Fleninge gästgivaregård - Versionshistorik

Jerlerup den 17 januari 2011 kl. 07.44

2011-01-17T07:44:28Z

Jerlerup den 1 januari 2011 kl. 08.18

2011-01-01T08:18:59Z

Jerlerup den 1 januari 2011 kl. 08.09

2011-01-01T08:09:52Z

Visa ändringar

Jerlerup den 1 januari 2011 kl. 08.07

2011-01-01T08:07:13Z

Jerlerup den 1 januari 2011 kl. 08.05

2011-01-01T08:05:12Z

Jerlerup den 1 januari 2011 kl. 08.04

2011-01-01T08:04:38Z

Visa ändringar

Jerlerup den 31 december 2010 kl. 17.26

2010-12-31T17:26:59Z

Jerlerup den 31 december 2010 kl. 17.25

2010-12-31T17:25:32Z

Jerlerup den 31 december 2010 kl. 17.25

2010-12-31T17:25:15Z

Jerlerup den 31 december 2010 kl. 17.23

2010-12-31T17:23:42Z

@@ Rad 5: / Rad 5: @@
 '''Okänd tidning, okänt år, troligen 30-tal. Ur Ernst Hilmers samling (nr. 1720) Kullabygdens Släktforskarförening'''
-De gamla gästgivaregårdarna hålla på att försvinna. Det skånska landskapet är på väg att mista ännu något av sin karakteristika. De gamla trevliga tavernarna ute på den skånska landsbygden ha en efter en fått skatta åt förgängelsen. Ännu har likväl ej vår praktiska tid helt förmått fullborda verket. I dessa på minnen från svunnen tid rika Irakter av Skåneland påträffar den resande ännu en och annan av dessa värdshusidyller:
+De gamla gästgivaregårdarna hålla på att försvinna. Det skånska landskapet är på väg att mista ännu något av sin karakteristika. De gamla trevliga tavernarna ute på den skånska landsbygden ha en efter en fått skatta åt förgängelsen. Ännu har likväl ej vår praktiska tid helt förmått fullborda verket. I dessa på minnen från svunnen tid rika trakter av Skåneland påträffar den resande ännu en och annan av dessa värdshusidyller:
 Gästgivaregårdar med syrén och hylle, och kägelspel i eftermlddagsfriden, en solig hågkomst även dem förgylle med tack för trevnad av den goda tiden.

@@ Rad 3: / Rad 3: @@
 == Gästgivaregårdarna - en vilostund på Fleninge värdshus ==
-'''Okänd tidning, okänt år, troligen sent 30-tal. Ur Ernst Hilmers samling (nr. 1720) Kullabygdens Släktforskarförening'''
+'''Okänd tidning, okänt år, troligen 30-tal. Ur Ernst Hilmers samling (nr. 1720) Kullabygdens Släktforskarförening'''
 De gamla gästgivaregårdarna hålla på att försvinna. Det skånska landskapet är på väg att mista ännu något av sin karakteristika. De gamla trevliga tavernarna ute på den skånska landsbygden ha en efter en fått skatta åt förgängelsen. Ännu har likväl ej vår praktiska tid helt förmått fullborda verket. I dessa på minnen från svunnen tid rika Irakter av Skåneland påträffar den resande ännu en och annan av dessa värdshusidyller:

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 [[Fil:Brunnby_kyrka001.jpg|thumb|380px|Brunnby kyrka.]]
 == BRUNNBY KLOCKAREGÅRDS HISTORIA ==
@@ Rad 15: / Rad 12: @@
 == CHRISTEN LARSSONS LÄNGA. ==
 Christen Larsson blev klockare i Brunnby någon gång efter år 1684 (Nelaus var det året död) och blev konfirmerad som klockare år 1690. År 1730 berättade man, att Christen varit mycket sjuk, att han nu var gammal och utfattig. Sedan några år tillbaka hade han icke kunnat sköta sin plats tillfredsställande. Både 1722 och 1729 hade prosten vid visitationerna gjort grava anmärkningar mot honom. Vad husen beträffar, sade visitator, att klockaren låtit klockarehemmet så alldeles förfalla. Kyrkoherden Eric Sinius och hela allmogen tillstod, att det var sant, och lovade vilja hjälpa till bygga upp och reparera klockarebolet. Vid den husesyn, som hölls det följande året, kom det fram, huru dåliga som husen i själva verket voro; man utdömde stugan (det viktigaste i boningslängan) och alla uthusen. Det enda som godtogs, var alltså blott boningshusets flyglar, men även de skulle repareras. Man lade också kvarstad på den lilla egendom, som Christen hade. Under de närmaste åren, 1730—1732, torde sockenmännen, enligt sitt löfte, byggt upp det nödvändigaste, t. ex. "stugan", men vi ha inga direkta uppgifter om saken. Christen Larsson dog sannolikt 1732.
@@ Rad 50: / Rad 49: @@
 == KLOCKARESTUGA OCH SOCKENSTUGA VID i700-TALETS BÖRJAN. ==
 I gamla tider fanns det ingen sockenstuga i Brunnby. När man kom för tidigt till gudstjänsten eller prästen kom för sent, och det var dåligt väder och köld, voro sockenmännen glada att kunna få gå in i klockarestugan. Det var ett gammalt bruk, inte bara i Brunn-by, utan i alla socknar.

@@ Rad 4: / Rad 4: @@
 [[Fil:Mandelgren_gossarp.jpg|thumb|380px|Mandelgrens teckning på Gössarpslängan.]]
-== Brunnby klockaregårds historia ==
+== BRUNNBY KLOCKAREGÅRDS HISTORIA ==
 '''Kullabygd 1944'''
@@ Rad 49: / Rad 49: @@
 Vi ha här tre typer innehavare, först klockareprästen med småbondebruket, sedan den förmögne klockaren med lantbruk, som bisyssla, och slutligen kantorn och organisten utan allt lantbruk men med poststation, och var och en av dem har satt sin särskilda prägel på den snart i40-åriga byggnaden, lydande tiden och utvecklingen.
-== KLOCKARESTUGA OCH SOCKENSTUGA VID i7oo-TALETS BÖRJAN. ==
+== KLOCKARESTUGA OCH SOCKENSTUGA VID i700-TALETS BÖRJAN. ==
 I gamla tider fanns det ingen sockenstuga i Brunnby. När man kom för tidigt till gudstjänsten eller prästen kom för sent, och det var dåligt väder och köld, voro sockenmännen glada att kunna få gå in i klockarestugan. Det var ett gammalt bruk, inte bara i Brunn-by, utan i alla socknar.

@@ Rad 15: / Rad 15: @@
 "Gästgivaren tycktes vara välmående och, som Jag tyckte, hushållare. Stugan var allmän för bönder med ett långbord att sitta vid och förtära landets must. Innanför var hans dagliga rum med järnkakelugn, som allmänt brukas på orten. För att kammaren skulle i möjligaste måtto vara fri från os vid torveldning var kakelugnsdörren ute i andra rummet, som var brygghus. Spisen stod strax innanför dörren. I vänstra sidomuren var dörren till kakelugnen i kammaren. På långmuren var bakugnen, som gick ut genom väggen och syntos utanförhuset som en höstack, övertäckt med torv. På högra sidan i spisen var en inmurad panna, som brukades såväl till brygd som bränning Kyliatet, som stod bredvid, hade överst en lilen lämm av järnbleck, så att, då vattnet ville flöda över, rann det ut genom den. Kölnan var på samma sida inne i brygghuset och en liten gång var emellan spisen och kölnan till en lucka på väggen, som gick till gästgivarens svinstia. Golvet var väl stensatt med rännstenar, att hålla rent och sluttade, så vattnet hade fritt utlopp. På andra sidan intill väggen var mäskkar och en dörr ut åt gården. Ovanpå voro mältningslavar eller rum och en lucka på taket, varigenom maltet hissades upp och ned. Utan för brygghusdörren på gården var brunnen med en pump och ifrån pumpen en ränna med två stuprännor, den ena till kylfatet och den andra till karen. Gården var ock stensatt med små kanaler till vattnets avrinnande. Utanför kammarfönstret var en liten täppa med blomster, där en lavendel växte högre än jag någonsin sett."
-Denna skildring för oss tillbaka Ull den "gamla goda tiden" då gästgivare-gårdarna ej voro beroende av någon ransonering, utan man själv tillverkade sina starkvaror i mån av behov. Och i ännu högre grad ha vi, 1924 års barn, anledning alt med både vemod och avund sucka i sagostil: det var en gång — när vi hört följande gästgivaretaxa (från 1755: en måltid, 3 rätter husmanskost med spisöl 12 öre, en kanna destillerat brännvin 2 daler 10 öre, en kanna enkelt dito 1 d:r S 8re, ett glas destinerat 2 öre, en kanna dubbelt öl 8 öre, en kanna enkelt d:o 3 öre, kammare med säng för natten med ljus och eldning 10 öre, d:o utan eldning 4 öre, sadel ocb betsel på mil 1 öre, bondvagn per mil 2 öre.
+Denna skildring för oss tillbaka till den "gamla goda tiden" då gästgivare-gårdarna ej voro beroende av någon ransonering, utan man själv tillverkade sina starkvaror i mån av behov. Och i ännu högre grad ha vi, 1924 års barn, anledning alt med både vemod och avund sucka i sagostil: det var en gång — när vi hört följande gästgivaretaxa (från 1755: en måltid, 3 rätter husmanskost med spisöl 12 öre, en kanna destillerat brännvin 2 daler 10 öre, en kanna enkelt dito 1 d:r S 8re, ett glas destinerat 2 öre, en kanna dubbelt öl 8 öre, en kanna enkelt d:o 3 öre, kammare med säng för natten med ljus och eldning 10 öre, d:o utan eldning 4 öre, sadel ocb betsel på mil 1 öre, bondvagn per mil 2 öre.
 Var finnes nu i Sveriges land ett matställe, där man äter en middag med tre rätter ooh öl för 12 öre, eller ett hotell där rummen med ljus och värme endast kosta 10 öre pr natt? Visserligen har penningvärdet betydligt förändrats sedan dess, men bara böra talas om att man en gång kunnat hyra ett möblerat ram med eldning och belysning för 8 kr. per månad och lika länge dinera för 8:60, sådant ljudef för en nutida ungkarl som "en tjusande idyll ifrån antikens flydda dagar".

@@ Rad 29: / Rad 29: @@
 Ännu finns det gamla engelholmare i livet, som kunna berätta ett och annat om rasterna i Fleninge kyrkoby. Man roade sig kungligt, lyckligt obekymrade om vägens besvärligheter. Och liksom det väl även nu all gammalklokskap och tråkighet till trots händer, att även den fattige vid ett eller annat tillfälle "inköper" en bil för en tur, så begav det sig nog ej sällan på den tiden, att gästgivaregårdens kareter och forvagnar fingo styra ut i natten för att föra de glada gästerna från bunkalagen hem till den väntande Xantippan.
-En av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade på ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom l likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.
+En av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade på ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom i likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.
 Men det var icke blott de mera lång väga farande, som här rastade och blevo förplägade. Här möttes glada byamän från bygden, här klungo hurrarop och gillesvisor, här njöts den källarsvala Dybecksbrygden i harmoni med ostar och rädisor och här diskuterade man gemensamma intressen och för orten viktiga frågor, här slog man råd och bytte rön.

@@ Rad 31: / Rad 31: @@
 En av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade på ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom l likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.
-Men det var icke blott de mera lång väga farande, som här rastade och blevo förplägade. Här möttes glada byamän från bygden, här klungo hurrarop och gillesvisor, här njöts den källarsvala Dybecksbrygden i harmoni med ostar och rädisoroch här diskuterade man gemensamma intressen och för orten viktiga frågor, här slog man råd och bytte rön.
+Men det var icke blott de mera lång väga farande, som här rastade och blevo förplägade. Här möttes glada byamän från bygden, här klungo hurrarop och gillesvisor, här njöts den källarsvala Dybecksbrygden i harmoni med ostar och rädisor och här diskuterade man gemensamma intressen och för orten viktiga frågor, här slog man råd och bytte rön.
 Andra tider, andra seder. Men även om byamännen numera få samlas till sina rådslag i kala kommunalrum, även om motorfordonen rusa de gamla gästgivaregårdarna förbi, så stå de ännu som idylliska viloställen, de som ännu finnas kvar, som minnen av fest och rundlighet från forna tider. Belåtna vittnesbörd, som icke ljuga bestyrka deras lov: de hette duga.

@@ Rad 9: / Rad 9: @@
 Gästgivaregårdar med syrén och hylle, och kägelspel i eftermlddagsfriden, en solig hågkomst även dem förgylle med tack för trevnad av den goda tiden.
-I Fleninge befinner man sig i urgammal bygd. Här har från fordom gått och går än landsvägen mellan Skåne och Halland. en förbindelseled som i flydda tider, när inga andra kommunikationer funnits, var av mycket stor och vidsträckt betydelse. Också hade Fleninges åldriga gästgivargård ett stadgat rykte och torde jämte Margretetorp varit den förnämsta i denna del av Skåne på sin lid. Detta framgår även av att när de årliga anslagen 1669 bestämdes för landskapets gästgivaregårdar, erhöllo de båda i Fleninge och Margretetorp vardera 20 daler, medan det de övriga blott tillerkändes 16 daler ocb gästgivaren i Åsljunga fick åtminstone för den gången, nöja sig med 6 dalar, detta "för den bullrande pigene skull", som det heter 1 beskedet. På Carl XII:s tid hade Skåne 88 gästgivaregårdar och bland dessa berömmes den i Fleninge för nitisk och ordningsfuli skötsel. Nog kunde även här då och då uppstå våldsamma oppträden, i synnerhet, när över hela provinsen för sin råa vildhet beryktade bareebäckarne (underlydande bönder och torpare på godset Barsebäck) i lång karavan färdades upp mot Hallandsåsen på skogshygge eller då Hallandsdrängarna kommo nedraglande i stora skaror på hösten för att söka tröskarbeten bos de skånska bönderna — men för dylikt kunde icke med fog gästgivarenn göras ansvarig, Och så bevarade gästgivaregården i Fleninge sitt goda renommé genom tiderna.
+I Fleninge befinner man sig i urgammal bygd. Här har från fordom gått och går än landsvägen mellan Skåne och Halland. en förbindelseled som i flydda tider, när inga andra kommunikationer funnits, var av mycket stor och vidsträckt betydelse. Också hade Fleninges åldriga gästgivargård ett stadgat rykte och torde jämte Margretetorp varit den förnämsta i denna del av Skåne på sin lid. Detta framgår även av att när de årliga anslagen 1669 bestämdes för landskapets gästgivaregårdar, erhöllo de båda i Fleninge och Margretetorp vardera 20 daler, medan det de övriga blott tillerkändes 16 daler och gästgivaren i Åsljunga fick åtminstone för den gången, nöja sig med 6 dalar, detta "för den bullrande pigene skull", som det heter 1 beskedet. På Carl XII:s tid hade Skåne 88 gästgivaregårdar och bland dessa berömmes den i Fleninge för nitisk och ordningsfuli skötsel. Nog kunde även här då och då uppstå våldsamma oppträden, i synnerhet, när över hela provinsen för sin råa vildhet beryktade bareebäckarne (underlydande bönder och torpare på godset Barsebäck) i lång karavan färdades upp mot Hallandsåsen på skogshygge eller då Hallandsdrängarna kommo nedraglande i stora skaror på hösten för att söka tröskarbeten bos de skånska bönderna — men för dylikt kunde icke med fog gästgivarenn göras ansvarig, Och så bevarade gästgivaregården i Fleninge sitt goda renommé genom tiderna.
 I en reseskildring från 1750-tiden finna vi gästgivaregården beskriven sålunda:
@@ Rad 15: / Rad 15: @@
 "Gästgivaren tycktes vara välmående och, som Jag tyckte, hushållare. Stugan var allmän för bönder med ett långbord att sitta vid och förtära landets must. Innanför var hans dagliga rum med järnkakelugn, som allmänt brukas på orten. För att kammaren skulle i möjligaste måtto vara fri från os vid torveldning var kakelugnsdörren ute i andra rummet, som var brygghus. Spisen stod strax innanför dörren. I vänstra sidomuren var dörren till kakelugnen i kammaren. På långmuren var bakugnen, som gick ut genom väggen och syntos utanförhuset som en höstack, övertäckt med torv. På högra sidan i spisen var en inmurad panna, som brukades såväl till brygd som bränning Kyliatet, som stod bredvid, hade överst en lilen lämm av järnbleck, så att, då vattnet ville flöda över, rann det ut genom den. Kölnan var på samma sida inne i brygghuset och en liten gång var emellan spisen och kölnan till en lucka på väggen, som gick till gästgivarens svinstia. Golvet var väl stensatt med rännstenar, att hålla rent och sluttade, så vattnet hade fritt utlopp. På andra sidan intill väggen var mäskkar och en dörr ut åt gården. Ovanpå voro mältningslavar eller rum och en lucka på taket, varigenom maltet hissades upp och ned. Utan för brygghusdörren på gården var brunnen med en pump och ifrån pumpen en ränna med två stuprännor, den ena till kylfatet och den andra till karen. Gården var ock stensatt med små kanaler till vattnets avrinnande. Utanför kammarfönstret var en liten täppa med blomster, där en lavendel växte högre än jag någonsin sett."
-Denna skildring för oss tillbaka Ull den "gamla goda tiden" då gästgivare-gårdarna ej voro beroende av någon ransonering, utan man själv tillverkade sina starkvaror i mån av behov. Och i ännu högre grad ha vi, 1924 års barn, anledning alt med både vemod och avund sucka i sagostil: det var en gång — när vi hört följande gästgivaretaxa (rån 1755: en måltid, 3 rätter husmanskost med spisöl 12 öre, en kanna destillerat brännvin 2 daler 10 öre, en kanna enkelt dito 1 d:r S 8re, ett glas destinerat 2 öre, en kanna dubbelt öl 8 öre, en kanna enkelt d:o 3 öre, kammare med säng för natten med ljus och eldning 10 öre, d:o utan eldning 4 öre, sadel ocb betsel på mil 1 öre, bondvagn per mil 2 öre.
+Denna skildring för oss tillbaka Ull den "gamla goda tiden" då gästgivare-gårdarna ej voro beroende av någon ransonering, utan man själv tillverkade sina starkvaror i mån av behov. Och i ännu högre grad ha vi, 1924 års barn, anledning alt med både vemod och avund sucka i sagostil: det var en gång — när vi hört följande gästgivaretaxa (från 1755: en måltid, 3 rätter husmanskost med spisöl 12 öre, en kanna destillerat brännvin 2 daler 10 öre, en kanna enkelt dito 1 d:r S 8re, ett glas destinerat 2 öre, en kanna dubbelt öl 8 öre, en kanna enkelt d:o 3 öre, kammare med säng för natten med ljus och eldning 10 öre, d:o utan eldning 4 öre, sadel ocb betsel på mil 1 öre, bondvagn per mil 2 öre.
 Var finnes nu i Sveriges land ett matställe, där man äter en middag med tre rätter ooh öl för 12 öre, eller ett hotell där rummen med ljus och värme endast kosta 10 öre pr natt? Visserligen har penningvärdet betydligt förändrats sedan dess, men bara böra talas om att man en gång kunnat hyra ett möblerat ram med eldning och belysning för 8 kr. per månad och lika länge dinera för 8:60, sådant ljudef för en nutida ungkarl som "en tjusande idyll ifrån antikens flydda dagar".
@@ Rad 27: / Rad 27: @@
 Där det ligger utmed den stora stråkvägen kunna byggnaderna ej undgå att väcka den resandes uppmärksamhet. Sedan bilar och järnväg minskat avstånden, har stället förlorat i betydelse. Men för den generation, som gick i graven utan att ens i livet ha sett ett motordrivet fordon susa fram på våra vägar, var Fleninge gästgivaregård en viktig och obligatorisk anhalt på färden. Förr, när Ängelholms hantverkare allmänt besökte traktens marknader för att avyttra sina alster, var det sålunda ganska vanligt att de på hemvägen togo in på Fleninge gästis, ifall affärsresan burit åt det hållet. Hade då marknaden varit god kunde nog hända ätt man i glädjen häröver etablerade ett sjöslag i gammaldags grundlig stil.
-Ännu finns det gamla engelholmare i livet, som kunna berätta ett och annat om rasterna i Fleninge kyrkoby. Man roade sig kungligt, lyckligt obekymrade om vägens besvärligheter. Och liksom det väl även nu all gammalklokskap och tråkighet till trots händer, att även den fattige vid ett eller annat tillfälle "inköper" en bil för en tur, så begav det sig nog ej sällan på den tiden, att gästgivare-gårdens kareter och forvagnar fingo styra ut i natten för att föra de glada gästerna från kalageh hem till den väntande Xantippan.
+Ännu finns det gamla engelholmare i livet, som kunna berätta ett och annat om rasterna i Fleninge kyrkoby. Man roade sig kungligt, lyckligt obekymrade om vägens besvärligheter. Och liksom det väl även nu all gammalklokskap och tråkighet till trots händer, att även den fattige vid ett eller annat tillfälle "inköper" en bil för en tur, så begav det sig nog ej sällan på den tiden, att gästgivaregårdens kareter och forvagnar fingo styra ut i natten för att föra de glada gästerna från bunkalagen hem till den väntande Xantippan.
-En, av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade på ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom l likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.
+En av våra gamla sagesman berättar en historia från Fleninge, som är betecknande för den tidens "skämtlynne". Några av lergökastans borgare — krukmarake samt en målare, sutto efter väl förrättad kommers i Helsingborg bänkade pä Fleninge gästgivaregård och höllo till godo med vad huset förmådde. Så småningom blev stämningen hög och till sist kunde målaren inte hålla färgen, utan slocknade stilla och sov oskuldens sömn, medan krukmakaränglar höllo vakt. Men dessa måtte inte varit av prima slagets änglar, ty de hittade på ett ganska drastiskt spektakel. De sände nämligen bud till målarens hustru i staden att hon skulle kvickt komma med kista och svepning, för nu hade hennes man i salighet avsomnat från både penslar och färgpytsar. Nå, gumman fick förstås brått att tillskaffa dödfodral. och andra behövliga grejor, men när hon anlände till platsen för att avhämta makens förgängliga kvarlevor, befanns denne visserligen ha somnat i ett saligt tillstånd oeh sov fortforande, men några utsikter att hon skulle bli änka syntes inte vara för handen den gången. Om nu detta grep henne mest är icke gott att veta, nog av, arg blev hon naturligtvis oeh de lustige pottemakarna fingo ordentligt påskrivet. Emellertid skulle hon ju ha hem sitt snarkande överhuvud och så tog hon resolut och vräkte honom l likkistan. Och med det levande liket o spetsen gick så sorgtåget tillbaka till staden.
 Men det var icke blott de mera lång väga farande, som här rastade och blevo förplägade. Här möttes glada byamän från bygden, här klungo hurrarop och gillesvisor, här njöts den källarsvala Dybecksbrygden i harmoni med ostar och rädisoroch här diskuterade man gemensamma intressen och för orten viktiga frågor, här slog man råd och bytte rön.