Skillnad mellan versioner av "Kullabygd"

Från LuggudeWiki
Hoppa till:navigering, sök
 
(9 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
 
INGRESS
 
INGRESS
  
−
'''För 400 år sen, när Skåne var en del av Danmark, hade adeln oproportioneligt mycket makt och om en adelsman var tyrann hade de bönder som var "hans", dvs som brukade de gårdar som adelsherren ägde, mycket lite rättsskydd. Men ibland gick de för långt och "kungen" var tvungen att ingripa för att sina undersåtar mot adelsherrarna. Det är om det denna berättelse handlar om: om den gång godsherren till Krapperup, Mourids Podebusk, landsförvisades och om den unga flickan från Laröd som våldtogs av länsherren 1624...'''
+
'''För 400 år sen, när Skåne var en del av Danmark, hade adeln oproportioneligt mycket makt och om en adelsman var tyrann hade de bönder som var "hans", dvs som brukade de gårdar som adelsherren ägde, mycket lite rättsskydd. Men ibland gick de för långt och "kungen" var tvungen att ingripa för att sina undersåtar mot adelsherrarna. Det är om det denna berättelse handlar om: om den gång 1624 då godsherren till Krapperup, Mourids Podebusk, dömdes för våldtäkt och överfall på en präst och landsförvisades, och om den unga flickan från Laröd, Kirstina Mogensdotter, som han försökte våldta... Men denna artikel handlar också om de nästan okända källor till Kullabygdens historia som finns på andra sidan sundet. En ovärderlig skatt som låter oss blicka in i 1600-talets Skåne och lära känna de människor som bodde i våra hemtrakter för länge, länge sen.'''
  
−
'''Men denna artikel handlar också om de nästan okända källor till Kullabygdens historia som finns på andra sidan sundet. En ovärderlig skatt som låter oss blicka in i 1600-talets Skåne och lära känna de människor som bodde i våra hemtrakter för länge, länge sen.'''
+
SLUT INGRESS
 +
 
 +
1624 hölls en rättegång i Köpenhamn mot godsherrenn i Krapperup, Mourids Podebusk. Han hade överfallit en präst och försökt våldta en dotter till en av kungens bönder. Resultatet av rättegången blev att Mourids landsförvisades "för evig tid". Flera av rättegångsprotokollen är bevarade än idag och kan läsas på Riksarkivet i Köpenhamn. Det är om detta denna artikel handlar.
 +
 
 +
Men innan vi kommer in på vad som kom fram vid rättegången ska jag förklara lite vem Mourids Podebusk var och hur Kullabygden såg ut då han var herre till Krapperup.
  
−
SLUT INGRESS
+
Rubrik: '''Den unge slottsherren'''
  
 
Godsherren till Krapperup, den rika och fruktade Claus Podebusk med gods över hela Danmark, dog den 26 augusti 1616, 54 år gammal, på Krapperups slott.  Hans lär ha ägt 11 800 bondgårdar vid tiden för hans död. Han var gift med Sofie Nielsdatter Ulfstand och hade många barn och dessa fick ärva godsherren. Den som fick ärva Krapperup i Luggude härad i Helsingborgs Län i Skåne, samt Skedal i Halland var den unge Mourids Podebusk som föddes runt 1600-1602. Hans bror Henrik fick familjegodset på odense, Korup samt Karsholms slott i Kristianstads län.
 
Godsherren till Krapperup, den rika och fruktade Claus Podebusk med gods över hela Danmark, dog den 26 augusti 1616, 54 år gammal, på Krapperups slott.  Hans lär ha ägt 11 800 bondgårdar vid tiden för hans död. Han var gift med Sofie Nielsdatter Ulfstand och hade många barn och dessa fick ärva godsherren. Den som fick ärva Krapperup i Luggude härad i Helsingborgs Län i Skåne, samt Skedal i Halland var den unge Mourids Podebusk som föddes runt 1600-1602. Hans bror Henrik fick familjegodset på odense, Korup samt Karsholms slott i Kristianstads län.
Rad 23: Rad 27:
 
Självägande bönder, som i Sverige, fanns egentligen inte i Danmark, men det närmaste man kunde komma var de jordegna bönderna, Skattebönderna. Dessutom fanns leie eller fästebönder som man lite förenklat kan säga hyrde, inte ägde, sin gård och som fick göra ganska omfattande dagsverken för länsherren eller lokala adelsherrar. En tredje kategori var bönder som brukade kyrkans jord eller som brukade någon adelsherres jord.  
 
Självägande bönder, som i Sverige, fanns egentligen inte i Danmark, men det närmaste man kunde komma var de jordegna bönderna, Skattebönderna. Dessutom fanns leie eller fästebönder som man lite förenklat kan säga hyrde, inte ägde, sin gård och som fick göra ganska omfattande dagsverken för länsherren eller lokala adelsherrar. En tredje kategori var bönder som brukade kyrkans jord eller som brukade någon adelsherres jord.  
  
−
En annan viktig maktfaktor var kyrkan. Präst i Brunnby socken, där Krapperups slott ligger, var vid den här tiden Hans Pedersen. I berättelsen om vad som skedde 1624 kommer vi att stifta bekantskap med andra lokala präster. Bland annat Hans Arnoldsson, prost i Helsingborg och Knud Hansen som var präst i Allerum. Men det är i Brunnby socken vår berättelse börjar, den 6 juli 1623 då Mourids Podebusk dödade sin stallmästare Jens Nielsen.
+
En annan viktig maktfaktor var kyrkan. Präst i Brunnby socken, där Krapperups slott ligger, var vid den här tiden Hans Pedersen. I berättelsen om vad som skedde 1624 kommer vi att stifta bekantskap med andra lokala präster. Bland annat Hans Arnoldsson, prost i Helsingborg och Knud Hansen som var präst i Allerum.  
 +
 
 +
Det är i Brunnby socken vår berättelse börjar, den 6 juli 1623 då Mourids Podebusk dödade sin stallmästare Jens Nielsen.
  
 
RUBRIK: '''Dråp eller mord?'''
 
RUBRIK: '''Dråp eller mord?'''
  
 +
På kvällen söndagen den 7 juli 1623 knackade det på dörren till Brunnbys prästgård. Det var en av Mourids Podebusks drängar som ridit dit för att hämta prästen Hans Pedersen. Drängen berättade att Mourids Podebusk hade skadat sin stallmästare Jens Nielsen dagen innan och låg för döden och behövde tröst och sista smörjelsen. Prästen red till Krapperup och gjorde detta.
 +
 +
Men en präst på den här tiden var inte enbart en präst. Han var överhetens förlängda arm. Det ingick i hans arbetsuppgifter att inte bara ge tröst, utan att även utreda det som skett. Han höll därför förhör med den döende.
 +
 +
En avskrift av hans förhör med Jens Nielsen finns bevarad. Den är skriven av Hans Pedersen den 10.e juli. Där  skriver prästen att den döende stallmästaren i hans närvaro sagt att "Mourids Podebusk inte var skyldig till min död. jag död av den skada som jag fått eftersom jag lyfte min hand mot honom". Stallmästaren sa att han satt sig upp mot Podebusk, som var en god husbonde och om bara han hade lytt honom och gått och lagt sig hade inget av det skett som skedde på kvällen den 6.e juli.
 +
 +
Men vad hade egentligen hänt?
 +
 +
Länsherren Anders Bille begärde en utredning och förhör med de inblandade. Att den dräpta stallmästaren la skulden på sig själv ansågs inte som bevis nog.
 +
 +
Ridefogden på Mourids Podebusks mammas slott, Barsebäck, Peder Busk, och prästen i Brunnby, höll förhör i Krapperups stora sal med Mourids Podebusks undersåtar den 14 juli. De förhörde det tidigare stallmästaren på Krapperup Laurids Bentsen, två stalldrängar, Niels Hansen och Mourids Jensen och källarsvennen Hans Christensen. Dessutom vittnade två Möllebor,  Hans Jacobsen och Claus Jacobsen Bruger.
 +
 +
Vittnena sa att Jens Nielsen hade använt "brustit i respekt" gentemot sin husbonde och använt grova ord mot honom. Mourids Podebus bad då honom tiga och gå och lägga sig, Herr Mourids ska då ha gått in till sin sängkammare för att lägga sig men blev återigen störd av ett slagsmål mellan Jens och Mourids kammartjänare Holger Pedersen Skytte. Mourids fick till slut gå ner för att stoppa bråket. Gå i säng, annars fängslar jag dig, sa han, "Gack till din senng till ij morgen och ver til fredtz eller dersom du det icke gior, saa schall jeg lade digh sette henn paa et andet sted".
 +
 +
Jens Nielsen svarade med att hota herr Mourids: "Maa jeg icke slaes med Hollger Persen i aften, saa vill ieg endlig slaes med eder sielff, fordi der schall enndelig enn haffue hugh aff os i afften, och lader see, att ij bruger eders beste, jeg schall giore mit beste, det schall I veil faa att wiide, att jeg thienner eder for en karll". Sen slog han slottsherren och hoppade på honom. Då ska han ha sprungit in i Mourids Podebusks värja, och sjunkit ihop dödligt sårad.
 +
 +
Alla de närvarande skrev under med namn eller bomärken. Även prästen gjorde så. Men det lustiga är att Holger Persson, det enda vittnet till det som skedde, aldrig blev förhörd. Dessutom var alla vittnena underlydande till godsherren och således beroende av att hålla sig väl med honom.
 +
 +
Det är nog det som gör att myndigheterna i Köpenhamn i augusti är tveksamma till det de läser i rapporterna. Översekreterare Niels Friis till krastrup, som hade handom saken i kansliet, kommenterar i början av augusti att han ansåg att Mourids Podebusk nog inte var så oskyldig som han utmålade sig. Saken hamnade därför på kung Christian den fjärdes, dvs regeringens, bord. regeringen bad Anders Bille att komma med mer detaljerad information.
 +
 +
Vid de förhör som skedde efter den kungliga ordern, och då saken avhandlades på Luggude häradsrätt, upprepade vittnena vad de redan tidigare sagt till Peder Busk och prästen i Brunnby. Inga nya upplysningar kom fram. Dessutom lads det fram ett brev från Hercules Hansen i Nellåkra som berättade att den döde stallmästarens bror, Thomas Nielsen i Salling, inte misstänkte Podebusk och had fått den döde stallmästarens tillhörigheter skickade till sig. Brevet hade skrivits under av två borgare i Helsingborg. Så tydligen hade Mourids Podebusk låtit hämta den dödes bror från Jylland till Krapperup för att försäkra sig om att den dödes släkt inte skulle stämma honom för mord.
 +
 +
Luggude häradsrätt, liksom kungen, hade inget annat val än att acceptera hans oskuld. Mourids Podebusk kunde därför fritt besöka Köpenhamn och var en av de 68 adelsmän som reste till Blitzow under våren 1624 för att hämta hem liket av kungens bror, hertig Ulrik.
 +
 +
Men samtidigt kom rapporter om att Mourids Podebusk begått nya olagliga våldsdåd.
 +
 +
RUBRIK: '''Överfall på en präst.'''
 +
 +
I samband med rättegångarna mot Mourids Podebusk för väldtäktsförsöket på flickan från Laröd kom nya uppgifter fram om herr Mourids. Bland annat kom det fram uppgifter om att han jagat bort maken till en kvinna han var intresserad av och hade "besovit" henne, dvs haft sex med henne. men mer allvarligt var att en präst i Landskronatrakten, Christian Christensen, berättade för myndigheterna att Mourids Podebusk hade överfallit honom och flera bönder i januari samma år.
 +
 +
Herr Christens berättelse gick ut på att han hade hyrt lite skog av Axel Ulfstand till Dvege och att han och några sockenmän hade fört brännved från skogen hem till honom den nionde januari. Som tack fr hjälpen bjöd herr Christen dem på kvällsmat men mitt i maten kom Mouids Podebusk och kaptenen Otto dit. Prästen bad dem sitta ner och bjöd in dem också.
 +
 +
Gästerna var märkbart berusade och efter några minuter hade kaptenen hunnit slå ner två av gästerna vid matbordet.
 +
 +
och så fortsatte kvällen. Bönderna flydde ut på gården efter ett tag. Men gick in igen när Mourids och kaptenen ätit klat och ridit bort. Men efter ett tag kom Mourids, kaptenen och två trumpetare tillbaka. Mourids beordrade trumpetarna att spela och drog sin värja och jagade ut bönderna igen. Sen gick han ner i källaren, åt och drack och slog sönder inredningen. Just det blev senare en stor sak då rättegång hölls mot Mourids i början av Juni i Landskrona. Det var ett nödår i Danmark och att slå sönder krus med öl och kasta kött på golvet i huset hos en av "Guds tjänare" ansågs som extra barbariskt.
 +
 +
En prästbonde (en som arrenderade en av kyrkans gårdar) som jagats ut, Peder Mogensen, återvände för att leta efter sina tillhörigheter men blev slagen blodig och utkastad.Prästen hade fullt sjå med att hålla bönderna lugna. De ville försvara sig mot Mourids. Han gick därför in för att frsöka lugna Mourids och kaptenen. Då tog Mourids tag i prästen och sa: "du är den jag letar efter" och högg honom i huvudet med värjan så att värjan gick itu. Det gjorde Mourids bara mer rasande så han slog prästen gång på gång med värjfästet. Som tur var kunde han ta sig ur Mourids grepp och rymde ur stugan.
 +
 +
Efter att ha slagit sönder mycket av inredningen lämnade Mourids gården. Prästen och bönderna vittnade senare om att Mourids hotat dem även efter denna händelse.
 +
 +
RUBRIK: '''Länsmannens dotter i Laröd'''
 +
 +
Tre månader senare, torsdagen den 22 april 1624, begick han ytterligare ett våldsdåd. Då försökte han våldta Kristina Mogensdotter, en självägande bonde som dessutom var, eller hade varit, länsman i Allerum socken, "Mogens i Laröd", Mogens Rasmusson. han bodde i det som senare blev Nr. 2 i Laröd.  Länamannen var en sorts kombinerad polis och kronofogde på lokal nivå och alltså en tjänsteman som direkt lydde under Anders Bille, länsherren till Helsingborg.
 +
 +
kristina berättade senare inför rätten att hon, och hennes väninna Inger Pedersdotter hade gått till Helsingborg för att handla. När de passerade en krog i Helsingborg, Albrett Jörgensens bislag, såg de Mourids Podebusk sitta där med sin rideknekt, Niels Poulsen. När de sen gick hemåt med det nyköpta brödet i sina korgar såg de att Mourids Podebusk och rideknekten stod och väntade på dem vid vägen på stranden nedanför "Lilla Pålsköp", alltså dagens Pålsjö.
 +
 +
Det här är Kristinas egna ord:
 +
 +
"När vi kom fram till Lilla Pålsköp så väntade Mourids där och vi fortsatte hemåt. Då kom de ridande efter oss."
 +
 +
De två ryttarna fortsatte på avstånd tills de kom till Tinkarpsbacken.
 +
 +
"När vi var en bit från staden red Mourids upp till mig där jag gick vid gärdet och han stötte omkull mig med bakdelen av sin häst. Jag kom på fötter igen och sprang mot gärdet. Mourids red efter mig och grep tag i min kjortel i midjan. Mourids klev sen av sin häst och högg tag i hela mig och lyfte mig över gärdet medan han sa "om jag inte får ligga med dig kommer jag att skjuta ihjäl dig". Sen la han mig på rygg. Då vred jag mig på sidan medan han klämde och kysste mig.
 +
 +
Sen högg han mig i bröstet med sin sporre så jag började blöda och efter det la han sig på mig, men jag skrek högt och han lyckades inte få sin vilja igenom. Då bad han sin karl att ta mig och han gjorde samma sak som has husbonde hade gjort, utom att hugga mig med sporren. men även han sa att han inte rådde på mig. Mourids sa då att han fick göra ett försök till och gav sig på mig igen, på samma sätt som han gjorde innan. Då han än en gång inte lyckats rå på mig stod han upp och tog tag i mina ben och la dem på sin axel, så att mina kläder hängde ner till jorden och täckte mitt huvud, sen sa han att jag var vanskapt.
 +
 +
Då slapp jag från honom och hans karl gav sig på mig igen. Men han kunde inte få sin vilja igenom så han spottade på mig och kallade mig också vanskapt, precis som hans herre sagt innan. Sen lämnade de mig så jag slapp från dem."
 +
 +
Hon hade kämpat emot i en halvtimme men de hade inte lyckats våldta henne.
 +
 +
Hon gick därefter hem till sina föräldrar, Mogens Rasmusson och Ziccilla Nielsdotter och berättade vad som hänt. Mogens skaffade vittnen. Grannen Mogens Bentssen på gården som senare blev nr. 3 i Laröd, och Lauridts Söffrenssen kom hem till dem och hörde flickans berättelse.
 +
 +
På lördagen gick modern och dottern till Rosendals slott för att prata med länsherren Anders Bille. Men han var inte där. När Bille fick veta att de varit där skickade han bud efter dem och bad dem komma dagen efter. På söndagen var inte bara Bille där, utan även Mads Jensen som var biskop i Lund, Prästerna herr knut i Allerum, Herr Peder I kropp och Herr Ollof i Kvidinge samt länsmannen i Landskrona Anders Sinclair.
 +
 +
Det var knappast en slump. Skulle man ta strid mot Podebusk behövdes vittnen av hög status.
 +
 +
Så kvinnorna bjöds in i den stora salen på Rosendal där Kirstina berättade vad som hänt för de närvarande,  och visade upp sina såriga bröst.
 +
 +
RUBRIK: '''Anders Bille får nog'''
 +
 +
Anders Bille såg genast chansen att komma åt den galne slottsherren i Krapperup och agerade snabbt. Prästen i Allerum gjorde förhör och själv tog han de första kontakterna med den anklagade Herr Mourids som nekade till våldtäktsförsöket. Dessutom gjorde snart Mourids bort sig ännu mer genom att påstå att Anders Bille ljög och att han hade hotat Kirstina och med våld fått henne att ljuga.
 +
 +
Ärendet kom upp i Luggude Häradsrätt och därefter, den 9.e juli, behandlades ärendet på herredagen i Köpenhamn, i kungens och riksrådens närvaro. Anders Bille var anklagare och Mourids gamla kumpan, Peder Busk, talade för Mourids sak i rättegången. Anders Bille krävde att han skulle dömas till dödsstraff.
 +
 +
Vid rättegången läste man upp de olika vittnesmålen från Luggude häradsrätt. det fanns många vittnen till det som skett. Avskriften av det de sagt är bevarade än idag i Rättartingets dombok.
 +
 +
Peder Jensen och Laurids Jensen från Helsingör vittnade att han stod på stranden mellan Helsningborg och Lilla Pålsköp då han såg att de båda männen trakasserae Kirstina. Hon ska ha sprungit fram till en man och sagt "hjälp mig eller be för mig".
 +
 +
Laurits Önerssen i Helsingborg vittnade att han var nere vid stranden och skulle fiska då han såg Mourids och hans rideknekt och en flicka som sprang innanfr gärdet. När de kom fram till backen försvann de bort med flickan, en i taget. Samma sa en Siuffuert Knudsen i Helsingborg.
 +
 +
En Peder Böge hördes samtidigt, som berättade att han samma dag som våldtäktsförsöket, hade blivit misshandlad av Mourids och hans rideknekt, när han var på väg hem från stengravarna till Helsingborg.
 +
 +
RUBRIK: '''Domen faller'''
 +
 +
Mourids Podebusk representerades av Peder Busk och gjorde lama försök att försvara sig. De enda försök till försvar som kom fram i rätten var försöket att påstå att Anders Bille tvingat kvinnorna att ge falska vittnesbörd. En absurd anklagelse som lätt motbevisades av de höga herrar som hade hört Kirstinas vittnesmål hemma hos Bille i Rosendal.
 +
 +
Domen föll därför och den blev hård.
  
 +
"Vi finner att ovannämnda Mourids Podebusk har gått in i ovannämnda prästs hus två gånger och gjort stor skada med våld där med hugg och annan otillbörlighet, dessutom har han överfallit prästen, sårat honom, sagit och illa behandlat honom... Mourids ska... ersätta all skada han gjort honom.
  
 +
Därnäst finner vi att ovannämnda Mourids Podebusk inte bara har överfallit den flicka, som han beskylls för, utan han har befallt sin karl att göra samma sak. Och flickans rop har hörts, därtill har han också med sina slag orsakat blåmärken och sår, som bekräftar hennes beskyllningar mot honom, och den misshandel han utövat mot henne, mot hennes vilja.
  
−
http://luggude.slektforskning.se/wiki/1624,_Kongens_retterting,_dom_mot_Mourids_Podebusk
+
Mourids Podebusk ska inom sex veckor ha lämnat alla våra länder, riken, furstendömen och får inte återvända hit mer i sin livstid. Dessutom ska han ge helsingborgs hospital 1000 riksdaler och flickan 200 riksdaler. Dessutom ska han ersätta Peder Böge i Helsingborg, som han har överfallit..."
  
 +
Mourids tvingades fly från Danmark och reste till Tyskland där han gick i kejserlig tjänst och blev överste i kejsarens armé i det pågående trettioåriga kriget. vad som mer hände honom där vet man inte, mer än att han gifte sig 1631 med  Marie Margrethe von Hatzfeldt-Wildenberg.
  
−
Efter Podebusk = beskriv Laröd och vad man kan få fram om gårdarna där.
+
RUBRIK: '''Laröd innan 1658'''
−
--------------
 
  
 +
Med hjälp av det danska riksarkivets rika samling av skattelängder, regeringsdokument och brev från den danska tiden, innan 1658, kan man kartlägga ägandeförhållandena för gårdarna i laröd bak till 1500-talet och dessutom få fram ganska många uppgifter om olika Larödbors liv.
  
 +
Det finns skattelängder bak till 1580-talet, och dessutom en unik serie av längder över olika läns "ovissa inkomster" där byte av ägare och arrendatorer till kronans olika gårdar registreras. Med hjälp av dessa kan man spåra ägandeförhållandena bakåt i tiden, långt innan den svenska perioden.
  
−
I arene efter sin hjemkomst turede Mourids Podebusk rundt i Skane, og i 1623 kom han til at sla en karl jhjel pa sin egen gard, »desv9erre«, som det hedder med tidens faste udtryk ved omtalen av et drab. Dette kom kongen for ore, og han beordrede da d. 29. august Otte Marsvin til at undersoge, avordan det forholdt sig med drabet, og til at forhore vidnerne, isaer de: uvildige, og erklaere sig om sagen til kongen11). Da det viste sig, at drabet ikke, som kongen havde formodet, var blevet begaet i Otte Marsvins len Christiansstad, blev ordren d. 3. oktober overfort til hr. Anders Bille, fordi drabet var foregaet pa hans len Helsingborg12), og han fremskaffede da ogsa nogle tingsvidner om sagen, og de blev indsendt til kancelliet13).
+
Nr. 1 "Norregård". Den första ägaren till Nr. 1
−
Allerede inden den kongelige aktion havde dog drabsmanden sorget for at fa udstedt vidnesbyrd om begivenheden. Sammenstodet fandt sted d. 6. juli 1623 ved porten pa Krapperup, men den hardt sarede staldmester Jens Nielsen dode ikke strax, og man hentede derfor praesten i Brondby hr. Hans Pedersen til at troste den doende. Herom avgav praesten d. 10. juli en skriftlig erklsering14), der gik ud pa, at dagen efter, at Jens Nielsenvar blevet saret, kom praesten for at troste ham og efter hans begaeringgive ham alterens sakramente, og da sagde den doende i praestens og andre godtfolks naervaerelse, at Mourids Podebusk »war ingen lunde schyldigh udi min dod, som ieg doer aff denn schade, som jeg haffver faaet for handen med hannem«15), men den var han selv skyld i, for han »forlöb« sig, c. v. s. 10b ind pa Mourids Podebusk, idet han satte sig op imod ham. Havde han adlydt herremanden og var gaet i sin seng, »daa haffuede baade hand och ieg werit denne ulyck forbij«.
 
−
Han takkede Mourids Podebusk for »all ehre och gott«, som han havde vist ham, medens han var i hans tjeneste.
 
−
Den doende skyldte saledes kun sig selv for drabet, og der var derfor intet grundlag for, at den draebtes slsegt kunne rejse anklage mod Mourids Podebusk, men selve handlingsforlobet var Jens Nielsen naturligt nok ikke komraet ind pa i sin bekendelse til prsesten. Dette fremgar imidlertid av en vidneavhoring, soni Mourids Podebusk lod sin moders ridefoged pa Barsebsek Peder Busk avholde i Krapperup borgstue d. 14. juli16). Her modte den tidligere staldmester pa Krapperup Laurids Bentsen, to stalddrenge Niels Hansen og Mourids Jensen, der stadig var i tjeneste pa garden, ligesom kseldersvenden Hans Christensen. Desuden vidnede Hans Jacobsen, der boede i Molleleje, og Claus Jacobsen Bruger. Der er i vidnesbyrdet ikke tale om nogen detailleret vidneavhoring av hver enkelt, men dokumentet fremtrseder som et samlet referat av deres enige udtalelser. De vidnede, at Jens Nielsen havde brugt nogle utilborlige ord overfor sin herre, og da Mourids Podebusk bad ham tie stille, svarede han, at det ville han ikke »udi nogen maade«, fordi han tjente ham for kail. Derpa gik Mourids Podebusk fra ham ind i sit sengekammer, fordi han ikke ville have noget klammeri med ham, tog sin troje av og ville ga i seng. Nu begyndte Jens Nielsen at sksendes med sin kammen.t Holger Pedersen Skytte, og Mourids Podebusk sendte bud ud til dem, at de ikke skulle holde klammeri om aftenen, men hvis de ville hinanden noget, skulle de tove til om morgenen. Det hjalp nu ikke, og sa gik Mourids Podebusk selv ned til dem og bad dem vaere tilfreds til i morgen, og det hjalp pa Holger Skytte, men ikke pa Jens Staldmester, til hvem han sagde: »Gack till din senng till ij morgen och ver til fredtz eller dersom du det icke gior, saa schall jeg lade digh sette henn paa et andet sted«. Hertil svarede Jens Nielsen: »Maa jeg icke slaes med Hollger Persen i aften, saa vill ieg endlig slaes med eder sielff, fordi der schall enndelig enn haffue hugh aff os i afften, och lader see, att ij bruger eders beste, jeg schall giore mit beste, det schall I veil faa att wiide, att jeg thienner eder for en karll«, og sa slog han sa hastelig ind pa Mourids Podebusk, at denne matte vige tilbage og bad, at han skulle betaenke sig, hvad han gjorde, og vare sig selv. »Deter alt betenckt«, svarede Jens Nielsen. »Giorer ij ickonn eders bevSte, ieg schall veil giore mit beste«. Sa sogte han sa hastig ind pa Mourids Podebusk og hug efter ham, at han 10b sig ind pa junkerens vaerge og fik udi sadan hast sin skade.
 
−
Vidnerne tilbod at vedsta deres udtalelser pa herreds- og landsting. Hans Jacobsen og Mourids Jensen underskrev med navn, og en satte sit bomserke, medens de ovrige brugte deres signeter, og endelig underskrev sognepraesten hr. Hans Pedersen til vitterlighed.
 
−
Efter dette var Mourids Podebusk jo uskyldig i drabet, men det hele virker ikke rigtig betryggende, for mindst de tre vidner var avhsengige av Mourids Podebusk, og det ser ejendommeligt ud, at Holger Pedersen ikke er blevet avhort, ligesom man ikke far noget ordentligt at vide ora - og av -- den, der bragte bud fra Mourids Podebusk til de to slagsbrodre.
 
−
Dette borgestuevidne og praestens erklaering blev — formentlig av Mourids Podebusk selv — sendt til Gert Rantzau, statholderen i hertugdommerne, der havde stor indflydelse hos kongen, og han videresendte d. 8. august 1(323 dokumenterne til overste sekretaer i kancelliet Niels Friis til Krastrup med en folgeskrivelse, hvori han papegede, at Mourids Podebusk havce vseret »hochnotdringlich« forarsaget til drabet, og han bad Niels Friis stotte Mourids Podebusks sag overfor kongen og bede Jacob Ulfeldt og Eske Brok om ligeledes at hjaelpe Mourids Podebusk17).
 
−
Herav ma man slutte, at sagen har vakt en sadan opsigt, at man kunne vente en kongelig indgriben, men hverken de fremsendte vidnesbyrd eller Gert Rantzaus forbon har dog kunnet forhindre, at kongen som ovenfor nsevnt d. 3. oktober skrev til hr. Anders Bille om at undersoge sagen naermere. I et hrev av d. 31. oktober meddelte Anders Bille da ogsa sekretaeren Jorgen Seefeld, at han havde staevnet dem, der havde vseret til stede ved drabet, og han fremsendte deres vidnesbyrd; men hvis kongen eller kansleren havde ventet ad denne vej at fa nye oplysninger om sagen, der ma have forekommet dem noget muggen, blev de skuffede18).
 
−
Pa Luggude herredsting modte den fornaevnte forhenvaerende staldmester Laurids Bentsen og vidnede helt i overensstemmelse med sin tidligere avgivne forklaring, og det samme gjorde de andre, der havde vaeret til stede ved drabet og havde vidnet pa Krapperup19). Yderligere fremkom der fra Hercules Hansen i Nilager20) pa Mourids Podebusks vegne et brev udstedt av den avdodes broder Thomas Nielsen i Filshave i Salling pa egne og medarvingers vegne om, at de var venligt og vel forligt med Mourids Podebusk om drabet og intet havde at klage over, men storligen betakkede for Jens Nielsens efterladte klaeder og gods, som de »til redelighed« havde bekommet. Brevet var til vitterlighed underskrevet av to borgere i Helsingborg, sa Mourids Podebusk har formentlig ladet den avdodes broder hente helt fra det fjaerne Jylland for at sikre sig mod, at slsegten rejste sag mod ham for drabet.
 
−
Herefter loci kongen sagen falde, forelobig, og at han har accepteret Mourids Podebusks forklaring om sin uskyld synes ogsa at fremga derav,
 
−
at Mourids Podebusk var mellem de 68 adelsmsend, der d. 14. april 1624 fik besked pa at mode i Kobenhavn i sorgeklaeder for at rejse til Biitzow, hvor de skulle hente kongens broder hertug Ulriks lig hjem til Danmar k21). Allerede da havde Mourids Podebusk imidlertid begaet den ene av de nye voldshandlinger, der forte til hans domfaeldelse, og da den sag kom for, blev drabssagen taget frem igen, uden at dette dog forte til noget.
 
−
Kongen staevnede d. 13. maj 1624 Mourids Podebusk til at mode pa herredagen i Kobenhavn d. 21. juni, hvor han ville tiltale ham for drabe t22). Staevningen blev laest d. 20., 24. og 27. maj pa hans broders gard Karsholm, hvor han formodentlig har opholdt sig. Det var nok blevet ham for hedt hjemme pa Krapperup. Lensmanden pa Christiansstad Otte Marsvin, der havde ladet staevningen forkynde, havde ogsa faet et kongebrev av d. 12. maj onf), at han skulle forhore vidner om drabssagen, men han havde meddelt kancelliet, at da drabet ikke var foregaet pa hans len, men pa Helsingborg, kunne han ikke fremskaffe noget materiale derom. Senere24), sagde han, fik han staevningen til forkyndelse og besked om at undersoge, hvad Mourids Podebusk ellers havde begaet av uskikkeligheder pa hans len. Iovrigt fik Otte Marsvin og Gabriel Kruse pa Landskrone len d. 23. maj kongebreve om at undersoge, om det var rigtigt, at en skytte i Mourids Podebusks tjeneste pa deres len havde villet voldtage en trolovet kvinde og havde gjort en karls trolovede fsestemo overlast og despekt. Resultatet kendes ikke men, anklagen lyder ikke usandsynlig, hvis karlen har vaeret en av Mourids Podebusks kumpaner og har fulgt i sin herres spor i det stykke25).
 
−
Pa dette svarede Otte Marsvin i et brev av d. 29. maj til hans sostersonAxel Arenfeldt til Lysholt, der da var rentemester, at Mourids Podebuskhavde overfaldet en enke i Vae og havde hugget i hendes dor og slaet hendes ruder ud, men hun havde ikke klaget. Pa en jagt skulle han uforvarende have skudt en av sine egne bonder i laret, men herom forela der heller ingen klage. Yderligere var han med pistoler i haenderne gaet ind til en kaptejn i hans hus og havde ledt efter ham og slaet nogle ruder ud, og endelig havde han vaeret i slagsmal med nogle bonder pa vejene, men havde stillet dem tilfreds, sa ingen ville klage over ham. Otte Marsvin havde desuagtet givet varsel for vidnesbyrd, men han havde ingen vegne kunnet komme dermed26). Der kan efter dette naeppe vaere tvivl om, at Mourids Podebusk havde vaeret noget voldsom i sin optraeden,og selv om han blot har vaeret uheldig pa jagten og har ordnet sig i mindelighed med de overfaldne bonder, virker det yderst pinligt, at end ikke lensmandens opfordring har kunnet forma nogen av dc skadelidtebonder og borgere til at klage. De har frygtet Mourids Podebusk mere, end de har stolet pa lensmandens beskyttelse, og har foretrukket at slikke deres sar i stilhed.
 
−
Den samme frygt eller om man vil mangel pa tillid til ovrighedens evne til at beskytte fredelige folk mod void fra en herremand moder man i en sag fra Landskrone. Mourids Podebusk har abenbart ment, at nar han havde klaret frisag med hensyn til drabet, behovede han ikke at laegge band pa sin trang til voldsomme adspredelser. Forst da der i sommeren 1624 av kongen rejstes sag mod ham i anledning av hans nedenlitTvnte overfald pa en bondepige, kom ogsa sagen fra Landskrone frem for dagens lys, og lensmanden Gabriel Kruse tiltalte ham for rettertinget. Ved den lejlighed fremlagdes en beretning fra en overfalden prsest, kapellanen hr. Christen Christensen. Praesten skrev, at da han havde faet ovrighedens befaling til at udtale sig om Mourids Podebusks overvold, ville han kort berette, sa vidt han kunne mindes, »thi jeg har den sag laenge siden slaget av tankerne og givet min sag i Guds og ovrighedens hand«, og derfor havde han hverken klaget til gejstlig eller verdslig ovrighed, men havde »annammet det som et kors av herren, uden hvis vilje og tilladelse mig intet kan vederfares«. Det Iod jo meget fromt og kristeligt, men er nok snarere et udtryk for hans frygt for, hvad Mourids Podebusk ellers kunne finde pa overfor ham.
 
−
Hr. Christens beretning gik ud pa, at han havde lejet noget skov av Axel Ulfstand til Dvege og havde bedst sine sognemaend hver hjaelpe sig med at age et hes hjem fra skoven, sa mange bonder som var ledige og kvit for husbondaegter og andre bestillinger. Nogle av dem hjalp ham, og da de d. 9. januar 1624 havde avlaesset braendet, bad han dem komme ind og fa mad, for de fik ikke nogen betaling, og »jeg ville bytte med dem av hvis Guds velsignelse, Gud havde givet, og huset formaede«. De satte sig sa til bords, og lidt efter kom Mourids Podebusk og kaptejn Otto, og praesten bad dem sidde ned, idet han takkede dem, fordi de ville soge hans og bondernes lag. De nyankomne satte sig, men lidt efter stod kaptejnen op og slog en dreng under oret, strax derefter en anden, som sad ved siden av, og kaptejnen sagde, det skulle sa vaere. Mourids Podebusk fojede her til, at det var ikke en skam at ga sa baenken rundt, men bonderne »rog« strax ud av doren, det snareste de kunne, medens Mourids Podebusk og kaptejnen og endnu en, der vanned dem, blev der lidt endnu, hvorpa de fulgtes ad bort uden at gore nogen anden skade.
 
−
Praesten gik ud i garden, hvor bonderne var blevet enige om at gore modstand, hvis Mourids Podebusk sogte efter dem, men prsesten bad dem betaenke, hvad de gjorde, »de havde ikke deres jaevnlige at handle ined«, og han fik dem til bords igen, hvor de fik mad og drikke til nodtorft.Da lysene var blevet taendt, kom Mourids Podebusk og kaptejnen igen og havde to trompetere med sig, der begyndte at bloese op. Mourids Podebusk tog til sit vserge, bonderne sogte ud, nogle ad een dor, nogle ad en anden, og nogle kom ned i kaelderen. Kanderne, som der var 01 i, blev hugget i stykker, 01 og mad spildt og dugen med tallerknerne kastet pa gulvet. Hr. Christen gik ud i garden til bonderne, da han frygtede, de skulle tage til vserge og gore modstand, og han radede dem derfra, da han sare nodigt ville have, at der skulle ske en ulykke i hans hus, hvis han nogenlunde kunne avvende det. Inde i stuen var der tilbage en bonde, der sogte efter sin oxe, soni han gerne ville have med sig, og ham overfaldt de übudne gsester og huggede ham ilde. Da hr. Christen kom ind i storstuen, sa han, at det var praestebonden Peder Mogensen fra orrie-7), og praesten mente, at han med gode ord kunne overtale MouridsPodebusk til ikke at »fare for meget ilde med ham«, og bad Mourids Podebusk ikke forhaste sig pa nogle uforstandige bonder, for han burde vaere visere. Sa tog Mourids Podebusk praesten i det venstre serme, drejede ham omkring og sagde: »Du est den, jeg leder efter«, og sa huggede han ham sadan i hovedet med sit vserge, at der gik et stykke av klingen, men praesten holdt sig taet ind til Mourids Podebusk, for at han ikke skulle fa for stort »drev« i slaget. Mourids Podebusk blev ved at sla ham hardt i hovedet med »kryds og knop«, d. v. s. faestet, sa der gik et stykke av »mulkurven«28), men praesten fik dog et kraftigt slag pa hojre skulder, og det mente han ikke at skulle forvinde, og endelig kom han fra MouridsPodebusk og ind i kammeret og undslap.
 
−
I stuen blev meget slaet itu, skamler og bsenke kastet omkuld og sonderslaet,og der blev hugget i stole og i en vugge, »dog barnet var ikke deri, desbedre«. Mourids Podebusk slog kokkendoren op, fordi han mente at finde nogen der, og kom sa ud i garden, hvor bonderne havde »bemandet«sig med hotyve og slagteroxer med mere, men der skete, det praesten vidste, ikke anden skade, end at en hotyv blev hugget over. MouridsPodebusk truede med, at han en anden dag skulle have alle Landskronespraester kagstroget, og at han skulle gore sadan en allarm, for han drog bort, at det skulle sporges. Praesten og bonderne matte nu holde sig i skjul, og hr. Christen turde ikke ligge i stuen, men la i kammeret, medens en badskaer kom til ham, indtil han fik at vide, at Mourids Podebuskvar rejst vaek. Da Mourids Podebusk og hans folgesvende var vel ude av huset, og da praesten havde faet lukket sin dor forsvarligt, kom Mourids Podebusk igen, og da han ikke kunne komme ind, stak han ind ad vinduerne med sin karde og knuste ruderne, men da han maerkede, at der var jaernstaenger i vinduerne, sa han ikke kunne komme ind ad den vej, gik han endelig bort. Praesten mente, at bonderne kunne give bedre besked, for han selv sad ikke til bsenks, men gik og opvartede sine gaester, sa han dels var ude, dels inde og kun kunne fortaelle om, hvad der var sket med ham selv, og tilnied »er jeg en gammel bedaget mand, og hukommelsen slar mig fejl i mange mader«29).
 
−
Bonderne vidnede pa Landskrone byting d. 7. juni 1624, men de forklarede meget li.dt og intet reelt ud over hr. Christens fremstilling. Foruden den overfaldne Peder Mogensen vidnede syv andre bonder blot, at Mourids Podebusk uden deres skyld eller brode havde overfaldet dem og kastet 01 og mad, der blev baret frem til dem i hr. Christens hus, ned pa jorden »og forspildt«. Denne forargelse over odelaeggelsen av det daglige brod komirer ogsa staerkt frem i Gabriel Kruses tiltale for rettertinget, idet den blandt andet gik ud pa, at Mourids Podebusk havde spildt og foragtet Guds velsignelse og vist foragt for Guds gaver. Maske har dette sin saerlige baggrund i, at der i 1623 havde vaeret dyrtid pa grund av et darligt hostar, men mest beroer det nok pa en dyb aerbodighed for markens grode. Gabriel Kruses procedure indeholder iovrigt den faktiske oplysning, E.t den overfaldne praestebonde i langsommelig tid la under badskaers hand. Gabriel Kruse stillede retten to direkte sporgsmal: om Mourids Podebusk ikke havde overfaldet praesten og bonden, og om han ikke burde give bonden erstatning. Endelig indstillede han sporgsmalet om straf for hr. Christens overlast og for foragten for Guds gaver til kongens og radets betaenkende. Avgorelsen av disse ting blev imidlertid truffet i sammenhaeng med den anden og endnu alvorligere sag, sa den skal der forst gores rede for30).
 
−
Rygter om Mourids Podebusks vilde faerd naede efterhanden frem til regeringskredsen, og allerede inden han var avrejst til hertug Ulriks begravelse,fik Anders Bille d. 12. maj 1624 kongebrev31) om at foretage en grundig undersogelse av hans optraeden, bade om det av kongen nyligterfarede, at han skulle have forholdt sig meget utilborligt med en kvinde i Helsingborg len, og om han muligt havde begaet andre misgerninger.Efter undersogelsen skulle Anders Bille skaffe dokumentation og rejse tiltale mod ham pa naeste herredag. Samme dag fik Gabriel Kruse brev32) om at undersoge hans overfald pa en praest i Landskrone og hans bortjagelse av en aegtemand fra hans hustru. Lensmanden fik tilsendt en staevning til herredagen, som han skulle forkynde for MouridsPodebusk, ridsPodebusk,hvis han mente, at de rejste beskyldninger var rigtige. Desvaerre foreligger der ingen oplysninger om Mourids Podebusks bortjagelseav nogen aegtemand, og da han ikke blev tiltalt pa dette punkt, kan der jo vaere tale oin et lost rygte. Endelig fik Otte Marsvin pa Christansstadlen brev om et drab, som Mourids Podebusk skulle have begaetpa hans len, men det skyldes som naevnt en sammenblanding med drabet pa Krapperup33); sml. ovf. s. 4. Nu skulle der ryddes op i Mourids Podebusks brogede affaerer, og det blev ogsa artige ting, der kom frem, forst den ovenfor skildrede affaere i Landskrone og sa det folgende voldtaegtsforsog, foruden de ligeledes naevnte smating pa Christiansstad len.
 
−
Sandsynligvis skyldes det lensmanden pa Helsingborg hr. Anders Bille til Rosendal, at der blev taget fat pa Mourids Podebusk, for allerede i april havde han skrevet til kansleren Christian Friis om overfaldet pa pigen og havde faet besked pa at ga videre med sagen, og han havde derfor staevnet Mourids Podebusk til vidneavhoring i sagen pa Luggude herredsting. I de sidste dag av april var han pa Herrevad kloster, der horte med til hans len, og da han kom hjem til Rosendal d. 30. april, fandt han folgende brev, der ikke findes i original, men kun i avskriften i herredagsdombogen.
 
−
»Min ganske venlig hilsen forsendt med Vorherre. Betakker jeg dig for bevist gode, igen at forskylde jeg altid vil findes villig. Sa giver jeg dig at vide, at eftersom jeg nu forgangen torsdag red fra Helsingborg, kom til et kvindfolk pa vejen, hvilket jeg erfarer, at du ville, at hun imod sandhed og hendes ed skulle lyve pa mig, at jeg havde ligget hos hende pa vejen, hvilket hun ikke skal bevise, eller jeg nogen tid har gjort, men hun og selv for dig nu pa sondag har benaegtet, hvilket du ikke ville lade blive, at hun har sagt dig beskeden, mens nu igen hende med harde ord og faengsel har truet, at hun imod al sandhed og ret skulle endelig bekende, at jeg havde ligget hos hende, som hun dog ikke kan gore, uden at hun jo bliver av dig dertil truet til at sige logn, mens hvad anden bespottelig ord, som du og dine gaester forgangen sondag og end i gar pa mig har haft, kan besta, til jeg kan erf are, om sa er. Beder dig derfor gerne, du lader mig vaere uspottet og foragtet, thi jeg ingenlunde havde forset mig, at du sa imod dit Iofte skulle vaeret pa mit vaerste. Dette at lade dig vide har jeg ikke kunnet ladt, men vil have dig Gud almsegtigste befalet. Actum Kongsholt den 28. april 1624. Gor vel og skriv mig et ord tilbage, om sa er eller ikke.
 
−
Mourids Podebusk. Egen hand.«
 
−
Mourids Podebusk er abenbart blevet hed om orerne ved at erfare, at lensmanden havde taget sig av sagen, og han har provet at klare sig ved grove ord og insinuationer. Hvad han hentyder til med Anders Billes Iofte, er ikke klart, men man kan vist antage, at han efter at drabssagen var faldet bort, har faet Anders Bille til at love ikke fremtidig at ville tro det vaerste om ham.
 
−
Seiv om brevets indlednings- og slutningsfraser har en formelt hoflig form, er insinuationen om, at lensmanden havde truet pigen til at give en lpgnagtig fremstilling, sa grovkornet, at man forstar, at Anders Bille aldeles omgaende rog i blaekhuset og svarede folgende, der er bevaret i Anders Billes egenhaendige avskrift; der mangier overskrift eller indledning, saledes sora selve brevet sikkert har gjort det. Det lyder:
 
−
»Jeg kom udi aftis, der klocken vaar 9 forst hied hiem fra Herrizvad klosster och fant en din schriffuelse her for mig, hvilken schriffuelse en dinne karle thuende ganger skall haffue verrid her paa gorden (med), som mine folck mig beretter, och skall haffue begierrid suar derpaa, saa indeholder samme din schriffuelse att eftersom du udi thorsdagg forgangen, som vaar 22. april, skal haffue redett fra Helsenborrig och samme thid konimen thil ett quinfolck paa vejen, huilkett du skriffuer, att jeg udi mod sandhed och hindis ed skulle ville thiltvinge att hun skulle lyffue paa dig och sige att du haffde leied huos hinder, hvilkett jeg icke dervid ville lade bliffue, att hun engang skal haffue sagt mig besken, mens att ieg nu udi gen hinder med horde ord och fengssell skall haffue thrned hinder thil, att hun udimod aid sandhed och rett skal endeligen bekiende, att du haffde lejed huos hinder, hvilkett hun dog inted kand giore uden jo aff mig der thil bliffuen thrued thil att sige 10gen, med megitt andett vittlofftig letferdige ord, som samme din schriffuelsse formelder, saa forhaabis ieg, att aldrig ingen oprichtig mand mig nogen thid med sandhed skall kunde paa sige, att ieg nogen thid aff nogitt menniske skall haffue begierred, enten med gode ord, penningeeller thrussel nogen thid nogett erlig menniske att paa lyffue eller udi mod sandhed nogitt paa nogitt menniske att bekiend, saa sandelig hielpe mig gud. Men efterdi du mig saa uthilborligen paa min erre schrifftligen angriber skall ieg dig saaledis med retten och icke med logen forfolge, saa att baade du och ditt lettferdige anhang, som du haffuer hos dig, skal det finde och forthiede (?), thil I en erlig mand saaledis uthilborligen angriber. Der skall och aldrig ingen erlig mand sige mig efter, som du nu gior, nogitt att haffue loffuid, som icke aff mig jo er bleffuen holdett oprictigt, men du skall vist bevisse, och vill ieg herhuos och haffue dig paa hans maajestatis och rettens veine befaled,att du holder dine thiennere thilsthede, som med dig vaar, der samme quindfolck er paa hindis rette kiobstedz vei er bleffuen angreben, saa frampt du icke selff derfore vill sthande thilrett, thi ieg haabis gud skall obenbarre sandhed, icke alenne udi denne sag, men och udi flerer, saa att den skyl haffuer maa thilborligen bliffue sthraffid och den uskyldigehielpis och bliffue fri. Saa haffuer du nu efter din egen begierring dette mitt korte svar paa din angiffuende. Datum Rosendal den 1. maij ao 1624.
 
−
Anders Bille, Egenn hand.«
 
−
Hele avskriften, ogsa udskriften: »Mouriz Pudebus thil Krapperup thil hand« er egenhaendig. Brevet er ikke altid helt klart i formen, men meningen er tydelig nok. Forst refereres Mourids Podebusks brev, derpa avvises hans beskyldninger i kraftige og indignerede vendinger, og endelig henvises han til at ga rettens vej, som Anders Bille vil folge for at fa sin acre renset og sagen opklaret, medens slutningsbemaerkningerne indeholder tyndt maskerede trusler om, hvad der herved vil avslores, og dette rober en ikke ringe sikkerhed i opfattelsen av, hvad det var, Mourids Podebusk havde bedrevef34).
 
−
Helt sa sikker i sin holdning var Anders Bille nu alligevel ikke. Samme dag, som han havde skrevet til Mourids Podebusk, tog han over til Helsingor, hvorfra han »med hast« skrev et egenhsendigt brev til kansleren. Heri meddelte han, at han havde modtaget kanslerens svar pa sit forrige brev, og fortalte, at da han den foregaende dag kom hjem fra Herrevad, fandt han Mourids Podebusks ovennsevnte skrivelse, som han hermed sendte til Christian Friis sammen med en kopi av sit svar derpa, og han bad kansleren returnere dem begge, »och derhous giffue mig de beste raad«. Han fortseller yderligere, at pigen allerede om lordagen havde sogt ham pa Rosendal. Han var da borte pa Gunnerstorp hos Jorgen Vinci, men om sondagen havde han hort pa pigens og hendes moders klage i overvserelse av hr. Anders Sinclair, bispen dr. Mads Jensen Medelfar, to prsester, jomfru Sofie Gait og en prsestekone, »saa ieg med gudtz hielp nocksom skall doble om hans erre, men du-aff hans skrifiuelse nocksom kand erfarre, om hand enten pas paa erre eller liff, dog ieg forlader mig paa gud, dernest hans kongelig majsstat och dig med flerre gode mend, som skall storke retten, thi ellers ville ieg hunder gauge heller verre doe end leffue. . . . Vale cum uxsore et liberis tuis.«i5).
 
−
For Anders Bille var det vserste abenbart ikke, at Mourids Podebusk havde opfort sig som en bolle, men at han selv var blevet krsenket pa seren. Hans spilleudtryk er ikke uden en vis malende kraft, men det virker noget ejendommeligt sammen med hans tillid til Gud — og kongen.
 
−
Brevet med bilagene kom imidlertid ikke strax av sted til kansleren, for i Helsingor fik Anders Bille at vide, at Christian Friis var rejst til sin gard Krageiup, og sa sendte han det hele med et nyt brev fra Rosendald. 6. maj, og heri gjorde han yderligere rede for sagens gang. Han havde staevnet Mourids Podebusk til at mode pa herredstinget den nseste onsdag d. 12. maj, men han havde faet at vide, »att hand vaar igaaer udi Helsenborri.g och haffuer der drucked och svermed« og var taget videre over Helsingor til Kobenhavn. Pigen fastholdt sin bekendelse, og der var mange, som havde hort hendes rab og set gerningen, »men icke thor vel sige derris sandhed for hannom, och er dett den sthorste aarsage thil hans reissei thil Helsenor och Helsingborrig, at hand kand forfare, hvem som vill vinde (o: vidne) paa hannom, at hand dennom enten med thrussel eller gode ord kand offuerthalle eller affkiobe, thil med haffuer hand och ladett sinne ord sthaa inde udi kulden36), att dersom att hand derforre skulle lide nogitt, skulle hand sig saaledis forholde, att dett veil schulk sporgis. leg kand saa gud icke gaa sicker uden porten. leg maa alligevel sellff mode thil thinge, i hvor gud vill fore mig derfra, dog hans person alenne er intet, men hand haffuer en 8 lettferdige thiennere«.Derfor bad han igen kansleren om rad om, hvis Mourids Podebuskmoder pa tinget »och med thrussell eller och med übekvem lettfaerdigeord mig vil angribe eller och udformer (o: udfordrer), om ieg icke paa en ret maa lade hannom anholdt, om ieg kand verre mectig der thil, naar vindesbyrerne er forhorte«, og han ville gerne have, at der var to adelsmaend med ham pa tinget, som kunne hore og se, hvordandet gik til >;och icke alenne en haab simpel bonder.«37).
 
−
For der gores rede for den stakkels piges og de ovrige vidners fremstilling av sagen, vil det vsere rimeligt at sige den smule, der kan oplyses om hende og hendes milieu. Hun hed Kirsten Mogensdatter og hendes fader var en selvejerbonde fra Laverod Mogens Rasmussen, der i al fald fra 1598 havde siddet pa en stor gard pa ca. 15 tdr. hk. og i 1617 betalte 2 dlr. i skat og holdt to tjenestekarle, i 1621 dog kun een. Han er formentlig den Mogens Rasmussen, der i 1598 bodede 2 dlr. for uret, han gjorde Bent Pedersen i Laverod. Endnu i 1633 sad han pa garden, men han er vistnok dod i dette ar, i al fald sad der en ny bonde Anders Svendsen pa garden i 1636. I en arrsekke var han fritaget for at yde skat og landgilde, fordi han var »lensmand«, det vil sige en slags sognefoged, der blandt andet havde med skatteopkraevningen at gore, sa hans sociale position var god, Om hans hustru vides kun navnet »Zicille« Nielsdatter, og at hun fulgtes med datteren til Rosendal for at klage38).
 
−
Kirsten Mogensdatter og en anden kvinde Inger Pedersdatter, der boede hos Niels Smed i Gravene i Helsingborg, var torsdag d. 22. april sammen i Helsingborg, hvor de sa, at Mourids Podebusk sad i Albert Jorgensens bislag og drak. De gik ned i et andet straede og kobte brod, og der red Mourids Podebusk forbi dem selv tredie. Pa vejen gennem byen modte rytterne borgeren Peder Boge, der var pa hjemvejen fra Gravene, og en av dem rabte til ham: »Av vejen, din skselm!« Peder Boge gav sig til at lobe og krob pa hsender og fodder op ad en skraning, men en av karlene red hen og generede ham med sin hest. Mourids Podebuskrabte: »Hvor er den skaelm?« Karlen svarede: »Her er han«, og Mourids Podebusk trak sin pampert39) og slog borgeren pa hojre arm og i hovedet, sa han faldt omkuld og besvimede. Dette optrin bevidnedes av en anden borger Baltser Jensen, men affaeren kom ikke til at spille nogen storre rolle senere, for pa herredstinget erkendte Mourids Podebusksfuldmaegtig Peder Buck forholdet og tilbod at stille Peder Boge tilfreds blandt andet ved at godtgore ham hans udgifter til badskaerlon, og dermed troede Mourids Podebusk, at den side av sagen var ude av verden.
 
−
Efter denne bedrift red han med sit folge ud av Helsingborg mod nord ad Krapperup til og red efter pigerne udenfor Povlskob, idet han efter at have indhentet kvinderne red et slag ned mod en baek, men kom tilbage, da pigerne var kommet noget bort fra denne landsby. Kirsten gik langs med et gserde, da Mourids Podebusk stodte hende omkuld med bagdelen av sin hest, og da hun kom op igen og sprang ind til gaerdet, greb han hende fat i kjortelen. Hun kom 10s, men da hun var kommet ned til baekken, sprang han av hesten og rykkede hende til sig over gaerdet og sagde: »Dersom jeg ikke ma ligge hos dig, da skal jeg skyde dig ihjel!« Han vaeltede hende omkuld pa ryggen, og da hun vred sig om pa siden, tradte han pa hende og »knusede« hende og huggede hende med sporen, sa blodet 10b, og han lagde sig oven pa hende, medens hun skreg og rabte hojt, og da han ikke »kunne fa mon40) med mig«, bad han sin karl ga til hende, og han bar sig ad ligesom sin husbond, blot huggede han hende ikke med sporen, men sagde: »Jeg far ingen mon med hende«, hvortil Mourids Podebusk svarede: »Jeg far selv at give mig til hende igen.« Han fortsatte da som for, men »der han ikke kunne fa mon med mig, da stod han op og tog mine ben og lagde pa hans axel, sa mine klaeder haengte ned til jorden over mit hovede, og sagde til mig, at jeg var vanskabt, og da slap jeg fra ham«. Derpa gik karlen 10s pa hende igen, og da heller ikke han kunne opna noget, spyttede han ad hende og sagde, hun var vanskabt, »ligesom hans junker havde sagt tilforn«.Endelig forlod de hende, og hun slap vaek. De rev ikke hendes kleder itu, skont hun havde dem over hovedet, »og ikke heller fik deres vilje med mig, som de havde villet«41).
 
−
Denne Kirstei Mogensdatters egen skildring blev bekraeftet om ikke i alle, sa dog i mange enkeltheder av en raekke vidner, der havde set mer eller mindre til begivenhederne, men hvorav ingen havde turdet gribe ind. Peder og Laurids Jensen fra Helsingor havde vaeret pa stranden mellem Helsingborg og Povlskob og havde set, at en karl kom ridende og skilte to kvind.er ad, der gik sammen pa vejen, medens en anden rytter tog den ene kvinde ved handen, men hun 10b hen til den anden karl og sagde: »Hjaelper mig eller beder for mig.« Siden var pigen pa den anden side av gserdet, medens rytteren var pa vejen udenfor. Tre fiskere fra Helsingborg Laurids onevsen, Hans Pedersen og Jens Mogensen havde den dag va?ret ude at kaste kroge, og da de roede ind mod land og satte baden og gik hjemad mod byen, sa de, at Mourids Podebusk holdt pa en hest, medens en pige gik indenfor et gaerde i en lokke, og en karl red udenfor gserdet pa vejen. Disse tre blev borte for vidnerne nede ved baekken, og de vidste ikke, om det var Mourids Podebusk eller karlen, der blev borte rued pigen. Fiskerne havde vaeret temmelig langt borte fra gerningsstedet og havde maske derfor kun set lidt, eller ogsa var de forsigtige folk. Men mere kunne Sivert Knudsen oplyse. Han havde vaeret ude at sa rug i en Iokke for sin husbond Jacob Webber, og han sa Mourids Podebusk komme ridende med to andre ryttere bag sig. Han greb en pige i armen, og hun ville nodigt med ham, men han holdt fast ved hende, sa hun fulgtes noget med ham og hesten. Siden slap hun fra ham og kom over diget ind i Iokken og ville vaere hos saedemanden, men da Mourids Podebusk red gennem leddet, vendte pigen sig om og gik ned mod bsekken ved stendiget. Mourids Podebusk greb hende i armen og rykkede hende over diget til sig, og de blev sammen i en time, medens karlen red frem og tilbage, hvorpa Mourids Podebusk red ned til stranden, medens karlen var en halv time hos pigen. Kirstens ledsagerske Inger Pedersdatter berettede, at Mourids Podebusk gennede Kirsten med hesten, medens en anden karl red efter Inger, og da hun mente, at han ville »genne« hende, gik hun sin vej og fik folgeskab med Niels Svarrer et stykke, til han gik op ad lien. Hun horte kun, at Kirsten rabte, at him skulle bie.
 
−
Til bestyrkeUe av disse vidnesbyrd d. 12. maj lod Anders Bille avholdeen ny vidneavhoring pa herredstinget d. 2. juni. Her berettede Niels Lauridsen — vistnok den ovennaevnte Niels Svarrer — til hvem Anders Bille allerede d. L2. maj havde henvist, at han og radmand Niels Povlsen kom ridende efter Mourids Podebusk ud av Helsingborg, da de et stykke udenfor byen sa to kvinder ga pa vejen. Mourids Podebusk red hen til den ene av pigerne og snakkede med hende, medens de to borgere red ned til stranden. Pigen sprang over gaerdet og gik langs med ageren, medens Mourids Podebusk red pa vejen og talte til hende. Niels Lauridsenred hen til Mourids Podebusk og sagde: »Kommer, lader os ride«, men det svarede han ikke pa. Han havde ikke set Mourids Podebusk av hesten, for han red strax bort, men han havde hort, at Kirsten rabte indenfor gaerdet til den anden pige og bad hende bie, og siden sa han ikke Kirsten udenfor gaerdet. Pa tinget d. 2. juni modte Henrik Gyldenstierne,gift med Lisbeth Podebusk, for sin svoger og spurgte Kirsten, om det var gaet sadan til, som vidnet havde sagt. Ja, svarede Kirsten, altsammen, og hun havde ikke staet pa diget og snakket med Mourids Podebusk. Dette ma Henrik Gyldenstierne formentlig have insinueret, men der kom ikke mere ud av det, for Anders Bille henviste Henrik Gyldenstierne til, at hvis han ville have yderligere svar av Kirsten, matte han staevne hende til forklaring. Deter forstaeligt, at Anders Bille gerne ville have dette vidne avhort, for det gjorde kun Mourids Podebusks sag vaerre, at han trods opfordring til at ride videre havde fortsat med at plage pigen med sin tilnaermelser.
 
−
Kirstens moder Cecilie Nielsdalter forklarede d. 12. maj, at Kirsten havde klaget til hende samme dag over sin slemme medfart. Kirsten var da ogsa sa mishandlet, at hun den naeste dag la til sengs, og da kom selvejerbonden Mogens Bentsen og tjenestekarlen Hans Sorensen ind i Mogens Rasmussens gard, hvor hun sad i sengen og berettede for dem om overfaldet, sadan som hun havde vidnet, og viste dem sit bryst, som Mourids Podebusk havde hugget med sporen. Dette vidnesbyrd avgaves av begge de to msend42).
 
−
Kirsten havde altsa, som loven kraevede det, strax klaget over voldtsegtsforsoget,og om lordagen var hun sa restitueret, at hun og hendes moder gik til Rosendal for at klage til Anders Bille, der som lensmand havde dem i forsvar, men han var pa Gunnerstorp hos Jorgen Vind. Da Anders Bille kom hjem og horte, hun havde opsogt ham, sendte han dagen derpa — sondag — bud efter hende, og hun kom med sin moder og fremsatte sin klage og forklarede, at hun ikke havde kunnet korame med den til ham for, fordi hun ikke havde truffet ham hjemme om lordagen. I overvaerelse av en stor forsamling gjorde Kirsten sa rede for overfaldet. Til stede var hr. Anders Sinclair, jomfru Sofie Gait, biskoppen i Lunde stift dr. Mads Jensen Medelfar, Kirstens sognepraest hr. Knud Hansen i Allerum43) og hans nabopraest hr. Peder Thomsen i Krop44) og Marine, gift med praesten i Kvinge hr. O/«/45). Det har vaeret slemt for den stakkels mishandlede pige overfor de mange fremmede mennesker at skulle gore rede for overfaldet i alle dets detailler, men det har him gjort og vist dem sit sarede bryst, for herom har hr. Knud Hansen efter sin provst hr. Hans Arnoldsen i Helsingborgs befaling d. 24. maj skrevet en beretning, der i alle traek svarer til Kirstens vidnesbyrd pa tinge, og den er tiltradt av hr. Peder Thomsen. De to praester har ogsa gjort noje rede for Kirstens forklaring ora, hvorfor hun ikke allerede om lordagen kunne bringe sin klage frem for Anders Bille. Da praesternes erklaering ikke indeholder noget nyt til oplysning om overfaldet, ma den vsere tilvejebragtfor at stotte Anders Bille mod Mourids Podebusks beskyldning for at have truet Kirsten til at aendre sin fremstilling. Pa herredstinget spurgte Anders Bille udtrykkeligt Kirsten og Cecilie, om han havde haft bud til dem med trusel for at fa dem til at klage, men der svarede de, at de selv forst —forgaeves — havde vaeret Rosendal, og forst derefter havde han haft bud efter dem. Yderligere henviste Anders Bille til, at de adelsfolk og praester, der havde overvaeret Kirstens forklaring pa Rosendal om sjzndagen, kunne bekraefte, at han ikke havde truet hende, og at hun havde villet klage tidligere.
 
−
Anders Billes frygt for, hvad Mourids Podebusk kunne hitte pa at gore pa herredstinget, viste sig at vaere ugrundet, for han modte slet ikke, og da haris fuldmaegtig blev spurgt, om han havde noget at svare til Kirstens og vidnernes fremstilling, sagde han blot, at der skulle svares i sagen, nar Mourids Podebusk selv kom til stede. Dette skete aldrig.
 
−
Heller ikke forte Mourids Podebusk noget vidne for at bevise sin uskyld. Tvaertimod. Anders Bille havde naturligt nok onsket at fa fat pa de karle, der havde fulgtes med deres junker fra Helsingborg, og han gjorde da ogsa l?ors0g herpa. let brev46) av d. 21. maj til Christian Friis skrev han blandt andet: »kand ieg dig wenligen icke forholde, at ieg haffuer erfaret, at denne compaen Moridz Pudebuschis karll ved naffn Niels Pouelsen, som med hannem war i den uforskantlig gierning, skall nu ride for Mouritz der oppe under den hallandsche fahne«, og han beder derfor kansleren tale med Holger Rosenkrantz*7) om at anholde kumpanen og sende ham i jern ledsaget av to ryttere til Anders Bille, der selv havde skrevet til Holger Rosenkrantz derom. Hvorvidt deter lykkedesAnders Bille at fa fat i Niels Poulsen, kan ikke ses, men er det lykkedes, er han nok ikke sluppet helskindet fra sin andel i den affaere, selv om han ikke er blevet fort som vidne under rettertingssagen.
 
−
Pa herredagen i Kobenhavn d. 9. juli 1624 behandledes sa sagerne mod Mourids Podebusk for kongen og hele rigsradet med undtagelse av Anders Bille, der optradte som anklager sammen med Gabriel Kruse48). Forst fremlagde Gabriel Kruse sin del av anklagen, saledes som deter omtalt overfor side 8. Derefter tog Anders Bille fat, idet han fremlagde tingsvidnerne fra Luggude herredsting, hr. Knud Hansens erklsering og Mourids Podebusks brev av d. 28. april. Han procederede derpa forst om brevet, som han mente »mig utilborligen pa min sere angriber« og gjorde rede for, hvordan det var gaet til med Kirstens henvendelse pa Rosendal og henviste til, at da han havde vaeret bortrejst, kunne kan ikke have »instigeret« Kirsten Mogensdatter til hendes klage. Anders Bille mente, at Mourids Podebusk for dette forhold burde straffes efter recessens kapitel 20, hvorefter han skulle dommes som Iogner.
 
−
Mourids Podebusk fremlagde dels en — udateret — beretning, dels tre skriftlige indlaeg. I beretningen er han pa fuldt tilbagetog med hensyn til sine beskyldninger mod Anders Bille, og den lyder i dombogens referat: »Eftersom jeg skulle have tilskrevet Anders Bille et brev, at han skulle have truet et kvindfolk til at skulle nu vidne pa mig, hvilket, som jeg for star, han skulle nu ville udtyde, at jeg skulle have givet ham dermed sag, at han det gjort skulle have, hvilket ingenlunde har vseret min mening, men alleneste har skrevet ham til i den mening, at han ville lade mig vide, om han var saledes til sinds at ville gore, eftersom det var mig berettet, hvilket er ud av mit brev at erf are, idet jeg udav ham var begaerendes, at han ville lade mig vide noget svar derpa. Jeg har ej heller, ved min gud, desvaerre, nogen tid laest brevet, men forset mig, idet jeg efter den andens beretning, og som han mig for skrevet har, har underskrevet. Har jeg mig der udi forset, da beder jeg eders kongelige majestaet for guds skyld ville mig dette nadig forlade«.
 
−
Den tarvelige undskyldning at vselte ansvaret over pa skriveren, var i sig selv ganske vaerdilos, da Mourids Podebusk jo faktisk havde underskrevet brevet, og dette var i hele sit indhold netop sadan, som Anders Bille havde opfattet det: en grov beskyldning, og selv om skriveren havde givet sin herre et neddaempet referat, kunne hovedindholdet umuligt forsvinde, og det var jo da ogsa skrevet efter nans herres onske.- Der kan ikke vaere tvivl om, at Mourids Podebusk 10j.
 
−
Indlseggene er ikke mere vaerd. Med hensyn til »det klammeri« med praesten og bonderne i Landskrone, mente han ikke, at det kunne bevises, at praesten havcle klaget, eller at han selv havde givet arsag til striden. Bondernes vidner stemte efter hans mening ikke overens, og han bad om respit til at stsevne dem til landstinget, sa han kunne bevise sin uskyld. — Sporgsmalet om, hvorvidt praesten havde klaget, var irrelevant, idet kongen gennem lensmanden havde rejst sagen, og Mourids Podebuskhavde ikke i den maned, der var gaet siden vidneavhoringen i Landskrone, gjort noget tillob til at fa disse vidnesbyrd omstodt.
 
−
Endnu spinklere er hans indlaeg i voldtaegtssagen: hendes beskyldning var usandfaerdig, og hendes vidnesbyrd burde ikke komme ham til skade mod hans benaegtelse. — Han havde haft rig lejlighed til pa herredstinget at anfaegte hendes vidnesbyrd, men det var ikke sket, og mod de fremkomne overensstemmende vidnesbyrd fra andre, som han heller ikke havcle sogt omstodt, var hans benaegtelse ganske vaerdilos.
 
−
Endelig havde det ikke vseret hans hensigt at forulempe Anders Bille, men han ville l)lot have svar pa sit brevs sporgsmal om, hvorvidt det, der var ham berettet, var rigtigt, — og sa gentager han sin ovennaevnte erklaering.
 
−
Anders Bille kraevede ham straffet for voldtaegt efter gardsrettens 15. kapitel, der fastslog dodsstraf herfor, »efterdi det klarligen formeldes udi den jyske lovbogs fortale, at alle dommere og herredsfogeder skal sentere og domme efter forskrevne jyske lovbog udi de lande, som den er brugelig, sa og enhver dommer at domme udi enhver provins og lande efter deres lov, hvor de ikke findes at vaere imod recessen, forordninger, handfaestningen, gardsretten og soretten.«49). Om Mourids Podebusk skulle sta til rette, fordi han huggede den Helsingborgborger samme tid foruden skel og brode, indstilledes underdanigst til kongen.
 
−
Overfor Mourids Podebusks svage indlaeg kunne dommens indhold ikke vaere tvivlsom, og den blev da ogsa: »Efterdi vi befinder, at forskrevneMourids Podebusk tvende gange er indgangen i forskrevne praests hus og der gjort stor gewalt og overlast med sonderhug og anden utilborlighed,desligeste overfaldet praesten og ham saret, slagen og ilde medfaretuden al skyld og brode, ... da skal Mourids Podebusk sta samme praest til rette i'or void og haervaerk, sa og ham erstatte al hvis skade, han ham gjort har, dernaest efterdi det befindes, at forskrevne Mourids Podebusk den pige, som han er beskyldt for, ikke alene har overfaldet, men og det sin karl sadant at gore ham befalet, og pigens skrig og rab er hort, dertil ined hans voldsomme forsaet ogsa med slagen, stoden og saren efter hendes beskyldning bekraeftes og forskrevne Mourids Podebuskslig mishandling saledes modvilligen (o: mod hendes vilje) har ovet og bedrevet, da [skal] Mourids Podebusk inden sex uger romme alle vore lande, riger og fyrstendommer og derudinden sin livstid ikke mere lade sig befinde, sammeledes skal han derforuden indgive i Helsingborghospital 1000 rdl.50) og pigen 200 rdl., desligeste skal han tilfredsstillePeder Boge i Helsingborg, han overfaldet har. Belangendes den skselden Mourids Podebusk i sin missiv til hr. Anders Bille har tilskrevet,da efterdi han sig derudi her for retten har undskyldt og sadant avbedt, har hr. Anders Bille ham det efterladt.«
 
−
Mourids Podebusk undgik at blive domt sora Iogner ved sin undskyldning, og han slap med livet i behold, men ellers var domnien odelaeggende for ham, idet landsforvisningen ogsa betod hans udstodelse av det gode selskab, en social deklassering. Boden og erstatningen er store, vel vaerdien ay en snes tonder hartkorn, men da han var en rig mand, der i 1625 taxeredes for 1100 tdr. htk. til rostjeneste, er han jo kommet over det. Maerkeligt nok har doramen ikke fastsat nogen erstatning til den sarede bonde i Landskrone, skont Gabriel Kruse havde krsevet det, og skont Kirsten ikke havde kraevet den erstatning, sora hun fik.
 
−
Nar Mourids Podebusk ikke mistede livet, som gardsretten kraevede det, har domstolen vaeret mildere end loven, og det kan vsere, fordi voldtaegten ikke fuldbyrdedes, men maske ligger der heri, at da forbrydelsen hverken var sket i kongens gard eller et sted, hvor kongen opholdt sig, eller pa en adelsgard, men pa aben landevej, kunne det maske vsere tvivlsomt, om den kunne falde ind under gardsretten. Snarest har man dog maske lov til at antage, at rettertinget, hvor hard den av det idomte straf end var, har kviet sig ved at henrette en adelsmand for overfald pa en bondepige. Dog, hverken dengang eller senere gik domstolene altid frem efter lovens straengeste bogstav.
 
−
Allerede inden herredagen var avsluttet, viste folgerne av dommen over Mourids Podebusk sig. Fru Dorte von Buchwald61) kraevede ham d. 15. juli for 2820 rdl. in specie og 7 % rente, som skulle have vaeret betalt pa sidste Kieler omslag, men ikke var blevet det. Han var derfor blevet manet til at holde et serligt indlager52), indtil betalingen var sket, men heller ikke dette havde han gjort. Trods et lofte pa herredagen 1623 havde han intet betalt, og hun kraevede derfor noget av hans gods udlagt som betaling. Til stotte herfor fremlagde hun et brev fra Mourids Podebusk,udstedt d. 27. februar 1623, hvori han erkendte gaelden og renten og lovede at betale til naeste herredag. Nar Dorte v. Buchwald nu rejste sagen, var det fordi him ville have betaling eller et nyt brev, for han forlodlandet, og hans fuldmaegtig lovede brev og segl, og at him skulle blive tilfredsstillet med jordegods. Dommen fastslog, at Mourids Podebuskvar pligtig til at betale det krevede belob og bestemte, at han ikke matte avhaende noget av sit gods, forend fru Dorte v. Buchwald var blevettilfredsstille t53).
 
−
I sarnmenhasng med denne sag ma det formentlig ses, at da Mourids Podebusk, inden han forlod landet, sogte om tilladelse til at sselge av sit gods, skont han ikke var fyldt 25 ar, bevilgedes det ham pa betingelse av, at han forst skulle betale det, han var domt til at yde og tilfredsstille sine kreditorer, men da hansom naevnt endnu aret efter taxeredes til 1100 tdr. htk., har han ikke strax realiseret sine godser, og i al fald besad han endnu ved sin dod hovedgarden Skedal i Halland54).
 
−
Mourids Podebusk drog til Tyskland og gik i kejserlig tjeneste, hvor han blev oberst55). Sandsynligvis har han kunnet kobe eller hverve et regiment og derved faet titlen. Hans forhold i Tyskland kendes ikke, udover at han i 1631 blev gift med Marie Margrethe von Hatzfeldt-Wildenberg, med hvem han havde et barn, der dode tidligt.
 

Nuvarande version från 28 januari 2012 kl. 22.54

INGRESS

För 400 år sen, när Skåne var en del av Danmark, hade adeln oproportioneligt mycket makt och om en adelsman var tyrann hade de bönder som var "hans", dvs som brukade de gårdar som adelsherren ägde, mycket lite rättsskydd. Men ibland gick de för långt och "kungen" var tvungen att ingripa för att sina undersåtar mot adelsherrarna. Det är om det denna berättelse handlar om: om den gång 1624 då godsherren till Krapperup, Mourids Podebusk, dömdes för våldtäkt och överfall på en präst och landsförvisades, och om den unga flickan från Laröd, Kirstina Mogensdotter, som han försökte våldta... Men denna artikel handlar också om de nästan okända källor till Kullabygdens historia som finns på andra sidan sundet. En ovärderlig skatt som låter oss blicka in i 1600-talets Skåne och lära känna de människor som bodde i våra hemtrakter för länge, länge sen.

SLUT INGRESS

1624 hölls en rättegång i Köpenhamn mot godsherrenn i Krapperup, Mourids Podebusk. Han hade överfallit en präst och försökt våldta en dotter till en av kungens bönder. Resultatet av rättegången blev att Mourids landsförvisades "för evig tid". Flera av rättegångsprotokollen är bevarade än idag och kan läsas på Riksarkivet i Köpenhamn. Det är om detta denna artikel handlar.

Men innan vi kommer in på vad som kom fram vid rättegången ska jag förklara lite vem Mourids Podebusk var och hur Kullabygden såg ut då han var herre till Krapperup.

Rubrik: Den unge slottsherren

Godsherren till Krapperup, den rika och fruktade Claus Podebusk med gods över hela Danmark, dog den 26 augusti 1616, 54 år gammal, på Krapperups slott. Hans lär ha ägt 11 800 bondgårdar vid tiden för hans död. Han var gift med Sofie Nielsdatter Ulfstand och hade många barn och dessa fick ärva godsherren. Den som fick ärva Krapperup i Luggude härad i Helsingborgs Län i Skåne, samt Skedal i Halland var den unge Mourids Podebusk som föddes runt 1600-1602. Hans bror Henrik fick familjegodset på odense, Korup samt Karsholms slott i Kristianstads län.

Den unge Mourids befann sig utomlands när pappan dog och där förblev han i fem år efter Claus Podebusks död. Först 1621 återvände han hem till Danmark och slog sig ner vid Krapperups slott.

Vad hans "undersåtar", bönderna som lydde under slottet, trodde det skulle innebära att få en ny herre till godset vet vi inte. Men vad de än tyckte om den unge herren till Krapperup är det ganska säkert att varken de, hade kunnat förutsäga det som skedde de tre åren efter hans återkomst.

Två år senare hölls en rättegångar mot Mourids Podebusk. Han stod anklagad för att ha mördat en människa med egna händer på Krapperups slott, men frikändes. Ytterligare ett år senare stod han anklagad för mord, misshandel av en präst, inbrott, våldtäkt mot en dotter till en av "kungens bönder", samt hot och försök att smutskasta riksrådet och länsherren till Helsingborgs Län, Anders Bille. Han dömdes och landsförvisades från Danmark för evig tid.

RUBRIK: Helsingborgs Län

Danmark var vid denna tid indelat i mindre administrativa enheter, sk. län. Kullabygden lydde under Helsingborgs län. Länsherre vid denna tiden var riksrådet Anders Bille (1578-1633). Hans arbetsplats var Helsingborgs slott och han bodde på Rosendals slott. Till sin hjälp hade Bille olika ridefogdar i varje härad som hjälpte honom med att driva in skatterna, i Luggude härad hette ridefogden 1623 Oluff Moegensen. Dessutom hade han olika länsmän, dvs poliser, som skötte rättsskipningen.

Skattesystemet var komplicerat och byggde på en indelning av varje län i mindre enheter, län, socknar och sättingar. Väsby Socken var t.ex. administrativt sett indelat både i Väsby socken och Väsby län vid den här tiden. Byn Viken och Storegård i Bräcke by i Väsby, Nr. 1 där kyrkovärden i Väsby kyrka Suend Suendsen bodde, ingick vid denna tid administrativt sett i Jonstorps setting (socken).

Självägande bönder, som i Sverige, fanns egentligen inte i Danmark, men det närmaste man kunde komma var de jordegna bönderna, Skattebönderna. Dessutom fanns leie eller fästebönder som man lite förenklat kan säga hyrde, inte ägde, sin gård och som fick göra ganska omfattande dagsverken för länsherren eller lokala adelsherrar. En tredje kategori var bönder som brukade kyrkans jord eller som brukade någon adelsherres jord.

En annan viktig maktfaktor var kyrkan. Präst i Brunnby socken, där Krapperups slott ligger, var vid den här tiden Hans Pedersen. I berättelsen om vad som skedde 1624 kommer vi att stifta bekantskap med andra lokala präster. Bland annat Hans Arnoldsson, prost i Helsingborg och Knud Hansen som var präst i Allerum.

Det är i Brunnby socken vår berättelse börjar, den 6 juli 1623 då Mourids Podebusk dödade sin stallmästare Jens Nielsen.

RUBRIK: Dråp eller mord?

På kvällen söndagen den 7 juli 1623 knackade det på dörren till Brunnbys prästgård. Det var en av Mourids Podebusks drängar som ridit dit för att hämta prästen Hans Pedersen. Drängen berättade att Mourids Podebusk hade skadat sin stallmästare Jens Nielsen dagen innan och låg för döden och behövde tröst och sista smörjelsen. Prästen red till Krapperup och gjorde detta.

Men en präst på den här tiden var inte enbart en präst. Han var överhetens förlängda arm. Det ingick i hans arbetsuppgifter att inte bara ge tröst, utan att även utreda det som skett. Han höll därför förhör med den döende.

En avskrift av hans förhör med Jens Nielsen finns bevarad. Den är skriven av Hans Pedersen den 10.e juli. Där skriver prästen att den döende stallmästaren i hans närvaro sagt att "Mourids Podebusk inte var skyldig till min död. jag död av den skada som jag fått eftersom jag lyfte min hand mot honom". Stallmästaren sa att han satt sig upp mot Podebusk, som var en god husbonde och om bara han hade lytt honom och gått och lagt sig hade inget av det skett som skedde på kvällen den 6.e juli.

Men vad hade egentligen hänt?

Länsherren Anders Bille begärde en utredning och förhör med de inblandade. Att den dräpta stallmästaren la skulden på sig själv ansågs inte som bevis nog.

Ridefogden på Mourids Podebusks mammas slott, Barsebäck, Peder Busk, och prästen i Brunnby, höll förhör i Krapperups stora sal med Mourids Podebusks undersåtar den 14 juli. De förhörde det tidigare stallmästaren på Krapperup Laurids Bentsen, två stalldrängar, Niels Hansen och Mourids Jensen och källarsvennen Hans Christensen. Dessutom vittnade två Möllebor, Hans Jacobsen och Claus Jacobsen Bruger.

Vittnena sa att Jens Nielsen hade använt "brustit i respekt" gentemot sin husbonde och använt grova ord mot honom. Mourids Podebus bad då honom tiga och gå och lägga sig, Herr Mourids ska då ha gått in till sin sängkammare för att lägga sig men blev återigen störd av ett slagsmål mellan Jens och Mourids kammartjänare Holger Pedersen Skytte. Mourids fick till slut gå ner för att stoppa bråket. Gå i säng, annars fängslar jag dig, sa han, "Gack till din senng till ij morgen och ver til fredtz eller dersom du det icke gior, saa schall jeg lade digh sette henn paa et andet sted".

Jens Nielsen svarade med att hota herr Mourids: "Maa jeg icke slaes med Hollger Persen i aften, saa vill ieg endlig slaes med eder sielff, fordi der schall enndelig enn haffue hugh aff os i afften, och lader see, att ij bruger eders beste, jeg schall giore mit beste, det schall I veil faa att wiide, att jeg thienner eder for en karll". Sen slog han slottsherren och hoppade på honom. Då ska han ha sprungit in i Mourids Podebusks värja, och sjunkit ihop dödligt sårad.

Alla de närvarande skrev under med namn eller bomärken. Även prästen gjorde så. Men det lustiga är att Holger Persson, det enda vittnet till det som skedde, aldrig blev förhörd. Dessutom var alla vittnena underlydande till godsherren och således beroende av att hålla sig väl med honom.

Det är nog det som gör att myndigheterna i Köpenhamn i augusti är tveksamma till det de läser i rapporterna. Översekreterare Niels Friis till krastrup, som hade handom saken i kansliet, kommenterar i början av augusti att han ansåg att Mourids Podebusk nog inte var så oskyldig som han utmålade sig. Saken hamnade därför på kung Christian den fjärdes, dvs regeringens, bord. regeringen bad Anders Bille att komma med mer detaljerad information.

Vid de förhör som skedde efter den kungliga ordern, och då saken avhandlades på Luggude häradsrätt, upprepade vittnena vad de redan tidigare sagt till Peder Busk och prästen i Brunnby. Inga nya upplysningar kom fram. Dessutom lads det fram ett brev från Hercules Hansen i Nellåkra som berättade att den döde stallmästarens bror, Thomas Nielsen i Salling, inte misstänkte Podebusk och had fått den döde stallmästarens tillhörigheter skickade till sig. Brevet hade skrivits under av två borgare i Helsingborg. Så tydligen hade Mourids Podebusk låtit hämta den dödes bror från Jylland till Krapperup för att försäkra sig om att den dödes släkt inte skulle stämma honom för mord.

Luggude häradsrätt, liksom kungen, hade inget annat val än att acceptera hans oskuld. Mourids Podebusk kunde därför fritt besöka Köpenhamn och var en av de 68 adelsmän som reste till Blitzow under våren 1624 för att hämta hem liket av kungens bror, hertig Ulrik.

Men samtidigt kom rapporter om att Mourids Podebusk begått nya olagliga våldsdåd.

RUBRIK: Överfall på en präst.

I samband med rättegångarna mot Mourids Podebusk för väldtäktsförsöket på flickan från Laröd kom nya uppgifter fram om herr Mourids. Bland annat kom det fram uppgifter om att han jagat bort maken till en kvinna han var intresserad av och hade "besovit" henne, dvs haft sex med henne. men mer allvarligt var att en präst i Landskronatrakten, Christian Christensen, berättade för myndigheterna att Mourids Podebusk hade överfallit honom och flera bönder i januari samma år.

Herr Christens berättelse gick ut på att han hade hyrt lite skog av Axel Ulfstand till Dvege och att han och några sockenmän hade fört brännved från skogen hem till honom den nionde januari. Som tack fr hjälpen bjöd herr Christen dem på kvällsmat men mitt i maten kom Mouids Podebusk och kaptenen Otto dit. Prästen bad dem sitta ner och bjöd in dem också.

Gästerna var märkbart berusade och efter några minuter hade kaptenen hunnit slå ner två av gästerna vid matbordet.

och så fortsatte kvällen. Bönderna flydde ut på gården efter ett tag. Men gick in igen när Mourids och kaptenen ätit klat och ridit bort. Men efter ett tag kom Mourids, kaptenen och två trumpetare tillbaka. Mourids beordrade trumpetarna att spela och drog sin värja och jagade ut bönderna igen. Sen gick han ner i källaren, åt och drack och slog sönder inredningen. Just det blev senare en stor sak då rättegång hölls mot Mourids i början av Juni i Landskrona. Det var ett nödår i Danmark och att slå sönder krus med öl och kasta kött på golvet i huset hos en av "Guds tjänare" ansågs som extra barbariskt.

En prästbonde (en som arrenderade en av kyrkans gårdar) som jagats ut, Peder Mogensen, återvände för att leta efter sina tillhörigheter men blev slagen blodig och utkastad.Prästen hade fullt sjå med att hålla bönderna lugna. De ville försvara sig mot Mourids. Han gick därför in för att frsöka lugna Mourids och kaptenen. Då tog Mourids tag i prästen och sa: "du är den jag letar efter" och högg honom i huvudet med värjan så att värjan gick itu. Det gjorde Mourids bara mer rasande så han slog prästen gång på gång med värjfästet. Som tur var kunde han ta sig ur Mourids grepp och rymde ur stugan.

Efter att ha slagit sönder mycket av inredningen lämnade Mourids gården. Prästen och bönderna vittnade senare om att Mourids hotat dem även efter denna händelse.

RUBRIK: Länsmannens dotter i Laröd

Tre månader senare, torsdagen den 22 april 1624, begick han ytterligare ett våldsdåd. Då försökte han våldta Kristina Mogensdotter, en självägande bonde som dessutom var, eller hade varit, länsman i Allerum socken, "Mogens i Laröd", Mogens Rasmusson. han bodde i det som senare blev Nr. 2 i Laröd. Länamannen var en sorts kombinerad polis och kronofogde på lokal nivå och alltså en tjänsteman som direkt lydde under Anders Bille, länsherren till Helsingborg.

kristina berättade senare inför rätten att hon, och hennes väninna Inger Pedersdotter hade gått till Helsingborg för att handla. När de passerade en krog i Helsingborg, Albrett Jörgensens bislag, såg de Mourids Podebusk sitta där med sin rideknekt, Niels Poulsen. När de sen gick hemåt med det nyköpta brödet i sina korgar såg de att Mourids Podebusk och rideknekten stod och väntade på dem vid vägen på stranden nedanför "Lilla Pålsköp", alltså dagens Pålsjö.

Det här är Kristinas egna ord:

"När vi kom fram till Lilla Pålsköp så väntade Mourids där och vi fortsatte hemåt. Då kom de ridande efter oss."

De två ryttarna fortsatte på avstånd tills de kom till Tinkarpsbacken.

"När vi var en bit från staden red Mourids upp till mig där jag gick vid gärdet och han stötte omkull mig med bakdelen av sin häst. Jag kom på fötter igen och sprang mot gärdet. Mourids red efter mig och grep tag i min kjortel i midjan. Mourids klev sen av sin häst och högg tag i hela mig och lyfte mig över gärdet medan han sa "om jag inte får ligga med dig kommer jag att skjuta ihjäl dig". Sen la han mig på rygg. Då vred jag mig på sidan medan han klämde och kysste mig.

Sen högg han mig i bröstet med sin sporre så jag började blöda och efter det la han sig på mig, men jag skrek högt och han lyckades inte få sin vilja igenom. Då bad han sin karl att ta mig och han gjorde samma sak som has husbonde hade gjort, utom att hugga mig med sporren. men även han sa att han inte rådde på mig. Mourids sa då att han fick göra ett försök till och gav sig på mig igen, på samma sätt som han gjorde innan. Då han än en gång inte lyckats rå på mig stod han upp och tog tag i mina ben och la dem på sin axel, så att mina kläder hängde ner till jorden och täckte mitt huvud, sen sa han att jag var vanskapt.

Då slapp jag från honom och hans karl gav sig på mig igen. Men han kunde inte få sin vilja igenom så han spottade på mig och kallade mig också vanskapt, precis som hans herre sagt innan. Sen lämnade de mig så jag slapp från dem."

Hon hade kämpat emot i en halvtimme men de hade inte lyckats våldta henne.

Hon gick därefter hem till sina föräldrar, Mogens Rasmusson och Ziccilla Nielsdotter och berättade vad som hänt. Mogens skaffade vittnen. Grannen Mogens Bentssen på gården som senare blev nr. 3 i Laröd, och Lauridts Söffrenssen kom hem till dem och hörde flickans berättelse.

På lördagen gick modern och dottern till Rosendals slott för att prata med länsherren Anders Bille. Men han var inte där. När Bille fick veta att de varit där skickade han bud efter dem och bad dem komma dagen efter. På söndagen var inte bara Bille där, utan även Mads Jensen som var biskop i Lund, Prästerna herr knut i Allerum, Herr Peder I kropp och Herr Ollof i Kvidinge samt länsmannen i Landskrona Anders Sinclair.

Det var knappast en slump. Skulle man ta strid mot Podebusk behövdes vittnen av hög status.

Så kvinnorna bjöds in i den stora salen på Rosendal där Kirstina berättade vad som hänt för de närvarande, och visade upp sina såriga bröst.

RUBRIK: Anders Bille får nog

Anders Bille såg genast chansen att komma åt den galne slottsherren i Krapperup och agerade snabbt. Prästen i Allerum gjorde förhör och själv tog han de första kontakterna med den anklagade Herr Mourids som nekade till våldtäktsförsöket. Dessutom gjorde snart Mourids bort sig ännu mer genom att påstå att Anders Bille ljög och att han hade hotat Kirstina och med våld fått henne att ljuga.

Ärendet kom upp i Luggude Häradsrätt och därefter, den 9.e juli, behandlades ärendet på herredagen i Köpenhamn, i kungens och riksrådens närvaro. Anders Bille var anklagare och Mourids gamla kumpan, Peder Busk, talade för Mourids sak i rättegången. Anders Bille krävde att han skulle dömas till dödsstraff.

Vid rättegången läste man upp de olika vittnesmålen från Luggude häradsrätt. det fanns många vittnen till det som skett. Avskriften av det de sagt är bevarade än idag i Rättartingets dombok.

Peder Jensen och Laurids Jensen från Helsingör vittnade att han stod på stranden mellan Helsningborg och Lilla Pålsköp då han såg att de båda männen trakasserae Kirstina. Hon ska ha sprungit fram till en man och sagt "hjälp mig eller be för mig".

Laurits Önerssen i Helsingborg vittnade att han var nere vid stranden och skulle fiska då han såg Mourids och hans rideknekt och en flicka som sprang innanfr gärdet. När de kom fram till backen försvann de bort med flickan, en i taget. Samma sa en Siuffuert Knudsen i Helsingborg.

En Peder Böge hördes samtidigt, som berättade att han samma dag som våldtäktsförsöket, hade blivit misshandlad av Mourids och hans rideknekt, när han var på väg hem från stengravarna till Helsingborg.

RUBRIK: Domen faller

Mourids Podebusk representerades av Peder Busk och gjorde lama försök att försvara sig. De enda försök till försvar som kom fram i rätten var försöket att påstå att Anders Bille tvingat kvinnorna att ge falska vittnesbörd. En absurd anklagelse som lätt motbevisades av de höga herrar som hade hört Kirstinas vittnesmål hemma hos Bille i Rosendal.

Domen föll därför och den blev hård.

"Vi finner att ovannämnda Mourids Podebusk har gått in i ovannämnda prästs hus två gånger och gjort stor skada med våld där med hugg och annan otillbörlighet, dessutom har han överfallit prästen, sårat honom, sagit och illa behandlat honom... Mourids ska... ersätta all skada han gjort honom.

Därnäst finner vi att ovannämnda Mourids Podebusk inte bara har överfallit den flicka, som han beskylls för, utan han har befallt sin karl att göra samma sak. Och flickans rop har hörts, därtill har han också med sina slag orsakat blåmärken och sår, som bekräftar hennes beskyllningar mot honom, och den misshandel han utövat mot henne, mot hennes vilja.

Mourids Podebusk ska inom sex veckor ha lämnat alla våra länder, riken, furstendömen och får inte återvända hit mer i sin livstid. Dessutom ska han ge helsingborgs hospital 1000 riksdaler och flickan 200 riksdaler. Dessutom ska han ersätta Peder Böge i Helsingborg, som han har överfallit..."

Mourids tvingades fly från Danmark och reste till Tyskland där han gick i kejserlig tjänst och blev överste i kejsarens armé i det pågående trettioåriga kriget. vad som mer hände honom där vet man inte, mer än att han gifte sig 1631 med Marie Margrethe von Hatzfeldt-Wildenberg.

RUBRIK: Laröd innan 1658

Med hjälp av det danska riksarkivets rika samling av skattelängder, regeringsdokument och brev från den danska tiden, innan 1658, kan man kartlägga ägandeförhållandena för gårdarna i laröd bak till 1500-talet och dessutom få fram ganska många uppgifter om olika Larödbors liv.

Det finns skattelängder bak till 1580-talet, och dessutom en unik serie av längder över olika läns "ovissa inkomster" där byte av ägare och arrendatorer till kronans olika gårdar registreras. Med hjälp av dessa kan man spåra ägandeförhållandena bakåt i tiden, långt innan den svenska perioden.

Nr. 1 "Norregård". Den första ägaren till Nr. 1

Hämtad från "https://luggude.slektforskning.se/w/index.php?title=Kullabygd&oldid=7234"