Byarna och gårdarna i Skåne och Halland

Rekonstruktion av halländsk gård. En s.k. ryggåsstuga

Bollaltegården, Knäred. Där en annan gren av min släkt har bott. Ryggåsstugan är från 1700-talet..

Norra Danhults 1700-talsgård, avtecknad av Nils Månsson Mandelgren 1843.

Citat ur boken Skåne, Halland, Blekinge - Om Skånelandskapens historia, 1984.

I mer än tusen år hade bönderna på slätterna bott i byar. I skogsbygderna däremot förhärskade småbyar med ett par eller några få gårdar samt ensamt liggande gårdar. Stora byar var där sällsynta, detta sammanhängde med de olika förutsättningarna för jordbruket. På slättbygderna fann man lätt sammanhängande odlingsbar mark och där växte naturligt ett större odlat område fram med en by som kärna. Jorden var bördig och många bönder kunde finna sin bärgning i en by. Därför blev också byarna stora. I skogsbygderna låg däremot den odlingsbara jorden utspridd som mindre fläckar över större ytor. Uppodlingen kunde inte bli lika intensiv som på slätten. Bebyggelsen blev följaktligen mera spridd med enstaka gårdar och småbyar. Det var först när befolkningstillväxten i slutet av 1700-talet och under 1800-talet blev kraftigare, som uppmärksamheten riktades mot de reserver av odlingsbar jord som fanns i skogsbygderna. Detta resulterade i en omfattande nyodlingsverksamhet.

I Blekinge exempelvis låg de största och tillika de äldsta byarna på Listerlandet och i ådalarna. Under 1700-talet började man utvidga åkerarealen bl a genom att ta upp "lyckor" på byarnas utmärker. Men dessutom började en torpbebyggelse växa fram allt efter som befolkningen ökade i antal. Från 1760- talet steg antalet torp i Blekinge för att nå sitt maximum hundra år senare. Till en början anlades torpen i ådalarna men från 1800-talets början framför allt i skogsbygderna. Utvecklingen understöddes av att skogsbygdens bönder var angelägna om att trygga tillgången på arbetskraft för skogsröjning om vårarna, potatisplockning om höstarna och för brännvinsbränning och skogsfällning om vintrarna. En relativt billig säsongsarbetskraft utgjorde torparna.

Åkerjorden var dyrbar. Den måste skyddas mot boskapen genom stängsel och djuren skulle från byn kunna drivas ut på betesmarkerna utan att passera ingärdade områden. För mycket av den värdefulla åkerjorden fick inte heller sättas av till vägar. Därför låg gårdarna i en by ofta på gränsen mellan åkerjorden och utmarken. Man ville gärna att husen skulle stå på torr grund med naturlig avrinning för vattnet. Små höjder och platåer var ur den synpunkten lämpliga lägen.

Till den egentliga bybebyggelsen hörde förutom bygatan, som löpte genom byn, dels hustomterna på vilka gårdarna var uppförda, dels kålgårdar som låg intill husen. Gårdarna och husen kunde vara grupperade på olika sätt. Ibland låg de i en rad längs ena sidan av ett vattendrag, ibland på båda sidor om det. Det fanns byar där gårdarna låg i en fyrkant eller en rundel kring en vattensamling mitt i byn. I andra fall var bygatan helt enkelt en del av en väg som löpte genom byn.

Intill byn brukade ligga en brytstuga för lin och en malttorka som byborna utnyttjade gemensamt. Fanns det rinnande vatten i närheten, hade varje gård ofta sin egen skvaltkvarn. På slätterna där vindarna var friska, hade det i hundratals år funnits väderkvarnar. Den äldsta typen var stolpkvarnar, där hela kvarnhuset med vingarna kunde vridas runt en kraftig central stolpe. Från slutet av 1700-talet byggde man kvarnar av holländsk typ på en kraftig stenfot. På dem kunde man bara vrida takhuven med vingarna. Kvarnarna ägdes ofta av en mjölnare som malde bybornas säd mot betalning, vanligen erlagd som en liten del av mälden.

Den fyrlängade kringbyggda gården med envåningshus, som var vanlig i Danmark, förekom öster om Öresund på de skånska slätterna och nådde efter hand upp i södra Halland. Vid sidan av denna gårdstyp byggde man i slättbygden också trelängade och tvålängade gårdar. Husen uppfördes i bindingsverk eller skiftesverk. Byggnadstekniken var naturlig för låga och långa huslängor. På den skogfattiga slätten hade bindingsverket den fördelen att man sparade timmer i konstruktionerna. Väggarna fylldes ut med flätat ris på vilket man klinade lera. Taken täcktes med halm eller vass.

Gårdsplanen brukade åtminstone delvis vara belagd med kullersten. Bakom boningslängan låg kålgården och där växte ofta ett par äppelträd och några bärbuskar men trädgård i egentlig mening hade man inte. Boningslängan, som hade innertak och vind, brukade bestå av två huvuddelar, köket och stugan.

Stugan indelades i tre "rum". Närmast dörren låt det simplaste och det begränsades av en av innertakets bjälkar som kallades "stackarebjälken", därför att dit men inte längre fick tiggare och annat löst folk gå. I det mellersta "rummet" höll husets folk vanligen till. Längst bort från köket låg det översta "rummet" som var stugans förnämsta del. Där stod på ena sidan det avlånga matbordet, vid vars kortända husbonden hade sin plats. De övriga karlarna satt under måltiderna på en väggfast bänk längs ytterväggen. Kvinnorna åt stående men småningom ställdes för deras räkning fram en långbänk längs bordets motsatta långsida. På andra sidan, mitt emot bordet, stod i översta "rummet" en himmelssäng för bonden och hans hustru. Gårdens folk i övrigt sov länge på bänkarna i stugan, men efter hand började man inreda särskilda drängstugor och pigkammare. Från 1700-talet blev murade skorstenar vanliga i boningslängorna. Värme fick man från en sättugn. Det var en gjutjärnsugn med raka sidor som var inmurad i väggen mot köket men sköt ut ett stycke i rummet, så att dess främre sida vilade på ett par gjutjärnsben eller en liten tegelmur. Ugnen eldades från köket och gav därför behaglig, rökfri värme i stugan. Hällarna till sättugnarna göts i Småland och ugnstypen var egentligen avsedd för eldning m€å ved, men på den skånska slätten där man hade ont om ved, eldades det med bl a torv i ugnarna.

Boningslängorna på större gårdar kunde också inrymma en kistekammare, där linne, bonader, kläder och andra textilier förvarades. Intill köket låg vanligen ett brygghus eller "sters". Efter hand utvidgades de förnämsta bondgårdarna och byggdes till. Bindingsverkstekniken medgav att man, om man ville, kunde lägga till ett eller ett par rum vid längans ändar. Under 1800-talet blev det vanligt att förmögna bönder inredde en "sal" som nyttjades vid högtidliga tillfållen.

I skogsbygderna var furuvirke det viktigaste byggnadsmaterialet. Både boningshus och stallbyggnader var uppförda med liggande, bilat virke och knuttimrade. Denna teknik passade för ensamliggande hus men inte för kringbyggda gårdar. Boningslängorna var ofta uppdelade i ett rum med eldstad, en rökstuga, och på ömse sidor om detta två ruiji utan eldstad. Ursprungligen saknade rökstugan innertak och murad eldstad. Röken från den öppna härden gick ut genom en öppning vid takåsen. På 1700-talet tillkom både murad eldstad och skorsten. De två andra rummen hade innertak och vind. Taken var täckta med torv eller halm. Denna hustyp var vanlig i Skånes skogsbygder, i hela Halland utom längst i söder, där gårdar i bindingsverk förekom, samt på sina håll i Blekinge.

De fattigaste bodde ofta i backstugor. De var byggda intill en backe och hade grävts in i dess slänt, så att den bakre väggen och delar av gavlarna utgjordes av jord. Resten av gavlarna liksom den främre väggen bestod av uppstaplad sten. Backstugan rymde bara ett enda rum och saknade innertak. Yttertaket var av torv och i det satt husets enda fönster. Eldstaden bestod av några flata stenar mitt på golvet. Sådana backstugor var bebodda långt in på 1800-talet. Båtsmännens torp och stugor hade något högre standard. De var i regel envånings stugor utan innertak och innehöll bara ett rum, men de hade murad spis och skorsten.

Detsamma var fallet med roteknektarnas torp.

I södra Halland delades stugan liksom i Skåne av en "stackarebjälke". Den satt i höjd med eldstaden, som var anordnad mitt på långväggen. I det ena av de två sidorummen bredvid stugan fanns väggfasta sängar och skåp, i det andra förvaringskärl för mat, kar för saltat kött och fläsk, bingar för mjöl osv. I norra Halland förekom en anordning som inte är känd på andra håll, nämligen "tarren". Det var en sänghylla för barnen, placerad över stugans ingångsdörr. Däremot var det vanligt i hela Halland att man utnyttjade Utrymmet ovanpå den murade eldstaden som sängplats och detta förekom också i norra Skåne.

Mot slutet av 1700-talet övergick man i Halland allt mera till boningslängor med innertak i alla rummen. I södra Halland blev bindingsverk det vanligaste. Husen hade samma grundplan som tidigare: i mitten en stuga med eldstadsmur, på vardera änden ett rum. I södra och mellersta Halland gjorde man snart boningshusen allt längre, så att de rymde både sex och åtta rum. I norra Halland blev det däremot vanligt omkring sekelskiftet 1800 att uppföra boningshusen i två våningar.