Så talas åter om...

Sånger af en svensk fånge i Simbirsk utgivna av Martin Weibull 1868

Trolig författare: löjtnant Georg Henrik von Borneman.

5) Så talas åter om...

Så talas åter om, Min Palmfelt, wj sku hädan,
Wij ännu Astracan till äfwentyrs få see,
Och när wij kombne dit, måst wij kanske straxt dädan:
Wårt öde plär oss ey ett stadigt ställe gee.

Wij trejtij åhr ey än i werlden hafwe lefwat,
Men meer än mycket ondt wij hafwa slita fått,
Wij hafwe härtills i ett träget buller swäfwat,
Och genom många land med faslig möda gått.

Hwad är fördenskull wäl wår hela lifztid annat
Än som en wandringzwäg, på hwilken man städz af
Och ann så länge går, till thess man hafwer stannat
I allas härbärg, som är jordens swarta. graf?

Till werlden är man knapt af modren fodder blifwen,
Straxt lilla skeppet för oss redan färdigt står,
Till hwilketz styrman oss är wakna Amman gifwen,
Som giör at waggan i ett stadigt runkand går.
Seen öfwes man at stå på sina swaga fötter,
Och hur man småningom wed wäggen krypa skall,
I medlertid sä blir then späda pannan stötter.
På släta gålfwet tagz som offtast hårda fall.

När wij ifrån oss lagt then första barnefolan,
Så sku wij börja på at lära A, B, C,
Wij måste fast thet ey så gärna sker till skolan,
Och grymma riset i Skol mästarns händer see.
På sådant sätt man nu sin första wandring börjar
Med jdel gråt och skrik med. möda, harm, förtreet;
På hela resan man thetsamma städze spörjer,
Man utaf annat ey än stadig oroo weét.

Men då begynnes först wår rätta wedermöda,
När wij från fadrens/huus, och modrens kiök sku bort,
Och täncka hwarmed wij oss sjelfwa skola föda,
Samt huru som man skall i werlden komma fort.
I hwilket stånd som man nu ärnar sig at gifwa,
Så föllia resor med; will man en handwärckzmann
En Kiöpman, Präst, Soldat, en Siö- ell' Hofman blifwa,
Så måst man resa ut, beskåda främmand lann.

Skall händwärckzmannen sig med någon fördel nära,
Så måste utom landz han bästa greppen lära,
På främmand ställe bör han wara språkad frj.

En kloker handelsman till alla marcknan åker,
Försummar ingen, hwar then hålles fierr ell' när,
han måste resa om han elliest will bli riker,
Ey ackta haäd som finns på resor för beswär.

Then diäkne blir ey präst, än mindre Kyrckieherde,
Som i en skola haar allenast Biblen läst
i Studenter, som en gång åstunda blifwa lärde,
Till Academier sku hafwa flitigt rest.

Then uti höga hof will komma till stor heder,
Bör tidigt sig uppå the långa resor gée,
At känna främmand folck, at lära theras seder,
Och hwad som brukligt är på andra orter see.

Then dierfwa Siöman får thet wilda hafwet skåda
Med höga böllior sig till skyen resa opp,
Thess starcka brusand will ett hastigt skiepzbrått båda,
Och ända i ett huj thet snälla skieppetts lopp.
Men meer än alla blir then städze undergifwen
The faror och beswär, som resa med sig haar,
Then som är blefwen in i Martis rulla skrifwen,
Och effter högt beröm i grymma kriget faar.
Jag hisnar när som iag.uti mitt sinne täncker
Uti hwad mödsamt stånd sig en Soldat har gett;
Förfarenheten mig nög kunnskap därom skäncker,
Jag hafwer sådant alt med egna ögon sett.
Then som i tijo åhr i stadigt krig, har waret,
Har swurit Fanan i sin första ungdoms åår,
Med skiäl kan säija, at han nogsamt har forfaret
Thet intet något ondt Soldatens. Öfwergår.

Jag will ey tala om then meer än stora fahra,
Som en Soldat altid sig måste finna j,
At han ey någon stund om lifwet wiss kan wara,
Och huru länge han för kulan blifwer frj.
Ty. detta kallas lust, beröm, och manlig ära,
När man om lifwet med stil fiend nappas får,
Omskiönt på kroppen man mågt många bindor bära,
Fast man med krokog been och lamma armar går.

Ney detta blifwer minst, ty andra plågor wanka
Uti wårt stånd, som iag ey hinner räkna opp,
The liksom uti kapp sig pläga sammansanka
Ät giöra ändå på wår elliest swaga kropp.
En långer Sommardag tyckz alldrig ända taga
När heta, damb och törst Soldaten giöra matt;
Knapt är han kommen fram till lägret, förr än laga
Han sig på förwackt skall at haa en sömnlös natt.
Men blir han frj for wackt, och täncker at få nytta
En timas rolig sömn, så måst han kanske ut,
Gå på Partij ell' skall man också lägret flytta,
Så får hans hwila snart ett brått och ledsamt slut.

Wanmäcktig giörand törst, en magesugand hunger,
Arbete, wakande, samt annat omak meer
Giör at om karlen wor ännu så frisk och unger
Så måst man ligga siuk ell' död omsider neer.

Haar man nu Sommaren med möda öfwerwunnit,
Så kostar först uppå at ligga uti falt,
Enär en kulen höst sig in med bläster funnit,
Och regnet genomslår the sönderrefne tält.
Om uti wintrens kiöld man stilla ligga finge,
Feck hwila sig till dess at Sommarn åter komm,
At wara då Soldat thet ännu ann wäl ginge,
Man funne någon roo ibland i sin träldomm.
Men mycket sällan haa wij wintren stille warit,
The största marcher wij i starcksta kiölden giordt,
I Uhrwär, blåst och frost wij långa wägar farit,
Wjj skarpa wintrens mackt till öfwerflöd fått spordt.

Jag ryser, darrar än, så pennan will mig falla
Utur min hand, enär iag kommer mig ihåg,
Huur många nätter, som haa warit grufwlig kalla,
Wij hafwe wandrat i förleden winters tåg.
En natt, en faslig natt wårt halfwa krigzhär skämde,
En natt, hwars like än, iag tror, på kiöld ey war;
En natt, hwars skarpa frost så mångens lemmar klämde,
At han uppå sin kropp ett ewigt minssbett har.
En natt, som ända på mång tapper Swensker giorde,
Then alldrig frysa hiäl sig hade förestält,
Then swärd och kulor ey förr skada giöra torde,
Blir nu uti en natt af grymma kiölden falt.

Men then, som där blef död, slapp seen then stora heta,
Som sommaren därpå sig faslig starck infann,
När orent watten wij måst uti pussar leta
At swalka tungan som af törst i munnen brann.

På slutet geck thet så, wij blefwo slagne, fångne,
Med fångskapz hårda ook then swåra armod komm;
Wij äro till triumph igenom Muskou gångne,
Wij sitta bland slemt folck afsijdes i träldomm.
Sij så, Min Palmfelt, kan man säija man har warit
I kriget med, och sedt huur som Soldaten går,
Wij heta, hunger, törst, kiöld, fångenskap förfarit,
Och weta ey hwad oss ännu alt förestår?

Om i Sembierski oss ey döden will begrafwa,
Kanske mång långsam wäg wij ännu wandra få,
Wij några hundra mihl här från till Stockholm hafwa,
Men them med glädie wij till fotz än willie gå.

O Store Himlens Gud, Tin hielp täckz nådigt sända,
Giör på wår wandring och wårt fängels önskligt slut,
Till Sverjes gräntzer lät wår nästa resa lända,
För oss med krafftig arm ur Ryska Riket ut!!!