Visa källa för Vår nya Woijvod...

==[[Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, Georg Henrik von Borneman|Sånger af en svensk fånge i Simbirsk]] utgivna av Martin Weibull 1868==

'''Trolig författare: löjtnant [[Georg Henrik von Borneman]].'''

== 12) Wår nya Woijwod... ==

Wår nya Woijwod till thet Ryska Fruentimmer <br>
Will oss förbiuda at wij intet skola gå; <br>
Men thet lär intet hoos han tiocka hufwud stå: <br>
O ett widlöfftigt, mörckt, och Ryssen likt bekymmer! <br>

Han lär oss litet bry, ty om wij man få brygga, <br>
Wij intet ackta stort dess Ryska Fruenfolck, <br>
Ty wij ey kunna med them tala utan tolck, <br>
Dässutan äro the utaf Naturen stygga. <br>
Jag talar utan sminck; iag skall ey ioford gifwa<br>
Till thet som fuult är, och thet kalla wackert, skiönt; <br>
Min möda skulle mig ey därför blifwa lönt, <br>

Ty will iag biuda till en Rysse Fru beskrifwa. <br>
Jag will thet giöra med the färgor iag lär kunna:<br>
Thess wäxt ey liten är, men lika hög som tiock, <br>
En gurka, pumpa, och en ojämn anckarstock, <br>
Ett styckfaat, oxhöfd, åhm, en heydelberger tunna. <br>
Ett skråbbockz ansickt, stort, widlöfftet, stinnt och puset; <br>
En galer panna, och en tegelfargad hy; <br>
Par hängand kindbeen som the woro utaf bly, <br>
På hwilcka målad står thet gårdagz bränwinsruset. <br>
En näsa framför alt som är af klara koppar,<br>
Ett kruthorn rödt som eld, en tupp från Calecut <br>
Har ey en sådan näbb, där man seer swettas ut <br>
Thet tiocka Kabbacks öhl och heta bränwinsdroppar. <br>
En munn, som intet haar i storlek någon maka,<br>
Hwars färg tyckz willia widt the lilliers öfwergå; <br>
Twå öron, hwilcka på thet lata cretturs brå; <br>
En gål, ofantlig och en flåttig isterhaka. <br>
Dess läppar skyla ey the gåla saffrans tänder,<br>
Dess mörcka ögon ey inn kärlekz tanckar gee; <br>
Dess barm slätt hyflad är; dess hals är flat och bree, <br>
Och klappträn hafwer hon till sina rodarhänder. <br>

I seder är hon ock then stygga kroppen liker,<br>
Hon låter, träldryg är, en bränwinsholck och söhl, <br>
Hon alla dagar sig mäst super full i öhl, <br>
Och så i staden kring till alla krogar fiker. <br>
En magstarck hwitlökz luckt man allestädes känner;<br>
En drucken ragland gång, en hees och skårrand röst, <br>
En schialka wotka till sitt tidzfördrif och tröst, <br>
När hon gulaja kring på alla gator ränner. <br>
Man sällan finner en man lagom stygg kan kalla,<br>
Ty fast Naturen haar en wacker skapnad gedt, <br>
Så har seen femton åhr man sällan någon sedt <br>
Som icke blefwen stygg; ty sminck blir utaf alla <br>
Från första barndom brukt, hon ware skiön ell fuler, <br>
Som giörer hennes hy alt grofwer mer och meer; <br>
Och hielpa muscher ey, fast man bland trettij seer <br>
På een, som skyla sku hwar hon är brun och guler. <br>

Ty stygga framför alt så äro här the gamla;<br>
En gammal kiärng hoos os ibiand är ännu täck, <br>
Men här hon busen är, ett spöke, barnaskräck,<br>
"Widunder, troll som i de möroka bergen ramla. <br>
Komm Calmar Kaijsa hijt, komm Greta Grip, komm andra <br>
Hwars gamla skiönhet sig i åldrens skryncklor bytt, <br>
Som manfolckz kåta brunst i eder ungdom lytt, <br>
Här skall man ey på Er utnötta skiönhet klandra.<br>
I sku bland Ryskor här än wara morgonstiärnor, <br>
I skiönhet och i wett them wida öfwergå; <br>
I kyskhet sku I namn utaf Lucretier få, <br>
Och wara lijka här the tolff åhrs mödoms tärnor. <br>

Men skiönsta Fruenfolck, som uti andra länder<br>
Bepryden edert kiön med skiönhet och med dygd, <br>
Som ähra, wett, förstånd föreenen med en blygd <br>
Och seders tuckt; iag mig med wördnad till Er wänder. <br>
Hälst till mitt Fosterland iag mina sinnen läncker,<br>
Till Er, O liufwa kiön, som landetz prydnad är, <br>
Som genom Edert wett oss manfolck seder lär, <br>
Och i wårt lifztid oss thet eenda nöije skiäncker. <br>

Jag faller Er till foot, om gunstig ursäckt beder, <br>
Om iag förmycket om Ert släckte talat haar; <br>
Jag utur Edert taal the Ryska qwinnor taar,<br>
Och gifwer wördsamt Er all Eder skyldig heder. <br>
Jag weet Er skiönhetz mackt, Er dygd, Ert ädla sinne, <br>
Ert höga wäsend, fritt, och utan något twång, <br>
Er täcka wäxt, Ert skick, Er majestätlig gång <br>
Och flera gåfwor sku gå alldrig ur mitt minne. <br>
Hwart I Er ögons glantz och strålar täckes kasta,<br>
Där föllier Astrildz eld, och liufwa älskogz brann; <br>
Hwar skyndar sig Er band och bojor taga ann, <br>
Med nöije hwar sig will till Eder träldom hasta. <br>
När Venus sielf steg opp ur hafwetz salta wågor<br>
Med all sin glantz, hwaraf sielf Joval blef bestört, <br>
Hon mindre hiärtan till förundran hafwer rört. <br>
Och uti mindre tändt opp starcka älskogz plågor. <br>
Ty Eder skiönhet är beskedlig, sedig, stilla,<br>
Haar något särdels som är liufligt, som är täckt,<br>
Med hwilcket I hoos hwar opp hade älskog wäckt, <br>
Om Eder blygsamhet man wille kiärleek gilla. <br>
Ert wett och Ert förstånd lär manfolck dygd och seder, <br>
I gifwen hiärta inn, opmuntren så wårt mod, <br>
At till få Eder gunst wij wåga lif och blod, <br>
Och at behaga Er stå effter prijs och heder. <br>

Hwad skulle, Skiönsta Kiön, wij utan Eder wara?<br>
Ett wildt och obrukt folck, grymt, utan skick, maneer, <br>
Ey ackta ähra, roos, berömm; förutan Er <br>
Som Lappar fordom dagz i skogar wille fara. <br>
I tagen från oss thet Naturen diärft oss gifwit, <br>
I stifften enighet, opwäcken nöije, roo, <br>
Och giören at i fred wij med hwarandra bod, <br>
Då wij oss utan Er som willdiur sönderrifwit. <br>

O Jordens Änglar! O I skiönsta fruentimmer! <br>
På Er Naturen haar sitt mästartycke tedt, <br>
Med alla gåfwor Er till öfwerflöd försedt, <br>
At taga bort wår sorg, at lindra wårt bekymmer. <br>
När hiärtat sorgze är, I lust och glädie skiäncken,<br>
I wäcken opp en frögd, som ey beskrifwas kan, <br>
Ens ögon muntra blj när man Er skådar an, <br>
Och sinnen fagna sig när wij på Eder täncken. <br>

Men hwart will mig nu hän ett brinnand hiärta drifwa? <br>
Thet är för mig for högt Er rätta loford gee, <br>
Med swaga ögon är thet klara Solen see, <br>
At willia war digt nog om Eder kunna skrifva. <br>
Min nijt går alt för långt och alt för wijda drager<br>
Min wördnad mig, när iag thet mig will understå <br>
Hwarfrån Apollo sielf med blygd sin wäg skull gå: <br>
På swaga axlar iag en Centnärs börda tager. <br>

Jag stannar billigt, ty en häfftig sorg sig finner<br>
Uti mitt hiärta inn, iag kiänner ångest, qwal, <br>
Och tårar rinna ur min ögon utan tahl <br>
När iag Er skiönhet och Er dygd mig har påminner. <br>
Jag säger här, ty iag tror ingen ort kan wara,<br>
Där kiärlek mindre är, en sådan kiärlek som <br>
Utaf Naturen först i wåra hiärtan kom, <br>
Och där sig dygd och tuckt med en reen Älskog para. <br>

O swåra fångskapzband! 0 hårda Rysslandz fangzlan! <br>
O grymma träldoms ook som ingen ända får, <br>
Där man i sorgens sand med trötta fötter går <br>
Och där oss döda will en långsam hiärtans ängzlan! <br>

O aldra skiönsta Kiön, I Sweijes Fruentimmer, <br>
Om Edert hiärta än en gnista godhet bär, <br>
Och någon tancka om Er fångna landzmän är, <br>
Så seer dock gunstigt an wårt älend och bekymmer, <br>
Som daglig dagz taar till ju äldre som wij blifwa;<br>
Ju meer wij täncka på Er skiönhetz öfwerflöd, <br>
Er dygdz fullkomlighet, ju större blir wår nöd,<br>
Och Eder hogkomst will wår sorg man kraffter gifwa. <br>

Ach! at wår Ungdoms wåhr, som är till kiärlek ämbnat. <br>
Så hastigt går sin koos; wij weta litet af, <br>
Förn åldrens kalla höst oss finner i fult traf, <br>
Och haar knapt tanckan hoos oss om wår ungdom lämbnat. <br>
At then som först begynt thet grymma kriget föra<br>
Må aldrig niuta fred, och then som fångar taar, <br>
Och intet släpper bort, at långsamt på dess daar <br>
Må fångskapz hårda band och boijor ända giöra! <br>

At ödet måtte snart wårt Ryska fangels wända<br>
I liufwa kiärlekzband, wår sorg i älskogz nöd, <br>
At wij få älska Er, o skiönste, till wår död <br>
Och lefwa nögde till en gammal ålders ända!!<br>