta har inga barn. Då Trued år 1725 eller 1726 dör blir det arvstvist. Trued har flera år varit gammal och skröplig och inte med tillräcklig kraft kunnat sköta Bökebolet. De gamla har då kallat till sig en brorson till Benkta, och denne får svara för arbetet. Han heter Nils Andersson.

Ännu i 1722 års längder står Trued Nilsson som innehavare och brukare av Bökebolet, men i 1724 års mantalslängd är det Nils Andersson som sva­rar för gården och därvid är Trued antecknad som "inhyses" —det får tolkas så att han fått undan­tag. År 1726 är han borta. Och nu blir det arvs­tvist om Bökebolet. Ett den 13 juni 1727 daterat utdrag ur domboken för Luggude häradsrätt röjer tydligt vad det är fråga om. Vi citerar:

Emellan Jöns Nillsson här i Mör­arp och Per Boellsson uti Fleninge å egna och dess medarfvingars vägnar kärande, samt Trued Nillssons änka Bencta Heli­gesdotter från Bökebolet uti Brunnby socken igenom broder­sonen Nills Andersson svarande angående arfsrätt efter ovan­nämnde Trued Nillsson som barn­lös aflidit, varom de tvistat, är detta tingsrättens dom uti Luggude härad, avlagd på det van­liga sommartinget uti Mörarp den 13 juni år 1727.

Emedan ä svarandesidan med Trulls Nillssons och dess då varande hustrus Bencta Heligesdotters reeiproqve tes­tamente af den 5 maj 1695 (som den 7 därpå följande augusti här vid domstolen blifvit lagligen intecknadt) är bevist, att de ömsom givit varandra till arfvingar, och egendomen varjämte finnes af sådan beskaffenhet, att den efter 9:de cap Jordeboken § l, så ock Kongl. testaments-förordningens l § kan bortgifvas; då prövar Häradsrätten i anledning häraf för rättvist att yttermera detta testa­mente således gilla och stadfästa, att svarande änkan Bencta Heligesdotter i Bökebolet bör för dess avlidne mans arfvingar otilltaget kvarlåtenskapen behålla. Compensatis ©xpensis. Actum ut Supra.

På häradsrättens vägnar Hammarberg

Domaren, som skrivit under detta domslut, är "Stenbockens kurir". Han hade år 1719 blivit hä­radshövding vid Luggude häradsrätt i Mörarp.

Benkta Hellgesdotter och Nils Andersson tillerkännes alltså Bökebolet. I vilket förhållande de två kärandena, Jöns Nillsson och Per Boellsson, stått till Trued eller Benkta framgår inte av dom­slutsutdraget. Möjligen har Jöns varit en bror till honom eftersom de har samma efternamn. Att kärandena är bosatta i Fleninge och Mörarp kan betyda, att Trued Nillsson ursprungligen kommit därifrån. Det är bara ett antagande. Och några som helst upplysningar om varifrån hans hustru, Benkta Hellgesdotter, stammar, lämnar inte till­gängligt material. Möjligen kan det tänkas, att Krapperups gårdsarkiv inrymmer uppgifter som något lyfter på denna slöja. Att hennes far hetat Helige är egentligen det enda vi får veta. I Mölle förekommer ingen med namnet Helge vid denna tid.

Nils Andersson heter alltså den nye innehavaren av Bökebolet. Och han tillträder gården officiellt i. juni 1727.

Trued Nilsson och hans hustru Benkta har upp­tagits i mantalslängder och jordeböcker under hela Karl XII:s krig med dess pest och hungers­nöd, och det får anses betyda, att de stannat kvar och oskadade klarat sig genom de onda ti­derna. Men omärkligt har inte kriget passerat dem. Innehavaren av Bökebolet har fått vidkän­nas svåra intrång i det att stora befästningar med långa vallar kastats upp på hans brukbara jord. Karl XII:s skansar förlades på ett område med ängsmark och utmärkt bete för djuren. För att värdera den skada som åsamkats Bökebolets inne­havare genom skansbygget utses år 1744 några godemän som gör en värdering. Deras skriftliga utlåtande finns än bevarat på Bökebolet. En av­skrift av det var infört å sidan 28 i del II av denna På order av generalguvernören över Skåne, Ja­cob Burenskiöld, gör lantmätare Anthon Ciöpinger år 1712 upp en ny, särskild karta över Bökebolet. Det heter i rubriken över denna karta:

Godemännen finner, att Nils Anderssons förlust genom anläggandet av skan­sarna kan uppskattas till fyra kappeland åker och tre lass äng. Härtill kan fogas, att ett kappeland är 1/32 av ett tunnland och omräknat i våra da­gars mått lika med 154 kvadratmeter.

Förmodligen har soldater varit inkvarterade i gården hos Trued Nilsson under det långvariga kriget. En grundlig genomgång av handlingar från denna tid i Krigsarkivet skulle kanske kunna ge besked på den punkten.

"Geometrisk karta över Bögebohlet beläget i hertigdÖ-rnet Skåne, Hälsingborgs län, Luggude härad och Brunnby socken, anno 1712 av Anthon Ciöpinger avmätt enligt order av generalguvernören."

Och i anslutning till själva kartan följer:

"Deskription Över kronohemmanet Bögebohlet, som uti Brunnby socken och skogsbygden beläget är, består av 1A hemman efter bytesinstrumentet men sedermera för­medlat till 1/8 dels och uppfört på räntan 5 Rdl 8 öre sil­vermynt och är nu anslaget till Kulla fyring med arbete och kols uppkörande. Projekterat byte med Kronan år 1668 av högvälborna grevinnan fru Maria Sophia Dela Gardie, men sedermera är bemälta byte kommit att städja?, är efter generalguvernören Jacob Burenskiölds order avmätt efter dess situation, dess åker och äng och fiskevatten i följande beskrivning tydligen förklarat samt å bifogade karta infört . . ."

Den mycket utförliga detaljbeskrivningen av Bökebolet ger en klar bild av gårdens och ägornas möjligheter. Rent berg eller sten upptar ungefär hälften av Bökebolets ägor, den andra hälften be­står av spridda åkrar och ängar, de flesta sam­lade längs efter bäcken (som rinner från Grin­darna ned mot Skansarna). Åkerjorden består av grutmylla, or och grutjord. Kålhage finns till går­den, men humle- och fruktgårdar saknas. Det odlas korn, råg och havre. Ett par åkrar har "för deras ringhets skull" legat öde i 20 år. Hemmanet kan hålla ett par dragare, och i kalvhagen, som mest består av odugliga berg, kan två kalvar fö­das upp. Åkrarnas sammanlagda areal mäter un­gefär 65.000 kvadratalnar och ängarna omkring 90.000 kvadratalnar. Härtill kan sägas, att det går 14.000 kvadratalnar på ett tunnland. Längden på de gärdsgårdar, som bör hållas i stånd runt ägorna uppmätes och befinnes mäta 958 famnar, En famn är 1,78 meter.

Vattenmölla finns på Bökebolets ägor och dess läge är utmärkt på kartan. Den synes ligga vid bäcken ungefär där trädgårdsmästeriet varit. Här kan åbon mala till husbehov när det är vattuflod, berättar deskriptionen. Fiskeri har åbon ej annor­städes än i havet. Hamnen är strax nedanför vid Mölle fiskeläge, där han om sommaren brukar sätta efter sill. Ibland bekommer han sill till hus­behov och understundom till avsalu. Han får där­igenom medel att betala skatterna. Bökebolets ut­märker är till fälles och oskiftade med Kullagår­den, Mölle fiskeläge, Krapparp, Möllehässle, Björ-keröd, Giölleröd och Vattenmöllan. Byggnadstim­mer måste åbon köpa i Hälsingborg, som är närm-sta handelstad belägen 3 1/2 mil söderut. Den sist­nämnda uppgiften kan betyda att skogen skulle ha varit gles å Bökebolet.

Enligt kartan och dess skala ligger själva Bökebolsgården 450 alnar från stranden. Några skan­sar är inte utsatta på denna karta av år 1712.

Stenbrytning på Bökebolet

Nils Andersson övertar officiellt Bökebolet år 1727 och han innehar det till sin död som timar år 1773. Han får skattebrev på Bökebolet den 27 juni 1757 och i detta bekräftas att Bökebolet är kronorusthålls-hemman med placering under num­mer 101 av premiärmajorens kompani av Kongl. Norra Skånska Kavalleriregementet.

Nils Andersson är gift med Kierstina Nilsdotter. Hon kommer att överleva honom.

Under Nils Anderssons tid på Bökebolet, på 1760-talet, möjligen tidigare, börjar man bryta sten på Kullaberg, på Bökebolets ägor. Förhisto­rien är följande:

1747 års riksdag beslöt att Landskrona fästning skulle upprustas. Befästningar och citadell skulle utbyggas eller nybyggas, och för att dess kanoner skulle få fritt spelrum beslöts det att den gamla staden i Landskrona och dess kyrka skulfe riva^ och återuppbyggas längre åt sydväst och syd och där förläggas på strandmark, som var låglänt och sank, och som i samband med byggandet av den nya staden skulle utfyllas. Arbetena sattes genast igång och det synes ha gått raskt undan.' Nybyggandet och utfyllandet krävde massor av sten och då myndigheterna såg sig om i Skåne efter platser lämpliga för stenbrytning fick man ögonen på Kullaberg. Här var det ingen brist på sten. Att man valde Kullaberg till stenbrytningsplats kom sig också av att det var så goda bort-transportmöjligheter.

Två herrar, Samuel Kempfe och C Calwagen, fick svara för stenbrytningen och borttransporterandet.

År 1763 börjar man göra provbrytningar och undersökningar. När sommaren är över och arbetssäsongen slut, skriver de nämnda herrarna en arbetsrapport och gör samtidigt upp en karta över hamnområdet vid Mölle fiskeläge med bryt­ningsställena på Bökebolets mark inlagda. På vå­rarna de följande åren fortsätter arbetet och regelbundet efter varje arbetssäsong görs det upp nya verksamhetsberättelser med nya kartor över lokaliteterna. Till slut blir det en hel bunt med kartor och arbetsrapporter. Det är utsökt fina kartor, utarbetade i flera färger och rika på detal­jer. Alla förvaras på Krigsarkivet i Stockholm där vid Gärdet. Det är en upplevelse, ja värt resan till huvudstaden, att begära fram dem och gran­ska dem för att se hur Mölle och Bökebolet tedde sig på 1700-talet. Kartorna finns under rubriken Stads- och befästningsplaner — Mölle läge".

Låt oss ta arbetsrapporterna och kartorna i närmare betraktande. Ordagrant lyder den första verksamhetsberättelsen: "Berättelse och förklaring över arbetet vid Mölle läge.

För transporten av sten från Kullaberg till fästnings­byggnaden uti Landskrona, har man detta år vid Mölle läge och den där varande lilla havsvik börjat göra en värndamm mot sjögången för jakter och båtar att därmedelst kunna ligga lastade med den intagna stenen, tills vinden blir tjänlig emedan de förut varit nödsakade att vid hårt väder åter utkasta sådan last i brist av säker ankarplats. Det med rött anlagda uti planen och profilerna utvisar vad som i år vordet arbetat. De gula linjerna uti planen från B till C utmärker den tillämnade continua- tionen (fortsättningen) av denna linje och det gula uti profilerna visar höjd och bredd till dessa linjers fullbor­ dan. Vid D är stället till en ny lastagebrygga";

Arbetsrapporten är daterad den 23 december 1763 och underskriven av Sam Kempfe och C Cal­wagen. Enligt en tabell efter texten framgår det, att det varit militär, infanteri och garnisonstrup­per, som utfört arbetet och kostnaderna under året för deras inkvartering, underhåll, körslor mm har uppgått till 892 daler silvermynt. Det är en hög summa och torde betyda att arbetet varit av rätt stor omfatttning.

Av den medföljande kartan över hamnområdet i Mölle och Bökebolet kan man utläsa, att ören är planerad och att den är ämnad bli 350 alnar lång och att ungefär % är färdigbyggd ute i vattnet, medan ungefär 200 alnar uppe på land är klara, Vad vi kallar "Sissa skans", den skans som ligger ovanför Tångnean och Kåserna, är utsatt på kartan.

Mellan raderna i arbetsrapporten tror man sig kunna utläsa, att stenbrytningen redan pågått nå­gon tid. Där står ju att båtarna förut vid hårt väder varit nödsakade att åter utkasta sin last i brist på säker ankarplats.

Följande års arbetsrapport, den för år 1764, säger följande:

"Den år 1763 började stenfyIlning eller värndamm från A till B framför havsviken vid Mölle läge, borde efter order/allenast såvida det året bliva uppförd, att därav någorlunda skulle kunna utrönas vad lugn densamma för viken kunde giva, samt varest tjänligaste stället skulle tagas för en lastagebrygga till stens borttransporterande från Kullaberg till Landskrona. Men som bemälte sten-fyllning enligt samma års relationsplan och profiler ej hunnit framföras till stenen Norre Blak, som den varit ämnad, ej heller kunnat få tillräcklig höjd, kan det lugn som värndammen nu giver, och bästa stället för lastage-bryggan icke determineras.

Bemälta års redan gjorda arbeten har av en häftig storm om hösten är 1764 med sju fots högt vatten, på några ställen såtillvida tagit skada, att några stenar på inre sidan mot viken blivit avsköljda och liggande näst innanför linjen, men giver likafullt så mycket lugn och betäckning mot sjögång i viken att stora båtar och jak­ter, om sommaren kunna under stens inlastning därstädes ligga säkra både med och utan last, men om hösten, då svåra stormar med högt vatten pläga infalla, kunna dy­lika fartyg uti förenämnda havsvik ingen säkerhet hava.

Efter order är detta års arbete med de den 29 maj hit-kommenderade elva man börjat med brytning av sten på flera ställen av de i Kullabergen vid denna strand befint­liga bergarter. På alla ställen som försök och brytning härtill kunnat göras ligger stenen i korta och stupande läger samt mångkantiga stycken, det största till något Över en alns storlek, som är gott och fritt från sprickor.

De mesta stenstycken tjänliga till murarbeten ha vid nu gjorda försök allenast kunnat fås i från två å tre till sex kubikfots storlek, utom en myckenhet mindre styc­ken som allenast duga till fyllning och ehuru på tvenne ställen av försöken blivit nedbrutet till åtta fots djup från bergets översta skorpa är dock ingen sten ännu så stor och fri för sprickor funnen, att den med fördel kan borras och sprängas.

Bergens läge är nu något nogare än förut avmätta, och de ställen på vilka redan försök äro gjorda och sten bruten, äro i planritningen med brunt anlagda.

Bergarterna ha under denna brytning befunnits föl­jande: Brunaktig av finare grus som på översta skorpan skiffrar sig och faller sönder i små stycken. Svart och svartbrun av fint grus, ganska hård, fås allenast i små stycken till en — två — tre kubikfot, högst, och några få stycken till sex fots storlek, av vil­ ken stenart här i nejden allenast två mindre bergryggar finnas. De äro i själva stranden belägna vid C och D och de ställen på vilka brytning blivit försökt äro med mörkbrunt i denna planritning utmärkta. Rödspattig o€h randig av grovare gruti och gråstens­ art, finns på flera ställen och bäst uti de största bergen samt av utmärkt myckenhet men till lägre storlek. Denna stenart är tämligen hård och kostar tämligen mycket arbete att bryta, emedan en myckenhet mindre sten kilar sig fast och innesluter den större stenen. För att från berget till stranden kunna nedföra och in­lasta såväl den redan brutna stenen, som vad som nu och framdeles mera kan brytas, skulle jämväl efter order börjas att uppföra en lastagebrygga av 50 alnars längd, åtta alnars bredd och åtminstone fyra fots höjd över ordinarie vattenhorisonten, för vilken nu på denna plan­ritning vid E och P uppgivits tvenne ställen, som herr översten och riddaren under dess vistande härstädes i dessa dagar själv besett och över vilka jämväl nedanstå­ende profiler blivit tagna. Det första stället vid E ligger närmast intill bergen, och har uti stranden förut så hög landhorisont att ganska litet arbete på landet behöver göras enligt profil nr l och 2, samt att stenen är närmare till hands, så väl för arbetet till bryggan som för inlastningen.

Det andra stället vid F, som för några år sedan blivit projekterat men ingen profil tagen av stranden, befunnes för lastagebryggan kostsammare än det första så i an­seende till den låga och långa stranden enligt profil nr 3 och 4 som stenens mera avlägsenhet såväl för arbetet som stentransporten, vartill kommer den omständigheten, som de gamle fiskarna här på orten mig sagt, att ju längre in åt viken som denna brygga blir anlagd ju sna­rare blir samma vik av sand uppgrundad, som med havs­vågen omkring bryggan längs stranden inkastas och blir liggande."

Den medföljande kartan är märkt med året 1764 och den är ganska detaljrik och försedd med en mängd namn av stort intresse. Där är utsatta och namngivna Norre Blak, Söndre Blak, Rockan, Lilla Qvigan, Stora Qvigan, vidare finns där inri­tat 13 kåser i kröken vid Tångnean och nio styc­ken vid nuvarande släpstället. Vid den senare plat­sen är också inlagt en liten båthamn och unge­fär där nu Ruffen har sin plats sticker en liten rak brygga ut. Ungefär två tredjedelar av ören är färdigbyggd och dess fortsättning pekar rakt på Norre Blak. Den yttre av lastbryggorna ligger rakt NO om Norre Blak. Både Karl XII :s skansar och Sissa skans är utsatta.

Det finns några saker att säga om namnbeteck­ningarna. Norra och Södra Blak finns kvar ännu och de betecknas med samma namn. Däremot är Rockan sprängd, den låg mitt i farleden, och samma öde har Stora Qvigan, som låg vid nuvarande Varmbadhuset, fått röna. Däremot finns Lilla Qvigan kvar, men av någon anledning har den "ändrat namn" till Mågehallen. Den ligger just i strandbrynet nedanför villa Sjöhem.

Den långa arbetsrapporten innehåller en hel mängd intressanta detaljer och uppgifter. Det framgår att borttransporterandet av den brutna stenen försiggår med stora båtar och jakter. Man håller på att undersöka var bästa stället skulle vara för en lastbrygga och arbetsledningen har härvid förfrågat sig hos fiskarna i Mölle om de­ras syn på saken. De synes avråda från att lägga bryggan långt in i viken, där farvattnet vid storm blir igensandat. Arbetet med stenbrytningen för året börjar den 29 maj och den första arbetsstyr­kan räknar elva man. Översten och riddaren, tyd­ligen högste chefen vid Landskrona fästning, ty­värr är namnet inte utsatt, har personligen besökt Mölle och Bökebolet och tagit lokaliteterna i be­traktande . . . Så till nästa års verksamhet. Berättelse om förrättat arbete vid Mölle läge år 1765, säger rubriken.

"För att med mera visshet utröna, huruvida den uti Kullaberg varande stenarten till godhet och myckenhet kunde finnas så tillräcklig, att man till Landskronas fäst­ningsbyggnad framdeles måtte därpå ha säker tillgång och nog förråd, är detta år med brytning och sprängning gjort följande försök på de ställen, som med mörkbrunt i hosgående planritning är utmärkta. Såväl i åtskilliga mindre bergryggar i stranden som i själva gråberget är först med kilar och bräckstänger av ytan bortbrutet så mycket som på detta sätt varit görligt att få löst, och sedan då under den lösare lägerstenen något fastare sten förmärkts vidtaga, är uti densamma borrat och sprängt allt djupare och djupare så uti berg­ryggen till åtta fots djup nästan till foten av samma berg, varav man funnit stenarterna vara av följande beskaf­fenhet:

Den yttre stenen fås inte fullgod i större stycken än till två—sex kubikfot och allenast några få till en kubik­alns storlek. Men längre in i foten av stora berget få,s stenen i större stycken och något skapligare lägen som ock av fast och gott grus. Den kan användas till fyllning och pinnsten vid gråstens-murarbeten.

Sedan man således förmodar sig inneha tillräckligt förråd i förbemälte Kullaberg på tjänlig och god sten, har man ock enligt gillade projekter detta år gjort bör­jan, att från denna långgrunda strand i rät linje utföra någon stenfyllning, som ovanpå blivit utjämnad och kan tjäna till lastagebrygga att därifrån inlasta och till Landskrona avföra såväl den stenen som efter dessa för­sök är lämnad på platsen, som vad framdeles kan bliva nödigt att till Landskrona fästningsbyggnads behov bliva bruten och sprängd samt övertransporterad.

Bemälte stenfyllning är börjad från en i själva vattnet och stranden utskjuten klippa och detta är medhunnet allenast 32 alnar från samma klippa i vattnet och fyra fot högt över ordinarie vattenhorisont samt på fem fots djupt vatten. Men ovanpå mot landet och uppstigande bergstranden är bryggan 60 alnar lång samt bredden ovanpå tio alnar som bifogade plan och profil närmare utvisar.

Till denna brygga är förbrukat av den sämsta stenen som av mindre bergryggar blivit bruten jämte några lösa stenar vid stranden 220 kubikalnar. Men den av stora berget brutna stenen ligger kvar och utgör inemot 200 kubikalnar."

Så följer sammandrag av utgifterna.

"Gråstensbrytningen och sprängningen av Kullaberg vid Mölleläge: summa 1.078 daler, härav till förplägnad, in­kvartering, mm åt militärstaben 315, kommenderat infan­teri 367 och hantverkare och arbetsfångar 89 daler."

Landskrona den 20 februari 1766"

Sam Kempfe, C Calwagen"

Av det allra sista avsnittet framgår, att arbe­ tet vid stenbrytningen och byggandet av ören i Mölle utförts av soldater, hantverkare och straff- fångar.

Kartan, som medföljer arbetsrapporten. ;är syn­nerligen väl utarbetad. Det är utsatt 15 kåser i Tångnean och nio plus en liten båthamn vid släp stället, och där nu Ruffen står pekar en liten rak lastbrygga ut i sjön. Lastagebryggan, som man håller på att bygga, ligger rakt NO om Norre Blak.

Redogörelsen för 1766 års verksamhet lyder som följer:

Berättelse om förrättat arbete vid Kullaberg år 1766, heter rubriken, och texten säger:

"Den förlidet år började stenfyllningen från stranden vid Kullaberg som tjänar till lastbrygga för sten som av samma berg blivit bruten och sprängd, är detta år för­längd till 12 alnar varmedelst man vunnit sju fots djupt vatten framför denna fyllnings yttre ände, som av med­följande relationsritning och profil närmare intages.

Av själva berget är jämväl i år något mera sten bru­ten och sprängd samt en del därav till stenfyllningen nedsläpad för att vara i beredskap till inlastning och transport.

Eljest anmärkes vid denna stenfyllning, att oaktat all den flit, som vid stenens läggning blir använd, har den likväl under vintertiden av häftig sjö och isgång blivit något rubbad. Detta är dock av föga betydenhet emot den förmånen, att av Kullaberg kunna hämta sten, helst som sådan rubbning snart åter kan upphjälpas, emedan stor sten såväl av berget som å stranden är nära till­hands och varmedelst även den lilla rubbning, som skedde förliden vinter, i det några av de yttre stenarna blivit nedkastade, straxt vid detta års arbetes början åter upp­lagades. Det mörkröda i planritning och profil visar detta års arbete. Den blekröda färgen bemärker förra årens arbeten och det punkterade visar vad som ännu till värn-dammens och stenfyllningens förlängande i början blivit projekterat. Det bruna i planen bemärker de ställen varest sten av berget blivit bruten."

Så följer ett sammandrag av utgifterna i sam­band med stenbrytningen under år 1766. "Grå­stensbrytning och sprängningar av Kullaberg vid Mölle läge" heter underrubriken. Materialierna har kostat 102, transporter 223, traktamentet åt militärstaben 189, kommenderat infanteri 322, och hantverkare och arbetsfångar 84 daler silvermynt, Tillsammans slutar utgifterna på 955 daler smt.

Arbetsrapporten är dagtecknad Landskrona den 31 januari 1767 och undertecknad av Sam Kempfe och S Calwagen.

Den medföljande kartan är av utomordentligt intresse. Den är utförd i flera färger och har ett myller av detaljer. Liksom förut är namnen på de stora stenarna utsatta. De ställen man bryter sten på är tydligt utmärkta och huvudbrottet sy­nes ligga 300 alnar norr om Lilla Qvigan eller un­der vad vi nu kallar Harastolen. Det är ungefär vid K Fredrikssons. Drar man en rak linje från Norre Blak till Rockan och fortsätter den, kom­mer man rakt på • lastbryggan. Det är två avdel­ningar kåser, en i Tångnean och en vid släpstället. Den förra samlingen har 16 kåsarmar den senare åtta. Vid släpstället är också en liten båthamn med halvcirkelformade kajarmar. Där nu Ruffen ligger sticker en c:a 60 alnar lång brygga rakt ut; den är försedd med ett bredare pirhuvud. En streckad linje visar hur man tänkt sig ören. Den ar ämnad att nå ända ut till Norre Blak, men Hitintills till detta år har man bara nått 250 alnar eller ungefär %. Och som vi ser än i dag blev ören aldrig helt färdig. Befästningarna i Mölle och på Bökebolet fram­står tydligt på kartan. Om Karl XII:s skansar står "Gammalt retranchment". En befästningsvall löper från själva skansen ned mot söder tydligen ända fram dit där nu villa Italienborg ligger. Sissa skans är också utsatt och från denna löper en skans åt norr fram till ungefär där nu villa Sjöhem ligger. Söder om båthamnen i Mölle finns också en befästning. Det är möjligen den som kan ha legat där nu Björk har sin villa. I Mölle säger man än i dag Södervärn eller att bo på Värnen. Pekar inte detta på att det varit befästningsan­läggningar även i södra delen av samhället?

Så kommer den femte arbetsrapporten med sin karta och dess text lyder:

"Gråstensbrytningen av Kullaberg vid Mölle läge.

För att med mera visshet kunna utröna, huru vid den uti Kullaberg varande stenart, till godhet och myckenhet kunde finnas så tillräcklig, att man till Landskronas fästningsbyggnad, framdeles måtte därpå hava säker till­gång och nog förråd, har man år 1765 med brytning och sprängning gjort försök på de ställen, som med mörk­brunt på bifogade ritning är anmärkt. Genom samma för­sök är befunnit, att ytan av berget har mångfaldiga kan­tiga läger, och fås svårligen större stycken ren sten än från två till sex kubikfots storlek. Men bättre in uti ber­get och sedan ytan dels genom brytning dels genom sprängning blivit undanröjd, har stenen funnits fastare och av god grut, samt uti ordentligare mera jämna, lika stora och större stycken, och även till sådan myckenhet att på den stenarten för framtiden synes bliva tillräcklig tillgång. Att med någon bekvämlighet kunna få den brutna stenen därifrån, har man uti stranden mitt för brottet även börjat en stenfyllning A och densamma så långt mot djupet utfört, att mindre fartyg kunna därvid ligga, och inlasta den brutna stenen. Från B till C har under förra året blivit någon sten uppstaplad till lugns erhållande i hamnen för havsvågen, som varit ämnat att fortsättas efter de gula linjerna till D."

Den senare passusen i arbetsrapporten syftar på ören. "D" här betyder Norre Blak, dit ören planerats nå, fast bara % av den planerade längden blivit byggd. Lastbryggan förefaller ha varit be­lägen där nu Varmbadhuset ligger. I övrigt är det samma detaljer utsatta på denna karta som på de föregående. Utgifterna är lägre än under de förra åren; detta kan tydas så att arbetet håller på att avstanna. Slutligen är rapporten årtecknad med 1769. Kommer till sist den sjätte och sista kartan och arbetsrapporten.

Ören från landsidan. Bilden är tagen vid lågvatten. Vatt­net innanför ören kallas "Båda-sjön". Mitt på ören finns ett avbrott,, som man kan ro igenom, kallat Lilla-Hål, ören var ämnad nå ut till Norre Blak, men blev aldrig färdigbyggd. "Berättelse om förrättat arbete år 1771 vid stenspräng-ningen av Kullaberg vid Mölle läge.

Till erhållande av tillräckligare förråd på gråsten för byggnaden vid nya citadellet, är i år företagit att spränga och bryta av Kullaberg. Ställena varest dessa spräng­ningar och brytningar skett tillika med anstaltsarbetena vartill denna gången större delen av den fallna stenen åtgått, äro med rött utmärkta. Eljes lämnas ännu där­jämte till närmare upplysning, att man utom bergrasets undanröjande och i vägen liggande klintars undanspräng-ning egentligen hållit sig med sprängningsarbetet vid bergryggen A samt bergmassan B, använt därav brutna stenen till upplagande och förstärkande av lastagebryg-gan C, samt även en liten del därav till roset D, vilket till betäckning för hamnen måtte sättas i stånd att kunna avhålla vågen om någon rätt forsel ifrån detta ställe skall bringas igång. För vilken orsak det likaledes varit nödigt som ock efter lägenhet blivit tillgjort, att rensa hamnen från sten. Blott genom nyssnämnda göromål vin-nes väl bäst bägge avseendena till hamnens säkerhet, då den upprensade stenen användes till omtalte skuggnings-ros, men väderleken fordras därtill sedig, och har denna sommar varit så emot, att med rensningen icke hunnit vidare än vad som på grundaste vatten vid E och F kun­nat därav verkställas.

277 kubikalnar sten är kvantiteten till en början som man fått med jakter och båtar utförda härifrån till nya Citadellet. Landskrona den 24 april 1772

G. Ehrenstrahl"

Den medföljande kartan är lika detaljrikt utar­betad som de förra och på denna är djupen ute i hamnbassängen utsatta. Det rör sig om djup mel­lan två och tio fot. Som framgår är det en ny man som undertecknat och svarat för arbetsrap­porten. Hans svenska är på sina ställen rätt svår tydd. Denna arbetsrapport och karta är den sista i samlingen. Befästningsarbetena vid Landskrona avbröts på 1780-talet utan att ha blivit fullbor­dade i samband med kriget mot Ryssland. Det förefaller som om stenbrytningen på Kullaberg dessförinnan hade lagts ner.

Det kan med hjälp av dessa kartor och arbets­rapporter slås fast, att den s. k. ören byggts på 1760-talet och att arbetet utförts med hjälp av fästningsfångar.

Det finns ett minne från Nils Anderssons bökebolstid, ett minne som satt myror i huvudet på oss, nämligen en egendomlig, gåtfull inskription i den sten som vi nu kallar Mågehallen, men som enligt de nyssnämnda kartorna och traditionen ska heta Lilla Qvigan. Det är den stora runda stenen som ligger just i strandbrynet nedanför villa Sjöhem, vid Kåserna. Se bild! På den sida som vetter utåt havet på den något mer än manshöga stenen är inhugget en skala, en linje sex fot läng på vilken varje fot är utmärkt med en romersk siffra från I till VI. Bredvid denna måttstock står:

FOT ÖVER N. BLAK AMS AMA 1750 21 JULI

Ingen i Mölle vet vad inskriptionen betyder, Trots ivrigt letande på arkiv och bibliotek och utfrågande av de gamle har nedskrivaren av detta inte lyckats knäcka denna nöt. Gåtfullheten över stenen är lika tät.

Sjökapten Bernhard Nilsson på_Idebprg (död 1942) har uppgivit, att när man åren 1905—07 byggde hamnen i Mölle; var det Beslutat att Lilla Qvigan skulle sprängas och användas till hamnrj bygget. Stora Qvigan, som låg ungefär vid Varm­badhuset, och Rockan, som låg ute i farleden, hade undergått detta öde. Redan hade stensprängarna börjat göra föranstaltningar till attacken mot Lilla Qvigan. Bernhard Nilsson fick reda på det, skrapade ren inskriptionen och slog alarm. Genom hans ingripande räddades den intressanta stenen. Han trodde att bokstäverna AMS syftade på Sten­bock...

Framför stenen kan man inte undgå att göra sina funderingar. Årtalet och ännu mer själva da­tumet förbryllar. Innebär siffrorna 1750 att det var någon slags storsjöfart, utlastning av sten, station för örlogsfartyg eller annat vid Mölle och Bökebolet vid mitten av 1700-talet eller dessför­innan? Varför är inskriptionen daterad till just den 21 juli? De sex bokstäverna som står där kan nog inte betyda annat än initialerna till dem som svarade för inskriptionen, men vilka befattningar har vederbörande haft? De passar inte in på Mag­nus Stenbock — han dog ju 1717. Bokstäverna passar inte heller in på de herrar som underskrev de arbetsrapporter vi nyss gått igenom. Man kan tänka sig, att skalan i fot som är inhuggen på stenen sammanfaller med vattenståndet över Norre Blak. När vattnet går precis över Norre Blak därute, så står det på noll på skalan. Det är möjligt att inskriptionen tillkommit i samband med den allra första stenbrytningen på Kullaberg.

Men någon riktig klarhet tycks vi inte få i denna sak, och det förefaller vara meningen, att Lilla Qvigan för all framtid ska ruva över sin gåta. Miljoner vågor har slagit över henne och hennes inskrift, och miljoner nya vågor kommer att skölja över henne till evärdliga tider. En frid­lysning av henne skulle vara på sin plats.

Nils Andersson slutar sina dagar år 1773. Det är svårt att fastställa hans ålder, men eftersom han tillträdde Bökebolet år 1727 bör han vara född under ett av 1700-talets första år. Hans hustru, Kierstina Nilsdotter, överlever honom och hon beslutar att i fortsättningen själv svara för gården och dess skötsel. Men år 1778 orkar hon inte längre, åldern tar ut sin rätt hos henne, och hon föredrar att lämna Bökebolet åt sin äldste son — Nils Nilsson heter han — och själv dra sig tillbaka på undantag.

I samband med överlåtelsen utskrives en serie handlingar. Texten i den första lyder:

"Som jag, Kierstina Nillsdotter, alltsedan min mans rusthållaren Nills Anderssons saliga frånfälle i fem års tid, med mina barn förestått mitt åboende % mantal skatte rusthåll Bökebohlet, men numera för ålderdomsbräcklig-heter och svag hälsa ej längre förmår detsamma skiöta och hävda som vederbör, vårföre jag tänkt att den övriga livstiden i stillhet till gudsfruktan förnöta. Så har jag härmedelst att i kraft av detta mitt egna avsägelsebrev; till min äldste son Nills Nillsson velat avstå och över­lämna bemälte åttondels skatte rusthålls no l Bökebohlet, under hemman n:o 101 vid Kongl Norra Skånska Caval-leriregementet av Premiär-majorens compani, emot det, jag av min son undfår nödigt uppehälle i min livstid samt till boning stugan och kammaren norr på gården jämte de förmåner, som jag genom apart kontrakt under detta dato mig betingat. Varförutan bemälte min son Nills Nillsson till sina övriga syskon i lösen för deras arvsdelar i nyttningsrätten betalar en summa av tjugo Riksdaler 40 skilling specie då den påfordras. Bökebohlet den 2 februari 1778

Kierstina Nillsdotter"

Sonen Nils Nilsson åtager sig att utgöra de förmåner modern gör anspråk på och han bekräf­tar det skriftligt med följande:

"Allt vad min moder å föregående avhandling sig be­tingar åtager jag Nills Nillsson mig utan gensägelse till fullo noga uppfylla och fullborda, som försäkras med mitt namns undersättande, i undertecknade goda mäns när­varo. Bökebohlet ut supra

Nills Nillsson"

Hans syskon slutligen, det förefaller att ha va­rit en broder vid namn Anders Nillsson och tre systrar vars namn dock inte kommer med vid denna överenskommelse, därför att de företräds av sina män, förklarar sig skriftligen nöjda med vad som hänt och undertecknar följande bekräf­telse :

"Ovannämnda kontrakt är såväl jag som son, som mina underskrivna svågrar alldeles nöjda med vår mors och svärsmors vilja som betygas.

Anders Nillsson

I handlingen är tyvärr inte utsatt hemorterna

Anders Andersson Paul Jönsson Hans Adamsson."

för brodern och hans svågrar. Det skulle ha varit av stort värde för vidare utredning om Bökebols-släktens yttre förgreningar. Det ges inte heller vetskap om vad systrarna hetat. Visserligen heter innehavaren av Mölle by nr två Anders Nilsson vid denna tid och samtidigt är det en Anders Nilsson bosatt på Mölle läge nr 33. Det går inte att fastställa om någon av dem härstammar från Bökebolet. I Mölle läge nr 34 bor en man vid namn Anders Andersson men det är omöjligt att fastslå, om han är befryndad med Bökebols-fol-ket. Någon med namnen Paul Jönsson eller Hans Adamsson finns inte i Mölle vid denna tid. Nils Nilsson heter alltså den nye ägaren till Bökebolet. Han tillträder år 1778. I samband med tillträdet antages han till rusthållare. Den offici­ella handlingen härpå har följande lydelse:

"Som änkan Kierstina Nilsdotter, genom skriftlig av­handling av den 2 februari detta år, avstått krono rust-hållshemmanet n:o l l/8 Bökebolet under hemman N:o 101 av PREMIÄR MAJORENS COMPAGNI, av Kongl. Norra Skånska Cavalleri Regementet, till dess son Nils Nilsson, emot det att han till sina övriga syskon, för deras tillfallna arvsandelar i utlösen betalar en summa av tjugo Rdl 40 skilling specie och i övrigt lämnar dess moder, efter lagligt upprättat kontrakt nödigt livsuppe­hälle; så anhåller Nils Nilsson, att han genom behörigt städjobrev som åbo på detta hemman måtte varda anta­gen; och som Nils Nilsson finnes vederhäftig; förden­skull varder han Nils Nilsson tiU sådan efter högre veder­börligt omprövande härigenom på ovannämnda Krono Skatte Hemman n:o l % Bökebolet, till åbo och rusthållare därå antagen, så länge han likmätigt lag och Kongl. rusthållsförordningarna tillbörligen hävdar och väl under­håller hemmanet, samt rustningsutskylderna oförsumme-ligen och till fullo enligt 1695 års reglemente presterar, och alltså uti melitae rullan vederbörligen annoterad var­der; dömandes ? Nils Nilsson, att detta hos häradsskri­varen i orten förete, som åboförändringen antecknar i Krono Jordaboken och andra handlingar. Stora Görslöf den 10 februari 1778 A Vråse."

Den 2 november 1778 antecknas åboföränd­ringen i kronohandlingarna.

Förmodligen i följd av utlösningen av sina syskon nödgas Nils Nilsson med inteckning i Böke-bolet som säkerhet av byfogden i Mölle läge Jöns Andersson Pyk låna 83 Rdl specie. Men redan den 15 juni 1786 likviderar han denna skuld enligt ut-drag ur inteckningsprotokollet, som förts vid all­männa sommartinget i Mörarp denna dag.

Nils Nilsson bör vara född före 1750; vid till­trädet minst 30 år gammal. Han kommer att bli den förste som enligt officiella handlingar kallår sig Bökberg. Han är gift med Gunilla Pehrsdotter, som är född 1753, och de har fem barn, sönerna Pehr och Anders, döttrarna Kjerstina, Hanna och Sissa. Pehr är född år 1777, Anders år 1784, Kjer­stina möjligen 1782, Sissa 1792, Hanna 1789.

Sissa gifter sig i slutet av 1810-talet, möjligen år 1818, med Lars Olsson i Gylleröd, som är född 1788. Hanna ingår äktenskap med husmannen Måns Nilsson på Bökbolet, men uppgift om Kjerstinas man saknas i tillgängligt material; hon har gift sig relativt ung med en möllebo, men tidigt blivit änka.

I slutet av 1700-talet, under Nils Nilssons tid, tydligen när Mölle fiskeläge håller på att bli fär­digbyggt och dess mark helt utnyttjad och det lik­som svämmar över sina bräddar, börjar Bökebo-let "invaderas" av bosättare. Redan på 1780-talet, enligt mantalslängden, synes den första bosätt­ningen av utomstående ske på Bökebolets mark.

Den förste som söker arrende och sätter bo här­uppe heter Pål Bohlin. Han är skriven här år 1788. Flera år fram i tiden förblir han den ende nybyggaren här. Han är skeppare och synes vara förmögen eller välbärgad, han skattar nämligen för ur av silver, en sak som Nils Nilsson inte har, Och det hus Pål Bohlin bygger åt sig häruppe på Bökebolet är lika stort som Nils Nilssons stug-länga — båda skattar för sex fönsterlufter. Det är ganska stora hus. Som jämförelse kan nämnas, att Kullagården har sju fönsterlufter; det största huset i Mölle,nr 41 bebott av skepparna Jöns och Hans Corfitsson har tio fönsterlufter och efter detta kommer två hus, båda tillhöriga Bohlinare, med nio lufter. Mölleläge har vid denna tid 63 hus. Tio år fram i tiden, år 1798, har Pål Bohlin överlämnat sitt hus till en man vid namn Pär Jeppsson. Ännu en nybyggare är detta år inskri­ven på Bökebolet; han heter Anders Engberg. Han är gift och har två barn, men den stuga han byg­ger åt sig är betydligt mindre än den Pål Bohlin

byggt. Engbergs har bara två fönsterlufter. Om folket på själva Bökebolsgården är noterat, att Nils Nilsson har tre barn jämte dottern Kjersti. Att hennes namn kommer med får tolkas så att hon nått skattepliktig ålder, 16 år, och det skulle innebära, att hon kan ha varit född år 1782.

Till följande år, 1799, sker ytterligare inflytt­ning till Bökebolet. Två nya familjer har slagit sig ner där. Nykomlingarna heter Hallberg och Sifver Nilsson. Båda har familjer. Det är små stugor de bygger åt sig. Hallbergs har två fönsterlufter, Nilssons bara en. Det är alltså utom själva huvud­gården fyra stugor på Bökebolet och detta antal gäller när 1800-talet går in.

Inflyttningen till Bökebolet tar något raskare fart efter sekelskiftet 1700—1800. Vid mantals­skrivningen år 1808 är det sju arrendatorer på Bökebolets ägor. Det första och samtidigt största huset har åter skiftat ägare och nu bor en Ham­mar i det. Det synes vara sjuka och fattiga som i stor utsträckning söker sig hit. Tre av nybyg­garna på Bökebolet är betecknade som krymp­lingar och allmosehjon.

Mölle läge har vid denna tid 71 hus.

År 1815 bor följande åtta arrendatorer eller husmän på Bökebolet: Hammar, Gunnar Persson, Jacob Hallberg, Sifver Nilsson, Ola Eriksson, Pehr Svensson, Jöns Eriksson och Pehr Bengtsson. Det framgår av mantalsförteckningen att Hammar är tulluppsyningsman.

År 1825 bosätter sig familjen Peter Fisk här. Fisk är född 1778.

Till år 1833 räknas det ett tio-tal arrendatorer på Bökebolet. Några nya ovanliga namn bryter av mot son-namnen. Där är Anders Persson Toll, Nils Jönsson Rifve, Peter Sjöström, Petter Berg­man och Peter Fisk.

Till fram emot mitten av 1800-talet har Böke­bolet vuxit till 14 matlag och år 1860 är tjoget fullt. Då bor här omkring 85 personer, bland dem Peter Hoberg, Måns Nilsson och kustsergeant P. Lindblad.

Nils Nilsson, som övertagit Bökebolet 1778, bör­jar några år in på 1800-talet bli gammal och skröplig. År 1809 har han överlåtit gården åt sin son Anders och själv satt sig på undantag. Den 31 mars 1811 dör han och den 26 november samma år är det bouppteckning efter honom. Bouppteck­ningsinstrumentet är en ur kulturhistorisk syn­punkt mycket intressant handling. Man får genom detta en god bild av ett medelstort bondehushåll, vad man i början av 1800-talet förfogade över och vad de olika inventarierna värderades till. Enligt bouppteckningen den 26 nov 1811 var själva Bökebolsgården taxerad till 133 riksdaler och 16 skilling, en ko värderad till 16 riksdaler och 32 skilling, sex får och en bagge tillsammans upp­tagna till sju rdl, två gäss och en gåse tillsammans värda en rdl, en bibel värderas till två och en väggklocka till en riksdaler osv. Hela boet blir värderat till 278 rdl och 30 skilling och det skiftas enligt gängse lagar så, att sönerna vardera får dubbelt så mycket som döttrarna. Varje son får 60:12 medan flickorna får nöja sig med Bröderna Pehr och Anders Nilsson Bökberg be­håller Bökebolet i sambruk. Pehr gifter sig med Kjersti Hansdotter som är född år 1787. Anders förblir ogift.

I början av år 1830 inträffar något som när­mast kan betecknas som en katastrof för folket på Bökebolsgården. Tillgängliga handlingar läm­nar ingen uppgift om orsaken, men med bara nå­gon månads intervall ryckes de tre vuxna bort från de levandes antal. Anders Nilsson Bökberg går bort den 17 februari, hans svägerska Kjersti Hansdotter den 25 i samma månad och slutligen lämnar Pehr Nilsson Bökberg de levande den 14 maj, alla i året 1830. Kan det vara möjligt att en förhärjande farsot spelar in här? Åldern på de avlidna kan inte sägas vara hög. Pehr född år 1777 är alltså 53 år, Anders född 1784 46 år och Kjersti född 1787 43 år.

Bouppteckning efter Anders och svägerskan Kjersti upprättas samtidigt den 7 april 1830. Efter Pehr äger den rum den 28 maj. Tre minderåriga barn, efter Pehr och Kjersti, blir lämnade ensamma och föräldralösa. Det är Nils född år 1815 alltså 15 år gammal, Anders född år 1827 alltså tre år och Greta född år 1818 alltså 12 år gammal.

De minderåriga barnen sätts under förmyn­dare ; Lars Olsson, innehavare av Gylleröd och gift med deras faster Sissa åtar sig detta upp­drag. Bökebolet lämnas ut på arrende; fanjunkare Brinck på Kullagården åtar sig detta. I sju år från 1830 till 1837, då Nils blivit myndig, räcker denna arrendetid under Brinck.

Till den 25 mars 1837 är en samling män kal­lade till Bökebolet, de ska med anledning av arren­detidens utgång gå husesyn. Där är först och främst förmyndaren Lars Olsson i Gylleröd, vi­dare nämndemännen Nils Larsson från Tunne-berga och Erland Magnusson från Jonstorp, kro-nolänsmannen Almqvist och slutligen den nymyn-dige Nils Pehrsson Bökberg och arrendatorn fan­junkare Brinck. Och nu går de en grundlig huse­syn. Men innan det redogörs för den kan det vara skäl att kasta en blick tillbaks på bouppteckning­arna under året 1830 för att få en bild av hur Bökebolet tedde sig när barnen blev föräldralösa och Brinck övertog skötseln av gården.

Enligt bouppteckningen den 28 maj 1830 värde­rades själva fastigheten på Bökebolet till 400 riks­daler. Djuren och lösöret upptages till 435 riks­daler, 13 skilling och fyra öre och därmed blir slutsumman 835-13-4. Följande kreatur fanns på gården: ett gult och ett svart sto, en vit ko och en vit kviga, två får, ett lamm och en bagge. Det gula stoet värderades till 43 riksdaler, den vita kon till 16, baggen till två riksdaler.

Det finns en brännvinspanna av koppar som värderas till sex, en såg till en riksdaler; tre styc­ken liar är upptagna till en riksdaler, en vagga till 16 skilling, en: bibel till en riksdaler, tvä psalm­böcker till två skilling, en bok med titeln "Tankar om Gud" upptagen till 32 sk; en kupa med bi till två riksdaler, fyra sillnärdingar upptages till sex rfksdaler och 32 skilling tillsammans osv. Även gårdens spannmål taxeras: 24 kappar råg tas upp till sex riksdaler, och tre tunnor och 12 kappar korn till 12:32:—

Vid auktionen, som äger rum den 16 oktober 1830, betalas det i stort sett överpris för sakerna. Sillnärdingarna kostar en, tvä eller tre riksdaler stycket. Peter Corfitsson i Mölle köper ett får för 2: 18: —-, Brinck köper den vita kon för 19 riks­daler ; det gula stoet går på 71 och det svarta på 40 riksdaler. En blyfärgad vadmalsrock köper fiskaren Anders Persson Hall i Mölle för två riks­daler. Per Bengtsson Ungfelt i Bräcke (mormors­morfar till den som nedskriver detta) köper ett slagbord för 1: 41. Brinck köper såkorgen för 12 skilling och fiskaren Peter Nyberg i Mölle köper två ullsaxar för 13 skilling, osv. Allt enligt det väl utskrivna auktionsprotokollet som ännu finns kvar.

Marsdagen 1837 gick synemännen runt och granskade hus och ägor. Myndlingen Nils Persson Bökberg kastade fram en och annan anmärkning,

som arrendatorn Brinck antingen bestred eller fo­gade sig efter. Sålunda ansåg Nils, att fönsterna på ena längan varit i bättre stånd när arrendet övertagits. Godemännen gav Nils rätt och ålade Brinck att sätta i fyra nya rutor till kostnad av 0: 32. Ett lås med nyckel hade kommit bort och Brinck anmodades att ersätta dem efter ett beräk­nat pris på 0: 24. Taket på norra längan var sönd-rigt och här fick Brinck förbinda sig att åter sätta det i stånd, osv. Man gick så ut och undersökte jord och gärdsgårdar och fann, att de var behöri-gen underhållna och helt fria från anmärkning. Husesynsinstrumentet slutar med: Sålunda synat och förrättat betygar Almqvist Nils Larsson Erland Magnusson. Bröderna Nils och Anders Persson Bökberg be­slutar att — liksom deras far och farbror — driva Bökebolet i sambruk. Bådas namn återfin­nes också på de arrendekontrakt som uppgöres mellan Bökebolet och de som flyttat in och bo­satt sig på dess ägor. Här några exempel på dessa kontrakt: "Av Kronoskatte Rusthållshemmanet Nr l % mantal Bökebolets fäladsmark upplåta vi från nedannämnda dato till år 1900 till fiskaren Ola Jönsson den gårdstomt vara hans hus är uppfört med därtill hörande kålhage emot följande villkor: l:mo Erlägges i städja två Rdr Banco. 2:o Betalas årligen den l:e september till hemmanet tre Rdr Banco. 3:o I övrigt åligger honom ej ofreda eller göra någon åverkan å hemmanets ägor i sådant fall varder han sin besittningsrätt förlustig som försäkras av Bökebolet den 9:e mars 1848

Nils Pehrsson Bökberg Anders Pehrsson Bökberg

Med ovanstående kontrakt förklarar jag mig till alla delar nöjd.

Ola Öls Jönsson hållit om pennan

Kontraktet är vidare bevittnat av två o jäviga, och städjan i vederbörlig ordning kvitterad.

"Av Kronoskatte Rusthållshemmanet No l % mtl Böke­bolets ägande fäladsmark upplåta vi från nedanstående dato till 1900 den hustomt till pigan Kersti Pettersson som dess avlidne fader, Petter Fisch, förut innehaft och bebott, emot följande villkor: l:mo Betales till hemmanet varje år den l:a oktober en Rdr Bco. 2:do Fem dagsverken utgöres årligen nämligen 2:ne mans och 3:ne qvinsdagsverken.

3:o I övrigt åligger henne att ej ofreda eller göra någon åverkan på hemmanets ägor, i sådant fall varder hon sin besittningsrätt förlustig som försäkras av Bökebolet den 22 oktober 1855."

Här ytterligare ett kontrakt:

"Av Kronoskatte Rusthållshemmanet Nr l 1/8 mantal Bökebolets ägande fäladsmark upplåta vi på femtio års tid räknat från nedanskrivna dato till fiskaren Nils Mat-tisson från Kulla dess svärfaders Anders Svensson Tolls innevarande hus med tomt emot följande villkor: l:o Erlägges i städja två Rdr Bco. 2:o Betalas årligen den l sept till hemmansägaren tre Rdr Banco.

3:o I övrigt åligger honom ej ofreda eller göra någon åverkan å hemmanets ägor i sådant fall varder han sin besittningsrätt förlustig.

Nils Persson

Som försäkras av Bökebolet den 2 november 1848 Anders Persson"

Eller som i följande:

"Av Kronoskatte Rusthållshemmanet No l 1/8 mtl Böke­bolets ägande fäladsmark upplåta vi på femtio års tid räknat från nedanskrivna dato till fiskaren Bengt An­dersson och hans hustru den jordtomt där han redan upp­fört sitt hus, samt efter dess faders död den södra håg-tomten som nu av honom innehaves emot följande villkor: l:mo Från den 25 nästkommande mars utgöres årligen till hemmanet fem dagsverken och efter motta­gandet av hagtomten en Rdr 50 öre i penningar. 2: do I övrigt åligger honom att ej ofreda eller göra åverkan vid skogen samt på något sätt skada hemmanets ägor, i sådant fall varder han besitt­ningsrätten förlustig. 3:o I städja erlägges tre Rdr Riksmynt.

Bökebolet den 6 november 1865

När bristen på kontanter för någon arrendator blev alltför kännbar lät bröderna Bökberg dags­verken ersätta utlägg av kontanter, som enligt följande arrendekontrakt:

Nils Bökberg

Anders Bökberg"

Båda bröderna Nils och Anders Persson Bök­berg gifter sig, likaså deras syster Greta. Efter att bröderna i tio års tid i sambruk drivit Böke-bolet beslutar de att dela upp det. Man ingår i december år 1849 till häradsrätten i Mörarp med en begäran härom.

Och i ett den 17 december 1849 meddelat utslag förvandlas Bökebolet från att ha varit ett 1/8 mantal till att bli två stycken l/16 mantal, där bröderna får lagfäst rätt till var sin halva. I ut­slaget heter det:

"Häradsrätten fann skäligt meddela Nils Persson och Anders Persson uppbud första gången å Vio mantal var­dera av Kronoskatterusthållshemmanet N:o l Bökebolet, som de dels ärvt efter sina avlidna föräldrar, dels ock utlöst av sin syster Greta Persdotter ..."

Ett utdrag ur taxeringslängden säger, att Böke­bolet vid denna tid var värderat till 690 riksdaler banco. Bakom uppdelningen och utslaget låg ett långt och ganska krångligt uppdelningsarbete. Den 4 mars 1848 hade bröderna löst ut sin syster med 200 riksdaler banco kontant plus rätt för henne att bebo en tomt under sin och sina barns tid. Greta är gift med båtskepparen Petter Persson och de slår sig ned på södra sluttningen av hem­manet invid den lilla stig kallad "Smutten", som leder ned till Raserna. Det är i det hus som nu kallas Bergmansgården. En handling, vari Greta och hennes man ges rätt att bo här, skrives ut och den lyder:

"Av Kronoskatte Rushållshemmanet No l %dels man­tal Bökebolets ägande fäladsmark upplåta vi till vår svåger Båtskepparen Petter Pehrsson den jordtomt vara han uppfört sitt ägande hus bestående av omkring sex kappeland jordrymd vilket han äger att nyttja och bebo för sig och i sina efterkommande barns tid.

Förbinder jag mig att årligen till hemmanet erlägga i jordskyld En Rdr Rgl vilka penningar alltid skall be­ talas den 2 jan varje år.

I övrigt åligger mig att i likhet med de andra å hemmanet bosatte husägare ej på något sätt ofreda eller göra åverkan å hemmanets ägor.

4. Som härmed på det kraftigaste försäkras genom våra egenhändiga underskrifter.

Bökebolet den 10 dec 1849 Nils Persson Anders Persson

ägare av Vi o nitl Bökebolet ägare av 1/16 mtl Bökebolet

5. Med ovanstående contrakt förklarar jag mig till alla delar nöjd.

Petter Pehrsson Båtskeppare."

Som ett kappeland är 154 kvadratmeter skulle den tomt Greta och hennes man betingade för sig och sina barn mäta drygt 900 kvm.

Efter nära hundra år korn detta tomt-kontrakt att bli aktuellt, kanske på ett beskt sätt. Det var ju utskrivet bara som ett arrende- och inte som ett köpekontrakt. När det sista av Petter och Greta Perssons fyra barn, fru Kersti Larsson, år 1943, dog, och det efter henne anordnades bout-redning och arvsskifte, gick tomten tillbaka till ägarna av Bökebolet. De som tog arv efter Kersti Larsson fick i vanlig ordning köpa den och nu till gängse pris.

Greta och Petter Persson hade fyra barn: Kersti, Johanna, Petter och Mathilda. Låt oss stanna ett ögonblick vid Kersti. Hon föddes år 1849, samma år som hennes föräldrar slog sig ner på sin sex-kappelands-tomt. Hon gifte sig med båtskepparen Magnus Larsson född 1839. Han deltog som sjöman i det Nordamerikanska inbör­deskriget på 1860-talet, på nordsidan, genomlevde det med ära och med livet i behåll och erhöll ef­teråt som erkänsla för sina insatser s. k. veteran­pension av Förenta Staternas regering. Efter hans död, år 1894, övergick hans pension på hans hustru, Kersti Larsson, som lyfte den ända till sin död år 1943, 94 år gammal. Varje månad kom det en check från USA:s statsbank på 40 dollar till henne. Nedskrivaren av detta ombads att un­der fru Kersti Larssons sista levnadsår, då hon av sjukdom och skröplighet inte själv orkade resa in till Hälsingborg för att lösa in checkerna — det skulle ske vid en viss bank — ordna detta för henne. Det hade redan hunnit samlas en hel mängd outlösta checkar, de låg på olika ställen, i köksbordets lådor, instuckna i böcker etc. Med en viss möda skrev Kersti Larsson sitt namn på dem så att de kunde förvandlas i klingande mynt. Trots vårt letande hittades några stycken checkar först efter hennes död; om man lyckats lösa in dem är mig obekant . . .

For att återgå till bröderna Nils och Anders och deras delning av Bökebolet, så blev det en nog så omständig procedur. En stötesten var den stora gråstenslängan, den som ännu finns kvar och ligger just bakom disponent Frank Elfversons villa. Bröderna beslöt att dela den mitt itu och ta var sin halva. En överenskommelse skrivs ut:

"Undertecknad, ägare till Vi o ni ti Nr l Bökebolet, har denna dag till min broder Anders Pehrsson Bökberg, ägare till vig rntl av ovannämnda hemman, utav fri vilja för­sålt halva delen av en av mig på hemmandets ägor upp­förd gråstens-ladugårdslänga, 32 alnar lång och 12 al­nar bred emot en överenskommen summa 225 riksdaler riksmynt, att jämte mig nyttja och bruka, så länge vi hemmanet Bökebolet gemensamt begagna ..."

I fortsättningen tillerkänner sig Nils rätten att köpa tillbaks den försålda halvan om brodern skulle avyttra sin del av hemmanet, överenskom­melsen är daterad den l december 1849, och den bekräftas av kvitto på att Nils emottagit summan. Vid uppdelningen av Bökebolet i två hälfter låter man också gränsen gå tvärs igenom grå­stenslängan. Från längans södra sida drar man gränsen i rak linje mellan Sven Bengtssons och Petter Perssons hus ned till Krapperups gräns vid Kåserna. Åt norr utgår gränsen från gråstens­längan och följer den gamla gärdsgården och vä­gen åt nordväst till det s. k. Mölledämmet, där den följer nedre sidan av storåkern och sedan gärdsgården upp till Kullas ägor. Man beslutar att Nils ska äga och bebo den västra delen av Böke-bolet och Anders den östra.

Nils Bökberg har uppfört en kås nere i Tång-nean och han förbehåller sig rätt till den. Det är den nordligaste av dem. Båda bröderna förbehål­ler sig lika rätt till fiske, stenkörsel och strand-ningsrätt vid stranden och torvtäkt i mossarna uppe på berget. De förbinder sig slutligen att till hälften var upplägga och underhålla gärdsgår­darna mellan sina ägor.

Båda bröderna får i sina äktenskap stora barn­kullar. Nils född år 1815 och gift med Kersti Pet­tersdotter född 1818, får sju barn. Anders född 1827 och gift med Anna Hoberg, född 1832, får inte mindre än åtta barn. Nils' familj kommer att ligga något före Anders' i tiden; när Nils' barn håller på att flyga ur boet eller redan har gjort det, står Anders' familj i sin fulla blomning med alla barnen skrivna i hemmet.

År 1859, då Nils Bökbergs familj var fulltalig, fanns följande barn i hans hem: Christina född år 1841, Petronella född 1843, Johanna född 1845, Botilda född 1847, Anna född 1849, Peter född 1852, Gustaf född 1856. Det gör sju barn tillsam­mans. Brodern, Anders Bökberg, hade vid samma tid bara följande barn: Christina född år 1852, Ma-thilda född 1854 och Nils född 1856.

1875, 26 år senare, har bilden ändrats dithän att bara två av barnen är skrivna i det Nils Bök-bergska hemmet, nämligen Anna född år 1849 och styrmannen Peter född 1852. Fadern, Nils Bök­berg, är död sedan 1866. Samtidigt är hos kust-roddaren och båtskepparen Anders Bökberg föl­jande barn angivna: Christina född år 1852, Ma-thilda född 1854, Nils född 1856, Anette född 1859, Hilda född 1862, August 1865, Carolina 1868 och slutligen Alma född 1871 — tillsammans åtta ätt­lingar. Allt efter mantalsförteckningen för Brunn-by socken de nämnda åren.

Anders Persson Bökberg bodde i nuvarande villa Stenhög.

Flickorna synes överväga bland 1800-talets Bök-bergare. Det är väl detta som gör att själva famil­jenamnet Bökberg trots de stora familjerna på 1800-talet numera inte är företrätt hos mer än en familj i Mölle — Bökebolet. Likväl har släkten varit livskraftig och det är ett stort antal invå­nare i Mölle municipalsamhälle som tillhör böke-bolsfolket. De flesta av släktens manliga medlem­mar har ägnat sig åt sjöfart; två medlemmar ur släkten har gjort uppmärksammade insatser inom Mölle municipala liv och inom turiströrelsen.

Det är kamrer Auke W Lindström och hotell­direktör fru Lalla Olinsson, född Lindström, båda ättlingar till Mathilda Bökberg, gift Lindström.

A W Lindström invaldes i municipalnämnden 1916, blev dess vice ordförande följande år; satt som ordförande i Mölle municipalstämma 1921— 1947, blev vald till nämndeman 1929 och hade utöver dessa befattningar en lång rad kommu­nala och municipala uppdrag. Bl. a. var han sedan 1920 ordförande i Brunnby taxeringsnämnd, vi­dare vice ordförande i Brunnby kommunalfullmäk­tige och i Mölle kapellstyrelse mm. Alltsedan bil­dandet av AB Kullabergs Natur (1914) var han dess kamrer och i denna egenskap förde han bl. a. i Stockholm, Berlin, London, Köpenhamn fram­gångsrika turistförhandlingar. Hans hem, Mölle-gården, byggt 1926—27, på Bökebolets mark, är känt för sina rika samlingar av konst, böcker, porslin, gamla mynt mm. Särskilt uppmärksam­mad är hans gravyrsamlingar med motiv från Mölle-Kullén. Även en svit teckningar och mål­ningar av nu döda möllebor är av stort värde. Hans gästböcker innehåller många namn på kända personer. Författaren Ivar Lo-Johansson har f ört på tal tanken att hela det Lindströmska hemmet med sina fina samlingar borde på något sätt konserveras och i orubbat skick bevaras åt eftervärlden.

Fru Lalla Olinsons gärning ligger helt inom tu­rismen. Föräldrarna ägde och drev Hotell Lind­ström, som hon övertog och år 1938 byggde om till Kullahus. År 1939 köpte hon Grand Hotel Ahlbäck, som då befann sig i konkurstillstånd. Då hon sålde det 1954 hade hon drivit upp dess om­sättning till omkring 450.000 kr och gav därvid sysselsättning åt 90 personer. Omsättningssiffran väger mer med tanke på att hotellet bara var öp­pet ett par korta sommarmånader.

År 1943 köpte hon Hotell Olympia och år 1947 Storhallen. Båda förvandlades till annex åt Grand Hotell med dess starkt växande omsättning. År 1954 efter att ha lämnat Grand Hotell förvärvade hon Hotell Elfverson — det var efter att det brunnit — renoverade det för c :a 150.000 kronor, men lämnade det igen efter något år och när detta skrives har hon koncentrerat driften till Storhal­len och Kullahus, det senare nu kallat Örehus. Under andra världskriget förvandlade fru Olinson sina hotell till flyktingförläggningar. Danskar, estländare och polacker bodde här; tidvis gav hon fristad åt 400 flyktingar, människor från det sön­dertrasade Europa.

Med hjälp av tillgängliga handlingar kan man göra upp en släktkedja av bökbolsfolk på inte mindre än nio släktled sträckande sig från nuet praktiskt taget ända bort till den danska tiden:

Lasse Höglund, född 1947 —' Britt Höglund, född Lindström — A W Lindström, född 1890 — Mathilda Lindström, född Bökberg 1854, död 1939 Anders Persson Bökberg, född 1827, död 1910 Per Nilsson Bökberg, född 1777, död 1830 — Nils Nilsson, död 1811 — Nils Andersson, död 1773 — Bencta Heligesdotter, verksam på 1600- talet. De nio släktleden går genom fyra århund­ raden. Bencta Heligesdotter är morfars morfars farfars faster till den förstnämnde.

Kedjan av innehavare av Bökebolet fram till klyvningen 1849 ter sig: Maaens Tryellssen ? — 1678; Trued Nilsson 1678—1727; Nils Andersson 1727—1773; Kierstina Nilsdotter 1773—1778; Nils Nilsson 1778—1811; sambruk bröderna Per och Anders Nilsson Bökberg 1811—1830; fanjunkare Brinck, arrende 1830—1837; sambruk bröderna Nils och Anders Persson Bökberg 1837—1849.

På 1870-talet, tydligen 1877 eller 78, börjar en ny stenkrossperiod på Kullaberg. Det är den tredje. Den första inträffade vid mitten av 1700-talet, den andra just i början av 1800-talet. Vid den andra perioden gällde det att ta sten till det nya hamnbygget i Hälsingborg. Och främst gällde det att hämta sten som brutits för Landskronas räkning men lämnats kvar. Ett brev från hamn­direktionen i Hälsingborg ställt till K. M:t och daterat den 30 september 1805 röjer vad det är fråga om:

"Med kännedom om att vid Kullaberg' en hel del sten befinnes som för längre tid tillbaka och i avseende på Landskronas fästningsbyggnad för Eders Majt och Kro­nans räkning blivit sprängd och klyvd har hamnbygg­nadsdirektionen i Hälsingborg låtit löjtnant mekanicus H G Hult som har inseende över hamnarbetet företaga resa dit för att beskaffenheten av sådan sten skåda och be­skriva, och i anseende till den skriftliga berättelse Hult avgivit, att den vid Kullaberg ännu befintliga ännu odis­ponerade stensort är av hård art och tjänlig att använda i muren å Hälsingborgs tillämnade hamnbyggnad, anhål­ler hamndirektionen om bifall till användande av all den vid Kullaberg varande tjänliga sten till hamnbyggnaden i Hälsingborg ..."

Ansökningen bifallés.

Nu vid tredje stenbrytningsperioden låter man uppsätta en stenkross vid Barakullen och Bökebols vång ovanför Målarna och sätter den i ar­bete. En brygga byggs vid Dambadet. Stenen, som bryts, är avsedd för Köpenhamns befästningar, men redan efter ett års tid avbryts stenkrossar-betet helt plötsligt. Anledningen är lustig nog; en sällsynt blomma, en botanisk raritet, stod i vä­gen. Botanister påvisade att här nedför Barakul­len och Italienska vägen eller Nyväg, som den då hette, växte bl. a, de sällsynta Lathyrus sphsericus och Primula acaulis. Detta fick till följd, att baro­nen på Krapperup, vilken ägde berget, förbjöd vidare stenbrytning. Industrin, här representerad av den glupska stenkrossen, fick vika för en liten späd blomma. Och därmed är vi inne på en detalj i Bökebolet, som väckt mycket uppmärksamhet inom den bo­taniska världen, nämligen växtligheten på Böke­bolet. Den bekante växtkännaren och ledamoten i Svenska akademin Sten Selander besöker våra trakter sommaren 1913 och publicerar efteråt i Svenska Dagbladet sina rön, vi citerar:

. . . dess flora söker sin like i Sverige, ja i hela Nord­europa. Fyra växtarter Lathyrus sphaericus, Festuca heterophylla, Rubus kullensis och Primula acaulis ha här sin enda svenska ståndort Rubus kullensis finns i hela värl­den blott på denna lokal, som Lathyrus och Festuca äro ej kända från någon annan plats i Skandinavien. Härtill kommer ett stort antal arter, som utom från Kullen blott äro kända på ytterst få, kanske endast en eller tvä, svenska växtorter.

Men ej ens den mest fanatiska naturentusiast kan be­gära, att man skulle göra avsevärda ekonomiska uppoffringar för att hindra några växtarter att försvinna ur den svenska floran. Annat blir förhållandet, då som här de hotade arterna hysas av växtsamhällen av så utpräglad egenart, att de sätta en även för lekmannen tydligt skönj­bar prägel på hela landskapet. Så gott som alla Kullens märkliga växter förekommer nämligen inom eller i det omedelbara grannskapet av en jämförelsevis liten skog, den s. k. Bökebols vång, vilken torde vara fullständigt enastående i det nordliga Europa.

Till hela sin typ avviker den från vad man eljest ser i norra delen av vår världsdel, men påminner istället om Medelhavsländernas eller Balkanhalvöns skogar. Det vik­tigaste trädet är vinterek, vilken i Sverige eljest blott uppträder sällsynt insprängd bland andra träd. Som lia­ner i träden och mellan markens stora stenblock klättrar murgröna och vildkaprifol i sällspord ymnighet och här och där mellan de ganska glesa träden växer snår av hagtorn och hassel, örtvegetationen utmärker sig främst genom sin rikedom på sydländska arter; denna är så stor, att man här återfinner bortåt hälften av de växter, som angivas för vissa sydfranska skogar.

Allt detta visar, att vi här ha att göra med ett relikt växtsamhälle dvs. ett som till följd av gynnsamma lokala förhållanden kunnat fortleva från ett förflutet tidsskede med ett annorlunda beskaffat klimat. Vi kunna visser­ligen ej för Bökebols vångs vidkommande bestämt datera detta; så mycket veta vi dock, att detta växtsamhälle ej kan ha uppkommit senare än under bronsåldern, men möj­ligen tusentals år förut och knappast någonstädes kunna vi som här få en bild av hur vissa delar av vårt fäder­nesland tedde sig i dessa längesedan svunna tider . . .

Så långt Sten Selander.

Stenkrossarbetet på Bökebolet återupptogs på 1880-talet, möjligen 1883, och höll då på till 1901.

Denna gång fortsatte man brytningen där Lands­krona-folket slutat, alltså under Harastolen. Ste­nen som bröts gick till befästningarna vid inlop­pet till Köpenhamn, bl. a. byggdes Middelgrunds-fortet med sten från Bökebolet.

Stora delar av bergsluttningen sprängdes bort, De gamle berättar, att man förr i tiden inte kunde gå längs stranden från Mölle till Skansarna utan måste ta en omväg upp över backarna. Efter bortsprängandet uppstod ny gatu- och tomtmark och alla de hus, som ligger längs efter Norra Strandvägen, är byggda på mark som frigjorts genom stenkrossen.

Man borrade för hand in i berget och sprängde loss stora block som sedan skarvades och mota­des ned i stenkrossen. Olika makadamstorlekar framställdes: 1/6, 1/4, 1/2, 5/4 och 7/4 tums. Räls lades ut från stenkrossen och i små tipp-vagnar, som rymde sexton på en famn, drogs den färdiga varan av hästar bort till hamnen, där in­lastning skedde.

Seglationen i Mölle fick ett starkt uppsving tack vare stenkrossen. Ett antal möllebor lät bygga eller anskaffa små fraktskutor s, k. bom­seglare, varmed de seglade sten till Köpenhamn. Fredrik Brandt och Sven Bengtsson hade en seg­lare, Georg Svensson, Anders Rifve, Janne Sonas-son, Anders Hansson och Anders Persson vardera en. Även utsocknes, främst från Ven, idkade frakt­fart på Mölle vid denna tid. En liten ångare Kjär-teminde som tog sex famnar och en seglare Svanen, som tog fyra famnar sten angjorde Mölle hamn. Sten från Bökebolet har alltså byggt upp befästningarna i Landskrona och Köpenhamn, delvis hamnen i Hälsingborg.

Genom stenkrossarbetet tillfördes byn nya, fasta invånare, av vilka de flesta synes ha bosatt sig på Bökebolets mark, t.o. m. på tomter som frigjorts genom deras egna arbete. Sven Petter Johansson, Karl Blomkvist, Karl Fredriksson, J A Sandberg, Hilarius Johnsson, Olov Rothsten och Per Persson stannade kvar efter att stenkrossen slutat sin verksamhet och blev möllebor. När Mölle upptäcktes som badort och tillström­ningen av turister från både Sverige och utlan­det, främst Tyskland och Danmark, satte in för full kraft blev det något av en Klondyke-rush på Bökebolet. Det var Bökebolet som utgjorde den naturskönaste delen av samhället och här sköt hotell, lyxvillor och vanliga bostadshus upp som svampar ur jorden. En rasande byggnation satte in. Sjökapten Johannes Elfverson, som år 1874 för 3.125 kronor köpt 5/96 mantal av Bökebolet underlättade denna utveckling genom att han lät staka ut villatomter och gator.

Av hotellen är Grand Hotell det mest kända. Dåvarande arrendatorn på Kullagården Johannes Ahlbäck lät bygga det. Arbetet påbörjades 1908 och hotellet stod färdigt att ta emot gäster som­maren 1909. De övriga hotellen som byggdes på Bökebolet hette: Hotell Sjöhem byggt i början av 1900-talet av Herman och Hilma Corfitzton, född Elfverson; Hotell Olympia byggt av Martin.

son strax före första världskriget; Strandpensio­ natet byggt av Bernhard Bengtsson 1929 och [slutn ligen Klubbhotellet tillkommet under andra världs-o kriget. ; i Bökebolet och Mötte från Barakullen. I förgrunden syns de stora sommarvillorna Solviken och Ekebo. Karl XII:s skansar är delvis dolda av vegetationen. Utanför hamnen skymtar som ett streck den s. k. ören.

Av sommarvillorna är väl villa Solviken, Marga, Tomteli och Ekebo de största och mest kända. Den senare är den största, byggd av häradshöv­ding Carl Lilienberg. Han hade sökt längs hela Västkusten efter lämplig plats för sommarbostad, kom till Mölle, blev begeistrad, köpte 8.000 kvadratmeter mark som kringbyggdes med en an­skrämlig fängelseliknande mur och lät därinnan­för bygga det slottsliknande Ekebo, som den danske arkitekten Clemensen gjort ritningar till. Den livliga byggnadsverksamheten på Bökebo-let vid tiden för sekelskiftet förde med sig att vid bildningen av Mölle municipalsamhälle, år 1907, kunde man på Bökebolet räkna till 43 hus, dvs. drygt en fjärdedel av de 156 som det nybildade municipet omfattade.

ÖVRIGT

Undertext till en av bilderna:

Karta över namnområdet i Mölle år 1766, då det bröts sten och ören höll på att byggas. Tre befästningar är ut­satta: Karl XII:s skansar, Sissa skans och Södervärn. 22 kåser, en liten båthamn vid nuvarande släpstället, en rak, 60 alnar lång kaj, där nu Ruffen står, och en lastbrygga vid nuvarande varmbadhuset utgör denna tids hamnanläggningar.

<references>