https://luggude.slektforskning.se/w/index.php?action=history&feed=atom&title=Hur_ledsamt_g%C3%A5_sin_koos... 2026-05-07T16:21:40Z Versionshistorik för denna sida på wikin MediaWiki 1.31.1 https://luggude.slektforskning.se/w/index.php?title=Hur_ledsamt_g%C3%A5_sin_koos...&diff=4689&oldid=prev 2011-02-20T12:09:39Z

<p>Skapade sidan med &#039;==<a href="/wiki/S%C3%A5nger_af_en_svensk_f%C3%A5nge_i_Simbirsk,_Georg_Henrik_von_Borneman" title="Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, Georg Henrik von Borneman">Sånger af en svensk fånge i Simbirsk</a> utgivna av Martin Weibull 1868== &#039;&#039;&#039;Trolig författare: löjtnant ...&#039;</p> <p><b>Ny sida</b></p><div>==[[Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, Georg Henrik von Borneman|Sånger af en svensk fånge i Simbirsk]] utgivna av Martin Weibull 1868==<br /> <br /> &#039;&#039;&#039;Trolig författare: löjtnant [[Georg Henrik von Borneman]].&#039;&#039;&#039;<br /> <br /> == 10) Hur ledsamt gå sin koos... ==<br /> <br /> Huur ledsamt gå sin koos wår ungdoms bästa dagar?&lt;br&gt;<br /> Huur långsamt nöter man, Min Palmfelt, bort sin tid? &lt;br&gt;<br /> Moot oss ey lyckan will sig gunstig tee och blid, &lt;br&gt;<br /> Hon giör hwad henne tyckz och ey hwad oss behagar. &lt;br&gt;<br /> <br /> Hon binder intet sig till några wisse regler,&lt;br&gt;<br /> Men skifftar underligt sin gåfwor bland oss ut; &lt;br&gt;<br /> Then ena smaka får dess ampra ekelut, &lt;br&gt;<br /> Then andra för full wind uppå dess skiöte seglar. &lt;br&gt;<br /> Then ena dantzar glad på lillior och på rosor,&lt;br&gt;<br /> En annan sorgzen på the hwassa tistlar går; &lt;br&gt;<br /> En bittert watten knapt utur en träskål får; &lt;br&gt;<br /> Rhenskt wijn then andra ur förgylta silfwerkosor. &lt;br&gt;<br /> Then ena kläder hon i gull och deamanter,&lt;br&gt;<br /> Och drager alla daar brocard och dammast an; &lt;br&gt;<br /> Then andra knapt sin kropp med slarfwor skyla kan, &lt;br&gt;<br /> Och går sin hela tid i grofwa wallmars slanter. &lt;br&gt;<br /> Then ena äter städz Fasaner, Garpetunger,&lt;br&gt;<br /> Pastäijer, wildbråd, steek, mars&#039;pan och sockerbröd; &lt;br&gt;<br /> Then andra offta på suur wassla lider nöd, &lt;br&gt;<br /> Och kan med smolor knapt få stilla bukens hunger. &lt;br&gt;<br /> <br /> Så wijsar lyckan oss ett sällsamt eget sinne,&lt;br&gt;<br /> Alt måste effter dess behag och enwett gå; &lt;br&gt;<br /> Man kan sig ey uppå dess rätta art. förstå: &lt;br&gt;<br /> Wij oss på intet sätt uti dess wäsend finne. &lt;br&gt;<br /> Hwad är wäl orsak då, at såledz lyckan delar&lt;br&gt;<br /> Sin gåfwor bland oss ut? Then ena mycket får, &lt;br&gt;<br /> Utöfwer land och folck, och många skatter rår, &lt;br&gt;<br /> Then andra intet har, och allting honom felar. &lt;br&gt;<br /> <br /> Hwarför skull Croesus bli så rijk at han ey wiste &lt;br&gt;<br /> Uppå sin mammon tahl, och Irus tigga gå? &lt;br&gt;<br /> Hwad Alexander giordt at han skull Asien få? &lt;br&gt;<br /> Darius, at i hast han lif och rijke miste? &lt;br&gt;<br /> Augustus uti Rom ett fredsamt styrseli förde,&lt;br&gt;<br /> Alt lydde på hans ord, han gaf all werlden lag; &lt;br&gt;<br /> At bry Laertis Son had lyckan sitt behag, &lt;br&gt;<br /> Och uti tjugu åhr thess söta roo förstörde. &lt;br&gt;<br /> <br /> Hwad orsak hafwer wäl oss lyckan hårdt at plåga?&lt;br&gt; f<br /> Haa wij ock mehra ondt än några andra giordt? &lt;br&gt;<br /> Har hon då uti oss så mycket argt förspordt, &lt;br&gt;<br /> At hon wår skieppa will med jdel möda råga? &lt;br&gt;<br /> Wij knapt nog hade till the myndig åhren hunnit, &lt;br&gt;<br /> Lagt af wår barnaskoor, då kriget tändes opp, &lt;br&gt;<br /> Som nu i tijo åhr ohindrat gått sitt lopp, &lt;br&gt;<br /> At man dess låga med obotlig skada funnit. &lt;br&gt;<br /> Thensamma tid wij bräckt till uti jdel möda,&lt;br&gt;<br /> Wij hafwa liten lust och liten glädie hafft; &lt;br&gt;<br /> Wår åhr wij hafwa mist, wår ungdoms bästa krafft, &lt;br&gt;<br /> Nu will oss ledsamhet uti wårt fängels döda. &lt;br&gt;<br /> The unga åhr wij än kanske i förråd hafwa&lt;br&gt;<br /> Måst wij nu nöta till uppå en sådan ort, &lt;br&gt;<br /> Hwart intet ährligt folck had nånsin komma bort, &lt;br&gt;<br /> Men där man oss ändå kan hända lär begrafwa.&lt;br&gt;<br /> <br /> Ty fast med tålamod wij söka öfwerwinna&lt;br&gt;<br /> Wår ängzlan, som oss will alldeles matta ut,&lt;br&gt;<br /> Så lär dock fattigdom uppå oss giöra slut, &lt;br&gt;<br /> När wij ey en Copeck i tomma pungen finna. &lt;br&gt;<br /> <br /> Så går thet till med oss, då andra i fult löije&lt;br&gt;<br /> I lyckans trägård bland the skiönsta blomster boo, &lt;br&gt;<br /> The räkna sina daar i glädie och i roo, &lt;br&gt;<br /> Och bringa till sin tid i ett fullkomligt nöije. &lt;br&gt;<br /> Hwem kan nu säija hwad som desse haa bedrifwit,&lt;br&gt;<br /> At lyckan hafwer them så mycket gott förlänt? &lt;br&gt;<br /> Hwarmed haa the thet wäl mehr än som wij förtiänt? &lt;br&gt;<br /> Men see, hon oss dock sorg, men them har glädie gifwit; &lt;br&gt;<br /> Wij alla menskior är, på ett sätt hijt till wärden &lt;br&gt;<br /> Af modren födes wij, och wäxa sedan opp; &lt;br&gt;<br /> Wij hafwa alla ju enhanda siäl och kropp,&lt;br&gt;<br /> Som skillias åt, när wij eka wandra sidsta färden, &lt;br&gt;<br /> <br /> Åg döden giör oss lijk, på slutet ändå blifwer&lt;br&gt;<br /> Wår kropp en matkars spijs, härfrån är ingen frj, &lt;br&gt;<br /> Fastän then ena tyckz wäl balsamerad blj, &lt;br&gt;<br /> Då man then andra knapt en fattig kista gifwer. &lt;br&gt;<br /> När wij nu äro så i död och födzell lijke,&lt;br&gt;<br /> Uwij skall man bland oss en så stor åtskillnad see? &lt;br&gt;<br /> Hwij måste några för hwar dörr om födan bee, &lt;br&gt;<br /> Då någre finna sig till många tusend rijke? &lt;br&gt;<br /> Hwarför sku några lust sin hela lifztid spöria,&lt;br&gt;<br /> Och nögde boo uti the stålta huus och slått? &lt;br&gt;<br /> Då andra hafwa knapt en taaklös kåta fått, &lt;br&gt;<br /> Och måste uti them med wåta ögon söria. &lt;br&gt;<br /> Then ena på sin thron thet höga Sceptret förer,&lt;br&gt;<br /> Befaller, gifwer lag åt mycket folck och land; &lt;br&gt;<br /> Then andra är en träl, i boyor och i band &lt;br&gt;<br /> Skåttkiärran af och an med swett och ångest kiörer. &lt;br&gt;<br /> <br /> Ey wore undranswärdt, om the som äro fromma&lt;br&gt;<br /> Af lyckans milda hand så mycket godt skull få, &lt;br&gt;<br /> Och åter öfwer them, som odygdzbahnen gå, &lt;br&gt;<br /> Man plågor hopetals och älend skulle komma. &lt;br&gt;<br /> <br /> Men see, thet nästan går twärtmot; ty then som öfwar &lt;br&gt;<br /> Ett lastfullt wäsend, lust och nöije ymnigt får; &lt;br&gt;<br /> Men then, som föllier städz ett stenigt dygdens spår &lt;br&gt;<br /> Obilligt lyckan med sitt hårda kors bedröfwar. &lt;br&gt;<br /> Ty är ey under at man henne blind beskrifwer,&lt;br&gt;<br /> Hon låter gå på slump, hon seer ey hwad hon giör, &lt;br&gt;<br /> Men med en ojämn hand sitt wijda styrsell för, &lt;br&gt;<br /> Och blindbockztecken med oss arma menskior drifwer; &lt;br&gt;<br /> Hon taar hwem hon först får; hon gifwer sina gåfwor &lt;br&gt;<br /> Uti sin blindhet så snart till en yncklig mees &lt;br&gt;<br /> Som till en ärlig karl; hon giör därmed ey fiäs, &lt;br&gt;<br /> Och acktar ey till hwem hon skiäncker sina håfwor. &lt;br&gt;<br /> <br /> Ty lät oss trösta oss, wij äro nu thesamma&lt;br&gt;<br /> Som hon har råkat på gee krämpor utan tahl, &lt;br&gt;<br /> Hon hafwer träffat oss när hon hafft plågor fahl, &lt;br&gt;<br /> Och welat några hårdt med motgångzpuffer kramma. &lt;br&gt;<br /> Dess hiul går städz omkring, hwem weet then tiden kommer, &lt;br&gt;<br /> At hon will åter lust och nöije dela ut, &lt;br&gt;<br /> Hon tör oss träffa då, wårt älend tör få slut, &lt;br&gt;<br /> För törnen wij kanske få liufwa maijeblommer.&lt;br&gt;<br /> <br /> At önska wore, at thet ey för länge drögde,&lt;br&gt;<br /> At hon oss råkad snart med medgångzroser på &lt;br&gt;<br /> Wij då, Min Palmfelt, lust for wår bedröfwels få, &lt;br&gt;<br /> Och lära lefwa till the sena åhren nögde. &lt;br&gt;<br /> Thet önskar iag, och at wårt fängels må få ända, &lt;br&gt;<br /> At wij wår resa snart till Swerje ställa an, &lt;br&gt;<br /> Där finnes hwad wår qwal och hwad wår ängzlan kan &lt;br&gt;<br /> Uti en nöijsam roo och hiärtans glädie wända. &lt;br&gt;<br /> <br /> Men ach! iag stannar här, ty slijk ihogkomst wäcker &lt;br&gt;<br /> Opp idel sorg hos mig, iag meer ey tala må, &lt;br&gt;<br /> Jag frucktar at wij ey så brått then fagnad få, &lt;br&gt;<br /> Om ey en hielpsam hand oss lyckan skyndsamt räcker.&lt;br&gt;</div>

Jerlerup