Så äro redan nu...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

9) Så äro redan nu...

Så äro redan nu förbj tollff månad'r gångne
Och ett åhr har nu till sin ända långsamt nått
Seen wed Pultawa oss haar så olyckligt gått,
At wij Oss Ryssen måst straxt därpå gifwa fångne.

0 en olycklig dag, som förr ey hafft sin like!
Då Solen för oss opp med olyckzstrimmor geck,
Och då slikt nederlag then Swenska hären feck,
At thet så snart ey lär bli glömt af Swerjes Rike.
Tu har wårt Fädernsland bräckt uti swarta kläder,
I slöijor, boij och floor; Ey något huus där är,
Som icke märcke af tin stora grymhet bär,
Och thet ey kiänna lått titt mörcka olyckzwäder.

Där är en hustru till en tröstlös äncka blefwen,
Som gifft, men utan man måst warit tijo åhr;
Här barnet faderlöst i sorg förbittidt går;
En fästmöö klagar där, at ifrån henne refwen
Dess Fästman tidigt är; här Systren brödren gråter,
En bror den andra där: På alla ställen man
Enhanda klagomål och ett roop höra kan
Samt huur i alla wrår för sorg man ynckligt låter.
Och fast än någon weet sin släckt i lifwet wara,
Så är den fången, och af sådant folck därtill,
Thet intet fångar ur sitt fängels släppa will,
Men plägar med them hårdt uti sitt fångskap fara.

O mehr än usla dag, söm oss så högt bedröfwat!
En bitter malörtsdrick tu har oss smaka gedt;
Titt anlett har tu oss i molnefläckar tedt;
Tin bätska galla wij till öfwerflöd fått pröfwat.
Ty skall tu wara swart uti Allmnackan tecknad,
Man täncka uppå tig med skräck ell' aldrig skall,
Tu ware kort, och tin ihogkomst ware all,
At tu ey mera blir bland andra dagar räcknad.

Wår Kong, hwars make förr i Tapperhet ey warit,
Som ingen like haift i dråpligt hiältemod,
Som härtills lyckan mot sig alltid funnet god,
På denna dag har först dess obestånd förfarit.
Uti ett ögnableck sig såledz lyckan wänder,
Wår Kong wäl alldrig tänckt sig nånsin nödgad see
At för sin Fiend fly, Sin krigzhäär öfwergee,
Och fara skyndsamt bort till Stora Sultans länder.
Ach! at wår Konung så ifrån oss måste resa,
Oss arma lämbna där wed stygga Niepern qwsr,
Thet orsak, at wij oss måst fångne gifwa, war,
Och at wij ledo där en sådan skamm och nesa.
Ty af en grymmer Ulf förskingras, sönderrifwes
Then Fårehiord, som skall förutan heerde gå;
Ett skepp, thet intet har sin Styrman, äfwenså
Af starcka stormen hit och dit på hafwet drifwes.
Hwad under är thet då, at wij ock fingo pröfwa
Thet kroppen hufwudlös ey mera dåger stort,
Och at wij, sitta nu här fångne på then ort,
Där wij kanske lång tid få på förlossning töfwa.

Men ach! wij hafwa ju förtiänt thet med the lede
Och swåre synder wij otaligt haa begått,
Gudz nåde länge nog för oss har öpen stått,
Till thess sig optändt har mot oss dess grymma wrede.
Hwad ondt haa wij ey i the förra åhr bedrifwit,
Då lycka Herren Gud och seger oss förlänt?
Haa wij ock, som sig bordt, derföre honom tiänt?
Ney, oss men honom ey, wij haa berömmet gifwit.
Wår högmod redan war på högsta trappan stegen,
Sin fiend ringa man men sig thess högre höll;
Uppå förmätenhetens säkra sinne föll;
I högfärd och enwett man flitig fans och trägen.
Fördenskull wille Gud oss ögonskenlig wijsa,
At Han then Eenda war som förr oss segren skiänckt,
Men at han oss nu för wår högmod strafia tänckt,
På thet wij lära sku allenast honom prijsa.
Ty geck thet som thet gick; seen Herren taget
hade Sin hand ifrån oss bort, sig bladet wände om,
För forna lycka nu förlust och motgång komm,
För ähra, prijs wij inn blygd, skam och nesa lade.

Wij gingo stålte ut ur Saxens rijka länder,
Med Ryssen få wij snart, wij sade, wunnet speel,
Men see, wår räkning är oss slagen grufligt feel,
Ty mycket oförtänckt och mot förmodan händer.
Wij kommo i ett land, thet man med fog kan kalla
The Swenskars kyrckiogård, ty där sin ända fådt
Wår häär, på hwilcken förr ey Sax, ey Pållack rådt,
Men måste ynckligt dock uti Ukräne falla.
Ett mehr är fasligt land thet warit för oss Swenske;
Där haa wij fruckten af wår stålta högfärd spordt,
Där haa wij fått wår lön for thet wy förr haa giordt,
För thet wij annorstädz oss yre wijst och wrenske.

Wij Eld, luft, watten, wind emot oss strida sågo,
Alt tycktes sig foreent haa till wår undergång:;
Snart giorde heta, törst, snart kiöld och hunger twång,
Snart strömmar, ödmarck, skog oss uti wägen lågo.
Af Siukdom mången blef i tysta grafwen sänckter,
En annan åter af en grymmer hunger dog,
Sin ända mången på then stora skogen tog,
Och mången är utaf thet kalla wattnet dränckter.
Huur många måste opp sin anda ynckligt gifwa
Utaf en faslig frost, then i en enda stund
Tog blodet wärman bort, tog andan ifrån mund,
Och giorde kroppen steel och alla lemmar styfwa?

Den detta öfwerwann blef utaf fijnden slagen,
Och så sitt lif som en rätt krigzman ända feck,
Med minsta hopen som war qwar thet såledz geck,
At then blef fången på en dag af Ryssen tagen.
Med fyrtijtusend män, som utur Pålen gingo,
I tijo månars tid thet så widt kommet war,
At utaf them som än wed Niepern woro qwar,
Twåtusepd knapt nog gå med Kungen öfwer fingo.
0en olycklig färd, som då wår krigzhäär giorde!
Thet kiäcka Swea folck, the raska Göthars män,
Som wane warit städz med seger komma gän
Och rof från fijndens land, en widrig lycka sporde.
Wår Tappra Konung Sielf måst också sårad blifwa,
Och träffas utaf ett för oss olyckligt skått,
Ty wij om Kungen frisk, ey höger halfwom gått,
Ey hellre måst oss på god ord till fangne gifwa.

Men så går med oss, när Gud ryggen till oss wänder,
Han wår missgiärning seer nog länge tåligt an,
Men när ey mera han wår ondska lida kan,
Han hoptals plågor oss uti sin wrede sänder.
Han höyer opp then som för werlden synes ringa,
Then swag och macktlös är, han krafft och styrcka geer
Men stålta will han snart till jorden störta neer,
Och the storsinta till sin egen känndom bringa.
Till dårar giör han them som willia wijse wara,
Förlåta sig uppå sielfklokhetz egna råd,
The måste till ett straff för theras öfwerdåd
I liuset willse kring som uti mörckret fara.

Så har Ta, Store Gud, Tin mackt oss låtet kiänna,
Titt grymma wredes rijs wij öfwer oss haa sedt,
Wår dårskap hafwer Tu sitt lopp ohindrat gedt,
Och låtet gallne oss uti fördärfwet ränna.
På sådant sätt har Tu wår högmod welat dämpa,
Oss wijsa at wij ey förutan Tig bestå,
Men at wij nederlag af wåra Fijnder få,
När wij förutan Tig emot them willia kämpa.

Tu har oss gedt uti en sådan fiendz händer,
Som i sin seger stålt, grym och högfärdig är,
Then ingen försyn för ung eller gammal bär,
Men från miskundsamhet sitt stålta hiärta wänder.
Han har oss fördt omkring uti sitt stora rijke,
Till att beskådas, och at lida håhn och spått,
Wij hafwa till triumph igenom Moskou gått
At på mång hundra åhr man intet hördt thess lijke.
The höga portar wij opp uti lufften förde,
Sedt oss till skamm och blygd, samt huur på många sätt
Wårt Läyon stympat wardt, at wåra hiärtan rätt
I lifwet blefwo af ett sådant anbleck rörde.

The fahnor, som wij förr med lust i striden sågo
Sig stålte breda ut, där hade mist sin prackt,
The med Standarer för oss woro till förackt,
Och wåra pukor där på wagnar tyste lågo.
The Stycken, hwilkas knall och dunder förr förskräckte
Och störte fijndens mod, och giorde helt försagd,
Af hwilckas blixt war förr mång ryss i grafwen lagd
Där honom lust, men oss opp sorg och ängzlan wäckte.
Alt sådant måste där the tappre Swenske skåda
Med wåta ögon an; för hwilkas dater städz
Tillförne folck och land och Förstår hafwa rädz,
Och uppå hwilka förr ey någon kunnat råda.

Wij fångne sitta nu kring uti Ryssland strödde,
O himmel! bland hwad folck, och uppå hwad för ort!
Är något ondt som wårt så ymnogt och så stort?
Till hwilka plågor ää wij arme icke födde?

Så war ock fångenskap opp i wårt öde tecknat!
War thet then lön wij för wårt arbet skulle få?
För thet wij träget måst bland många plågor gå,
Och redan tijo åhr i långa kriget räcknat.
Hur många heta daar, huur många kalla nätter,
Haa wij ey uti then förflutne tiden spordt?
Hwad långa wägar har oss icke giöra bordt?
Huur tidt har wattn och bröd oss waret rara rätter
Huur många är ey på sini lemmar krympling blefwen?
Huur mången i sin kropp en stadig Allmnack bär?
Wår hälsa är utaf oräckneligt besvär
Och fasligt arbet bort från oss för tidigt drefwen.

Wij haa wår' bästa åhr måst till i buller bringa.
Förutan nöije, lust, med oroo och förtreet;
Man ännu intet af en önsklig ändring weet
Och huru länge som wår träldom oss skall twinga.
Wår ungdoms blomstrand wåhr med snabba wingar flyger
Förbj i största hast; then haa wij redan mist,
Och utaf liten roo men mycken möda wist,
Nu tröga ålldren inn i förtid hoos oss smyger.
Är ödet at wij sku the åhr wij ännu hafwa,
Häreffter långsamt i wårt fangels nöta bort,
Så wore bättre at wår lifztid wore kort,
Och at man måtte oss snart i Sembiersk begrafwa.

Men hwart will mig nu ett otåligt sinne föra?
Då tålamod mot sorg dock bästa plåstret är;
Then som med willig hals thet swåra oket bär,
Kan af thess hårda tyngd en lätter börda giöra.
Hwad hielper oss om wij i sorgen tröstlöst qwida?
Af thet man jämrar sig man plågan kraffter får,
Men then med tålamod i Korsetz Skola går
Kan wäl tillfredz och nögd en frögdfull ändring bida.
Ty på en heter dag en swaler affton föllier,
Som på dess arbet oss en liuflig lisa geer;
På molnet Solen sig med klarar' strålar teer,
Och lugnet lägger neer thet brusand hafwetz böllier.
Then Gud med plågor tyckz som willia öfverhopa,
Plär han ey låta dock till botten siuncka neer,
Men uti rättan tid han tröst the sina geer,
När the med bättringz liud an om dess bijstånd ropa.

Tu Stora Eenda Gud, som skickar alt och lagar,
Som werldzens styrsell i Tin Allmacktz händer bär,
Tu Nådig, Fromm och God, men ock Rättrådig är,
Tu oss som wij förtiänt uti Tin wrede agar:
Täckz ann thet kors, wij nu här drage, nådigt skåda,
See wårt Älende med miskundsam ögon ann,
Tu Eendast är som oss ur nöden hielpa kann,
Lät ey wår Fiend oss alldeles nedertråda.
Tu har befalt oss Sielf, at när som ångst forhanden,
Wij sku Tig ropa an, Tu oss Tin hielp då till
Af himlens högd och Titt bistånd oss sända will,
Och lossa utaf the för hårdt oss tryckand banden.

Wij därför bedie Tig, O högste Gud oeh Herre!
War nådig, och från oss Titt grymma rys tag bort,
Wårt hårda kors giör lätt, och wårt älende kort,
Och tänck ey på at wij förtiänt haa ännu wärre.
Wij tillstå inför Tig, wij hafwe swåra syndat,
Wij haa förtörnat Tig, Tin wrede rättwis är,
Thet haat rättrådigt, som Tu till oss arma bär,
För thet wij warit så förståckat och förblindat.
Men tänck ock thet därhos, en Fader kan ey wredgas
På barnet ewigt, hälst när thet sig ställer in
Med bättringz röst, och beer, O Abba Fader Min;
Dess faderlag ju då wist till förbarman nödgas.
Wij syndat haa, men see, wi oss nu till Tig wända,
Wij bedie Tig, Förlåt, tillgif wår skuld,
War oss en Fader god, barmhärtig, nådig huld,
Och giör uppå Titt straff en nåd- och önsklig ända.

Besynnerlig, O Gud, wår Konung hafw i tanckar,
War honom till beskydd, ehwarest som han är,
Ifrån alt ondt försåt och arga lister währ,
Och war i denna storm dess styre och dess anckar.
Gijf honom wijshet, krafft sin fiend öfwerwinna,
Som nu högfärdig, stålt, sig i sin seger teer,
Hör honom i dess nöd; När han om hielp Tig beer
Lät honom nåde för Tin helga ögon finna.
Tin Änglars starcka hähr lät när Tin Smorda blifwa,
At taga honom på dess wägar uti ackt,
At uti striden kring om honom hålla wackt,
Och från dess hufwud bort båd swärd och kulor drifwa.

Gif honom lycka snart få långa kriget stilla,
Förläna önsklig fred, at Swerjes rijke må
Sin Konung åter see uti Sin gräntzer få
Som nu en långlig tid i kriget farit illa.
Hielp honom då i roo Sitt rijke så regera,
At dess beröm så högt går uti fred som krig;
Lät honom få utaf hög ålder fägna sig,
At sig dess höga ätt må till wår hugnad mera.

Oss fångne, Gif O Gud, snart fä wår Konung skåda,
At wij uti dess tiänst wårt lif må ända få:
Lät ey wår bästa åhr bort uti fångels gå,
Men lät Tin nåde oss wår ädla frijhet båda.
Giör på wår nöd, wår sorg, wårt ook och träldom ända,
Rif sönder och tag bort wårt hårda fångkapz band,
Hielp oss med glädie få snart see wårt fosterland,
At wåra tårar må sig uti löije wända.
Wij skole lof och prijs därföre glade siunga
Tig Store Gud altid, Tig tacka i all land,
Berömma allestädz Tin starcka Allmacktz hand,
Och lofwa, Herre, Tig med en endräcktig tunga.