Prijswärdigt Sällskap...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

3) Prijswärdigt Sällskap...

Prijswärdigt Sällskap,här är något nytt på färde
Som Eder fägna lär, ty thet är utaf wärde;
Ey sådant som j förr haa offta höra fått,
Men thet dock aldrig har till sin fullbordan nått.

Om penngar är thet ey, ty the plää bli till rygga
Men detta blifwer wist, fru Brinck nu låter brygga
Godt miöd, hwareffter I så länge längtat haa:
Hwad synes Eder, lär ey detta blifwa bra?

Mig tyckz I ärten wäl med dessa tijnder nögde,
Jag seer huur som I Er af hiärtat lären frögda,
När klara miödet sätts i glas och kannor fram;
Hwad lär ey wancka då för wackert snack och glam?

Jag tror om wed wårt bord wij en sparbössa hade,
Och en Copeck hwaren uti thensamma lade
För hwart ohöfwiskt ord han hwargång hade talt,
Så kunde laget bli på sådant sätt betalt.

Jag går till Grefwen först, som sitter främst wed bordet.
Han lärer Præses bli, och föra största ordet:
Uti ett godt glas miöd så lär Gref Gyllenborg
At dräncka söka all sin harm, förtret och sorg.

Hwad tro I sedan om Baronen Philip Bonde,
Om han sitt friherrskap i miöd förbyta kunde,
Han, för en båth, iag tror, hän uti wappet haar
Ett fullt glas miöd och så en pipa toback taar.

Herr Capitainen Falch som andra, fler Dragoner,
Lär thet maneret haa, at han ey, glaset skoner,
Om han ey supa kan och tåga som han ska,
Så skall ey hellre han Dragone nampnet haa.

Men ach! huur lärer då i Palmfelt hiärtat hoppa
Af frögd i lifwet, när med miöglas han får kloppa;
Han knapt med sin Sven Dahl wed kannan snudda får,
Förr än uti hans kropp haar gått then sidsta tår.

För Skåningars beröm wår Hammarschiold lär dricka,
Han lär stå troligt bij, fast buken skulle spricka;
För fosterlandet ju mång hiälte haar måst döö,
Fast ey så angenähmt som af ett godt glas miö.

Wår Biörenberg lär och som Biörn i kannan ramma,
Och med en gladlynt min så länge till sig kramma,
Till thess sin rätta högd han hafwer kunnat nå
Och får till Bonde lieem uti dess bastug gå.

Mallien dess granne, som plär elliest vara frommer,
Sin flit ey spara lär at giöra kannan tommer,
Och om en kiortel då i laget kommer till,
Så weet jag ey hwad han på slutet giöra will.

Thet wärsta är at miö ey Hallen lär behaga,
Dess swaga maga kan ey sådan dryck fördraga,
Mén får han smakat först, så lär han gapa opp,
Och låta miödet nehr ohindrat gå sitt lopp.

Och kan han ey, så kan dess granne wäl Grönhagen,
Han tror ey fåfängt snack, miö skiämmer intet magen,
När hwaren fuller är, och ingen meer är qwar,
För hälsan han en suup af dubbelt kummin tar.

At önska stode thet, at miödet färdigt wore,
Och stopetals neer i en törstig maga fore;
Thet är och blir därwed, at dricka är en lust:
I benen wäxer märg, i kroppen kommer must.

Om Wolgaströmmen af thet klara miödet runne,
Uti Sembierski man då mycket nöije funne,
Man skull ey längta at få andra städer see,
Men at få bli här qwar af Czaren ödmjukst bee.