Visa källa för Rutger von Ascheberg (1621–1693)

Från LuggudeWiki

← Rutger von Ascheberg (1621–1693)

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

---

Du kan se och kopiera denna sidas källtext.

{{person |namn=Rutger von Ascheberg |född=1621-06-02 |födelseort=Berbonen, Kurland, Lettland |död=1693-04-17 |dödsort=Göteborg |far=Vilhelm von Ascheberg |mor=Margareta Von Der Osten |maka=Magdalena Eleonora von Bussech (1632-1690) |gift=1650-11-25 |barn1=Paret fick 25 (!) barn |barn2= |barn3= |maka2= |gift2= |barn2_1= |barn2_2= }} [[Fil:Ascheberg_rutger.jpg|thumb|235px|Rutger von Ascheberg]] '''Rutger von Ascheberg''', Generalguvenör i Skåne, Blekinge, Halland samt Bohuslän 1680-1693. han föddes 2 juni 1621 på godset Berbonen i Kurland, Lettland, död 17 april 1693 i sitt hus vid Stora torget (senare Gustaf Adolfs torg) i Göteborg. Han blev greve 1687. Han var, militär och ämbetsman, och blev överste 1656, generalmajor av kavalleriet 1664, generallöjtnant 1670, friherre 1673, general 1674, fältmarskalklöjtnant 1677, fältmarskalk 1678, generalguvernör över de tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge 1680 samt kungligt råd 1681 och greve 1687. == Biografi == Rutger von Ascheberg var stamfader för de svenska friherrliga och grevliga (nr.23) ätterna von Ascheberg och Kurländska ätten (nr.197) Ascheberg-Söfdeborg. Ätterna utgick på manssidan år 1722 med hans son generallöjtnanten greve Kristian Ludvig von Ascheberg. Föräldrar var, Vilhelm von Ascheberg, herre till Abgullen och Margareta von der Osten. Aschebergs syster var Anna Elisabeth von Ascheberg (1626-1694), gift 1:o med Jöns Bildt (†1647) till Kåröd och 2:o med generalmajoren, friherre Johan Benedikt von Schönleben (1613-1706). Han gifte sig den 25 november 1650 på slottet Gross Bussech i Ober Hessen med Magdalena Eleonora von Bussech (1632-1690). De fick tillsammans 25 (tjugofem) barn! varav nio dog vid födseln och av de återstående 16 är 12 kända. Den fertile Ascheberg överlevde för övrigt de flesta av barnen. Magdalena var dotter till den adliga landtdomaren i Hessen-Darmstadt Johan Filip von Busseck och Klara Sabina von Oynhausen. Ascheberg utmärkte sig under det trettioåriga kriget i slagen vid Nördlingen 1634 och den 12 juli 1644 fick han sin första officersfullmakt, som kornett. I slaget vid Salzungen blev han svårt sårad, men tillfrisknade snabbt och deltog därefter i slaget vid Jankov 1645. Han blev kapten 1645 och ryttmästare redan 1646. Efter krigets slut gick han i tjänst hos greve Fredrik av Hessen-Kassel, men övertalades 1655 genom ett egenhändigt brev från Karl X Gustaf att som överstelöjtnant återgå i tjänst. Under Karl X Gustavs polska och danska krig var han regementschef, och deltog i slaget vid Konitz 1656 och tåget över Stora bält 1658. Efter sina insatser i slaget vid Konitz belönades han av Karl X med kungens egen värja, ett präktigt skärp, en värdefull guldkedja och ett gods i Preussen. Efter Karl X:s död och freden i Roskilde lockades han att stanna i Sverige genom en årlig pension på 500 daler silvermynt samt ett gods med en årlig avkastning på 400 daler silvermynt. Han utnämndes den 31 augusti 1664 till generalmajor, den 10 mars 1670 till generallöjtnant och den 23 september 1674 till general. Innan dess hade han den 18 december 1673 upphöjt i friherrlig stånd med Kastellgården i Bohuslän som friherreskap. Den 10 augusti 1677 utnämndes Ascheberg till fältmarskalklöjtnant och året därpå den 10 november till fältmarskalk över hela den svenska hären. I ett brev till Ascheberg skriver Kung Karl XI år 1680; ..."det lilla, som jag i detta kriget har lärt, har jag Herr Fältmarskalken att tacka för, och så länge jag lefver, skall jag veta erkänna det". Under skånska kriget var han högste befälhavare över de svenska trupperna och deltog i slaget vid Lund 1676 och slaget vid Landskrona 1677. Under åren 1634-1679 deltog von Ascheberg i femton av den svenska härens drabbningar och erövrade nära fyrtio standar och fanor. Aschebergs övertygande militära framgångar fick den annars så sparsmakade Karl XI att efter det Skånska kriget överösa honom med ärebetygelser och viktiga poster. Den 1 maj 1677 utnämndes Ascheberg till guvernör över Bohus län, och den 29 september 1679 blev han guvernör över Göteborg (med svenska Hisingen, Askims, Säfvedals och Vättle härad, liksom öfver Bohuslän, dal, staden Vänersborg och halfva Väne härad). Redan den 13 december 1679 fick Ascheberg generalguvernörs titel, och efter Johan Gyllenstiernas död 10 juni 1680 fick han överta dennes generalguvernement över Skåne, Halland och Blekinge, vilket dock ändrades så att det genom kunglig fullmakt den 4 september 1680 omfattade Skåne, Halland, Göteborg och Bohuslän. Enligt resolution av den 17 januari 1681 blev Malmö hans nya residensstad. Ascheberg blev bland annat en av kungens rådgivare 1681 och erhöll 1687 grevlig värdighet. Kungen, som annars var högst formell i kontakten med sina ämbetsmän, kallade i sin korrespondens med Ascheberg honom för "min trogne lärofader", "min gode, trogne gubbe" och "min gamle läromästare, som jag aldrig kan fulltacka". Ascheberg var även drivande bakom indelningsverket och var en av ämbetsmännen bakom reduktionen, även om han själv ägde många gods. I Bohuslän ägde von Ascheberg ett flertal gårdar, såsom bland andra; Holma, Kastellgården, Stenungsö, Ström och Torreby. Han blev mycket förmögen och var, vid sidan om Margareta Hvitfeldt och Dorothea Bielke, Bohusläns genom tiderna rikaste person. Den tidigare guvernören övergav dock inte sitt "Götheborg" helt. Två år efter flytten till Göteborg 1678, köpte han den 29 juni 1680 det senare benämnda kommendanthuset vid dåvarande hörnet av Stora torget 2/Torggatan, för 6 000 daler silvermynt av "Öfverstinnan Karin Norfelt". Huset stod kvar till 1936. Von Ascheberg avled i sin bostad i Göteborg mellan klockan 7 och 8 på morgonen den 17 april 1693. Redan under sin levnad, den 28 februari 1681, beställde Ascheberg ett storslaget gravkor, vilket uppfördes i Christinae kyrka, Göteborg, och invigdes den 11 december 1682 med fältmarskalken på hedersplats. Efter sin död begravdes han under mycket pampiga ceremonier, den 26 augusti 1694, och kung Karl XI reste från Stockholm för att delta. Begravningskostnaderna lär ha uppgått till 4 200 daler silvermynt, en hög summa på den tiden. == Generalguvenörskapet== Tillsammans med sin närmaste man, Johan Gyllenstierna, drog Karl XI upp riktlinjerna för att försvenska de f.f. danska landskapen. Tanken var bland annat att byta ut alla danska präster svenska, att dra in alla läromedel på danska och ersätta dem med svenska läseböcker och katekeser och biblar och att införa svensk utbildning, rättsskipning och svensk gudstjänstordning. Gyllenstiernas plan var att militarisera Skåne, grunda en örlogsbas i Blekinge och bygga ut fästningen i Landskrona samt uppföra ett krutbruk utanför Kristianstad. Som generalguvernör över de tidigare danska landskapen förde Ascheberg en försvenskningspolitik. Dessutom stöddes Lunds universitet, som legat nere under kriget av Ascheberg genom donation av en del gods. Universitetet bildade även ett centrum för försvenskningsprocessen. Ascheberg tvekade först att ta uppdraget som Populär historis nr. 10 2008 skriver: "En annan sak som oroade den giktbrutne friherren var den hatiska och destruktiva stämning som rådde mellan uppsvenska soldater och skånska bönder i generalguvernementet. Konflikterna kring soldaternas rättigheter och försörjning i de nysvenska provinserna var ett av de verkligt stora hindren mot en lyckosam försvenskning, menade han. Själv stod Rutger von Ascheberg på böndernas sida, och ville, om han skulle ta Gyllen­stiernas plats, föra en annan politik än sin företrädare. Bakgrunden till bråken i Skåne var Karl XI:s rädsla att släppa in lokala ryttare i de skånska kavalleriregementena. Dessa hämtades istället norrifrån och placerades ut i de skånska gårdarna, där de hade rätt till kost och logi. Även lönen fick bönderna stå för, i utbyte mot skattereduktion. Snart kom påbud om att ryttarna skulle ha rätt att överta delar av jordbruket för egen del, och om bonden dog kunde soldaten ibland kapa åt sig hela gården. För böndernas del var detta ett solklart brott mot deras laggrundade besittningsrätt och protesterna blev omfattande. Motsättningarna trissades upp och ryttarna, medvetna om sitt värde, började använda sig av utpressningsmetoder och ibland våld för att driva bort bönderna. Misshandel, mord och våldtäkt förekom, liksom stölder av hästar och kreatur." Med det reformerade indelningsverket infördes systemet med rusthåll och sventjänare, vilket gav rusthållarna en arbetsgivarroll gentemot ryttarna. Han byggde upp indelningsverket i Skåne. Dessutom bemannade han ödegårdarna, sen kriget, med nytt folk som fick besittningsrätt och arvsrätt. Han reformeradse postsystemet och gästgivaregårdarna i Skåne. När det gäller kyrkans försvenskning skriver populär Historia: "Under 1600-talet var kyrkans makt genomgripande i samhället. Därför var det ur försvenskningssynpunkt av yttersta vikt att kyrkolivet i de från Danmark erövrade landskapen på alla nivåer anpassades till svenska förhållanden. Rutger von Ascheberg samverkade här med den nye biskopen i Lunds stift, Canutus Hahn, som med övertalning och löften om representation i riksdagen lyckades få över det danskskånska prästerskapet på rikssvensk sida. De skånska ständerna hade nämligen mist sin representationsplats i riksdagen under skånska kriget. Nya psalmböcker och katekeser trycktes och prästerna tvingades, iklädda nya dräkter, tala svenska i predikstolen. Det var inte alltid så lätt för menigheten att följa med i denna rotvälska. Också en mängd läseböcker på svenska trycktes och skickades ut i församlingarna. Klockarna fick i uppgift att hålla läsemöten med traktens barn efter gudstjänsten, något som till en början inte alls uppskattades av skåningarna. Rutger von Ascheberg såg sig tvingad att införa ett bestraffningssystem, där böter och hot om fängelsestraff till slut fick de motsträviga föräldrarna att sända sina barn till kyrkan. En annan viktig händelse i försvenskningsprocessen var återöppnandet av Lunds universitet, som hade stängts 1675. Såväl kungen som hans generalguvernör och lundabiskopen Hahn ville att skånska ynglingar skulle kunna studera vid ett helsvenskt lärosäte, vilket detta blev. I juni 1682 återinvigdes universitetet, som till en början var både fattigt och präglat av sitt läge i en svårt krigshärjad stad. I historieskrivningen brukar försvenskningen av Skåne beskrivas som förvånansvärt snabb. Om det verkligen var så är svårt att avgöra. Flera faktorer samverkade i så fall: det skånska språket som låg någonstans mitt emellan danska och svenska, skåningarnas identitet som just skåningar snarare än danskar och åtgärden med svenska läseböcker, som starkt bidrog till att svenska blev det naturliga språket för det uppväxande släktet. " ==Källor== WIKIPEDIA 1/3-2011 Populär Historia nr. 10-2008 Svenskt Biografiskt Lexikon 1906 == Fotnoter == <references> <references/> [[Kategori:Personer]] [[Kategori:Personer i XXX]]

Tillbaka till Rutger von Ascheberg (1621–1693).