Dikten Stenbocks kurir

Stenbocks kurir

Är det den vilde jägarn, 	   
Som sätter av i sträck? 	   
Ur stugan tittar bonden 	   
Med undran och med skräck. 	   
En mörkblå ryttarkappa 	   
Som i en blixt han ser, 	   
Pistoler, älghudskyller -- 	   
En kronans officer.	   
Stortidender för visso 	   
Den för, som har så brått. 	   
»Gud hjälpe oss, med dansken 	   
Har säkert slaget stått!» 	   
En ängslig fråga, vågad 	   
Av gamle fader Lars, 	   
Bak den försvunne ryttarn 	   
I tomma rymden bars.	   
	   
Han redan är långt borta 	   
Liksom en skjuten pil, 	   
Ännu i natt han hinner 	   
Väl några goda mil. 	   
Ej ro, ej rast, ej vila, 	   
Så heter hans paroll, 	   
Och efter honom stupat 	   
En häst för varje håll.	   
	   
Av Skånes våta lera 	   
Hans dräkt är fullbestänkt, 	   
Ur Smålands gråstenshällar 	   
Hans fåle gnistor sprängt, 	   
På Roxens tärda isar 	   
Han nyss för livet stritt, 	   
Bland Sörmlands hala backar 	   
Nu brusar fram hans ritt.	   
	   
Den forne nummerhästen, 	   
Av skum och blod betäckt, 	   
Tycks gripen av en iver 	   
Med ryttarens i släkt. 	   
Han också stått i ledet 	   
Och offrar glad sin hud 	   
För att i morgon bära 	   
Till Stockholm Stenbocks bud.	   
	   
Ja, vissten I det bara, 	   
I Sveriges spridda tjäll, 	   
Där bön om seger sändes 	   
Med psalmen upp i kväll! 	   
I djupt försagda hjärtan, 	   
Ja, anaden blott I, 	   
Vad dessa hovar sade, 	   
Som dånade förbi!	   
	   
För första gång på länge 	   
Göt marssol ut sitt gull 	   
På Stockholms stad, då vakten 	   
Fick brått vid Södertull. 	   
»Kurir ifrån grev Stenbock!» 	   
Upp flyger bommens slå 	   
För ryttaren och hästen, 	   
Halvdöda båda två.	   
	   
Vid Slussen störtar skymmeln, 	   
Han mäktar icke mer. 	   
Till fots den trötte krigarn 	   
Till slottet sig beger. 	   
För kungahuset har han 	   
Ett krutröksvärtat brev, 	   
Som generalen lutad 	   
Mot sadelknappen skrev.	   
	   
I borgen, byggd av Wrangel 	   
På Riddarholmens ö, 	   
Med flygeltornens rundlar 	   
Vid strand av Mälarsjö, 	   
Fru Hedvig Eleonora, 	   
Den höga ättemor, 	   
Ett stöd för Karlar trenne, 	   
I sorg och oro bor.	   
	   
Hur har i ångest fordom 	   
Hon vakat mången stund, 	   
Då maken stred vid Warschau, 	   
Då sonen stred vid Lund! 	   
Sist ljöd i hennes öra 	   
Pultavas dunderskall 	   
Det bud, härnäst hon väntar, 	   
Kan vara Sveriges fall.	   
	   
I sitt gemak hon sitter, 	   
Den gamla drottning god, 	   
Sondottern, stolts Ulrika, 	   
Står stel liksom en stod. 	   
Ett enda ord ej kommer 	   
Från pfalsisk underläpp, 	   
Och hela hovet tiger, 	   
Man hör blott urets knäpp.	   
	   
Men vilket sorl i trappan! 	   
Nu dörr på dörr slås opp. 	   
Fontanger och peruker 	   
En viskning genomlopp. 	   
En kammarsven förkunnar: 	   
»Kurirn, ers majestät!» 	   
Med vördnad träder hovet 	   
Tillbaka några fjät.	   
	   
Av två drabanter ledes 	   
En halvt avsvimmad man, 	   
I tunga ryttarstövlar 	   
Med möda vacklar han. 	   
Vart steg på golvet lämnar 	   
Ett spår av Sveriges jord. 	   
Han bjuder till att tala -- 	   
Då tryta sans och ord.	   
	   
Med lugn på skrynklig panna 	   
Men dödsblek som en hamn, 	   
Den ädla fru sig reser 	   
Ur kronprydd länstols famn. 	   
»Sitt, herr kornett!» hon säger, 	   
Och hovet skåda får 	   
En syn förutan like: 	   
Han sitter, och hon står.	   
	   
Hon vinkar -- och in bäres 	   
En mäktig dryckesmugg, 	   
Där hög i drivet silver 	   
Kung Karl ses skifta hugg. 	   
Det renska vinet pärlar 	   
Vid kannans blanka rand 	   
Hon räcker den åt krigarn 	   
Med stark, fast åldrad hand.	   
	   
»Som brav soldat, det ser jag, 	   
Er plikt I redligt fyllt, 	   
Av mig och av oss alla 	   
I tacksamket förskyllt. 	   
Tag detta som ett minne -- 	   
Drick först er konungs skål 	   
Och låt oss sedan höra 	   
Er sändnings föremål!»	   
	   
Hans läppar knappast fuktats 	   
Av druvans gyllne blod, 	   
Förrn till hans kinder strömmar 	   
Ånyo livets flod. 	   
Han stiger upp, gör ställning -- 	   
Till alla svenska bröst 	   
Når lik en ängels stämma 	   
Den enkle krigarns röst.	   
	   
»Den sista februari 	   
Vi med den Högstes makt 	   
Vid Hälsingborg i drabbning 	   
Vår ovän nederlagt. 	   
Vi ha troféer, fångar 	   
I flera tusental, 	   
Som närmare här skriver 	   
Vår tappre general.»	   
	   
Den gamla Karlamodren 	   
I tårar strålar blid: 	   
»Nu låt Din tjänarinna 	   
Få fara hem med frid!» 	   
Bland snyftningar av glädje, 	   
I högljudd jubelkor, 	   
Prinsessans anlet ljusnar, 	   
Hon liknar då sin bror. --	   
	   
Därutanför kring slottet 	   
Ren mängden böljar tät, 	   
»Victoria!» och »Stenbock!» 	   
Det som ett tordön lät. 	   
»Som Gideon han fäktat, 	   
Den riksens trogne jarl! 	   
Nu bytes sorg i lycka, 	   
Nu få vi hem kung Karl!»	   
	   
Allt djupare på torget 	   
Sig skockar folkets hop. 	   
»Vi vilja se kuriren!» 	   
Så hörs ett allmänt rop. 	   
När borgens port upplåtes 	   
Och äntligen han röjs, 	   
Av hundra armar fattad, 	   
I luften strax han höjs.	   
	   
En storm av frågor susar 	   
I samma andedrag, 	   
Envar vill veta mera 	   
Om denna stora dag, 	   
Där spörjes mer än tio 	   
Att svara på förmått, 	   
Om Burensköld och Dücker 	   
Och om »geschwinda skott».	   
	   
Och han, som budet bragte, 	   
Det gäller honom ock. 	   
Man kyssa vill hans händer 	   
Och röra vid hans rock. 	   
Är det en härlig seger, 	   
Vars make icke sports, 	   
En sådan ritt ej heller 	   
I mannaminne gjorts.	   
	   
Från arsenalen dundrar 	   
Med jämna mellanrum 	   
Den åska, vilken världen 	   
För alltid trodde stum. 	   
Och alla hjässor blottas, 	   
Då segerfröjdens tolk, 	   
S:t Gertruds klockspel, ringer: 	   
»Nu tacker Gud allt folk!»