Så är, Min Palmfelt...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

1) Så är, Min Palmfelt...

Så är, Min Palmfelt, man nu i Sembierskij gåra,
Dijt intet många förr haa hunnit utaf wåra;
Ey hellre utaf oss thet någon kunnat tänckt,
Att resan skull’ sig till Calmuckska gräntzen länckt.
Men så blir vi utaf wår hårda Öde förde,
Till rom, hvars namnen wij tillförne nappast hörde,
Än mindre hade trodt thesamma skola se:
Men thet wij tänckte minst, thet plägar snarast skee.
Nog, när wij växte opp i ungdoms åhren båda,
Wij hade förestält oss andra länder skåda:
Till Tyskland hade väl vår första resa gått,
Hwar wij mångt ärligt glas af bruna ölet fått.
Seen hade wij besedt Franckrijkes stålta städer,
Samt huvudsta’n Paris, hwarsom man uti kläder
Hwar månad skiftar om; dhet ena modet haar
Knapt början fått, förr än thet åter ända taar;
Wij hade danza lärdt the nya Menuetter,
Sedt huru listigt som den kloka hustrun sätter
Uppå sin fromma man Actaeons höga skiölt,
Fast hon i nya låås, och han sielf skiltvackt hölt.
I England hade wij fått lära deras leker,
Därjemte äta fått the bäste oxesteker,
Virginsk godt tobaak oss London hade gett,
Samt en god Pudding med; Wij hade sedan sett,
Hwar Hollandz snabba folck sin Mammon daglig öka;
Hwar Rheen och Näckar sig bland höga winbärg kröka;
Och hwar oss Danske Bror en farlig granne är,
Ty han en ewig fred i otid bryta plär.
Så meente wij väl då. Men annat med oss laga
Har stränga ödet täcktz; thet has oss welat draga
Till land, till hwilka wij haad aldrig komma tänckt;
För ljufva Sönnen thet oss kalla Norden skiänckt.

Dock geck thet ännu an när wij i Pålen woro,
Ty fast wij ey för wäl där esomofftast foro,
Så kunde trösta oss ett godt glas ungerskt win,
Hälst när oss fruen gaf därhoos en gladlynt min.
Seen wancka. mången Timf, och mång Albertus daler,
Fast adelzmannen blef meer än en tiggar kaler
På pannan när, hwar han the långa hornen feck,
Därmed som andre fleer en tålig Jobb han geck.
Men annat haa wij fått på Ryska wägen weta,
När wij haa effter säd måst uti jorden leta
Och fara hungrigt kring i fält, i marek och skog,
Fast man oacktat thet bland hade litet nog.
"Wij haljwa åhret måst man jdel watten dricka,
Så buken swälde opp och wille alldels spricka,
Därhoos så måste man en faaslig kiöld utstå,
At mången får nu lof på halfwa fötter gå.
På slutet feck man hugg, blef fången uppå kiöpet,
Och feck hwareffter man så länge hade löpet:
Nu förs man kring, och seer en handelssluger Ryss,
Snart Tartar och Callmuck, snart hedning och Czermiss.
Jag hisnar och ey kan än med som största fasan
Där täncka på, att wij haa redan måst see Casan,
Och kanske stå på språng Siberien få see;
Thet Gud i nåder dock förbiude aldrig skee.
Hwad sku wij också där, wij äro inga skytter,
Min Palmfelt Tu och iag; wij haa ey uti hytter
På Orrens kuttran hördt; ey rädda haren fölgt,
Och sedt huur räfwen haar sin kulas ingång dölgt.
Då skull ey mången i the sköna pelzwärck prånga,
Om bara Tu och iag skull dyra Sabblar fånga
Och swarta räfwar taa, iag tror wij finge då
Med gamla Adam i en släter fårpältz gå.
Om sluga räfwen sig förstode på Musiken
Så torde han kanske snart af tig blifwa swiken,
Ty Tu en mästar är at blåsa oppå flöt,
Men aldrig tror iag Tu ett lefwand Crettur skiöt.
Nog haar Tu warit waan på sådan jackt att gånga,
Hvar Tu kund diuren i the sijda kiortlar fånga;
För särckar haar Tu näät, men, ey för räfvar stält:
Tu tamma diuren haar i blöta sängen fält.
Ty måge andra dit som bättre kunna skiuta,
För oss lär Sabblen wäl thet swarta skinnet niuta;
När Orren späckad är, och stekter som han skaar
Så tror iag at i jackt wij ey wår like haa.
Jag önskar till ett slut, att Gud täckz oss bewara,
At wij ey skole till Siberska bärgen fara:
Jag beder städz: Gud mig ifrån Siberien fräls,
Och skull iag alldrig draa någ'n swarter sabbelpäls.