Svenska kyrkans historia ifrån Uppsala möte... - Versionshistorik

Jerlerup den 24 februari 2011 kl. 10.31

2011-02-24T10:31:51Z

Jerlerup: /* Kyrkoplikt och sabbatsbrott */

2011-02-24T10:28:25Z

‎Kyrkoplikt och sabbatsbrott

Jerlerup: /* Undervisning */

2011-02-24T10:27:56Z

‎Undervisning

Jerlerup: Skapade sidan med ' = L.J. Anjou, 1866, Svenska Kyrkans Historia = Utdrag ur boken == Undervisning == Den omsorg om allmogens bildning, särdeles dess kristendomskunskap, som ifrån århundradet...'

2011-02-24T10:27:18Z

Skapade sidan med ' = L.J. Anjou, 1866, Svenska Kyrkans Historia = Utdrag ur boken == Undervisning == Den omsorg om allmogens bildning, särdeles dess kristendomskunskap, som ifrån århundradet...'

Ny sida

= L.J. Anjou, 1866, Svenska Kyrkans Historia =

Utdrag ur boken

== Undervisning ==

Den omsorg om allmogens bildning, särdeles dess kristendomskunskap, som ifrån århundradets början varit verksam, fortfor och vidgades. Den hade, utom de få undantag då folkskolor blifvit inrättade på ens eller annans
bland den rikare adeln bekostnad, ensamt ålegat presterskapet, och berodde af biskoparnas nitälskan. Då sockenpresterne ej för meddelande af undervisning i inanläsning
voro tillräcklige, hade man alltmera kommit på den tanken att dervid klockarens biträde borde kunna påräknas.
Förslagen till ny kyrkoordning ville genast efter medlet af århundradet göra detta till lagstadgad skyldighet.
Laurelius och Emporagrius föreslå, dels gemensamt, dels
endera, att klockaren skulle vara boklärd och skrifkunnig så att han kunde undervisa församlingens ungdom,
"att så månge som beqvämlige äro och råd hafva, skulle
lära läsa i bok, derom presterskapet måga åhåga bära,
och komma dem att skaffa sig sådana böcker, af hvilka
de skriftens språk lära kunna på hvilka trons artiklar sig grunda," och att ingen skulle utan nöjaktig kristendoms kunskap tillåtas inträda i äktenskap.

Nära trettio år
senare ingingo dessa stadganden i kyrkoordningen, dock
med uteslutande af tillägget att endast de som hade anlag
eller råd, skulle lära läsa i bok.

Klockaren skulle vara
boklärd och derjemte kunna sjunga och skrifva, så att han
deri kunde undervisa församlingens ungdom. Presterne
skulle med flit drifva derpå att barn och yngre personer
("drängar och pigor") lära läsa i bok, "och se med egna
ögon hvad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller." Dessa
skulle sedan indelas i tre klasser: 1. de som enfaldigt kunna
läsa sina kristendomsstycken, 2. de som kunna läsa Luthers
uttydning öfver katekesens fem hufvudstycken, 3. de som
derjemte fatta och förstå spörsmål och hustaflan, och lära
de skriftens språk på hvilka vår tro sig grundar. Förklaringen skulle ej allenast läras utantill, utan ock så framställas att åhörarne kunna med enfaldiga ord säga huru de
förstå dess mening, och veta att tillämpa den sig till lärdom, tröst och förmaning. Ingen skulle få trolofvas som
ej kunde Luthers katekes och begått Herrans nattvard.

Dessa stadganden voro de för allmogens bildning en-
samt gällande i halftannat århundrade, till utfärdandet af
1842 års folkskolestadga, som först genom lag påbjöd allmän inrättning af sockenskolor, fastän på flera ställen
dessförinnan sådana tillkommit genom presters, förmögnare
församlingsmedlemmars eller församlingarnas egna nit och
uppoffringar. Bildningen gick framåt, om man ock ej kan
anmärka de särskilda stegen af dess fortskridande. Men
då i den skolordning som för elementarläroverken utfärda-
des 1693, undervisning i inanläsning af Svenska ännu är
ibland första klassens läroämnen, så blef tre årtionden senare, år 1724, inanläsningskunskap ett vilkor för inträde i
sådant läroverk. Man skönjer utan tvifvel deri en frukt af
föregående tidens bemödanden för en allmännare utbredd
bildning. Det var ett långsamt fortgående arbete som intill närvarande tid har två stora afslutningspunkter, i 1686
års kyrkoordning, som fordrar att alle skola läsa i bok för
att med egna ögon kunna se hvad Gud i sitt heliga ord
bjuder och befaller, och 1842 års folkskolestadga som föreskrifver inanläsning, räkning och skrifning jemte kristendomskunskap såsom det minsta kunskapsmått hvarje Svensk
medborgare bör inhemta, i folkskolan äfven införer andra
läroämnen, och för den allmänna läslustens tillfridsställande
uppmanar till inrättande af sockenbibliotheker.

Ehuru klockarens användande för barnaundervisningen
var ifrågasatt, och äfven sannolikt på flera ställen begagnadt långt före kyrkoordningens utfärdande, så voro likväl
"boklärde" klockare icke allmänt anställde. Tvekan uppstod ock, huruvida denna skyldighet kunde klockaren åläggas utan särskild lön. Presterskapet ansåg likväl denna
senare fråga ej förtjena afseende, men deremot beredande
af tillfälle till den undervisning som kyrkoordningen anbefallt, så angeläget, att enär den icke kunde åläggas kapellanen, socknarne borde, till dess de hunne få skickliga
klockare, förskaffa sig sockenskolmästare, der sådane behöfdes.

== Kyrkoplikt och sabbatsbrott ==

(...) Sådana fel voro
eder och sabbatsbrott, olydnad och motvillighet emot föräldrar, lärare och dem som i föräldrars ställe äro, oenighet
och trätor m. m.2) Dessa, särdeles de två förstnämnda,
voro genom presterskapets privilegier öfverlemnade till sockenstämmans handläggning. Den redan länge påfordrade
stadgan emot eder och sabbatsbrott utkom ändtligen 1665,
och bestämde arten så väl af dessa brott som af den kyrkotukt som emot dem borde öfvas. Den angifver såsom sin
anledning att dessa brott ej voro till sina omständigheter
och sin straffpåföljd bestämda genom Sveriges beskrifna
lag, och hade derigenom kommit i förakt. Svordom, eder
och förbannelser vore allmänna, hos många af bitterhet,
öfvermod och ond vana, hos andra af inbillning att deras
tal skulle "dermed utprydas." Sabbatsbrott hade blifvit så
vanligt "att det af många fast intet hålles för synd, utan
mera skattas fritt och vilkorligt."

Till sabbatsbrott räknades: hempredikningar, frånvaro från kyrkan under undskyllan att man hemma läste i postillor och gudliga böcker,*) gästabud aftonen före sön- eller högtidsdag, begrafningar i städerna på söndagar, öppethållande af öl-
bränvins- eller tobakshus eller krogar ifrån kl. 7 på aftonen före sön- och helgdag till kl. 4 denna dags eftermiddag, farande under gudstjenstén "på gator och gränder
med ridande, åkande, ropande, spelande, puk- eller trumslag," förtidigt utgående ur kyrkan, dobbel, svalg, drycken-
skap och tobaksrökande, gästabud som förhindra gudstjensten, komedianters, lindansares m. fl. förevisningar, onödiga
resor, handtverksarbete, handelsbodars öppnande m. m. Städernes tullportar skulle vara stängda. Möten af allmogen
eller krigsfolket skulle undvikas, eller om detta ej kunde
ske, icke hållas förrän efter gudstjensten. (Tobaksrökningen och förbudet mot begravningar på söndagarna togs bort 1687.)

Förbrytare emot denna stadga skulle varnas af sin
kyrkoherde eller af prosten, eller af biskopen antingen
enskildt eller inför församlingen eller konsistorium. Hjelpte
icke detta, skulle saken, utom för hempredikningar gå till
domaren som egde att efter omständigheterna af olika fall
ådöma böter, half årslöns förlust, afsättning ifrån tjenst,
fängelse, landsflygt. Fattige skulle straffas med arbete,
häkte eller kropp. Personer af "kondition" skulle anmanas
att till pios usus gifva något ansenligt utan att behöfva lagföras. För hvar och en stod fritt att utan lagföring
erlägga de i stadgan bestämda böterna. Äfven kyrkopligt,
och emellertid uteslutande ur församlingen kunde för vissa
fall åläggas.
Tjugotvå år senare, 17 oktober 1687, utfärdade konung Karl XI en
förnyad stadga om eder och sabbatsbrott. De enda väsentliga förändringar som deri förekomma, äro att för eder
och svordom i stället för varningar inför kyrkoherde, prost
eller biskop stadgas sådana första gången inför kyrkoherden, andra gången infor kyrkoherden jemte församlingens
äldsta och sexmän. Tredje gången skulle förnyad varning
gifvas, men derjemte den felande böta eller "sig till blygd
för hela församlingen," en söndag sättas i stocken utanför kyrkodörren. Den som deraf ej bättrade sig, skulle angifvas vid verldslig rätt och erlägga ökade böter eller sättas två söndagar i stocken. Oförbätterlige skulle drifvas
i landsflygt på vissa år eller för alltid. Hädelse mot Gud
skulle "utan all nåd" straffas till lifvet. För sabbatsbrott
stadgades, efter dess olika art, dels samma påföljd som
för eder, dels omedelbar lagföring.

Utom det att varningarne inskränktes till sådana inför
den församlings själasörjare och kyrkoråd som den brottslige
tillhörde, var det nya häri införandet af stockstraffet. Stadgan påbjuder att vid hvarje kyrka skulle en sådan uppställas "slika ogudaktiga till skräck och varnagel." Det
var en nu först genom allmän lag påbjuden form af de
skamstraff den äldre kyrkoordningen bestämde, och den
rispligt som sedermera blef öflig, men nu upphört.

Den ordning för kyrkotuktens öfvande genom varning
och förmaning som för eder och sabbatsbrott bestämdes,
var den genom den heliga skrift gifna, lämpad till kyrkans
yttre förhållanden. Det kan likväl ej undfalla uppmärksamheten huru under detta århundrades lopp visar sig ett
allt större förtroende till de särskilda församlingarnas både
förmåga och godvilja att i kyrkotuktens uppehållande deltaga, ett vittnesbörd för den appfostran till kristliga både
insigter och allvar som kyrkan förmått åstadkomma. Hvad
som först genom presterskapets privilegier 1647 bestämdes
såsom en sockenstämmans rätt och dess åliggande, men
ännu så föga ordnadt att presterskapet år 1664 begärde af
regeringen en sockenstämmoordning, hvad kyrkolagsförslagen upptagit om inrättande af kyrkoråd som skulle biträda
presten i församlingsordningens uppehållande, blef allmän
lag genom 1686 års kyrkoordning. Dock undvika denna
kyrkoordning och 1687 års stadga om eder oéh sabbatsbrott den redan föreslagna och i stiftsstadgar äfven begagnade benämningen kyrkoråd. De i så väl församlingens
ekonomiska som disciplinära vård biträdande benämnas sexmän, kyrkovärdar — urgamla och allmänt införda kyrkotjenster — och församlingens äldste. Vid den egentliga
kyrkotukten ville man icke ens binda de å församlingens
vägnar deltagande, vid andra varningsgraden, vid någon viss
befattning eller ålder, utan skulle presten tillkalla "två eller
tre gudfruktiga och förnuftiga män."

Det mindre bannet eller uteslutandet ifrån Herrans
nattvard hade under föregående tid öfvats dels af sockenpresten ensam eller med biträde af prosten och församlingen. Det kunde missbrukas, då det af sockenpresten öfvades, och ännu 1680 besvärade sig ridderskapet och adeln
att personer för gälds eller enskild ovänskaps skull sattes
ifrån nattvarden.Nya kyrkoordningen fråntog både församlingspresterskapet, prosten och församlingen rätt till
detta banns öfvande, dock med bibehållen rätt för sockenpresten att varna för nattvardens ovärdiga begående, och
med stadgade böter för den som "af presten för skäliga
orsaker varnad att hålla sig derifrån," likväl ville tränga
sig fram. Den efter två varningar obotfärdige skulle angifvas hos biskop och konsistorium som egde att instämma
honom för sig, och om han ej inom viss förelagd tid bättrade
sig, sätta honom ifrån nattvardens bruk "och andra kyrkans
friheter." Framhärdade han ännu i sin synd skulle han af kyrkoherden lysas tre söndagar å rad till bättring, och
sedan sättas i större bann. Dock skulle saken förut vara
anmäld hos verldslig domare att han må pröfva om icke
syndaren genom verldsligt straff kunde "drifvas till bättring,"
och före bättringslysningen saken anmälas hos konungen
som ock i kyrkoordningen uttalar den förhoppning att riket
blifvit så väl försedt emot alla missgerningar, laster och
odygder med god lag, ordningar och stadgar att bannlysning aldrig eller sällan skulle behöfvas.

Att kyrkotukten var verksam i sin egentliga öfning såsom
förmaning och varning, kan antagas så väl af särskilda vittnesbörd derom, som i allmänhet af tidens allvar och af exempel som
förekomma af defelsbeifrandehvilka lågo under verldslig rätt.

Dess utöfning berodde dock naturligtvis på både församlingens och presterskapets sinnesstämning. Att dervid en viss
benägenhet röjer sig till yttre lagtvång, äfven der detta
minst borde göra sig gällande, är onekligt.
De stränga påbuden verkade likväl icke allmän hörsamhet. Eder och svordom upphörde icke. Och knappast
voro sju år förflutna sedan stadgan mot sabbatsbrott utfärdades, då konungen förklarade sitt missnöje öfver dess
öfverträdelser i Stockholm. Källare, värdshus och krogar
besöktes mellan och under gudstjensterna. Arbete bedrefs
å verkstäderna. Vagnar bullrade på gatorna och "gement
folk" vandrade omkring under gudstjensten. Pojkar lekte
och stimmade. Som stadens polis ej var tillräcklig att hålla
ordningen vid magt, skulle konungens lifgarde dervid biträda.

Inom denna tid framträder missbruket af bränvin väl icke
som särskildt föremål för nya kyrkliga åtgärder, men likväl såsom föremål för klagan och önskningar om dess förekommande.
Redan tidigt inom detta århundrade ansågs dess tillgång vara
nödig för krigsfolket. Åtagna krigsgärder infordrades stundom så att spannmålen skulle vara förvandlad till bränvin.

Men år 1680 önskade arkiatern Hjärne att "det förbannade
bränvinsdrickandet afskaffades." Det vore en elak vana,
att hvar morgon och afton bruka det. Några år senare,
då vid riksdagen 1686 fråga uppstod om förhöjning i accisen för bränvin, yttrades i presteståndet att då det nu af
hvar man brukades till öfverflöd, vore nödigt att någon
viss förordning gjordes derom. Biskop Spegel yttrade att
dymedelst skulle "det vederstyggliga svalg och förargliga
söleri icke mindre hindras än stor nytta för kronan redundera."

[[Kategori:Källor]] [[Kategori:artiklar]] [[Kategori:Kantorer och klockare]] [[Kategori:Kyrkor, präster och biskopar}}

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 = L.J. Anjou, 1866, Svenska Kyrkans Historia =
@@ Rad 196: / Rad 195: @@
 (...)
-[[Kategori:Källor]]  [[Kategori:artiklar]]  [[Kategori:Kantorer och klockare]] [[Kategori:Kyrkor, präster och biskopar}}
+[[Kategori:Källor]]  [[Kategori:artiklar]]  [[Kategori:Kantorer och klockare]] [[Kategori:Kyrkor, präster och biskopar]]

@@ Rad 69: / Rad 69: @@
-(...) Sådana fel voro
+(...)
 eder och sabbatsbrott, olydnad och motvillighet emot föräldrar, lärare och dem som i föräldrars ställe äro, oenighet
 och trätor m. m.2) Dessa, särdeles de två förstnämnda,
@@ Rad 84: / Rad 86: @@
 mera skattas fritt och vilkorligt."
-Till sabbatsbrott räknades: hempredikningar, frånvaro från kyrkan under undskyllan att man hemma läste i postillor och gudliga böcker,*) gästabud aftonen före sön- eller högtidsdag, begrafningar i städerna på söndagar, öppethållande af öl-
+Till sabbatsbrott räknades: hempredikningar, frånvaro från kyrkan under undskyllan att man hemma läste i postillor och gudliga böcker, gästabud aftonen före sön- eller högtidsdag, begrafningar i städerna på söndagar, öppethållande af öl-
 bränvins- eller tobakshus eller krogar ifrån kl. 7 på aftonen före sön- och helgdag till kl. 4 denna dags eftermiddag, farande under gudstjenstén "på gator och gränder
 med ridande, åkande, ropande, spelande, puk- eller trumslag," förtidigt utgående ur kyrkan, dobbel, svalg, drycken-
@@ Rad 191: / Rad 193: @@
 dymedelst skulle "det vederstyggliga svalg och förargliga
 söleri icke mindre hindras än stor nytta för kronan redundera."
 [[Kategori:Källor]]  [[Kategori:artiklar]]  [[Kategori:Kantorer och klockare]] [[Kategori:Kyrkor, präster och biskopar}}

@@ Rad 5: / Rad 5: @@
 == Undervisning ==
 Den omsorg om allmogens bildning, särdeles dess kristendomskunskap, som ifrån århundradets början varit verksam, fortfor och vidgades. Den hade, utom de få undantag då folkskolor blifvit inrättade på ens eller annans
@@ Rad 43: / Rad 45: @@
 uppoffringar. Bildningen gick framåt, om man ock ej kan
 anmärka de särskilda stegen af dess fortskridande. Men
-då i den skolordning som för elementarläroverken utfärda-
+då i den skolordning som för elementarläroverken utfärdades 1693, undervisning i inanläsning af Svenska ännu är
 ibland första klassens läroämnen, så blef tre årtionden senare, år 1724, inanläsningskunskap ett vilkor för inträde i
 sådant läroverk. Man skönjer utan tvifvel deri en frukt af
@@ Rad 63: / Rad 64: @@
 klockare, förskaffa sig sockenskolmästare, der sådane behöfdes.
 == Kyrkoplikt och sabbatsbrott ==