O huru säll...
Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868
Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.
O! huru säll är then, som frj från alt bekymmer
Kan i sitt eget huus sin egen herre boo,
Then galna lustars agg utur sitt hiärta rymmer
Och niuter hoos sig Sielf ett nöijsamt Sinnetz roo.
Then Fadrens arfwedel fred och stilllhet brukar,
Beflitar sig städs, om then gamla redlighet;
Then nögd sitt bord! med maat i röda .....t dukar,
Ey utaf tokot fiäs och fåfång prunkan weet.
Ja meer än lycklig är then så för sig kan lefwa,
Och intet bry sig om fåfanglig werldens prackt,
Samt huru andra bland mång tusend sorger swäfwa
Och plågas hårdt utaf Bekymrens ängzland mackt.
Han trygger ligga kan uti sin lilla hydda,
Och ack ta intet stort thet wilda hafwetz bruus;
För kalla Nordans blåst kan honom nogsamt skydda
Hans fastän lilla, dock tillfyllest Säkra huus;
Omskiönt en starcker storm ur swarta molnet bryter,
Som hafwetz wågor tyckz till himlen lyffta opp,
Så snälla Styrman wett i största faran tryter,
At han ey mera kan regera skeppötz lopp:
Fast Martis tappra fölck i trötta lägret wäeker
Trompetens klara skall, och twingar stiga opp,
När muntra Gåssen ut sitt slaka kalfskinn sträcker,
Och hindrar med sitt raml thess sömmens halfwa lopp:
Så ligger han Och sött then kiära hwilan niuter,
Morpheus gifwer sielf the bästa drömmar inn;
Han acktar ey om på förwackten fijnden skiuter,
Ty han ändå hellbregt behålla får sitt skinn.
En bittida Tappto till sängz ey honom twingar,
Och nödgar gee sin lust ett brått och skyndsamt slut;
Reveille och Putzell ey heller honom bringar
Opp af sin lata säng förr än han sofwet ut.
En hofmans höga gunst then blåa afwund föllier,
Som giör at på sin nåd han hastigt ända seer;
En kiöpmans girughet som offtast öfwersköllier
Thet grymma haaf och snart till afgrunn säncker neer,
Then ähra en Soldat i krig forwärfwa täncker,
Otidig kulan taar med armar, been och låår,
Och tappra karlen snart i Plutos rijke säncker,
At han otänckt sin graf i korpemagan får.
Uti sin ensamhet alt slikt ey honom rörer,
Han skådar hafwetz storm med stilla ögon ann;
Then arga afwunds mackt dess Sinnesroo ey störer;
Blykulans starcka forss ey kroppen skada kann.
Han i sitt nögda huus för sådant trygg kan blifwa,
Och hafwer Sinnetz roo, thet högsta goda fått,
Thet Kongar intet haa, ey hellre them kan gifwa
Sin städers stålta prackt och högt oppbyggda Slått.
Han är tillfredz när han i roo sin gård får bruka,
Fär samla inn then fruckt hans arbet haar förtiänt:
När han med sådan maat får långa bordet duka,
Som gårdzens ägor haa i ymnoghet förlänt.
När Solen stiger opp ur hafwetz blåa böllier,
Och med en skyndsam gång på långa wägen trår,
Sitt tiänstefolck han då till theras arbet föllier,
Och delar thet så ut, at hwar sin dehl rätt får.
Snart lägges åkren, in uti mång tusend forkar,
Snart härfwes han, och seen snart wältes, och snart såås;
Thet ena oxars paar så länge draar thet orkar,
Til thess thet andra tagz utur sitt lata båås.
Så stänges åkren in, när han är nogsamt plöijder
At kornet fåå thet Bon'n will honom anförtroo;
Seen glömmes Ängen ey, men blifwer flitigt röijder
På thet thess gröna grääs med större mackt kan groo,
Sin lijas hwassa ägg med långa armar förer
Then trägna slåtterkarl och kastar gräset kull,
Seen på en trötter dag en glader qväll sig giörer,
Och super hastigt sig i slåtteröhlet full.
Then mogna säden in i rättan tid blir förder,
I ladans höga gålf opp under taket lagt;
Så blilwer slagans bunck på logan tidigt horder,
Och rena säden in i rika boden brackt.
Där hoppa gettren opp i bergens högsta hallar;
I dälden bräker här en späker fårehiord,
En herdesång därhoos then lilla gåssen trallar,
Och frijar hopen sin för grymma ulfwens mord:
En brokot boskapshoop i feta betet stångas,
Betalar Herren thet med kalfwar, miölck och smör:
Then snabba fisk i Siön med näät och krokar fångas,
I skogen harar, wildt för wakna skytten dör.
Där wäxa rötter, kål uti trägårdens sängar,
Till jorden qwistarne sig böija utaf fruckt:
Här sockerärtens reef kring smala trän sig slänger,
Och nällkor, rosor gee then angenähmsta luckt.
Så blifwer rikligt nog belönt hans trägna möda,
Han intet giör omsonst; then lilla gården geer
I ymnoghet hvarmed han kan the sina föda:
Han i sitt huushåld ey then ringsta mangel seer.
När han nu har därhoos en wacker unger maka,
Moot honom wänlig och i huset Snabb och snäll,
Som brygga kan godt öhl, som bränna kan och baka,
Så lefver utan sorg han. lycklig, nögd och säll.
Om någon gammal wän sig in hoos honom finner,
Han honom plägar wäl, taar goda öhjet fram,
Then långa tiden fort i största nöije rinner,
Och dagen nötes bort med roligt snack och glamm.
Om han allena är, han hoos sig sielf betracktar,
Huur fåfängt alt thet är wij andre efterstå,
Wår trägna omsorg han for jdel dårskap äsktar,
Och at wij effter thet oss skadar fikne gå.
Han nögd med thet han haar, ey mera haa åstundar;
The höga titlar få han bryr sig litet om;
Ey huur han rik skall bli med girigbuken grundar,
För rijkdom håller han en nöijsam fattigdom.
See såledz hafwer han till rätta hamnen hunnit,
Thet högsta goda här i werlden haar han fått;
Thet ingen Potentat uppå sin thron haar funnit;
Then rijkste ey uti sin rikdom kunna nått.
0! at ock wij som än i största bullret swäfwa,
Och uppå werldzens haaf med fulla åhror roo,
Wij kunde hinna till thensamma tiden lefwa,
Wij få i wåra huus i fred och stillhet boo!!!
