Fleninge gästgivaregård

Brunnby socken 1684.

Brunnby klockaregård (ur Kullabygd 1944).

Brunnby kyrka.

Mandelgrens teckning på Gössarpslängan.

Brunnby klockaregårds historia

Kullabygd 1944

Man kan säga, att det på de senaste 300—350 åren har stått tre boningsbyggnader efter varandra på Brunnby klockaregård: en före 1730—1732, en mellan åren 1732—1806 och slutligen den nu­varande, men uppgifterna äro icke alldeles exakta, ty byggnaden av 1730—1732 blev t. ex. blott till sin ena hälft eller till tredje­delen nybyggd.

Det äldst kända boningshuset kan lämpligen kallas Christen Larssons länga. Det är visserligen bekant, att det bott klockare i huset före Christen Larsson (åtminstone i bolastugan), t. ex. Nelaus degn, men Nelaus är nästan blott ett namn. Om Christen veta vi däremot en hel del, bl. a. att han innehaft huset under 40 eller 45 år intill 1732, och att längans öde under dessa år hängt på Christens skötsel eller rättare misskötsel. Efter Christens död fick kyrkoher­den Eric Sinius år 1732 fullmakt på klockarelägenheten för sin 9-årige son Samuels räkning och installerade i huset sin svärson, Rutger Palm, och dotter. Enligt Samuel skulle Eric Sinius ha upp­byggt bolet, som då var alldeles nedbrutet, men detta torde dock blott gälla uthusen; boningslängan blev troligen nybyggd och repa­rerad redan under åren 1730—1732, alltså före den tid, då Eric övertog bolet. Om tiden åren 1743—1806 ha vi inga uppgifter om byggnaderna. Innehavarna, som under dessa år c. 1745—1805 hade varit klockare i egentlig mening, hade tydligen inte haft något intresse för att bygga upp klockaregården: den förste, klocka­ren Jöns Adamsson, ägde nämligen under en 20—25 år en egen gård, i Flundrarp, och den andre, svärsonen, saknade nog pengar.

Deras efterträdare blev en klockarepräst, Jesper Kullin. Hans bo­ningshus blev färdigt 1806. Det kan med skäl kallas Kullins länga, ty han icke blott byggde den, utan också bodde i den under icke mindre än 24 år, tills han som kyrkoherde flyttade till prästgården tvärs över vägen. År 1844 blev klockarebolet åter en vanlig klockare­lägenhet och under 55 år bodde här en bekant klockaresläkt Teng-vall. Om den yngre av Tengvallarna, Fritjof Tengvall, se vi i de ekonomiska besiktningarna, att han reparerat huset och där infört vissa karakteristiska ändringar i rumfördelningen, särskilt under tiden före år 1873. År 1931 fick posten en egen lokal i byggna­den, som den då nykomne kantorn Viktor Sylvén ordnat. Efter Fritjof Tengvalls död år 1899 ha för övrigt inga större ändringar gjorts. Längan ansågs nämligen redan vid av- och tillträdessynen år 1900 böra utdömas, men fick stå kvar tillsvidare. Ännu, år 1944, står den orörd, ålderstigen och väderbiten.

CHRISTEN LARSSONS LÄNGA.

Christen Larsson blev klockare i Brunnby någon gång efter år 1684 (Nelaus var det året död) och blev konfirmerad som klockare år 1690. År 1730 berättade man, att Christen varit mycket sjuk, att han nu var gammal och utfattig. Sedan några år tillbaka hade han icke kunnat sköta sin plats tillfredsställande. Både 1722 och 1729 hade prosten vid visitationerna gjort grava anmärkningar mot honom. Vad husen beträffar, sade visitator, att klockaren låtit klockarehemmet så alldeles förfalla. Kyrkoherden Eric Sinius och hela allmogen tillstod, att det var sant, och lovade vilja hjälpa till bygga upp och reparera klockarebolet. Vid den husesyn, som hölls det följande året, kom det fram, huru dåliga som husen i själva verket voro; man utdömde stugan (det viktigaste i boningslängan) och alla uthusen. Det enda som godtogs, var alltså blott bonings­husets flyglar, men även de skulle repareras. Man lade också kvar­stad på den lilla egendom, som Christen hade. Under de närmaste åren, 1730—1732, torde sockenmännen, enligt sitt löfte, byggt upp det nödvändigaste, t. ex. "stugan", men vi ha inga direkta uppgifter om saken. Christen Larsson dog sannolikt 1732.

Tack vare husesynen av 1730 känna vi rätt väl till Christen Larssons länga, dess plan och rumsfördelning. Vi känna också flera liknande gamla Kullalängor, vilka kunna bidraga till att belysa klockarelängan, men vi skola här blott nämna en, en länga från Gössarp i Väsby, knappt en mil från Brunnby kyrkoby. Ovan läm­nas en teckning av Gössarpslängan, och på sid. 37 schematiska pla­ner av de båda längorna. (Se bilderna på sidan)

Christen Larssons länga var lika lång som den nuvarande längan, och förmodligen också lika bred som den. Den bestod av ett cen­tralt parti och två flyglar. Mittdelen var byggd i skifteverk, och kallades också här därför "bolastufwan". Flyglarna voro i kors­virke; de voro år 1730 i gott behåll och kunde stå kvar vid om­byggnaden. En sådan blandning i byggnadssätt är icke alls ensam­stående.

Den centrala delen, bolastugan, utgjorde på en gång både kök, dagligrum och sovrum. "Stugan" var lägre än flyglarna och sak­nade loft, vilket tillhör denna hustyp. På ömse sidor om "stugan" fanns där två s. k. "förstugor", genom vilka man tog vägen, när man skulle gå från stugan till gården eller tvärtom. Den östra för­stugan upptog 2 väggerum. Den västra var däremot onormalt stor, för att vara en "förstuga", omfattande icke mindre än 4 vägge­rum; skälet skall strax meddelas. I den östra "förstugan" låg i den norra delen "en liten avdelning", under det att den västra "för­stugan" eller rättare flygeln i dess norra del fylldes av en mycket stor "kammare" och i den södra av "förstugan" som sannolikt samtidigt också tjänte som visthus, trots namnet "kammare", öster cm den östra förstugan följde i rad: "källarehus" och "kammare", vardera på 2 väggerum; i andra Kullalängor fanns där en stor sal, ett "kistehus" eller en "sommarstuga", omfattande 4 väggerum. Att källaren är placerad i den östra flygeln är ett ursprungligt drag; Gössarpslängan hade också källare i förstugan, såvitt som vi kunna se. Det är möjligt att klockarelängan hade utgång till "trädgården" genom källarehuset. Vi återgå till den västra flygeln. Vad vi kallat "förstuga", är egentligen en bod eller ett härbärgshus. Det är där­för också icke underligt att klockarelängans västra flygel kunde bli så stor. Även Gössarps motsvarande "förstuga" var något större än den andra, och där kunde t. ex. handkvarnen stå. Först när boden (härbärget) blev kombinerad med andra "hus", övergick den till att bli "förstuga".

Båda dessa längor äro byggda efter samma system, en hustyp, som man brukar kalla den sydgötiska. Det typiska är den låga, loftlösa stugan" och de höga gavelbyggnaderna, ursprungligen bo­dar, i vilka allt flera självständiga hus indragis. Ombyggnaden i73o—i732. Christen Larssons länga torde ha byggts om omkring åren 1730—1732. Enligt husesynen av 1730 skulle bolastugan nedrivas, och att det i stället skulle inläggas kors­virke; det skulle ta ungefär 4 väggerum. I detta sammanhang skulle stugan ändras till "loftstuga", d. v. s. den nya stugan skulle bli lika hög som de omgivande "husen" och få riktigt loft som de andra, och på detta sätt skulle alla "husen" komma under samma tak! Vidare skulle det byggas spis med bakugn med "murning med skor­sten". Slutligen skulle också flyglarna repareras. Som redan är sagt, torde ombyggnaden ha blivit färdig åtminstone år 1732. Om allt blev så genomfört som programmet lovade, är icke säkert. Vid visitaticnen 1742 påstod man återigen att byggnaderna höllo på att förfalla. De fingo i varje fall hålla ut till början av i8oo-talet.

JESPER KULLINS LÄNGA.

År 1803 kom en ny innehavare på klockaregården. Det var Jesper (Jeppa) Kullin. Han hade ett par år tidigare blivit prästvigd, och nu fått klockareprästslägenheten i Brunnby. Han var då en ung man, 32 år gammal. Han var son till en åbo i Mjällby i Blekinge och var icke rädd för arbete. På 7 år byggde han om alla bolets fyra längor, och dessutom byggde han ännu en femte, mindre. Den första av Kullins längor var boningslängan, som kom till år 1806. Längans nuvarande utseende kan ses på en uppmätningsritning som studerande Artur Svansson från Arild uppgjort och ställt till "Kulla­bygds" förfogande. Från äldre tider ha vi två ekonomiska besikt­ningar, en från år 1825 och en från 1873 (en från 1863 är för­svunnen).

Kullin följde tydligen den gamla byggnadens längd, kanske också dess bredd. Det 1730—1732 byggda huset hade 14 väggerum, och detta antal bibehöll också Kullin. Han lade ingen hög stenfot, vil­ket eljest här väl behövts, utan nöjde sig med en rätt så enkel sten-rad. Paren av stolpar och fotträden fingo därför följa den väx­lande terrängen. På några ställen, särskilt i det nuvarande vardags­rummet, visar golvet avsatser (se ritningen). Huset fick två skor­stenar och en ny källare, längst bort i den västra delen av huset, i stället för den gamla i östra flygeln. Enligt de ekonomiska besikt­ningarna voro husen av lera och fure; det visar sig emellertid att man senare på vissa ställen reparerat väggarna med tegel. Redan vid tiden 1873—1878 var huset rappat; rappningen är ännu bevarad på västra sidan, men de andra sidorna äro nu träbeklädda. På Kul­lins tid var taket betäckt med halm, numera med tjärpapp; under ett par tiotal år användes sticktak.

Rumfördelningen och rumanvändningen i den nya byggnaden blev helt annan, mera modern och samtidigt av en viss herrskaps-mässig karaktär (innehavaren var ju då präst). Den centrala delen av huset uppdelades på längden med en vägg som bildade själva stommen i huset. Spisen och bakugnen skildes från "stugan" och flyttades till den västra flygeln och lades vid den nämnda stom­men. I den södra delen anordnades en ny entré på husets mittsida. Systemet med "stuga" och två "förstugor" har nästan helt försvun­nit; det är en ny tid som inträtt. Här och där se vi dock spår av den gamla byggnadens rumfördelning och rumanvändning. Den östra flygeln blev helt omändrad. När köket flyttades till flygeln, behövde det centrala norra partiet ("stugan", Kullins "dag­ligsrum") icke så mycket plats som förut, och därför togs därifrån ett väggerum och fördes till den östra flygeln; den gamla östra "för­stugan" och det gamla "källarehuset" behövdes ej heller för sitt förra ändamål. Med dessa 5 väggerum och den gamla "kammarens" 2 väggerum, tillsamman 7 väggerum, bildades 3 stora rum: av den gamla "kammaren" blev nu en större sal (numera: salong) på 3 väggerum, och av de 4 återstående väggerummen gjordes två rum (numera: ett "sovrum" i norr, och ett "vardagsrum" i söder); dessa rum uppvärmdes genom ugnar, som stodo i förbindelse med den nya östra skorstenen. Den södra delen av partiet, entrén, kallas i Synen av 1825: "Kammare" och "förstuga", men i Synen av 1873: "expedition" och "förstuga 2 garderober". Garderoberna äro ovan­ligt solida och gamla och höra till Kullins längas stomme, fastän de icke nämnas i Synen av 1825.

Det norra och nordvästra partiet fylles av det omnämnda norra rummet som av Kullin användes som "dagligsrum" (numera: mat­rum) på 3 väggerum, och av köket med spiskammaren på 4 vägge­rum. Enligt Synen av 1825 fanns det en bakugn, men hur den var placerad, är inte bekant. I "dagligsrummet" på trädgårdsväggen fanns en dörr i väggerummet närmast köket; dörren visar sin tidi­gare tillvaro genom en stor trappsten på den nämnda platsen. Möj­ligen fanns där också en annan trädgårdsdörr, den nuvarande. Kul­lins kök och spiskammare äro den gamla västra "förstugans" norra "stora kammare" på 4 väggerum. Slutligen låg åt gårdssidan ett litet rum på 2 väggerum, som användes till "visthus" (nuvarande "posthallen"), en rest av den gamla västra flygelns ("förstugans") södra del, och som säkerligen då och då alltjämt användes som ut­gång från Kullins kök till gården.

RUMFÖRDELNINGEN I KULLINS LÄNGA under dess snart i4o-åriga tillvaro.

I klockaregårdens boningshus, som Jesper Kullin 1806 byggde, fanns det två rum som äro betecknande för tiden och verksamheten där; det är Kullins expeditionsrum och husets "dagligsrum". Dag­ligsrummet behöver en närmare förklaring. Det framgår av rum­fördelningen, att dagligsrummet var en "stuga", där både prästen och dess familj och drängarna och kanske också pigorna åto. Samma bild ger också köket. Köket hade visserligen skilts ut ur "stugan" (dagligsrummet), men blott till hälften. I Kullins dagligsrum fanns det, som ovan är omtalt, en nu försvunnen dörr ut åt trädgården, alldeles intill köksdörren. Det var den huvudsakliga (om icke den enda) dörr som gick från köket till trädgården; den var också dräng­arnas enda väg ut! Väggen mellan köket är imaginär; det fanns nu liksom på Christens tid blott en " s t u g a". Kullins hushåll var, som det synes, fortfarande byggt på småbondehushåll. Fördelningen av rummen är framkallad av Kullins livsförelse: att på en gång vara präst och småbonde.

En 60 år senare har Kullins hus fått en annan fördelning av rummen. Det gäller också nu framför allt hushållsrummen. Kullins gamla "dagligsrum", som då var på en gång familjens och "folkets" gemensamma "stuga", har nu upphöjts till "matrum"; för drängarna har nu anordnats en särskild folkstuga (i Kullins gamla visthus). Dagligsrummets trädgårdsdörr blev nu igenmurad. Den behövdes icke mera, när drängarna fått ett eget rum, med egen dörr ut till gården. Pigorna kunde inte heller längre få gå igenom familjens matrum. De hade nu en annan dörr, vid källaren och spiskam­maren — om den nu först bröts upp, eller om den där redan förut fanns, är, som sagt, osäkert; den fick längre fram en tillbyggnad. Vid samma tid torde också bakugnen ha nedrivits och flyttats till östra längan. Det är system i ändringarna, och vad som ligger bakom är, att "folket" icke längre skulle vara medlemmar av fa­miljen, och att hela klockarefamiljen kommit upp i en högre social ställning än Kullins. Den som genomförde det är klockaren Fritjof Tengvall. Han var fosterson till den förre klockaren och står un­der långa tider i kyrkoboken som "herr pharm. studiosus". År 1860 blev han klockare och gifte sig kort därefter med en, efter vad som sagts, synnerligen förmögen dam. Tengvall behöll visserligen länge lantbruket, men levde på den tiden framförallt som en burgen klockare och kommunalman. Det är den nya tiden och Tengvalls dåvarande ekonomiskt goda ställning, som framkallat den nya rum­fördelning. År 1931 blev åter en ny rumfördelning i Kullins gamla bygg­nad.

Kantor Viktor Sylvén, som två år tidigare blivit innehavare av lägenheten, övertog då posten och skaffade den en ordentlig lokal i sin bostadslänga. Sylvén använde för posten Kullins expedi­tion och visthus (senare Tengvalls folkstuga), vilka nu blevo post­expedition och posthall. Innehavaren hade intet behov av klockare­prästens forna pastorsexpeditionsrum, och inte heller av Tengvalls folkstuga, ty arrendator och staten hade nu tagit sin hand om lägen­hetens lantbruk, och han kunde därför nu överlämna rummen till postens bruk.

Vi ha här tre typer innehavare, först klockareprästen med småbondebruket, sedan den förmögne klockaren med lantbruk, som bi­syssla, och slutligen kantorn och organisten utan allt lantbruk men med poststation, och var och en av dem har satt sin särskilda prägel på den snart i40-åriga byggnaden, lydande tiden och utvecklingen.

KLOCKARESTUGA OCH SOCKENSTUGA VID i7oo-TALETS BÖRJAN.

I gamla tider fanns det ingen sockenstuga i Brunnby. När man kom för tidigt till gudstjänsten eller prästen kom för sent, och det var dåligt väder och köld, voro sockenmännen glada att kunna få gå in i klockarestugan. Det var ett gammalt bruk, inte bara i Brunn-by, utan i alla socknar.

Hur varmt som man värderade rättigheten, kan man se i en skrivelse som av några kronobönder skickats till visitatorn vid biskopsvisitationen år 1742. Man förklarar här, att man återigen ville ha tillfälle att komma under tak i klockarestugan, som vid alla församlingar varit brukligt, och icke vara underkastad att stå under bara himmelen i regn och oväder, som nu skett — d. v. s. sedan Rutger Palm bebott klockaregården. Rutger Palm är den kom­minister som blev Christen Larssons efterträdare i Brunnby klockare­stuga. Man kan inte begära, att en klockarepräst skall vara nöjd med att hela hans församling varje söndag fyllde hans lilla hus, men den som i sista hand här blev den verkligt lidande, var för­samlingen; i Brunnby fanns ju inga andra gårdar i byn än präst­gården, och dit fick ingen mera komma. Protester hjälpte natur­ligtvis inte; det framgår av själva skrivelsen, att bruket redan då var på avskrivning.

En 30 eller 40 år tidigare var däremot bruket i fullt flor. Vi ha många och fullständiga uppgifter om en aprildag 1705, då försam­lingen praktiskt sett hela dagen levde i Christen Larssons klockare­stuga. Det var på den stora bönedagen. Ottesången hade börjat tidigt på morgonen och slutat kl. 10. Högmässa kunde inte börja omedelbart, ty kyrkoherden själv var i ämbetsresa, och det var inte förr än kl. 3 eller 4 på eftermiddagen, som han kom tillbaka. Det berättas då, att en stor hop allmoge gick ut och in i Christens stuga för den stränga köldens skull — det var inte stor plats i huset, men både stugan och kammaren användes. Det var Christen Larssons hustru och piga Sissa, som fingo taga emot folket. Där voro bl. a. två hustrur med småbarn, som skulle döpas och sutto där från mor­gonen, och alla voro frusna och hungriga, särskilt barnen. Klockare­hustrun utdelade några brödskivor och gav hustrurna, "som buro", att dricka, som de hade bett om. Ja, tre eller fyra karlar, som sla­git sig ner i kammaren, köpte en beta bröd och brännvin och drucko — dock blott för i öre. Det blev en stor rannsakning på tinget, dit hela församlingen 'Stämts, huruvida det hade föregått något olov­ligt krögeri på bönedagen i klockaregården, men alla frikändes.

Författare: Ebbe Tuneld.

<references>