Visa källa för Så äro redan nu...

==[[Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, Georg Henrik von Borneman|Sånger af en svensk fånge i Simbirsk]] utgivna av Martin Weibull 1868==

'''Trolig författare: löjtnant [[Georg Henrik von Borneman]].'''

== 9) Så äro redan nu... ==

Så äro redan nu förbj tollff månad'r gångne<br>
Och ett åhr har nu till sin ända långsamt nått<br> 
Seen wed Pultawa oss haar så olyckligt gått, <br>
At wij Oss Ryssen måst straxt därpå gifwa fångne. <br>

0 en olycklig dag, som förr ey hafft sin like!<br>
Då Solen för oss opp med olyckzstrimmor geck, <br>
Och då slikt nederlag then Swenska hären feck, <br>
At thet så snart ey lär bli glömt af Swerjes Rike. <br>
Tu har wårt Fädernsland bräckt uti swarta kläder, <br>
I slöijor, boij och floor; Ey något huus där är, <br>
Som icke märcke af tin stora grymhet bär, <br>
Och thet ey kiänna lått titt mörcka olyckzwäder. <br>

Där är en hustru till en tröstlös äncka blefwen,<br>
Som gifft, men utan man måst warit tijo åhr; <br>
Här barnet faderlöst i sorg förbittidt går; <br>
En fästmöö klagar där, at ifrån henne refwen <br>
Dess Fästman tidigt är; här Systren brödren gråter, <br>
En bror den andra där: På alla ställen man <br>
Enhanda klagomål och ett roop höra kan <br>
Samt huur i alla wrår för sorg man ynckligt låter. <br>
Och fast än någon weet sin släckt i lifwet wara, <br>
Så är den fången, och af sådant folck därtill, <br>
Thet intet fångar ur sitt fängels släppa will, <br>
Men plägar med them hårdt uti sitt fångskap fara. <br>

O mehr än usla dag, söm oss så högt bedröfwat!<br>
En bitter malörtsdrick tu har oss smaka gedt; <br>
Titt anlett har tu oss i molnefläckar tedt; <br>
Tin bätska galla wij till öfwerflöd fått pröfwat. <br>
Ty skall tu wara swart uti Allmnackan tecknad,<br>
Man täncka uppå tig med skräck ell' aldrig skall, <br>
Tu ware kort, och tin ihogkomst ware all, <br>
At tu ey mera blir bland andra dagar räcknad. <br>

Wår Kong, hwars make förr i Tapperhet ey warit, <br>
Som ingen like haift i dråpligt hiältemod, <br>
Som härtills lyckan mot sig alltid funnet god, <br>
På denna dag har först dess obestånd förfarit. <br>
Uti ett ögnableck sig såledz lyckan wänder,<br>
Wår Kong wäl alldrig tänckt sig nånsin nödgad see <br>
At för sin Fiend fly, Sin krigzhäär öfwergee, <br>
Och fara skyndsamt bort till Stora Sultans länder.<br>
Ach! at wår Konung så ifrån oss måste resa,<br>
Oss arma lämbna där wed stygga Niepern qwsr, <br>
Thet orsak, at wij oss måst fångne gifwa, war, <br>
Och at wij ledo där en sådan skamm och nesa. <br>
Ty af en grymmer Ulf förskingras, sönderrifwes
Then Fårehiord, som skall förutan heerde gå; <br>
Ett skepp, thet intet har sin Styrman, äfwenså <br>
Af starcka stormen hit och dit på hafwet drifwes. <br>
Hwad under är thet då, at wij ock fingo pröfwa<br>
Thet kroppen hufwudlös ey mera dåger stort, <br>
Och at wij, sitta nu här fångne på then ort, <br>
Där wij kanske lång tid få på förlossning töfwa. <br>

Men ach! wij hafwa ju förtiänt thet med the lede <br>
Och swåre synder wij otaligt haa begått, <br>
Gudz nåde länge nog för oss har öpen stått, <br>
Till thess sig optändt har mot oss dess grymma wrede. <br>
Hwad ondt haa wij ey i the förra åhr bedrifwit, <br>
Då lycka Herren Gud och seger oss förlänt? <br>
Haa wij ock, som sig bordt, derföre honom tiänt? <br>
Ney, oss men honom ey, wij haa berömmet gifwit. <br>
Wår högmod redan war på högsta trappan stegen, <br>
Sin fiend ringa man men sig thess högre höll; <br>
Uppå förmätenhetens säkra sinne föll; <br>
I högfärd och enwett man flitig fans och trägen. <br>
Fördenskull wille Gud oss ögonskenlig wijsa,<br>
At Han then Eenda war som förr oss segren skiänckt, <br>
Men at han oss nu för wår högmod strafia tänckt, <br>
På thet wij lära sku allenast honom prijsa. <br>
Ty geck thet som thet gick; seen Herren taget <br>
hade Sin hand ifrån oss bort, sig bladet wände om, <br>
För forna lycka nu förlust och motgång komm, <br>
För ähra, prijs wij inn blygd, skam och nesa lade. <br>

Wij gingo stålte ut ur Saxens rijka länder,<br>
Med Ryssen få wij snart, wij sade, wunnet speel,<br> 
Men see, wår räkning är oss slagen grufligt feel, <br>
Ty mycket oförtänckt och mot förmodan händer. <br>
Wij kommo i ett land, thet man med fog kan kalla<br>
The Swenskars kyrckiogård, ty där sin ända fådt <br>
Wår häär, på hwilcken förr ey Sax, ey Pållack rådt, <br>
Men måste ynckligt dock uti Ukräne falla. <br>
Ett mehr är fasligt land thet warit för oss Swenske;<br>
Där haa wij fruckten af wår stålta högfärd spordt,<br>
Där haa wij fått wår lön for thet wy förr haa giordt,<br> 
För thet wij annorstädz oss yre wijst och wrenske. <br>

Wij Eld, luft, watten, wind emot oss strida sågo,<br>
Alt tycktes sig foreent haa till wår undergång:; <br>
Snart giorde heta, törst, snart kiöld och hunger twång, <br>
Snart strömmar, ödmarck, skog oss uti wägen lågo. <br>
Af Siukdom mången blef i tysta grafwen sänckter, <br>
En annan åter af en grymmer hunger dog, <br>
Sin ända mången på then stora skogen tog, <br>
Och mången är utaf thet kalla wattnet dränckter. <br>
Huur många måste opp sin anda ynckligt gifwa <br>
Utaf en faslig frost, then i en enda stund <br>
Tog blodet wärman bort, tog andan ifrån mund, <br>
Och giorde kroppen steel och alla lemmar styfwa? <br>

Den detta öfwerwann blef utaf fijnden slagen,<br>
Och så sitt lif som en rätt krigzman ända feck, <br>
Med minsta hopen som war qwar thet såledz geck, <br>
At then blef fången på en dag af Ryssen tagen. <br>
Med fyrtijtusend män, som utur Pålen gingo,<br>
I tijo månars tid thet så widt kommet war, <br>
At utaf them som än wed Niepern woro qwar, <br>
Twåtusepd knapt nog gå med Kungen öfwer fingo.<br>
0en olycklig färd, som då wår krigzhäär giorde!<br>
Thet kiäcka Swea folck, the raska Göthars män, <br>
Som wane warit städz med seger komma gän <br>
Och rof från fijndens land, en widrig lycka sporde. <br>
Wår Tappra Konung Sielf måst också sårad blifwa, <br>
Och träffas utaf ett för oss olyckligt skått, <br>
Ty wij om Kungen frisk, ey höger halfwom gått, <br>
Ey hellre måst oss på god ord till fangne gifwa. <br>

Men så går med oss, när Gud ryggen till oss wänder, <br>
Han wår missgiärning seer nog länge tåligt an, <br>
Men när ey mera han wår ondska lida kan, <br>
Han hoptals plågor oss uti sin wrede sänder. <br>
Han höyer opp then som för werlden synes ringa,<br>
Then swag och macktlös är, han krafft och styrcka geer <br>
Men stålta will han snart till jorden störta neer, <br>
Och the storsinta till sin egen känndom bringa. <br>
Till dårar giör han them som willia wijse wara, <br>
Förlåta sig uppå sielfklokhetz egna råd, <br>
The måste till ett straff för theras öfwerdåd<br>
I liuset willse kring som uti mörckret fara.<br>

Så har Ta, Store Gud, Tin mackt oss låtet kiänna,<br>
Titt grymma wredes rijs wij öfwer oss haa sedt, <br>
Wår dårskap hafwer Tu sitt lopp ohindrat gedt, <br>
Och låtet gallne oss uti fördärfwet ränna. <br>
På sådant sätt har Tu wår högmod welat dämpa, <br>
Oss wijsa at wij ey förutan Tig bestå, <br>
Men at wij nederlag af wåra Fijnder få, <br>
När wij förutan Tig emot them willia kämpa. <br>

Tu har oss gedt uti en sådan fiendz händer,<br>
Som i sin seger stålt, grym och högfärdig är, <br>
Then ingen försyn för ung eller gammal bär, <br>
Men från miskundsamhet sitt stålta hiärta wänder. <br>
Han har oss fördt omkring uti sitt stora rijke,<br>
Till att beskådas, och at lida håhn och spått, <br>
Wij hafwa till triumph igenom Moskou gått <br>
At på mång hundra åhr man intet hördt thess lijke. <br>
The höga portar wij opp uti lufften förde,<br>
Sedt oss till skamm och blygd, samt huur på många sätt <br>
Wårt Läyon stympat wardt, at wåra hiärtan rätt <br>
I lifwet blefwo af ett sådant anbleck rörde. <br>

The fahnor, som wij förr med lust i striden sågo <br>
Sig stålte breda ut, där hade mist sin prackt, <br>
The med Standarer för oss woro till förackt, <br>
Och wåra pukor där på wagnar tyste lågo. <br>
The Stycken, hwilkas knall och dunder förr förskräckte <br>
Och störte fijndens mod, och giorde helt försagd, <br>
Af hwilckas blixt war förr mång ryss i grafwen lagd <br>
Där honom lust, men oss opp sorg och ängzlan wäckte. <br>
Alt sådant måste där the tappre Swenske skåda <br>
Med wåta ögon an; för hwilkas dater städz <br>
Tillförne folck och land och Förstår hafwa rädz, <br>
Och uppå hwilka förr ey någon kunnat råda. <br>

Wij fångne sitta nu kring uti Ryssland strödde,<br>
O himmel! bland hwad folck, och uppå hwad för ort! <br>
Är något ondt som wårt så ymnogt och så stort? <br>
Till hwilka plågor ää wij arme icke födde? <br>

Så war ock fångenskap opp i wårt öde tecknat!<br>
War thet then lön wij för wårt arbet skulle få? <br>
För thet wij träget måst bland många plågor gå, <br>
Och redan tijo åhr i långa kriget räcknat. <br>
Hur många heta daar, huur många kalla nätter, <br>
Haa wij ey uti then förflutne tiden spordt?<br>
Hwad långa wägar har oss icke giöra bordt? <br>
Huur tidt har wattn och bröd oss waret rara rätter <br>
Huur många är ey på sini lemmar krympling blefwen? <br>
Huur mången i sin kropp en stadig Allmnack bär? <br>
Wår hälsa är utaf oräckneligt besvär <br>
Och fasligt arbet bort från oss för tidigt drefwen. <br>

Wij haa wår' bästa åhr måst till i buller bringa. <br>
Förutan nöije, lust, med oroo och förtreet; <br>
Man ännu intet af en önsklig ändring weet <br>
Och huru länge som wår träldom oss skall twinga. <br>
Wår ungdoms blomstrand wåhr med snabba wingar flyger <br>
Förbj i största hast; then haa wij redan mist, <br>
Och utaf liten roo men mycken möda wist, <br>
Nu tröga ålldren inn i förtid hoos oss smyger. <br>
Är ödet at wij sku the åhr wij ännu hafwa,<br>
Häreffter långsamt i wårt fangels nöta bort, <br>
Så wore bättre at wår lifztid wore kort, <br>
Och at man måtte oss snart i Sembiersk begrafwa. <br>

Men hwart will mig nu ett otåligt sinne föra?<br>
Då tålamod mot sorg dock bästa plåstret är; <br>
Then som med willig hals thet swåra oket bär, <br>
Kan af thess hårda tyngd en lätter börda giöra. <br>
Hwad hielper oss om wij i sorgen tröstlöst qwida?<br>
Af thet man jämrar sig man plågan kraffter får, <br>
Men then med tålamod i Korsetz Skola går <br>
Kan wäl tillfredz och nögd en frögdfull ändring bida. <br>
Ty på en heter dag en swaler affton föllier,
Som på dess arbet oss en liuflig lisa geer; <br>
På molnet Solen sig med klarar' strålar teer, <br>
Och lugnet lägger neer thet brusand hafwetz böllier. <br>
Then Gud med plågor tyckz som willia öfverhopa, <br>
Plär han ey låta dock till botten siuncka neer, <br>
Men uti rättan tid han tröst the sina geer, <br>
När the med bättringz liud an om dess bijstånd ropa. <br>

Tu Stora Eenda Gud, som skickar alt och lagar,<br>
Som werldzens styrsell i Tin Allmacktz händer bär, <br>
Tu Nådig, Fromm och God, men ock Rättrådig är, <br>
Tu oss som wij förtiänt uti Tin wrede agar: <br>
Täckz ann thet kors, wij nu här drage, nådigt skåda, <br>
See wårt Älende med miskundsam ögon ann, <br>
Tu Eendast är som oss ur nöden hielpa kann, <br>
Lät ey wår Fiend oss alldeles nedertråda.<br>
Tu har befalt oss Sielf, at när som ångst forhanden, <br>
Wij sku Tig ropa an, Tu oss Tin hielp då till <br>
Af himlens högd och Titt bistånd oss sända will, <br>
Och lossa utaf the för hårdt oss tryckand banden. <br>

Wij därför bedie Tig, O högste Gud oeh Herre!<br>
War nådig, och från oss Titt grymma rys tag bort, <br>
Wårt hårda kors giör lätt, och wårt älende kort, <br>
Och tänck ey på at wij förtiänt haa ännu wärre. <br>
Wij tillstå inför Tig, wij hafwe swåra syndat,<br>
Wij haa förtörnat Tig, Tin wrede rättwis är, <br>
Thet haat rättrådigt, som Tu till oss arma bär, <br>
För thet wij warit så förståckat och förblindat. <br>
Men tänck ock thet därhos, en Fader kan ey wredgas <br>
På barnet ewigt, hälst när thet sig ställer in <br>
Med bättringz röst, och beer, O Abba Fader Min; <br>
Dess faderlag ju då wist till förbarman nödgas. <br>
Wij syndat haa, men see, wi oss nu till Tig wända, <br>
Wij bedie Tig, Förlåt, tillgif wår skuld, <br>
War oss en Fader god, barmhärtig, nådig huld, <br>
Och giör uppå Titt straff en nåd- och önsklig ända. <br>

Besynnerlig, O Gud, wår Konung hafw i tanckar,<br>
War honom till beskydd, ehwarest som han är, <br>
Ifrån alt ondt försåt och arga lister währ, <br>
Och war i denna storm dess styre och dess anckar. <br>
Gijf honom wijshet, krafft sin fiend öfwerwinna,<br>
Som nu högfärdig, stålt, sig i sin seger teer, <br>
Hör honom i dess nöd; När han om hielp Tig beer <br>
Lät honom nåde för Tin helga ögon finna. <br>
Tin Änglars starcka hähr lät när Tin Smorda blifwa, <br>
At taga honom på dess wägar uti ackt, <br>
At uti striden kring om honom hålla wackt, <br>
Och från dess hufwud bort båd swärd och kulor drifwa. <br>

Gif honom lycka snart få långa kriget stilla, <br>
Förläna önsklig fred, at Swerjes rijke må <br>
Sin Konung åter see uti Sin gräntzer få <br>
Som nu en långlig tid i kriget farit illa. <br>
Hielp honom då i roo Sitt rijke så regera,<br>
At dess beröm så högt går uti fred som krig; <br>
Lät honom få utaf hög ålder fägna sig, <br>
At sig dess höga ätt må till wår hugnad mera. <br>

Oss fångne, Gif O Gud, snart fä wår Konung skåda, <br>
At wij uti dess tiänst wårt lif må ända få:<br>
Lät ey wår bästa åhr bort uti fångels gå,<br>
Men lät Tin nåde oss wår ädla frijhet båda. <br>
Giör på wår nöd, wår sorg, wårt ook och träldom ända, <br>
Rif sönder och tag bort wårt hårda fångkapz band, <br>
Hielp oss med glädie få snart see wårt fosterland, <br>
At wåra tårar må sig uti löije wända. <br>
Wij skole lof och prijs därföre glade siunga<br>
Tig Store Gud altid, Tig tacka i all land, <br>
Berömma allestädz Tin starcka Allmacktz hand, <br>
Och lofwa, Herre, Tig med en endräcktig tunga.<br>