Vår nya Woijvod...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

12) Wår nya Woijwod...

Wår nya Woijwod till thet Ryska Fruentimmer
Will oss förbiuda at wij intet skola gå;
Men thet lär intet hoos han tiocka hufwud stå:
O ett widlöfftigt, mörckt, och Ryssen likt bekymmer!

Han lär oss litet bry, ty om wij man få brygga,
Wij intet ackta stort dess Ryska Fruenfolck,
Ty wij ey kunna med them tala utan tolck,
Dässutan äro the utaf Naturen stygga.
Jag talar utan sminck; iag skall ey ioford gifwa
Till thet som fuult är, och thet kalla wackert, skiönt;
Min möda skulle mig ey därför blifwa lönt,

Ty will iag biuda till en Rysse Fru beskrifwa.
Jag will thet giöra med the färgor iag lär kunna:
Thess wäxt ey liten är, men lika hög som tiock,
En gurka, pumpa, och en ojämn anckarstock,
Ett styckfaat, oxhöfd, åhm, en heydelberger tunna.
Ett skråbbockz ansickt, stort, widlöfftet, stinnt och puset;
En galer panna, och en tegelfargad hy;
Par hängand kindbeen som the woro utaf bly,
På hwilcka målad står thet gårdagz bränwinsruset.
En näsa framför alt som är af klara koppar,
Ett kruthorn rödt som eld, en tupp från Calecut
Har ey en sådan näbb, där man seer swettas ut
Thet tiocka Kabbacks öhl och heta bränwinsdroppar.
En munn, som intet haar i storlek någon maka,
Hwars färg tyckz willia widt the lilliers öfwergå;
Twå öron, hwilcka på thet lata cretturs brå;
En gål, ofantlig och en flåttig isterhaka.
Dess läppar skyla ey the gåla saffrans tänder,
Dess mörcka ögon ey inn kärlekz tanckar gee;
Dess barm slätt hyflad är; dess hals är flat och bree,
Och klappträn hafwer hon till sina rodarhänder.

I seder är hon ock then stygga kroppen liker,
Hon låter, träldryg är, en bränwinsholck och söhl,
Hon alla dagar sig mäst super full i öhl,
Och så i staden kring till alla krogar fiker.
En magstarck hwitlökz luckt man allestädes känner;
En drucken ragland gång, en hees och skårrand röst,
En schialka wotka till sitt tidzfördrif och tröst,
När hon gulaja kring på alla gator ränner.
Man sällan finner en man lagom stygg kan kalla,
Ty fast Naturen haar en wacker skapnad gedt,
Så har seen femton åhr man sällan någon sedt
Som icke blefwen stygg; ty sminck blir utaf alla
Från första barndom brukt, hon ware skiön ell fuler,
Som giörer hennes hy alt grofwer mer och meer;
Och hielpa muscher ey, fast man bland trettij seer
På een, som skyla sku hwar hon är brun och guler.

Ty stygga framför alt så äro här the gamla;
En gammal kiärng hoos os ibiand är ännu täck,
Men här hon busen är, ett spöke, barnaskräck,
"Widunder, troll som i de möroka bergen ramla.
Komm Calmar Kaijsa hijt, komm Greta Grip, komm andra
Hwars gamla skiönhet sig i åldrens skryncklor bytt,
Som manfolckz kåta brunst i eder ungdom lytt,
Här skall man ey på Er utnötta skiönhet klandra.
I sku bland Ryskor här än wara morgonstiärnor,
I skiönhet och i wett them wida öfwergå;
I kyskhet sku I namn utaf Lucretier få,
Och wara lijka här the tolff åhrs mödoms tärnor.

Men skiönsta Fruenfolck, som uti andra länder
Bepryden edert kiön med skiönhet och med dygd,
Som ähra, wett, förstånd föreenen med en blygd
Och seders tuckt; iag mig med wördnad till Er wänder.
Hälst till mitt Fosterland iag mina sinnen läncker,
Till Er, O liufwa kiön, som landetz prydnad är,
Som genom Edert wett oss manfolck seder lär,
Och i wårt lifztid oss thet eenda nöije skiäncker.

Jag faller Er till foot, om gunstig ursäckt beder,
Om iag förmycket om Ert släckte talat haar;
Jag utur Edert taal the Ryska qwinnor taar,
Och gifwer wördsamt Er all Eder skyldig heder.
Jag weet Er skiönhetz mackt, Er dygd, Ert ädla sinne,
Ert höga wäsend, fritt, och utan något twång,
Er täcka wäxt, Ert skick, Er majestätlig gång
Och flera gåfwor sku gå alldrig ur mitt minne.
Hwart I Er ögons glantz och strålar täckes kasta,
Där föllier Astrildz eld, och liufwa älskogz brann;
Hwar skyndar sig Er band och bojor taga ann,
Med nöije hwar sig will till Eder träldom hasta.
När Venus sielf steg opp ur hafwetz salta wågor
Med all sin glantz, hwaraf sielf Joval blef bestört,
Hon mindre hiärtan till förundran hafwer rört.
Och uti mindre tändt opp starcka älskogz plågor.
Ty Eder skiönhet är beskedlig, sedig, stilla,
Haar något särdels som är liufligt, som är täckt,
Med hwilcket I hoos hwar opp hade älskog wäckt,
Om Eder blygsamhet man wille kiärleek gilla.
Ert wett och Ert förstånd lär manfolck dygd och seder,
I gifwen hiärta inn, opmuntren så wårt mod,
At till få Eder gunst wij wåga lif och blod,
Och at behaga Er stå effter prijs och heder.

Hwad skulle, Skiönsta Kiön, wij utan Eder wara?
Ett wildt och obrukt folck, grymt, utan skick, maneer,
Ey ackta ähra, roos, berömm; förutan Er
Som Lappar fordom dagz i skogar wille fara.
I tagen från oss thet Naturen diärft oss gifwit,
I stifften enighet, opwäcken nöije, roo,
Och giören at i fred wij med hwarandra bod,
Då wij oss utan Er som willdiur sönderrifwit.

O Jordens Änglar! O I skiönsta fruentimmer!
På Er Naturen haar sitt mästartycke tedt,
Med alla gåfwor Er till öfwerflöd försedt,
At taga bort wår sorg, at lindra wårt bekymmer.
När hiärtat sorgze är, I lust och glädie skiäncken,
I wäcken opp en frögd, som ey beskrifwas kan,
Ens ögon muntra blj när man Er skådar an,
Och sinnen fagna sig när wij på Eder täncken.

Men hwart will mig nu hän ett brinnand hiärta drifwa?
Thet är för mig for högt Er rätta loford gee,
Med swaga ögon är thet klara Solen see,
At willia war digt nog om Eder kunna skrifva.
Min nijt går alt för långt och alt för wijda drager
Min wördnad mig, när iag thet mig will understå
Hwarfrån Apollo sielf med blygd sin wäg skull gå:
På swaga axlar iag en Centnärs börda tager.

Jag stannar billigt, ty en häfftig sorg sig finner
Uti mitt hiärta inn, iag kiänner ångest, qwal,
Och tårar rinna ur min ögon utan tahl
När iag Er skiönhet och Er dygd mig har påminner.
Jag säger här, ty iag tror ingen ort kan wara,
Där kiärlek mindre är, en sådan kiärlek som
Utaf Naturen först i wåra hiärtan kom,
Och där sig dygd och tuckt med en reen Älskog para.

O swåra fångskapzband! 0 hårda Rysslandz fangzlan!
O grymma träldoms ook som ingen ända får,
Där man i sorgens sand med trötta fötter går
Och där oss döda will en långsam hiärtans ängzlan!

O aldra skiönsta Kiön, I Sweijes Fruentimmer,
Om Edert hiärta än en gnista godhet bär,
Och någon tancka om Er fångna landzmän är,
Så seer dock gunstigt an wårt älend och bekymmer,
Som daglig dagz taar till ju äldre som wij blifwa;
Ju meer wij täncka på Er skiönhetz öfwerflöd,
Er dygdz fullkomlighet, ju större blir wår nöd,
Och Eder hogkomst will wår sorg man kraffter gifwa.

Ach! at wår Ungdoms wåhr, som är till kiärlek ämbnat.
Så hastigt går sin koos; wij weta litet af,
Förn åldrens kalla höst oss finner i fult traf,
Och haar knapt tanckan hoos oss om wår ungdom lämbnat.
At then som först begynt thet grymma kriget föra
Må aldrig niuta fred, och then som fångar taar,
Och intet släpper bort, at långsamt på dess daar
Må fångskapz hårda band och boijor ända giöra!

At ödet måtte snart wårt Ryska fangels wända
I liufwa kiärlekzband, wår sorg i älskogz nöd,
At wij få älska Er, o skiönste, till wår död
Och lefwa nögde till en gammal ålders ända!!