Hjälmshults kungsgård

Från LuggudeWiki

Version från den 19 februari 2011 kl. 07.45 av Jerlerup (Diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Allerum 1684.
Väsby 1861.

Innehåll

HJÄLMSHULTS KUNGSGÅRD, del I

En översikt av gårdens historia till 1800-talet, sammanställd av Bror A. Andersson.

Ur KULLABYGD 1977

Det gamla danska länsväsendet var under lång tid uppbyggt och sam­mansatt av en mängd enheter, vilka inbördes företedde påtagliga olikheter, såväl till sitt territoriella omfång som till sin kamerala karaktär. Sålunda existerade vid sidan av de stora slottslänen åtskilliga s. k. smålän, av vilka somliga endast omfattade ett eller ett par kronohemman — en by eller en socken. Länsinnehavaren kunde disponera sitt län på olika villkor, exempel­vis som lönelän, pantlän, s. k. genantlän eller som arrendelän för längre eller kortare tid, och med efter omständigheterna skiftande skyldigheter, befogenheter och friheter. Då dessa smålän efter hand såsom ekonomiskt förlustbringande för kronan indrogs, infogades de vanligtvis i större och stabilare administrations- och förvaltningsområden.

Från 1500-talet känner vi några sådana smålän i Kullabygden. År 1555 namnes sålunda Vesby, Stubberup og Vrams Len samt Fliginge — med sistnämnda namn avses sannolikt Flyinge gods i Torna härad. Den 3 januari 1572 erhöll Bent Vind i Helsingborg Kullegaardens Len i Brunnby socken "mod at holde fyret", han skulle m. a. o. ansvara för funktion och underhåll av den omkring år 1560 inrättade fyranläggningen på Kullaberg. Kulle gaardens Len anslogs den 28 augusti 1577 till Tycho Brahe, som sedan innehade förläningen under några år. Hellikarits leje (Arilds läge) namnes som län och lagt under Helsingborgs län den 29 augusti 1580.

Ett fjärde smålän i Kullabygden var Hielmsholtz Lehn i Allerums socken. Om dess tillkomstår, storlek och karaktär vet vi ingenting med säkerhet. Hypotetiskt kan antagas, att länet ursprungligen torde ha omfattat sådana inrättningar och lägenheter, som i slutet av medeltiden var utmärkande för en komplett huvudgård, även då denna var av oansenlig storlek.

År 1536 namnes Jörgen Jensen (Jenssen) i Helsingborg som innehavare av Hjälmshults län. Den 25 mars 1541 utställdes för honom ett Brev ad gratiam på flera gårdar och lägenheter, belägna i Helsingborg och Allerum: Schodesgaard i Helsingborg med en Gaard i Miolt (Mjöhult), den anden i Desselt (Döshult), den tredje i Neggelaggher (Nellåkra), den fierde i Eröde, den -femte i Kongsholt, den siette Morthenstruppe, den syvende Lugstruppe, den ottende Gyholt.

3 smaa Bol, nemlig det ene, Longholm i Alrom Sogn, det andet Longstroppe, det tredie i forskreffne Helsingborg i brevet förekommande hemmansnamnen Morthenstruppe (Mortenstorp) Lungstruppe och Longholm är vanskliga att med säkerhet identifiera. I somliga jordeböcker redovisas Morthenstrup bland hemmanen i Döshults by, utan att det därför kan styrkas att hemmanet tillhörde denna. En uppgift som påträffats i litteraturen, att gården Gustavslund i Allerum i tidigare kallats Morthenstrup förefaller orimlig — veterligen har aldrig någon gård i Allerum burit namnet Gustavslund.

Jörgen Jensens namn förekommer i några kungliga brev, som tillställes ­danska och skånska länsinnehavare med befallning att deltaga i vissa, officiella uppdrag. Den 14 februari 1555 befalldes sålunda länsinnehavarna att utrusta väragttige Karle för bemanning av örlogsskepp, vilka så snart Väderlek och farvatten därtill blev gynnsamma skulle Iöbe i Söen for at holde Strömmene rene. Männen skulle möta klädda i harnesk, vara beväpnade med värja och försedda med proviant, tillräcklig för 4 månaders bortvaro från hemorten. Bönder och lejesvende godkändes icke för påmönstring. I denna expedition anmodades Jörgen Jensen af Hielmsholt att deltaga med två man, och att i egen person inställa sig som sälva anden. En befallning med ungefär samma innehåll utfärdades den 24 april 1559, och även i denna finnes Jörgen Jensen av Hjälmshult nämnd bland andra länsmän.

Jörgen Jensen återfinnes slutligen bland de länsinnehavare, som den 18 maj 1556 fick befallning att upplägga tillförlitliga jordeböcker över länens inkomstkällor och härligheter — odlade marker, skogar, fiskevatten m. m. Denna jordeboksuppläggning kan betraktas som ett led i den dåvarande danska regeringens ekonomiska politik: man ville skaffa sig en överblick länens verkliga inkomster, och genom sanering av länsväsendet tillföra statskassan en del av desamma. En ny länsförordning utfärdades också i 1557, vars föreskrifter kraftigt begränsade länsherrarnas ekonomiska utbyte och samtidigt beskar deras lokala makt och myndighet. En ny länsreform genomfördes på 1560-talet med ytterligare skärpta krav på länsherrarnas räkenskapsplikt och redovisningsskyldighet.

Den omorganisation och modernisering av förvaltningen, som länsreformerna innebar, betydde emellertid att flertalet smålän indrogs och infogades större län. Kullabygdens smålän lades alla under Helsingborgs län, som in 1400-talet haft högt anseende i Danmark, och tidvis räknats till kungens "fateburslän". Tidpunkten, då Kullabygdens smålän lades under helsingborgs län, synes svår att exakt fixera. Eftersom Jörgen Jensen an­lades att påmönstra konungens skepp år 1559 som innehavare av HjäImshults län, torde detsamma ha ägt bestånd omedelbart efter länsförordningens publicerande år 1557. Det kan antagas, att Hjälmshults län först indragits på 1570-talet i samband med det stora, nordiska sjuårskriget (1563—1570).[1]

I början av 1570-talet namnes att Knud af Hielmsholt på ett förtjänstfullt sätt deltagit i kriget. I ett öppet brev, daterat den 25 juli 1572, lämnade Fredrik II honom frihet att bosätta sig i Malmö, och därstädes åtnjuta skattefrihet så väl som frihet från all annan borgerlig Tynge på grund av att han under den sistförflutna krigstiden trolig har ladet sig bruge i Kon gens Tjencste. Så sent som den 25 maj 1579 efterskänkte Fredrik II denne Knud i Hielmsholt en summa om 10 daler, vilken han blivit skyldig kronan under en vistelse i Falkenberg.

I det förläningsbrev, som den 9 juni 1592 utfärdades för Christopher Valkendorf till Glorup på Helsingborgs Slott och Län, upptogs i speci­fikationen över underhållet till honom själv och personalen på slottet bl. a. Avlen med Affödningen till Slottets Ladegaard og Hielmsholt.

Av Helsingborgs läns jordeböcker framgår, att Hielmshollte goedtzs åtminstone någon tid tillhört ett mindre förvaltningsområde av länet. Under rubriken Rous Lehn och Hilmshollte gods redovisas i 1601—1612 års jordeböcker som underlydande till sistnämnda gods 11 hemman, l kvarn, Hielmsholt mölle, samt ett par mindre åkerstycken. Enligt förteckningen var hemmanen belägna i Mortenstrup, Döshult, Bröda, Gyhult, Ramlösa, Filborna, Lugestrup (?), Kungshult, Duvebolet, Hjortshög och Dompeng. År 1636 lydde under Hjälmshult 19 Heele Gåarder och 11 halfue Gåarder, vilkas brukare stod antecknade som Wgedagsbönder thil Helsingborrigh Slöts och Hielmshollt Ladegaarde.

En mera utförlig förteckning över dessa till Helsingborgs slott och Hielmshults Ladegaard arbetsskyldiga bönder föreligger från år 1639.

Jordeigne Bönder, hela hemman:

Suen Jensen i Alrumb. Bent Andersen i Kongshollt. Peder Andersen i Dössildt. Bent Oelsenn i Sueibeerg.

Jordeigne Bönder, halva hemman:

Peder Mogensen i Alrum. Mogens Pedersen i Alrum.

Festebönder hela hemman: Peder Bentsen i Wester Ramlöse. Nills Rassmussen, ibid. Hanns Rassmussen, ibid. Swen Bentssen, ibid. Niels Rasmussen, Fölborna. Laers Pedersen, ibid. Tröels Nielsen, ibid. Peder Poffuelsen, ibid. Mogens Bendtsen, ibid. Oluf Oelsenn, ibid. Mogens Tuessen, Bröda. Jens Nielsen, Klappe. Rasmus Nielsen, Mosegaard. Peder Nielsen, Myrarp. Mogens Nielsen, Dueboledt. Suend Nielsen, Dampinge (Dompeng). Suend Larsen, Kongsholt. Suend Jensen, Dösholt.

Festebönder, hallve hemman: Peder Jensen, Alrum. Tulle Danielsen, ibid. Gudmund Larsen (Lassen), Tornoldt. Peder Lauersen, Alrum. Börre (Börje) Andersen, ibid. Suend Pedersen, Myrehusidt.

Åtminstone några av dessa hemman hade en gång brukats av självständiga bönder. Men då dessa av åldersskäl eller sjukdom icke längre förmådde att hålla hemmanen vid makt, och ingen inom eller utom släkten anmälde sig som villig att inlösa jord och byggnader, lades hemmanen efter före­gående tingsuppbud under Helsingborgs Slott och Län som kronohemman. Självfallet utökade kronan också sitt innehav av egendomar genom direkta köp av ägaren.[2]

Förutom erläggande av ett årligt landgille var slottsbönderna arbetsskyldiga till Slottet och Ladegaarden — arbetsskyldigheten benämndes vanligt­vis hoveri. Denna skyldighet vilade på hemmanet eller det hus, som den arbetsskyldige innehade, och sålunda icke bundet till någon viss person. Bonden kunde sända vem han ville till arbete på huvudgården i sitt ställe under förutsättning att vederbörande presterade ett anmärkningsfritt arbete. Vid Hjälmshult bestod hoveriskyldigheten långt upp i modern tid, och hade, då den upphörde omkring senaste sekelskifte, bakom sig en mer än 300-årig hävd och tradition. Vi vet inte mycket om de prestationsnormer, som tillämpades vid Hjälmshult i början av 1600-talet. Vid en arrendegård av normal storlek förefaller ett dagsverke och en äcka, d. v. s. transport med vagn efter oxar eller hästar,

i veckan har varit vanligt, men sannolikt varierade dessa prestationer från en tid till en annan. Säkerligen byttes många dagsverken mot äckor vid Hjälmshult — transporten från Ladegaarden till Slottet i Helsingborg av spannmål, kött, viktualier och framför allt ved och virke måste ha varit omfattande och tidsödande.

Åtgången av bränsle, byggnadstimmer och gagnsvirke var enorm under 1500- och 1600-talen, och skogarna utsattes ofta för en hänsynslös uthuggning. Så skedde också med "Hielmshollt Skouff", som tid efter annan omtalas som jorhuggen, d. v. s. i det närmaste skövlad.

Erik Pedersen i Allerum, som en tid under 1570-talet var skovjogde, anmälde vid ett tillfälle Hans Skovgaard, som innehade Helsingborgs län från 1576 till sin död 1580, för att han lodet Hielmsholte Sköve jorhugge. Då sådan avverkning kunde medföra, att Erik Pedersen ställdes till ansvar för tjänsteförsummelse, begärde han ersättning med en summa penningar, som hade bestämts efter 12 Synsmends Vidnesbyrd. I skrivelse till Fredrik II anförde emellertid Hans Skovgaard, att syneförrättningen inte hade varit opartisk och objektiv, och begärde att ny syn skulle företagas med "gode Maend paa Skoven". I kungligt brev av den 17 januari 1578 förordnades också om uppskov med eventuellt åtal "intil Kongen förordner gode Maend til at undersöge, om Synsmaendene have gjort Erik Pedersen Uret eller ej".¨

Att Hjälmshults skogar togs i anspråk av länsmän på Helsingborgs slott även sedan de lämnat länet ifrån sig, hörde kanske till undantagen. Men då Corfitz Tönnessen Viffert, som avträdde länet 1576, klagade över, att han i sitt nya län saknade virke till inredning i ett hus, som han låtit bygga, fick Axel Ugerup — som mottagit Helsingborgs län 1580 — kunglig befallning i brev av den 31 augusti 1582, att ombesörja huggning av det asketimmer, som Viffert behövde, i Hielmsholt Skov eller andre Krönens Skove i Hel­singborg Len.

Vid en syneförrättning på Hjälmshults skog den 22 april 1629 påträffa­des omkring 100 stubbar av såväl gröne som forne Eekar jämte stubbar av andra trädslag, vilka vittnade om olovlig avverkning. Dåvarande skogsfog­den, Mogens Torkildssen i Duvebolet, berättade då, att stubbarna stod kvar efter trädfällning, som skett dels i Eske Billes, dels i Anders Billes tid, då de som länsherrar innehade Helsingborgs Slott och Län. Virket hade be­gagnats, dels till slottets underhåll, dels till Hans Maj:ts bönder Gaardis forbedring.

Eske Bille innehade Helsingborgs län mellan 1602 och 1610, då länet övertogs av Anders Bille, som förvaltade detsamma till 1629.

Helsingborgs länsräkenskaper redovisa tämligen regelbundet inkomster från virkesförsäljningen i Hielmshollt Skouff. Under räkenskapsåret 1627— 1628 redovisade dåvarande skogsfogden Rasmus Terkildsen i Duvebolet "12 slette daler för Roedhuggen skoujj och fellen, Solldt och affhendt epter Wurdermgh udaff hielmshollte skoujj".

Bland virkes- och timmerköpare år 1575 namnes bl. a. "Her Albrett ij Alrom" — förmodligen kyrkoherden i församlingen, Albrekt Hansen. Vidare finns antecknade som virkesköpare bönder boende i Pålstorp, Välluf, Görarp, Bårslöv, Filborna, Raus m. fl. socknar och byar. Sannolikt hade bönderna under Helsingborgs Slott en viss förtursrätt vid upphandling av timmer och virke. Krigstiderna på 1640-talet medförde enorma påfrestningar för allmogen som bodde i närheten av Öresund, och Hjälmshults bönder fick bära sin andel av de tunga bördorna. År 1645 förmådde många av dem inte att betala mer än hälften av det årliga, landgillet — somliga inte mer än tredje­delen. Om Börje Andersen i Allerums kyrkby förmäler en taxeringslängd, att han var "Slett forarmit", och för 2 gårdar i Laröd som ödelagts av bränder, avskrevs landgillet i sin helhet.

Hjälmshult som svensk kronoegendom

Sedan Hielmsholt Ladegaard vid freden i Roskilde 1658 kommit i svens­ka kronans ägo utarrenderades egendomen av dess nye innehavare. I Luggu-de härads jordebok 1658—1659 lämnas uppgift om arrendet i anteckningen: Forpachtning af Hielmshult Ladegaards aujjltng er 160 Rar — er 240 Daler Smt. Arrendet uppbars emellertid endast några få år. Under kriget hade många officerare bistått kronan med lån och försträckningar, och bevakade efter fredsslutet sina oinlösta kapital- och räntefordringar. Bristen på likvida medel ställde förmyndareregeringen inför flera komplicerade och svårlösta problem då det gällde att tillgodose fordringsägarnas rätt och krav. I vissa fall uppnåddes en lösning på så sätt, att fordringsägarna som säkerhet för sina innestående fordringar erhöll sådana danska krono­gods, som tillfallit kronan vid Roskildefreden. Hjälmshult var ett av de gods som togs i anspråk för detta ändamål, och donerades 1661 till överste Johan Benedikt Schönleben som pant för ett åt kronan lämnat lån, vilket årligen skulle förräntas med omkring 400 daler smt.

Johan Benedikt Schönleben tillhörde en gammal ungersk släkt, som i början av 1600-talet var skingrad på olika håll i Europa. En gren av släkten var bosatt i staden Bautzen i Sachsen, där Johan Benedicht Schönleben föd­des den 30 oktober 1613. Hans fader var yrkesmilitär, och Johan Benedikt följde i hans spår. Efter slaget vid Breitenfeld 1631 trädde han i svensk tjänst som ryttare, avancerade vid olika regementen och deltog i 30-åriga kriget till dess slut. I polska kriget blev han Karl X Gustavs generaladjutant och fick överstes titel, och under danska kriget fick han befäl över ett svenskt kavalleriregemente.

Schönleben deltog aktivt i striderna på Fyn, vid angreppet på Langeland och belägringen av Ärö år 1659. Men vid den villkorslösa kapitulation, som svenskarna underkastade sig vid Nyborg i november s. å., där danskarna och deras förbundna Nederländerna förenat sig i ett angrepp, togs Schön­leben till fånga. Vid fördelningen av fångarna tillföll Schönleben Nederländerna, från vilka han lyckades köpa sig fri. Kort efter frigivningen anförde han ett nytt svenskt regemente på Själland, och enligt källmaterialet visade Fredrik V ingen större förtjusning vid underrättelsen härom.

Medan Schönleben innehade Hjälmshult utbröt det skånska kriget, och han drog på nytt i fält. I slaget vid Landskrona blev han svårt sårad, till­fångatogs för andra gången och fördes till Köpenhamn, där han fick stanna kvar till krigets slut. Återkommen till Sverige kröntes hans bana med höga militära befattningar, civila ämbeten och adelsskap. År 1682 ut­nämndes han till landshövding i Göteborgs och Bohuslän, von Schönleben dog i Göteborg och blev där begraven den 28 januari 1706.

Schönleben erhöll Hielmshult Ladegaard med dess fjorton underlydande hemman enligt Kungligt brev av den 18 december 1661. Det visade sig emellertid, att avkastningen av donationen var otillräcklig för förräntningen av Schönlebens kapital, varför han begärde förstärkning av densamma. Af Gunst och Nådhe, iambwebll för bemälte hans godhe och berömmelige wehlförhollande skuldh, Wthj wahr och Rijkens tienst erhöll Schönleben genom Kungligt brev av den 26 augusti ytterligare hemman i Allerums socken. Schönlebens hemmansinnehav framgår av nedanstående uppställning:

Johan Benedicht von Schönleben anslagne hemman i Allerum enligt Kungliga breven av den 19 december 1661

Hela hemman: "Måns i Duebolet" , Nils Person i Myrarp, Bengt Mattsson i Bröda, Lars Nilsson i Kungshult, Jöns Nilsson i Västra Klappe, Helge Larsson i Döshult, Sven Nilsson i Dompeng, Hans Helgesson och Nils Persson, Allerum, Peder Perhsson i Kyrkbyn, Per Helgesson i Laröd. Halva hemman: Pål Jönsson i Nygård, Gudmund Larsson i Tornhult, Börje Andersson i Kyrkbyn, Gudmund Nilsson i Döshult, Måns Eskilsson i Kungshult, Per Larsson i Kyrkbyn, Jöns Persson i Kyrkbyn.

16 augusti 1663. Hela krono hemman: Måns Nilsson Duvebolet, Nils Persson Myrarp Bengt Mattsson Bröda, Lars Nilsson Kungshult, Jöns Nilsson Östra Klappe, Helge Larsson Döshult, Nils Svensson Dompeng, Rasmus Nilsson Döshult, Per Turesson Skoghuset, Gudmund Larsson Tornhult. Halva krono: Anders Tullesson Allerum, Jöns Persson Kyrkbyn, Måns Persson Kyrkbyn. Hela Skatte: Nils Persson Allerum, Per Pålsson Kungshult, Nils Gunnarsson Laröd, Per Månsson Allerum, Måns Persson Döshult, Måns Persson Allerum, Nils Andersson Nygård, Jöns Bengtsson och Per Inversson och Håkan i kyrkbyn. 5 gatehus; Allerum; Döshult och Horsahagen. 6 fiskarhur

Anmärkas bör, att hemmantalen — som här återgives efter donations­breven — i vissa fall icke helt överensstämmer med jordeboksuppgifterna, men i detta sammanhang synes ingen anledning föreligga till att närmare beröra eller förklara orsaken till dessa skiljaktigheter.

Den 7 april 1671 erhöll Schönleben som s. k. pensionshemman dessutom 3 stycken skattegårdar i Allerums socken, dels i Laröd, dels i Kungshult. Samtidigt tillerkändes han även den "uthi Allerum Sochn belägne Cronones uthlord benembd Horsehagen, som till Borgmesteren uthi Helsingborg emot Een Wiss afgift förstädt är". Schönleben skulle dock ersätta borgmästa­ren, som inte gärna kan ha varit någon annan än den mäktige Bendt Pihl i Helsingborg, vissa av denne företagna utlägg, och årligen betala den skatt till kronan, som vilade på Horsahagen. Horsahagen var f. ö. som utgjord eller äng betraktad tämligen ansenlig: den omfattade i stort sett samtliga ägor och vångar som i dag bildar Mariedals gård.

"Horsehagen i Schone och Allrum Sochn" belastades med en årlig ränta av 40 daler smt. År 1671 hade Schönleben drygt 190 daler smt att fordra av kronan för innestående lön, varför han begärde få behålla nämnda års ränta som avbetalning på sin lönefordran. Kammarkollegiet ansåg, att då "pratentionen icke är stoor, och bemälte ränta eij heller någon synnerligh aff saknadh kan förorsaka", kunde hans begäran beviljas — en procent av beloppet skulle emellertid innehållas.

Schönleben kom under sin tid på Hjälmshult att vid olika tillfällen åt­njuta speciella favörer och förmåner, vilket vittnar om att han i hög grad ägde regeringens och Karl XI :s förtroende, "gunst och Nadh".

Detta hindrade emellertid inte, att Hjälmshults Kungsgård enligt beslut av den l december 1679 indrogs till kronan för att upplåtas som löneboställe till majoren vid Norra Skånska Kavalleriregementet. Panteskillingen, som Schönleben hade att fordra, beräknades då till 20.000 daler smt, och skulle till honom betalas med på annat håll till kronan indragna medel. Då dessa inte omedelbart var disponibla, accepterade Schönleben ett erbjudande, att beloppet skulle successivt betalas under en 3-årsperiod. Den första avbetal­ningen skulle erläggas den l september 1680 med 7.000 daler smt. Men ännu i december s. å. hade Schönleben icke mottagit denna överenskomna summa, trots att han omkring ett år tidigare hade flyttat bort från Hjälms­hult.

Som så många andra i landet drabbades Schönleben hårt av reduktionen. Hans ekonomiska mellanhavande med kronan blev aldrig reglerat — hela hans icke obetydliga fordran lämnades utan avseende utan att han erhöll någon som helst kompensation eller vederlag för densamma.

Om Schönlebens personliga förhållanden under Hjälmshults-tiden är föga känt. Något ståndsmässigt umgänge kunde han väl knappast finna i den tidens Allerum, men det behöver inte innebära, att han levde alldeles iso­lerad. Traditionsmaterialet omtalar, att förbindelsen mellan honom och kyrkoherde Niels Jensen Tulin präglades av ömsesidig sympati och respekt. Under långa perioder torde Schönleben också ha uppehållit sig på olika platser i landet.

Vår bild och föreställning om böndernas yttre förhållanden vid Hjälmshult under Schönlebens tid kan i någon mån förtydligas av de knapphändiga notiser om deras villkor, skyldigheter, umgängesvanor, etc. som lämnas i domböcker och annat källmaterial. Tydligt är, att relationerna mellan Schön­leben och hans underlydande bönder och torpare har varit relativt störningsfria. Schönleben var emellertid en främmande och sträng husbonde, som kanske inte alltid förstod det skånska kynnet eller tog hänsyn till bön­dernas åsikter och synpunkter, varför det naturligt nog inte alldeles kunde undvikas, att dem emellan uppstod irritationer och missförstånd, som ledde till rättsliga tvister och avgöranden.

Motsättningarna mellan översten på Hjälmshult och bönderna i Laröd var tidvis tydliga och tillspetsade. Detta kan i någon mån förklaras därav, att Laröd-bönderna sedan gammalt var självständiga och självsäkra, emedan de skapat sig ett ekonomiskt oberoende genom tillvaratagande av de förutsättningar som fanns i deras by för ett mera differentierat näringsliv än i andra delar av socknen. Larödsböndernas utkomstmöjligheter var för sin tid nästan obegränsade, och ter sig som ett nät av yrken och sysselsättningar, där den ena verksamheten stödde den andra. Förutom jordbruk ägnade de sig åt fiske, fraktfart över Öresund, stenkols- och sandstensbrytning, och när tillfälle därtill gavs, handel och varubyte.

Sandstensbrytningen spelade en framskjuten roll redan i det medeltida Laröd, och hade en högkonjunktur på Fredrik II :s tid med dess omfattande och påkostade slottsbyggen. Att Larödsborna tillvaratog sina egna intressen i hanteringen kan man taga för givet. Fredrik II var inte okunnig om deras egenmäktiga förehavande, och tillställde dem i maj år 1575 en allvarlig uppmaning att upphöra med förekommande missbruk av kronans egendom:

"Wij Fredrich hiilsse eher alle wore och kronans bönder och thiennere wdj Laueröd, Sinnderligen med gud oc wor Naade, Widder at wij behöjjuer nogen huggen steen till huesbögning wij hajjue ladet forethage, weed wor slott krogen (Kronborg), Och kome udj forjaring at j skulle Borre oc Bryde Steen ther udj Steengrajjuerne, huilcken selge och affhende Eller lade hugge udi huettestene.

The effter wij er offuerbördige att giffue efher ehre fore hues billige oc ret er. Och som en anden wille giffue, will wij ether alle oc huer serdeles strengeligen förbinda haffue nogen steen at selge eller affhende eller att hugge huettestne, Men wij thermed williande wor leensmand paa wore slot helsingborg, hand schall ether paa wore wegner betale Effter som billigt oc ret er, findes nogen ther emod att giöre, The schulle the therfore stande til rette och straffis som wedbor huar effter j Eder kunde hajjue att rette."

Det är därför förståeligt om Laröd-bönderna kom att betrakta den dem ålagda arbetsskyldigheten till Hjälmshult som ett allvarligt ingrepp i deras självständighet. Med den struktur som de gamla byalagen hade kom också den på vissa hemman vilande arbetsskyldigheten att medföra besvärande konsekvenser för hela Laröds by, särskilt vad underhåll av gärdesgårdar och hägnader beträffar.

År 1665 lät Schönleben kalla sina bönder i Laröd till Hjälmshult för att överlägga och överenskomma om deras skyldigheter till gården. Därvid uppnåddes enighet så till vida, att "dj laueröd mend skulle underhålla de hägnader dj tilforn hafft haffe at holde ved lige til Hielmshilte gaard, saa skulle dj werre fri for alt Andet Arbeide, men Mörerups gierder, som war Nylig lagt tilHhielmshult, derudj Wilde dj icke haffue med ät bestille, hwilcket dj alle sambtöchte, och der paa tog Herr öffuersten i haand."

Men tydligen träffades nya överenskommelser och förlikningar mellan Schönleben och Laröd-bönderna under senare hälften av 1660-talet. År 1669 uppgav en man, att hans fader på sina egne och efterkommandes vägnar "til Verdtsens Ende slutit den Contragt, at ded skulle Verre en paalagdt skatt paa Laurödgaarden til Euinderlighet, joruden alle hans Udlagor."

Någon direkt undfallenhet eller rädsla för Schönleben förefaller Larödbönderna inte ha visat vid sammanträffandena med honom. Vid ett tillfälle frågade han dem, om "de Kiende hand for derris hossbonde". Bonden Laurits Svensson svarade honom då tämligen respektlöst:

— Jag kan troe I er min husbonde, mens I tager min skatt.

Schönleben uttryckte då sin förundran över att de icke, då de medgav att han var deras rätte husbonde, betalade den skatt som tillkom honom. I sitt svar antydde bönderna, att de hade lagat åtskilligt flera hägnader än dem rätteligen tillkom efter överenskommelser och förbindelser, och bad därför om befrielse från ytterligare skatt och kontribution. Schönleben förefaller ha blivit irriterad, och svarade, att "han wille Inted gijjwa dem derförre, och sammankomsten tycks ha upplösts i förvirring och oreda: bönderna weste Icke huad dj skulle giöre, och öffuersten tålde mange tydske ord", som i varje fall några av de närvarande icke förstod.

Frågan om Laröd-böndernas hägnadsskyldighet behandlades på flera ting, utan att någon slutgiltig uppgörelse kan bevisas ha kommit till stånd. Sanno­likt kompromissade sig parterna fram till temporära lösningar med eftergifter och medgivande å ömse sidor. Det är emellertid ostridigt, att Laröd-bönderna liksom Schönlebens övriga underlydande har haft friheter, som andra Allerumsbönder icke kom i åtnjutande av. Detta framgår bl. a. av ett brev, som bönderna Christofer i gummarp, Bendt i Rye, Suend Ollsen i gummarp och Jens Larssen i Nelagra — samtliga under Kulla Gunnarstorp — tillställde "sin Höijärede, fromme Hossbonde, Jomfru Margrete Rosenkrandz, daterat Alrumb sogen anden dagh paske Anno 1676."

Bönderna klagar över den kostnad och det besvär som de förorsakades av den militära inkvarteringen. Inte nog med att de fått underhålla en kapten med 100 gemene man — de hade också utan order och anvisning tvingats förse ett annat kompani med förnödenheter, logi, hästar, proviant m. m. I allt hade de utspisat ungefär 200 man dagligen, tillika med över- och underofficerare, och en sådan tung börda var svår att i längden uthärda för godsets 28 Wgedagsbönders gärder, De begärde därför "for gueds skylldh om hjälp och befrielse från denna belastning, så att de icke nödsakades att offergiffua boligerne öde. De ansåg sin begäran berättigad all den stund en del aff wore Naboer i sognet hoss oss ehre jorskonte, vilket påstående de närmare förtydligade: Herr Ouerste skönlebens bynder som boer i sognet, och Aeor Wedh 20 byndergarder, som Intedh paleges aff Nogen disse Ind-quarteringer."

Vid Luggude häradsting den 20 juli 1681 behandlades en tvist mellan ett par bönder i Laröd och Bröda angående betalning av kontributionspengar. Under rättegången framhölls, att generalmajorens bönder i "Alrom Sochn schall haffue Werit frij for en deel Contribution i Krigens tijd til Helsingborig", och med flera, i rätten företedda skrivelser bekräftades, att Hielmshults gärd och dess bönder för Contributionen "befrijade äro".

Den vardagliga och rutinmässiga kommunikationen mellan Hjälmshults underlydande och Schönleben ombesörjdes av ridfogden Anders Hising. Hans uppgifter och uppdrag var många och skiftande. Förutom tillsyn över huvudgården och dagsverkshemmanen skulle han bevaka sin husbondes intressen i alla offentliga sammanhang. Detta innebar bl. a., att han skulle föranstalta om åtal på dem, som på Hjälmshults gård, hemman och ägor förföll till någon lagöverträdelse, och bevaka indrivningen av eventuellt ut­dömda böter. Han skulle också tillvarataga de underlydandes rätt gentemot utomstående, och bistå dem i den händelse de utsattes för oförrätter, vålds­dåd etc.

Några grövre förseelser tycks emellertid inte Anders Hising ha haft att förelägga Luggude häradsrätt. Några exempel kan anföras emedan de ganska tydligt belyser vissa sidor av samhällslivet i Allerum under det oroliga 1670-talet.

År 1668 instämdes Peder Skräddare i Allerum som emot Schönlebens uttryckliga förbud och uden hans ]a och gode minde hade grävt upp och berett ett litet jordstycke på Hjälmshults fälad för linodling. Anders Hising betonade, att förbud hade vid olika tillfällen utfärdats mot upp­odling på fäladen utan herrskapets medgivande — anledningen till sådana förbehåll var väl närmast den, att man befarade en minskning av den all­männa betesmarken om den blev föremål för en mera omfattande kultivering.

Peder Skräddare anförde till sitt försvar, att det hade alltid varit tillåtet för bönderna att anlägga sådana små odlingslyckor, och att han var helt okunnig om de förbud, som Anders Hising åberopade. Luggude härads­rätt resolverade, att Peder Skräddare inom 15 dagar skulle söka Schönlebens tillstånd att få behålla och nyttja jordstycket — förvägrades honom detta, skulle han bota enligt lag och recess.

År 1671 åtalades Sven Jensen i Klappe for Modwilligheed och W-hör, dvs. olydnad — sannolikt föranleddes åtalet av skilda uppfattningar om arbetsskyldigheten. Samma år instämdes bönderna Lauritz Pedersen i Kungshult och Helge Nielsen i Laröd för slagsmål under ett besök hos en granne. En vinterkväll hade de besökt Lauritz Svensson, och medan de hos honom "drucko en kande öll, tilböd Helge Nilsen at wille drage krog Med Lauridz Pedersen i Kongsholt." Denne var emellertid inte intresserad av dylika styrkeprov, utan avvisade inviten något bryskt genom att "slå Hellie et slag paa Munden." Helge hade ingen chans till att försvara sig, "och den gaffell och Kniff skede" han hade i sin hand togs ifrån honom, för att han icke skulle tillfoga sig själv eller andra någon skada.

Ett par år senare, 1673, blev länsmannen Jens Poulsen i Nygård åtalad av Anders Hising emedan han råkat avlossa ett skott, vilket sårade en dräng så illa, att läkare i Helsingborg måste anlitas. Det inträffade bedömdes som en ren olyckshändelse, men Jens Poulsen dömdes till plikt "för denne groffue Sag, som letlig kunde haffue blejwet til et drab dend Gud ded Icke hafde afwist," och tillsades av rätten att tolle sig inunder korsitt.

Jens Poulsen instämdes emellertid av Anders Hising ännu en gång för vårdslöshet med skjutvapen. Vid tinget den 19 november 1676 berättade Gudmund Larsen i Tornhult att han "Wid bartholomeijtiden war agendis til Stranden och då sett en hob fiskere Samblet med Rasmus paa Dombsten. En dräng, Sven Christoffersen, som tjänte hos Bendt i Rye — som f. ö. var hans morfar — skickades av sällskapet att hämta öl, men blev, då han var på väg ut ur stugan skjuten aff Jens Pouelsen i Nygaard, som han sagde naar hand Indkom i Stuffuen till oss och sagde til Jens Poulsen: — du skulle inted skött paa mig, men holt bossen hen ad mareken eller i Weijret, Jeg haer Inted ondt giort dig. Saa gick drengen ud i forstuffuen och kiende i lommen, fandt hand de Werre fuld af blod, falat saa omkuld och daened (svimmade). Sae tog Selskabet öp (honom) och lade honom ind i stuffuen, da sagde Jens Pouelsen: — der som du dö er, saa wil jeg lade mit lif igien.

Gunnar Larsen hade därefter skjutsat drängen hem till Ry, och under färden dit "klaged hand sig llde och hordelig ät Jens Pouelsen Uden skyld och bröde sköd."

I trakter med stora ek- och bokskogar var det vanligt att bönderna släppte sina svin på ollonbete när den årstiden var inne. Så skedde också sedan gammalt i Allerum, men sedan socknens skogar genom uthuggning tunnats ut, blev ollontillgången ringare och otillräcklig. En del bönder lät då med stort besvär och mycken tidsspillan driva sina svin på ollonbete i skogar, som låg långt borta från socknen. Bönderna i Laröd, Tinkarp, Myrarp, Skoghus och Horsahus drev sålunda sina göd- och slaktsvin så långt som till Vrams Gunnarstorps skogar, där svinen mot överenskommen ollongield lämnades några veckor.

År 1670 hade nyssnämnda bönder träffat avtal med ridfogden på Vrams Gunnarstorp om ollonbete för sina svin. Men detta år tycks ollonhösten ha varit dålig, ty då bönderna kom för att hämta sina svin tre veckor efter det de blivit släppta på skogen "saa d] meget dolliere och magrere ud end den Tid de dreff opa skogs. Hemdrivningen blev en ynklig historia. En del av svinen var så svaga, att de måste lämnas kvar hos en bonde i Fleninge, och Alle i Horsahuset förde hem ett av sina svin på hästryggen, då det "war sa dollit at ded Kunde Inted gaae".

Vid tinget den 24 maj 1671 framträdde Anders Hising som ombud för de missbelåtna och förlustdrabbade Hjälmshultsbönderna, och krävde att ridfogden på Vrams Gunnarstorp skulle förklaras skyldig till att lämna dem en rimlig ersättning. Denne tillbakavisade anspråken, och påstod, att bönderna själva måste ansvara för åtskilliga grova och lättsinniga försum­melser i samband med svinens lösgående i skogen. Bönderna hade exempel­vis icke anställt någon person, som vaktade eller såg till svinen, och de hade ej heller till honom eller någon annan befattningshavare på godset anmält svinen för besiktning innan de drevs tillbaka till Allerum. Han anmärkte något ironiskt, att svinen fått gå på skogen en så kort tid, att det egentligen kunde liknas vid en udflugt, som inte var allvarligt menad. Bönderna lät Anders Hising andraga, att svinens svaga och kraftlösa tillstånd inte tillät dem taga någon längre omväg fram till Vrams Gunnarstorp för kontroll — i första hand hade det varit fråga om att få svinen levande hem så snabbt som möjligt. Utgången av målet förefaller oviss, men Anders Hising tycks ha uträttat vad på honom ankom för att skaffa bönderna ett så anständigt skadestånd som möjligt.

"Premier Majors Bostället och Kongsgarden Hjelmshult" Med Hjälmshults nya karaktär av militärt löneboställe försvann också dess gamla danska namn ur längder och jordeböcker, och egendomen fick i slutet av 1680-talet den ur social synpunkt kanske mera lämpliga benäm­ningen Hjälmshults Kungsgård.

En lång kedja av indelningshavare har sedan den tiden styrt och ställt på bostället — somliga under en längre tid, andra i kortare perioder, medan några aldrig tog det i besittning för eget bruk, utan lämnade det bort på arrende. Såväl bland indelningshavarna som arrendatorerna återfinnes många framstående, företagsamma och betydande personer, men det säger sig själv, att boställets status har växlat från en tid till en annan och svängt mellan deprimerande förfall och en vida uppmärksammad och högst före­dömlig odling och kultur.

Indelningshavare av Majorsbostället Hjälmshult

(efter Husesynsinstrumenten)

Fälttjänst, befordran etc. kan ha förorsakat, att några av indelnings­havarna icke varit bosatta på bostället.

Tillträdde

1692 - 1/5 1702 - Per Olof Gisler.

1/5 1702 - 4/5 1707 - Gustaf Hindrich Borneman.

4/5 1707 - 1/5 1709 - Gustaf Hindrich Borneman.

1/5 1709 - 1710 - Isaac von Linde.

1710 - 1/5 1720 - Diedrich Georg Hasenkampff (arrendatorer Ellers och Malmström). År 1711 manlöst.

1/5 1720 - 1/5 1724 - Diedrich Georg Hasenkampff genom Lars Östner.

1/5 1724 - 1/5 1729 - Diedrich Hasenkampff genom Lars Östner

1/5 1729 - 1/5 1734 - Berent Ingelots.

1/5 1734 - 1/5 1742 - Friedrich Magnus Stenbock.

1/5 1742 - 1763 - Rutger Barnekow.

1/5 1763 - 1/5 1767 - Carl August Bennet.

1/5 1767 - 1/3 1770 - Casper Henric Ridderstråhle.

1/3 1770 - 1/5 1772 - Abraham Tornerhjelm.

1/5 1772 - 1/5 1776 - Johan Gustaf Coyet.

1/5 1776 - 1/5 1782 - Samuel Hinrich Horn (af Rantzien).

1/5 1782 - 1/5 1791 - Jöns Ehrenborg.

1/5 1791 - 1/5 1799 - Oliver Salomon von Hauswolf.

1/6 1799 David Isaac Ehrenborg

1/5 1799 - 1/5 1805 - Joachim Stael von Holstein. Thure Boltenstern.

1/5 1805 - 1/5 1814 - Bernt Wilhelm von Lieven.

1/5 1814 - 1/5 1819 - Hinrich R. Horn af Rantzien.

1/5 1819 - 25/3 1837 - Fredrik Posse (delvis arrende av A. Fischerström).

25/3 1837 - 25/3 1843 - P. O. Liedberg.

25/3 1843 - 25/3 1849 - G. von Essen (delvis för J. O. Siewers räkning).

25/3 1849 - 14/3 1869 - A. Isaac Ståhle (delvis för G. O. Peyrons, E. G. Tornerhjelms och P. Sjöcronas räkning).

14/3 1869 - 14/3 1905 - Johannes Jönsson, arrendator.

14/3 1905 - 14/3 1954 - Tage Jönsson, arrendator

14/3 1954 - Margit J:son Leire, arrendator


Gården

Det var ingen trivsam eller storslagen herrgårdsmiljö som mötte de första indelningshavarna vid deras ankomst till Hjälmshult. De närmaste omgiv­ningarna kring huvudgården bestod till en stor del av lågt liggande, våta, sumpiga ängsmarker, från vilka det ofta steg täta, tunga och råkalla dim­mor — den närbelägna byn Dompeng skrevs under 1500-talet och även senare Damp engh eller Dampf eng med betydelsen den fuktiga, "dimmiga" ängen. Fukt, väta och kyla trängde alltid in i boningsrummen, och förstörde trävirket i väggar, golv och inredning, varigenom åtskilliga sanitära brister och olägenheter oundvikligen uppstod.

År 1650 vidtogs omfattande underhållsarbeten vid Hjälmshult. Då Schönleben tillträdde egendomen var dess byggnader tämligen nedslitna och delvis obrukbara, varför han lät förse berördhe godtz medh ordentelige huus och Bygninger} så anre nödwendhig C ul t ur, sig, sampt sin hustru och barn till den better Commitet, för vilka åtgärders vidtagande han i Kungligt brev av den 23 juli 1664 fick löfte att bekomma för Byggnaden 2.000 Rdr. Från år 1741 föreligger en uppgift, att Caracters Byggningen är mer än för 80 åhr sedan upbygd — sanningsvärdet i denna uppgift kan emellertid ifrågasättas, då Schönleben knappast hunnit att bosätta sig på Hjälmshult före 1661.

Underhållet av gårdens huvud- och ekonomibyggnader förefaller att under slutet av 1600-talet ha varit minimalt. Av husesynsprotokollet, som upprättades den 19 maj 1702 efter major Per Olof Gislers död, och då änkefru Margareta Tornhielm överlämnade bostället till major Gustaf Henrik Borneman, kan vi bilda oss en uppfattning om gårdens dåvarande utseende och beskaffenhet.

"Boningslängan eller Manbyggnaden bestod av 16 väggarum med en afsijda af lijka längd. Berörde afsijda är af furutimmer tillijka med sielfwa längan; stolpar och foot af furutimmer samt Leerwäggar och med tegeltaak. Byggnaden innehöll följande utrymmen:

Östra kammaren, (4 väggarum, 8 fönster), Sahl eller storstuga (4 1/2 väggarum, 6 fönster), Barnkammare ut j afsijdan (4 väggarum, 4 fönster), farstuga (1 1/2 väggarum), Kök (5 väggarum), Spiskammare (med 2 föns­ter), 2 kamrar (vardera 4 väggarum och 4 fönster), En lijten kammare bredwijd afsijdan (med 2 fönster), samt utanför ingångsdörrarna till för­stugan och östra kammaren regnskydd av bräder.

Om inredningen lämnas endast sparsamma upplysningar. På Gislers tid hade väggarna i östra salen öfwerstrukits med blått, swart och hwidt Löfwerk af wattenfärger, väggarna i salen utspeckade med hwijt Kalk, och i den ena kammaren anstrukne med rödt och hwijt, men pä sine ställen stötta. I östra kammaren fanns ett källareskap, vilket dolde nedgången till källaren. Om denna heter det, att det i densamma finnes något watn och af den beskaffenhet, att både Winter och Sommar är alltijd watten uti.

I de flesta rummen fanns golv av bräder — i köket, förstugan och de tvenne kamrarna fanns tegelgolv, vid synen delvis söndriga. Loft saknades över enstaka rum, och åtskilliga glasrutor behövde insättas. I kök och kamrar hade spisar blivit insatta, men f. ö. säges ingenting om hur uppvärmningen av byggnaden företogs. Yttertaket behövde omses och lagas, vindskenor var bortblåsta och en del timmer och klädsel omtalas som bristfälligt, men i stort sett befanns manbyggnaden förswarlig.

Gårdens västra länga bestod av 20 väggarum, och var byggd av ek- och furutimmer med lerväggar under halmtak och innehöll rustkammare, Port, Paakhuus, Höölada, och Stall med Spiltrum.

Norra längan hade 21 väggarum med tegeltak, som dock till stora delar var bristfälligt. I denna byggnad fanns stall med spiltor och krubbor, Brygg­hus, med Skårsteen, Backestuga, MälteCammare och Gammal Köllna, för­utom andra, mindre utrymmen. Den egentliga ladugården var inrymd i 2 längor, 30 respektive 32 vägga­rum, i vilka inrymdes bl. a. logar, lador, högolv, portlider, fähus med 27 bås, samt häststall.

Om den åt söder belägna trädgården heter det, att den bestod av skarp sandjord, och att det i densamma fanns 66 stora och små körsbärsträd, 16 plommonträd och 10 stycken äppleträd — mehrendehls gamble.

I tiden fram till 1740-talet skedde inga större, som det hette, lagliga förändringar vid Kungsgårdens byggnader.

Krigshändelserna i bygden år 1710 lamslog driften vid gården, som tidvis stod obebodd och öde, och den uppryckning av gårdens jordbruk, som kunde tåla den belastning, som ett tidsenligt underhåll krävde, försiggick i långsamt tempo. Vid husesynen 1724 påtalades en hel del allvarliga brister på byggnaderna, men dessa brister var endast delvis och provisoriskt avhjälpta då ny husesyn förrättades år 1729. Diedrich Georg Hasenkampf hade visserligen låtit inlägga nya golv i enstaka rum och vidtagit andra, smärre förbättringar, men huse­synsinstrumentet redovisar tillräckligt om saknade fönsterrutor, söndriga dörrar, bristfälliga lås, ruttna golv och odugliga loft, orappade väggar, ut­brända spisar, nedfallna gavlar och obefintliga fotträn, för att helhets­intrycket av Hjälmshults Kungsgård kvarstår som olustigt och beklämmande. Översvämningen i källaren var fortfarande ett olöst problem år 1729 som beskrives sålunda: Eljest när wattuflod kommer, sa står Kiällaren nu som för med watten, hwilket intet wähl utan en Påst står till att hielpa, som kan komma att kosta 10 daler smt, Den ekonomiska situationen kan knappast illustreras tydligare: synenämnden nöjde sig med att antyda en möjlighet till källarens torrläggning utan att direkt anvisa några medel till dess för­verkligande.

Yttertaket på huvudbyggnaden hade före 1729 dels omlagts, dels lagats, men förmedelst dett att stenen är gammal och murararbetet ej förswarligit giort, föreslog synenämnden en genomgripande förnyelse av sparrverk och täckning. Kostnaden kunde emellertid inte vid synen exakt beräknas, varför den tillträdande indelningshavaren, major Berent Ingelots, tillråddes att själv träffa avtal med någon skicklig hantverkare om takets reparation, för att i sinom tid erhålla ersättning för utlägg och omkostnader.

Detta synenämndens förslag ter sig obegripligt och meningslöst eme­dan den i protokollets slutord utdömde samma byggnad. Eljest är hela denna längan af början byggdt utaf swagt furutimmerer, som igenom ti­dsens längd blifwer mycket förrutnat och meritera därför intet någon ansenlig bekåstnad till reparation mera än sielfwa nödwändigheten kräfwer.

Det väcker ingen förvåning att major Ingelots skyggade inför de hårda krav, som han förutsattes skola infria då det gällde byggnadernas iståndsättande och underhåll. I en skrivelse, daterad den 30 april 1729, förbehöll han sig också full ansvarsfrihet för sådan byggnadsskada, som förorsakades utan hans förvållande eller försummelse. Han anförde bl. a., att synenämn­den hade befunnit uti hwad slätt tillstånd sjelfwa Sätesgården Hielmshult till byggnaden sig befinner, så att intet huus hwarken i Man= eller ladu­gården utan ansenlig reparation och bekåstnad kan hafwa bestånd. Han var emellertid beredd att med all eftertänkelig flijt widmachthålla de gamle husen, men då han inte av egna medel kunde förskottera nödvändiga utgifter, ansåg han sig icke böra stå till ansvar ifall ett eller flera af husen i brist på tidig reparation skulle alldeles förfallna. — Härmed vill vara antytt, att 1710- och 1720-talen obestridligen framstår såsom de torftigaste och mör­kaste perioderna i Hjälmshults historia.

Major Ingelots förefaller emellertid ha vinnlagt sig om att hejda förfallet, och till en del också lyckats därmed. Han avträdde Kungsgården år 1734 till majoren och greven Fredrik Magnus Stenbock, som då tog densamma i besittning. Någon lagenlig husesyn förrättades emellertid inte förrän den 28 juni 1736 — uppskovet föranleddes av vissa undersökningar om de ekonomiska förhållandena vid kungsgårdarna i landet enligt order från Krigskollegium. Synenämnden konstaterade emellertid, att manbygnaden genom Ingelots — och möjligen även greve Stenbocks — åtgärder befann sig "utj något bättre, beqwämligare och anseenligare tillstånd än till for ende". Greve Stenbock önskade att synenämnden skulle förklara bostads­huset odugligt, men detta vågade synenämnden icke tillstyrka eller bevilja, utan förklarade, att denne wåningslängan, "helstt den förmodeligen uti några åhr och till nästa Syn åtminstone lärer kunna stå och tiäna Boställsinne-hafwaren till wåningsrum."

Byggnadens dåliga beskaffenhet kunde emellertid synenämnden inte undgå att påtala i besiktningsinstrumentet. Det anmärktes, att den 41 alnar långa och afsijdan inberäknad, 15^2 alnar breda, och åt gårdsplanen 5 alnar, men åt trädgården endast 3 alnar höga längan af första början byggd af swagt furutimber till stolpar och löshult som eljest i denna landsort ej plägar vara brukeliget, försämrades ju längre den bibehölls. Spärrar och läkten var maskätna, läktningen dessutom så svag, att takteglet lossnade och regn och snö slog in på löftet. Greve Stenbock lät tydligen som provi­sorium uppföra en mindre byggnad för egen beqwämlighet — denna bygg­nad omnämnes emellertid år 1741 såsom för några år sedan nedbrunnen.

Vid husesynen den 7 september 1741 utdömdes äntligen denna gamla manbyggnad, och förslag framlades till en ny CaractersByggning. Denna skulle uppföras på den gamla längans plats, och enligt den i 1739 års Bo-ställsordning rekommenderade ritningen. På grund av den ringa skogs­tillgången i socknen, och då erfarenheten givit vid handen, att korsvirkes­husen äro mycken wanskelighet underkastade, ity de lätteligen skrida kunna, beslutades, att ett grundmurat Stenhus af beständig waraktighet skulle byggas.

Ett par vid synen närvarande byggmästare, Grim och Hylling, kostnads­beräknade byggnaden till 2.427 daler 11 öre smt. Byggnadskontraktet da­terades den 12 april 1743, och den 4 december 1744 företogs den slutliga avsyningen. Den nya manbyggnaden var 31 alnar lång, 17^ alnar bred och 6 alnar hög, och således något större än vad från början projekterats: enligt förslaget skulle byggnaden hålla 29X15X5alnar.

Greve Fredrik Magnus Stenbock — son till fältmarskalk Magnus Sten­bock och hans hustru Eva Oxenstierna, f. 1696, d. 6/10 1745 — fortsatte det nydaningsarbete vid Hjälmshult, som hans företrädare hade påbörjat, ehuru mera energiskt och målmedvetet. Enligt Kammarkollegiets resolution hade Kungsgården förmedlats den 26 mars 1736 från 2]/2 till 11/3 mantal.

Major Ingelots hade genom köp och nybyggnad ökat antalet gatehus, av vilka det vid hans frånträde av Kungsgården fanns 16 stycken. År 1730 hade han pä egen kostnad låtit bygga

Nr: l Ett hårshagshuset kallat, som kostat 40 daler smt

N:r 2 Ett D i t o af samma namn 40 „ „

År 1731 tillkom följande gatehus:

N:r 3 Ett D i t o Hårshagshuset, Kiöpt 20 „

N:r 4 Damhuset 60 ,, ,,

N:r 5 Snappharehuset 40 „ ,,

N:r 6 Plantehuset, äfwen gammalt och Kiöpt 20 ,, , 220 daler smt

Greve Stenbock inrättade eller anlade följande gatehus under Kungsgarden:

N:r 7 Damhuset 60 daler smt

N:r 8 Smedietorpet med Smedian 1739 212 „ „

N:r 9 Myrarpehuset, gammalt Rå och Rör,

1741 å nyo bygd 86 „ 358 daler smt

Indelte torp under Hjälmshult:

N:r 10 Skoghuset.

N:r 11 Döshult.

N:r 12 Bolet.

N:r 13 Ljungen.

N:r 14 Träskohuset.

N:r 15 Hårsahuset.

N:r 16 Brohuset.

Brohuset hade greve Stenbock ånyo låtit uppbygga, och vid syneförrätt­ningen 1741 värderades detsamma till 253 daler smt. Men då greve Sten­bock för sina egna medel låtit uppföra byggnaden, som inte kunde inräknas bland gårdens s. k. lagliga hus, rekommenderade synenämnden, att han med sin efterträdare, major Rutger Barnekow, borde träffa uppgörelse om bygg­nadskostnaden — helst som andra Embetssysslor sig ej tillåta Syne Rättens ledamöter att sig längre uppehålla till att Syna berörda gamla hus och kronotorp.

Major Rutger Barnekow brukade Kungsgården, dels som boställsinnehavare, dels som arrendator, först å greve Erik Brahes vägnar 1749—1750, sedermera under andra indelningshavare, som inte personligen tillträdde bostället. Major B. Sturkenfelt skulle sålunda ha övertagit detsamma den 29 november 1749, men erhöll redan den 30 maj 1750 avsked med överste­löjtnants namn och heder, och efter honom följde flera innehavare av Hjälmshults Kungsgård, som icke efterlämnat några mera märkbara spår i egendomens historia.

Oliver Salomon von Hauswolf tillträdde bostället år 1791 och innehade detsamma till år 1799. von Hauswollf efterlämnar intrycket av att ha varit en robust äventyrare och något av en halsstarrig bråkmakare, och utom allt tvivel innebar hans regemente på Hjälmshult en nedgångstid för bostället. Med major Joachim Stael von Holsteins bosättning på Hjälmshult år 1799 inleddes den modernisering av jordbruket, som sedan fortsatte under första hälften av 1800-talet, och som kulminerade efter 1869, då Kungsgården övertogs på arrende av den skicklige och med många förtroendeuppdrag anförtrodde lantbrukaren Johannes Jönsson. Arrendet överflyttades 1905 på hans son Tage Jönsson för att 1954 övertagas av dennes dotter, fröken Margit J:son Leire, som innehar detsamma år 1976. Hjälmshults historia under 1800-talet fram till nuvarande tid kommer att skildras i en kommande årgång av "Kullabygd".

Om själva jordbruksdriften och om de ekonomiska förhållandena vid Hjälmshult under äldre tid lämnar det tillgängliga källmaterialet inga an­märkningsvärda upplysningar. På 1600-talet tycks en betydande oxstallning har förekommit. Från Helsingborg utskeppades till Rostock den 4 mars 1652 från Hielmbsholte Ladegaard 12 stycken oxar och den 20 i samma månad ytterligare 20 stycken. Men oxstallning var vanlig vid denna tid — nämnda år synes totalt 805 stycken oxar från olika herrgårdar i Luggude ha exporterats från Helsingborg.

Efter 1600-talets och det tidiga 1700-talets oroliga förhållanden stabili­serades hushållningen på Hjälmshult, inte minst under greve Fredrik Sten­bocks tid som indelningshavare. Åkerjorden låg då indelad i 3 vångar, av vilka en låg skiftesvis "hwila".

Stenbock lät uppodla åtminstone l tunnland — en av de uppodlade lyckorna bar t. o. m. namnet Majorslyckan. Det årliga utsädet beräknades år 1741 till ungefär 24 tunnor, och nämnda år omtalas åkern såsom wäl Cultiwerat. År 1805 beskrives åkern bestå av "Sandgrund röd ör, sumpig gruddmyhla samt en liten del Lermylla i Norra wången", och hade då indelats i 4 gärden: Östre, Södre och Norre vång samt Ljunglyckan, med sammanlagt 41 tunnor 26 kappar utsäde av korn.

Med den roll, som ängsskötseln spelade i den gamla hushållningen, är det inte överraskande, att ängen under 1600-talet var föremål för omsorgs­full vård, röjning av vildvuxna buskar och noga underhåll av gärdesgårdar och hägnader. Vid husesynen år 1805 uppgavs, att ängen under Hjälmshult bestod av Kjärr, måssig Hård staggwall som i medelgoda år lämnade om­kring 300 lass hö i avkastning. Förutom gårdens inhägnade ängar fanns också s. k. af skild Ängsmark: Gärdsängen} Myrarps wang, Snapparpetäppet samt Horsahagen. År 1798 var dessa ängar tämligen övervuxna med kratt- och risskog, som "Boställets gjärden och Eliebrand sparsammeligen nyttias bör". Tydligt är, att von Hauswollf åsidosatt skyldigheten att hålla ängarna i försvarlig kultur, ty det heter i syneinstrumentet, att alla utängarna var bevuxna med ris och buskar, samt ej till -förtigande af Trädstubbar, som hindrat gräswäxten. von Hauswollf blev också ålagd att dika och röja samt­liga ängar, men överklagade synenämndens beslut, och blev också genom Kungliga Befallningshavandes beslut befriad från skyldigheten. Major Stael von Holstein lät emellertid röja och återställa ängarna i fullgott skick, och utvidgade därtill ängsmarken med c:a 8 tunnland, vilket medförde en ökning av höskörden med 40 lass.

Vid husesynen 1729 yttrades om Hjälmshults skog, att den då var mera f or huggen än vid synen 1724, men att det dock fanns en "hel hop unge tilwäxande och fruktbärande Träup fredad eiwangen och ängsmarken". År 1741 fanns några "gamla, töpforne och ihåliga ekträd", samt ganska många unga ekplantor, men i dessa ekbestånd fanns inga träd, som var användbara till byggnadstimmer. Bok och andra fruktbärande träd saknades, däremot förekom Surskog, vilken nyttjades som bränsle. En viss sparsamhet med ung­skogen förefaller ha iakttagits under senare hälften av 1700-talet, ty år 1798 omtalas, att det på gårdens ägor, förutom bestånd av al och björk, ännu fanns ektimmer. Däremot saknades efter allt att döma användbara barrträd — vid behov av furuvirke måste detta anskaffas från orter, som var belägna på 9 å 10 mils avstånd från Hjälmshult.

von Hauswollf skövlade emellertid i skogen utan hänsyn, och han und­gick inte heller rättsligt åtal för detta sitt egenmäktiga förfarande och miss­bruk. Vid en besiktning, som hölls på Hjälmshult i maj 1799 påträffades i Gårdsängen och Myrarpsängen 19 stycken ekstubbar och 32 stycken hamlade ekar, till vilken åverkan von Hauswollf betraktades som skyldig. År 1805 var ekskogen decimerad, medan det av al och björk fanns någorlunda tillräckligt för bränsle och underhåll av gärdesgårdar och hägnader. Det framhålles i husesynsprotokollet 1805, att under Joachim Stael von Hol-steins tid hade skogen varit ganska väl fredader.

Den gamla, på Schönlebens tid åt söder befintliga trädgården, synes un­der det tidiga 1700-talet ha vanvårdats intill förfall, och först under greve Fredrik Stenbocks tid företogs åtgärder till dess återställande och förnyelse. År 1741 fanns endast 4 fruktträd kvar av det 90-tal, som redovisades 1702, och av dessa fyra var 2 stycken skadade av den brand, som i det föregående omtalats. Greve Stenbock hade låtit plantera 29 stycken unga träd, men av dessa hade 16 stycken blivit förstörda av frost under vintern 1740—1741. Vidare fanns en huper winbärsbuskar — mest imponerande i greve Sten­bocks anläggning torde ha varit en 181 alnar lång avenbokshäck utmed två sidor av trädgården.

Major Stael von Holstein lät plantera 13 stycken unga träd af särskilte sorter, och var generös nog, att icke begära någon ersättning för dessa då han flyttade från Hjälmshult. Bland fruktträden namnes plommon- och körsbärsträd samt 47 stycken äpplen och Päronträd samt Bergasons träd, alla uti frodig wäxt.

År 1799 upplyses i syneprotokollet, att 7 lindträd, 30 rönnträd, 2 lönnträd och l ek blivit planterade till prydnad kring trädgården och på ömse sidor om infartsvägen.

I början av 1800-talet utvidgades trädgården vid Hjälmshult så att den sträckte sig söder, öster och väster om huvudbyggnaden till en bredd av 31 T/2 alnar. Träd och annan växtlighet i densamma skyddades av stenmurar, dels en dubbel, 300 alnar lång, dels en enkel 116 alnar lång, samt av ett 21 alnar långt risgärde.

Till de få behovsartiklar, som i äldre tid måste anskaffas i handeln till hushållen hörde framför alla andra järn, salt och humle. Sistnämnda, för ölbrygden oumbärliga krydda, ansåg emellertid myndigheterna med fördel kunna odlas vid gårdar, där gynnsamma förutsättningar för anläggning av humlegårdar fanns för handen, och i lagstiftningen lämnades tidigt direktiv för odling av humle, exempelvis i Kalmar Recess av år 1474. Husesyns­ordningen 1681 föreskrev, att varje landbo skulle utöka sin humlegård årli­gen med "40 stänger til dess de tvåhundrade blifwa, ät Bonde deraf kan hafwa sin nödtorft. Humle var emellertid en krävande växt, både beträffande jordmån och vård, varför lagens föreskrifter icke överallt kunde följas eller helt uppfyllas".

Vid Hjälmshult torde ingen humlegård ha funnits före greve Fredrik Stenbocks tid. Han lät enligt sin skyldighet anlägga en sådan Österut med Trägärden och Östra längan med 792 stycken humlestänger. Major Rutger Barnekow försökte underhålla denna humlegård, och företog även nyplan-tering, men odlingen slog alldeles fel. Orsaken därtill förmodades år 1752 vara den, att jordmånen var kall och sumpig af tillstötande Kiärret, och som ingen torr, högre upp belägen plats för en humlegård kunde anvisas, bortföll skyldigheten för indelningshavaren att anlägga och underhålla en sådan. År 1805 fanns ingen humlegård i Hjälmshult.

I syneprotokollen från 1720-talet omnämnes fiskdammarna vid Hjälms­hult, vilka år 1741 uppgives vara till antalet 2, "goda, ut på Fäladen med Caruser uti". Von Hauswollf försummade emellertid att låta rensa dessa dammar, vilka vid husesyn 1801 var "sa upfylte med Gjötja, ät fisk (rudor) der utj ej trifwas kan". von Hauswollf ansågs böra lämna någon ersättning för all den fisk, som på grund av hans likgiltighet och försummelse dött ut, samt betala kostnaden för en nödvändig upprensning av dammarna. Han bestred dessa anspråk och anförde beträffande skyldigheten om upprensningen, att denna omöjligen kunde åläggas honom, då dammarna låg på betesmarken och begagnades av de på densamma lösgående kreaturen som vattningsställen. I dammarna hade han f. ö. vid något tillfälle efter behag och eget godtfinnande låtit plantera fisk, varför han också på denna punkt förklarade sig fri från allt ansvar.

Synenämnden delade emellertid inte hans uppfattning. Fiskedammarna hade varit en B o ställshärlighet långt före von Hauswollfs tillträde av Hjälmshult, vilket betydde, att han icke "till en efterträdares skada" skulle ha låtit den växa igen och försumpas. Båda fiskedammarna var belägna Inom Boställets tilldelte fäladsmark som ifrån grannarne blifvit afskjeldt, och dessa grannar hade ingen rätt att vattna sin boskap i dammarna — vilket von Hauswollf med sitt intresse för och kännedom om juridiska angelägen­heter förusattes vara medveten om. Han dömdes därför att ersätta såväl Fiskeplante planteringen å nyo som Dammarnas upränsande, men lyckades också i detta fall vinna befrielse från skadeståndets erläggande genom Kungl Befallningshavandes utslag. Major Stael von Holstein föranstaltade om dammarnas upprensning och ombesörjde plantering av fisk der uti till Bo­ställets förmän.

Av de vid Hjälmshult befintliga byggnaderna må ett par bliva föremål för en närmare uppmärksamhet. Den ena byggnaden var kvarnhuset, som i början av 1700-talet låg alldeles ruinerad och öde. År 1741 beskrives kvarnhuset som "8 alnar långt och 7 alnar brett byggt nordan frän gärden wid Broen med Eke och Furutimber, leenväggar, Riisgaflar och halmtak, och säges ha blivit byggt av överstelöjtnant Ingelots år 1732 för drygt 114 daler smt. Utrustning och inredning bestod av kvarnverk med 2 stycken 6 spans stenar, Axel, Kugge- och Watnhiul, dambslus, damb och alt til-behör, samt mjölkista, mjölkar, m. m."

Greve Fredrik Stenbock förbättrade anläggningen med nya dammslussar, men Major Jöns Ehrenborg lät riva kvarnen omkring år 1790 för dess onyttiga läges skull. Major Stael von Holstein byggde en helt ny kvarn på gamla qvarnstället Nordost jr än Ladugarden. Kvarnen stod färdig år 1801, och hade dragit en kostnad av 625 daler smt, eller i annan myntsort 104 rdr 8 skilling.

Stenbockshuset

Den andra byggnaden, det intill våra dagar bevarade s. k. Stenbockshuset eller Stenbockslängan, även kallat Hjälmshultshuset (1901), har kanske mer än något annat bidragit till, att Hjälmshult blivit omnämnt i svensk lokal- och rikshistorisk litteratur, exempelvis i Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden. En ofta återberättad folklig tradition vill göra gällande, att fältmarskalk Magnus Stenbock bodde i detta hus omkring 3 månader under belägringen av Helsingborg före slaget vid Ringstorp år 1710. Samma tradition omtalar vidare, att Magnus Stenbock under denna sin vistelse på Hjälmshult lät höja taket eller löftet i ett av byggnadens rum, Stenbocks mottagningsrum, omkring ett kvarter för att kunna gå rak inne i detsamma. Berättelserna om Magnus Stenbock och Stenbockshuset på Hjälmshult har visat sig äga en ovanligt seg livskraft i Kullabygden, och har icke kunnat undgå att förses med kuriösa tillägg och utsmyckningar. De mest märkliga torde signaturen Nikolaus ha presenterat i ett Bref från Kullen, publicerat i Helsingborgs Tidning i mars 1882.

Författaren, vars lokalpatriotism var minst sagt överdriven, söker bevisa, att alla store män äro Kullabor, och anför som stöd för sin teori sådana exempel som Kullamannen, som är allas var ättefar, Tuve Jönsson i Duve­stubbe, Nils Månsson Mandelgren och Christoffer Boklund, varpå han fortsätter:

"Jag nämnde nyss Magnus Stenbock! Hvad säger Ni om honom? Var kanske icke också han Kullabo? Hvad! Drar ni på smilbandet? Det är likväl alldeles säkert, att han hade sitt hem hos oss. Han bodde nemligen på Hjelmshults kungsgård i Allerums socken, och farfars farfar helsade många gånger på den mannen. Han hade det dock knapt så komfortabelt hos sig, att vi nu skulle vara nöjda med det. Han kunde icke gå rak i sin stuga mer än i ett wäggarum, der han fått taket lite upphöjt."

Det är ofta mycket svårt att avgöra, om det finns någon kärna av sanning i fantasieggande höljen av traditioner och mytbildningar. Vad Magnus Stenbocks vistelse på Hjälmshult beträffar, så måste traditionens verklig­hetsunderlag bedömas såsom synnerligen svagt och osäkert. Magnus Sten­bocks färdande och förehavande i Skåne i samband med krigshändelserna 1709—1710 kan tämligen exakt följas och kartläggas. Rent tidsmässigt lämnas inget utrymme för en längre tids inkvartering på Hjälmshult. Den i traditionen omnämnda, på Magnus Stenbocks initiativ verkställda lyftningen av loftstaket i en sektion av byggnaden förutsätter att denna var uppförd och inredd före år 1709. Inget tillgängligt aktmaterial antyder att så varit fallet.

Civilingenjör Georg Leire, född på Hjälmshult 1875, död i Stockholm 1974, som sysselsatte sig under många år med ingående och samvetsgranna undersökningar om Hjälmshults historia, ansåg sig definitivt kunna fastslå, att Stenbockshuset byggts av Magnus Stenbocks son, greve Fredrik Magnus Stenbock medan denne innehade bostället. Georg Leire ville inte förneka, att Magnus Stenbock tillfälligtvis gästat Hjälmshult, möjligen i officiella ärenden, och att hans besök efterlämnat bestående intryck och minnen hos bygdens befolkning. Magnus Stenbocks popularitet och senare tragiska livsöde kan mycket väl ha givit anledning till en för­skjutning av de ursprungliga minnesbilderna i en verklighetsfrämmande riktning.

Följande förteckning över Oskattlagde Torp under Hjälmshult lämnas i 1799 års syneprotokoll:

1) Myrarpehus, under Rå och Rör, l länga inredd till stuga, förstuga, kammare, loge och loggolv samt fähus.

2. Hårsahuset, 2 längor: den västra inredd till stuga, förstuga, stugu- kammare, loge, lada och foderlada; den norra längan till stall och fähus.

3. Hårsahuset, l länga indelad till förstuga, stuga, kammare, stall, fä- och fårhus, vagnslider och loge med loggolv.

4. Hårsahuset, l länga med stuga, kammare, förstuga, loge med lada samt portlider.

5. Myrarp eller Ahlerothshus, med stuga, kammare, förstuga, loge, lada och fähus.

6. Kutsla eller Skattehus, indelat till stuga, kammare och boskapshus.

7. Dammhuset, vars västra länga innehöll stuga, kammare, förstuga, får­ hus, och södra längan stuga, förstuga och kammare, samt norra längan in­ redd till loge och lada.

8. Plantehus, inrett till stuga, förstuga, loge och lada samt med kammare och boskapshus.

9. Dammhuset, med 2 längor, inredda till stuga, förstuga, loge och lada samt kammare.

10. Smedjetorp, 2 längor, indelade till stuga, kök och visterhus, förstuga och kammare, loge, stall och fähus. Hjälmshults smedja förstördes av eld 1805. Kostnaden för byggandet av en ny beräknades till omkring 46 rdr.

11. Kroghuset eller Nya Dammhuset.

12. Björckahuset, med stuga, kammare, loge och lada.

13. Flodhuset eller Flakahuset, med stuga, förstuga, kammare, loge, lada, stall och fähus.

14. Täppehuset, innehöll stuga, förstuga och kammare.

15. Lyckahuset, inredt till nödtorft.

16. Ängahuset.


Tryckta källor och viktigare, rådfrågad litteratur:

Blomberg, Aage Fasmer, Fyns vilkår under svenskekrigene 1657—1660. Studies in History and Social Sciences Vol. 11. Odense 1973.

Carlquist, G., Lunds stifts herdaminne. Ser. 11:8. 1961.

Er slev, Kr., Danmarks Len og Lensmaend i det sextende Aarhundrede. Kbhvn 1879. Kancelliets Brevboger.

Persson, N., Illustrerad Helsingborgs Historia. 1901. Rosén, ]., Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658—1686. (Skr. utg. av Kungliga Hum Vet.-samf. i Lund XXXVIII. 1944).

Förteckningen över indelningshavarna är återgiven efter civilingenjör Georg Leires i manuskript föreliggande skildring av Hjälmshults Kungsgård.


Referenser:

Otryckt källmaterial.

Riksarkivet, Stockholm: Riksregistraturen, berörda år.

Skrivelser till div. kollegier och kansli.

Kammararkivet, Stockholm: Länens kopieböcker, Malmöhus län.

Mantalslängder, Luggude härad, Allerums socken.

Kammarkollegiets arkiv, Stockholm: Jordeböcker, Skåne, Malmöhus län.

Diverse skrivelser enligt arkivets förteckningar. Krigsarkivet, Stockholm: Husesynsinstrument.

Landsarkivet, Lund: Diverse skrivelser i Skånska generalguvernementets arkiv.

Domböcker i Luggude häradsrättsarkiv.

Riksarkivet, Köbenhavn: Helsingborg Len. Jordeböcker och räkenskaper.

Skaanske Tegnelser.


  1. Denna slutsats är egendomlig. De små länen lydde under ett stort län, dvs Helsingborgs län, under hela 1500-talet, fram till 1658. /Torbjörn Jerlerup
  2. Här är författaren helt ute och cyklar. Jordegna bönder var "självständiga bönder", som skatte under svensktiden, och festebönder hyrde av kronan. Att man betalade skatt till en länsherre betydde inte att personen inte var självständig. De osjälvständiga bönderna lydde under adeln, och finns inte ens registrerade i de register författaren räknar upp. /Torbjörn Jerlerup
Personliga verktyg