Hulta Danhult ägartvist 1656
UR ETT GAMMALT GÅRDSARKIVS GÖMMOR
En gränstvist för snart 300 år sedan.
Av Kurt Bengtsson.
De papper, som de gamla gårdsarkiven gömmer, är i regel endast lagfartshandlingar och bouppteckningar och de rör sig i stort sett endast från de senaste 100—150 åren. De är ju på sitt sätt mycket värdefulla, ty de talar om för oss, vilka som bodde på gårdarna och deras släkt samt genom de minutiösa värderingarna vid bouppteckningarna, ger de också en liten glimt av deras ekonomiska liv. Men hur levde de sitt vardagsliv? Hur hade de det med "goda vänner, trogna grannar m. m."? Ja det har vi svårt nu göra oss en föreställning om. Men tyvärr, eller från vår sida sett, som väl är, var processlystnaden stor och för sådana saker, som vi anser betydelselösa, kunde föras långa och dyrbara processer. Tack vare dessa kan vi liksom komma människorna närmare och få en inblick i deras vardagsliv.
Men inte bara det. Vi kan, om vi har tur, även få ett bildsvep av bygden, ty vi måste komma ihåg, att den bygd vi då hade, ej har mycken likhet med bygden i dag.
Här är den bygden, som fäderna röjde redan i urtid, som hävden ej når, här är den marken, som fäderna plöjde hundratals gånger i hundratals år.
Hur ofta har man inte hört ovanstående sång utan att närmare reflektera över vilken oerhörd omdaning en bygd, och ej minst Kullabygden, genomgått under hundratals år. Det är ganska svårt för oss att få en föreställningom, hur de levat och verkat, de gamle, som vila i ro.
�Hos snickaren Carl Persson i Danhult finnes ett gammalt dokument angående en ägotvist emellan några av åboarna i Hulta och Danhult år 1656, alltså ett par år före det Skåne blev svenskt. Dokumentet är mycket intressant. Då kanske inte alla kan förstå de gamla ordvändningarna har de här gjorts om i en modernare språkform och delvis förkortats. I de fall där citaten sker ordagrant är dessa satta inom citationstecken. Dokumentet lyder: "Axel Pederson i Jorshög, Häredzfogde i luggede häred ock Nils lauridsen i Helsingborg, skrifwere, giöre för alle witterligt ät åhr efter Christi Födelse: 1656: onsdagen den 23 aprilij här på forne ting för oss Häredzmän flere som samme ting sökte, war skicket ärlig ock wälförnumstig man Peder trylson i Jonstorp på sin egen ock sine medföliare åtte mens wägne, ock avlade deris skriftel. afsigt, efter som de tilfören är indentinge onsdagen d. 9 Janwari nu sidst förtiden årre upkräfwede efter deris wälförsäglade Taxtes Indehåld, lydendes ät bem^£ dag war skicket olla swenson i danhult ock Peder lauridson ibm på deris egen ock de andre mäns wägne, som på garde bor, ock bewiste med talsmän swen Hanson i långaröd ock Peder sasserson i Espered som swor ock want efter lowen ät hafwa stämmit söne Christenson, gudmen Pederson ock Påll Person i Hulta till ting, till en 8te mäns upkräfwelse, 2, 3 ock 4 till ting, ät höre på widnesbörd ock till doms sägendes" att för skogshuggning, som de skall ha gjort på deras mark, de nu framkallade följanHe vittnen: "Först framstod Ebbe Jönsson i Knabbelycke swor ock want efter lowen", att han för 22 år sedan bodde på Hulta gård i 16 års tid. Under denna tid högg han inget "brände" eller något annat väster om Sandbäcken och visste ej heller om
� att naboarna gjort detta. "Nog framstod Gumen Oisen i Bläsinge swor ock want efter lowen" att för 30 år sedan tjänade jag hos nu avlidne Sven Svensson i Väsby Bräcke då han och hans son Sven Svensson rådde om den halva skattegård i Danhult, som nu bebos av Ola Svensson, samt brukade dess skog och mark. Han hade dessutom själv för 22 år sedan suttit på skatt i Hulta i ett års tid och brukat tredjeparten där. Varken då eller när han och de andra åttemännen var samlade för 8 år sedan vidkändes Hulta män någon skogslott väster om Sandbäck. Då hade Jöns Persson i Våtamåsa och Lars Månsson i Danhult utvisat gränserna. Arvid Olsson i Ingelsträde och Nils Persson i Rögla var också med som åttemän och vittnade i likhet med Gudmund Olsson. Jöns Jönsson i Jonstorp hade för 12 år sedan bott i Danhult i 5 år på den gård som Ola Svensson nu bor och högg då på gårdens ägor men såg aldrig att Huka män högg något väster om Sandbäck. Arvid Olsson i Ingelsträde var åter framme och vittnade och omtalade att under de några och 40 år han kunde minnas tillbaka hade aldrig Hulta män vidkänts någon skogshög väster om Sandbäck. Lars Nilsson som bott i Ingelsträde i 20 års tid och Sven Nilsson, Ingelsträde, vittnade sammaledes. Därefter upplästes ett skriftligt vittnesmål av Lars Sonesson i Ornakärr där han omtalade att under de 50 år han kunde minnas hade Hulta män aldrig vidkänts någon skogslott väster om Sandbäck. Dessutom var han för 30 år sedan med om att skifta Danhults skog emellan dess åboar och då hade inte Hulta män något anspråk. Lars Sonessons underskrift var bevittnad av Arvid Olsson och Sven Nilsson i Ingelsträde
Ola Svensson och Per Larsson i Danhult begär att innan åttemännen skall vittna om gränserna bör utses åttemän som skall granska allt vad som är avhugget på Hulta ägor och räkna vart avhugget träd så vitt ske kan och dessutom undersöka om Huka män har intäppt något av Danhults ägor, vartill Hulta män svarade skriftligen, att då vi är stämda till en "8te mäns upkräfwelse" så är det vår begäran att dessa vill granska den fäladsskog som ligger emellan Ola Svenssons gård och Huka gård om inte vi bör ha lika stor rätt som någon av de andra två gårdarna i Danhult. Dessutom begär vi att samma åttemän vill omse och granska ett möllefall som har tillhört Hulta gård i evärdelig tid samt att detta vårt svar bör uppläsas och införas i bestämmelsen för åttemännen. Till åttemän utsågs: Per Trulsson, Jonstorp, Anders Nilsson, ibm, Jeppa Persson, Gössarp, Anders Olsson, Görslöv, Sone Olsson, Brandstorp, ön Nilsson, Buskeröd, Sven Rasmusson, Brandstorp, och Frans Sonasson, Väsby.
� Deras vittnesmål visar att de varit samlade den 3 mars 1656 på platsen, som var i Danhults skog, vilken Huka och Danhults män tvistade om. De har med största flit granskat och översett och funnit att det överensstämmer med det Danhults vittnen sagt, att de män som bor eller bott i Hulta ej haft någon skogslott "i långsommelig tid wästen för Sanbäcken i förenämbde dannolte skof." Det ligger dessutom skog öster om Sandbäcken, som tillhörer Hulta gård, och bland Hulta mäns vittnen finnes de, som vittnar, att det i deras tid funnits mera skog både al och björk. Möllefallet, som Hulta män åberopat, skulle ligga i Sandbäcken och tillhöra Hulta gård "då findes där icke dammshåll eller dammstrock, ock synes ät der icke hafver stådt mölla i långsommeligtid." Eftersom Danhults män haft sin skogslott "uköwed ock uklagit mer än 40 år" så anser åttemännen att Hulta män ej bör ha någon del i Danhults gatuskog utan Danhults män bör ha sin skogslott som de haft förut. Angående skogshuggning föregående vinter i Danhults skog synes det att där blivit hugget ungefär 6 eller 7 lass al och björk. Då åttemännens uppgift var att också granska Hultas gatuskog och vångaskog så fann de att i gatuskogen var mycket hugget och i vångaskogen, som de också granskat och enligt det Rasmus Larsson i Ingelsträde visat på husbondens vagnar, sa är de tre delarna av gården tillhörande skog hugget så att stubbarna inte kunde räknas, medan av Såne Christenssons andel inte var hugget mer än till gårdens behov. "Det täppe som holte män hafwer intagit synes os ät det icke är dannolte män till någon förträngsel som samme afsigt således förmälte, ät således indentinge gåt ock farit är som föreskrifwit står des till widnesbörd wjnder wåre signetter hoos de 8te män altom utsupra." Så slutar dokumentet och därunder står häradsfogdens, häradsskrivarens och åttemännens initialer.
Nu ställer man sig osökt frågan hur ett dylikt papper kunnat bevaras i snart 300 år. Först och främst är det säkerligen en senare avskrift, gjord sannolikt i mitten eller slutet av 1700-talet och då antagligen i samband med en annan gränsfråga och kanske när den stora Kullafälad skiftades i mitten på 1700-talet emellan socknarna. Förut hade den utgjort en bred, gemensam gräns emellan socknarna och även emellan byarna. Efterhand, som befolkningen växte, måste mera jord odlas upp och då kom byarna mer och mer att tangera varandra, emot, som förut, då stora skogs- och fäladsområden skilde dem åt. En annan orsak, som gjort att ett dylikt dokument kunnat bevaras så länge är, att de gamle åboarna var mycket rädda öm sina gårdspapper och man hade ju inte heller så många att hålla reda på, som i våra dagar.
� 52
Carl Persson härstammar själv från en gammal Hultasläkt och är sannolikt sonson sonson sonson sonson till den i stämningen omnämnde Pål Persson. De första två leden är ej fullt klara, men i minst sex generationer har hans förfäder bott i Hulta. Enligt dokumentet skulle Sandbäcken då utgöra gräns emellan Hulta och Danhult. Bäcken hade då en delvis annan sträckning än i våra dagar och gick då söder om nuvarande Carl Anderssons gård i stället för, som nu, norrom. Enligt uppgift av Carl Andersson har den omtalade möllan sannolikt legat vid denna sydligare sträckning, för där har funnits en stensättning samt en dammliknande fördjupning, som kunnat vara den hålldamm åttemännen inte såg vid syneförrätningen.
En ordsammansättning, som kommer igen gång efter annan, är "swor och want efter lowen". Antagligen har den, som gjort avskriften, här läst fel, så det i stället för want skulle stått vidnet. I så fall betyder det på nuvarande språk "svor och vittnade enligt lagen".
Tar vi oss en titt på de olika personerna, som är nämnda, finner vi, att det förutom lagmännen finnes ej mindre än 27 åboar omnämnda. De flesta av dessa har säkerligen ättlingar, som ännu lever och verkar i Kullabygden. Om vi nu börjar med de två kärandena får vi där reda på en intressant sak. Den gård Ola Svensson innehar har förut ägts och brukats av Sven Svensson i Väsby Bräcke och hans son med samma namn. En av dessa Sven Svenssönerna var kyrkovärd i Väsby och hans bomärke står på altartavlan i Väsby kyrka. Nu ställer man sig frågan om Ola Svensson också är son till Sven Svensson d. ä. Det är omöjligt ge ett absolut säkert svar på denna sak, men det är troligt att så är fallet, för de gamla åboarna lämnade ej gärna gården till "otydda" och dessutom gällde bördsrätten på denna tid, så en gård måste nästan alltid stanna inom släkten, i varje fall när det, som fallet var med samtliga gårdarna i Hulta och Danhult, var skattehemman, d. v. s. de ägdes av åboarna och ej var arrendegårdar. Ola Svenssons gård har också stannat inom släkten hela tiden sedan dess och äges nu i nionde rakt nedstigande led av Ernfrid Larsson, Danhult. Per Larsson var antagligen son till Lars Mogesson, som 1629 innehade en gård i Danhult. Denna gård har sedan gått i arv i flera generationer och innehas nu av John Thurell. Tittar vi på de tre svarandena har vi redan sett sambandet Pål Persson — Carl Persson. En annan gren är den som i åtta rakt nedstigande led går till Theodor Nilsson, Hulta. I jordeboken 1629 innehavs en gård i Hulta av Truet Sönesson och i mantalslängden 1658 är upptagna Sone Truetsson, Anders Andersson, Pål Persson och Gunnar
� 53
Persson. Huruvida namnen Sone Christensson och Gudmund Persson i dokumentet är att hänföra till någon av dessa är svårt utreda men de finnes ej i senare handlingar.
Bland vittnena träffar vi på Gudmund Olsson i Bläsinge. Han är stamfader för en mycket stor släkt i Kullen och de flesta äldre Kullasläkterna kan leda sina anor tillbaka till honom. Namnet Gudmund och då även Gudmundsson äro ganska vanliga i denna släkt och återfinnes t. ex. i Törnarna, Arild, Brandstorp m. fl. platser, men även husarsläkterna Gottschalk och Trink hör till denna släkt. Lars Sonesson i Ornakärr var ägare till Möllegården. Bland åttemännen har vi Anders Olsson Knabe i Görslöv vars avkomlingar är bl. a. den vitt utbredda Jöns Jonssonsläkten ifrån Kattarp. ön Nilsson i Buskeröd och Frans Sånasson i Väsby var bland de åtta sockenmän i Väsby, som utsåg Rasmus Larsson i Ingelsträde att för Väsbys del underskriva "Tro och Huldhetseden" till Sveriges konung efter Skånes övergång till Sverige år 1658.
Trots att det nu var skickelsedigra dagar i Skåne så hade likväl bönderna tid med att tänka på sina vardagliga göromål. Det är visserligen genom krigen som gränserna för rikena har utformats, men det är genom det idoga arbetet i vardagen som ländernas välstånd, och ej minst i Skåne, har kunnat utbyggas Man måste hålla med Erik Gustaf Geijer i Odalbonden:
De väldiga herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull,
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.
Detta var ett litet axplock vad ett gammalt dokument kan ge oss en inblick i en gången tid. Ännu finnes säkerligen en del gamla papper kvar i de gamla släktgårdarnas gömmer, men tyvärr blev mycket förstört då "allt gammalt skräp" skulle Bort de sista årtiondena på förra och de första på detta seklet. Nu är, som väl är, inställningen en annan, så nu är risken för de gamla värdefulla handlingarna att bli förstörda inte så stor.
�
Källa!
Kullabygd 1954
